tag:blogger.com,1999:blog-16098156891714582112024-02-07T09:05:36.440+01:00Anns och Johans kulturreservatAnn Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.comBlogger1653125tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-58296787598268680342019-02-13T21:07:00.001+01:002019-02-13T21:07:52.379+01:00Ögonblicket som spökar resten av livet<blockquote>
<span style="font-family: inherit;"><span style="color: #323232;">När gick allt fel?</span><span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"> Vid vilken stund fattades det ödesdigra beslutet som spökar resten av livet? Det är frågor som sysselsatte också Franz Werfel, den på sin tid så uppburne tysk-judiske författaren, vän till Kafka och gift med Alma Mahler, som sedan i stort sett glömts bort. I den nu återutgivna romanen ”Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd” från 1928 (översättning Karl Fägersten, Nilsson förlag) är det ett hånfullt skratt som är den utlösande faktorn. En gymnasieelev börjar skratta åt en skolkamrats klumpighet på gymnastiken och alla andra tar efter. Den intelligente skolkamraten som alla tidigare beundrat tappar helt sitt anseende, och också lärarna börjar betrakta honom med andra ögon.</span></span></blockquote>
<br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-02-12/hur-hanterar-man-insikten-att-man-skadat-en-annan" target="_blank">Här</a> skriver jag om Franz Werfels läsvärda roman.<br />
<br />
AnnAnn Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-73583790288993704452019-02-09T10:36:00.000+01:002019-02-09T10:36:16.504+01:00När August Strindberg inte mötte Viktor Rydberg<div style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: black; font-family: Times New Roman; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</div>
<blockquote class="tr_bq">
Den mänskliga krutdurken Strindberg, alltid lika ödmjuk, kallade gärna den äldre författaren för ”Kucko-Rydberg” i brev till sina vänner och slog fast: ”Jag behöver inte lära mig något av Rydberg – jag behöver inte falla på knä för honom”. Att Rydberg var tidens store författare och att de ämnen han skrev om i högsta grad intresserade också Strindberg spelade ingen roll: nej, han hade knappt läst Rydberg, hävdade han. Det hade han förstås. Varför Strindberg så ivrigt förnekade allt inflytande från föregångaren har säkerligen att göra med en vilja att putsa på genimyten och hävda sin originalitet: här kommer författaren som skapat sig själv från ingenstans!</blockquote>
<br />
<br />
Jag har lyssnat till ett föredrag av Birthe Sjöberg i Helsingborg. <a href="https://www.hd.se/2019-02-09/den-manskliga-krutdurken-strindberg-vagrade-falla-pa-kna-for" target="_blank">Här</a> skriver jag om förhållandet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-39480288529104271422019-02-03T09:41:00.001+01:002019-02-03T09:41:36.770+01:00Jila Mossaed om Forough Farrokhzads poesi<blockquote>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
Egentligen är det häpnadsväckande att Forough Farrokhzad inte är mer känd i västvärlden. På svenska publicerades ett par böcker med översättningar på 90-talet, och det är än så länge allt som finns. Ändå är hon som gjord för att bli
en legend. En iransk Sylvia Plath som sprängde såväl samhällets som diktens konventioner, levde vilt, älskade fritt, skrev kompromisslöst och dog ung.
</div>
<span style="background-color: transparent; color: #212121; display: inline; float: none; font-family: "segoe ui" , "segoe ui web (west european)" , "segoe ui" , , "blinkmacsystemfont" , "roboto" , "helvetica neue" , sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</span>
<br />
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
– Hon var ett fenomen, före sin tid både språkligt och politiskt. En poet på samma nivå som de största i världen.
</div>
<span style="background-color: transparent; color: #212121; display: inline; float: none; font-family: "segoe ui" , "segoe ui web (west european)" , "segoe ui" , , "blinkmacsystemfont" , "roboto" , "helvetica neue" , sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</span>
<br />
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
Det säger poeten och nytillträdda akademiledamoten Jila Mossaed när jag ringer upp henne i Göteborg för att tala om Forough Farrokhzad, som i Iran är en av 1900-talets mest inflytelserika poeter.
</div>
<span style="background-color: transparent; color: #212121; display: inline; float: none; font-family: "segoe ui" , "segoe ui web (west european)" , "segoe ui" , , "blinkmacsystemfont" , "roboto" , "helvetica neue" , sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</span>
<br />
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
Kanske kan hon få ett större genomslag också här i och med Jila Mossaeds och Rebecca Örtmans pjäs om henne, ”Upprorets poet”, som Riksteatern nu turnerar med i Skåne. Mossaeds förhållande till Farrokhzad sträcker sig tillbaka ända till
gymnasietiden, då hon själv började skriva poesi. Som så många andra lärde hon sig Farrokzhads dikter utantill. De hann aldrig träffas: innan Mossaed hunnit gå ut gymnasiet dog Farrokzhad i en bilolycka, endast 32 år gammal.
</div>
<span style="background-color: transparent; color: #212121; display: inline; float: none; font-family: "segoe ui" , "segoe ui web (west european)" , "segoe ui" , , "blinkmacsystemfont" , "roboto" , "helvetica neue" , sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</span>
<br />
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
– Hennes dikter är varma, humana, fulla av passion och kärlek. De går direkt till hjärtat.</div>
</blockquote>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<br /></div>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-31/hon-levde-som-man-darfor-kallade-de-henne-hora" target="_blank">Här</a> intervjuar jag Jila Mossaed.</div>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-size: 15px; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<i></i><br /></div>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-size: 15px; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<i>Ann</i></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><i></i><br />Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-26582547327320985352019-02-03T09:37:00.002+01:002019-02-03T09:37:59.318+01:00Hackande textmaskin<blockquote>
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
Vad jag hör till att börja med är så många ekon från andra poeter att jag har svårt att koncentrera mig på vad Rydén Reynols egentligen skriver. Än vrids orden som hos Anna Hallberg, än faller de sönder som hos Katarina Frostenson,
än förskjuts ljuden som hos Aase Berg, än manglas meningarna som hos Lars Mikael Raattamaa. Det hela liknar närmast ett tvärsnitt av svensk 00-talspoesi, när OEI var som hetast och alla refererade till amerikansk language-poesi. Formuleringar som ”svälla svalg”,
”Stavar i bredden” eller ”DELA UT I DELEN” låter nästan lika välbekanta som hjärta-smärta.
<span style="border-bottom-color: rgb(33 , 33 , 33); border-bottom-style: none; border-bottom-width: 0px; border-left-color: rgb(33 , 33 , 33); border-left-style: none; border-left-width: 0px; border-right-color: rgb(33 , 33 , 33); border-right-style: none; border-right-width: 0px; border-top-color: rgb(33 , 33 , 33); border-top-style: none; border-top-width: 0px; color: #212121; font-family: "times" , serif , "emojifont"; font-size: 13.33px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; line-height: normal; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 0px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 0px; vertical-align: baseline;"></span></div>
<span style="background-color: transparent; color: #212121; display: inline; float: none; font-family: "segoe ui" , "segoe ui web (west european)" , "segoe ui" , , "blinkmacsystemfont" , "roboto" , "helvetica neue" , sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</span>
<br />
<div class="x_x_MsoNormal" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #212121; font-family: "Segoe UI","Segoe UI Web (West European)","Segoe UI",-apple-system,BlinkMacSystemFont,"Roboto","Helvetica Neue",sans-serif; font-size: 15px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
Men kanske ska man inte kräva originalitet av en debut? Eller så är det helt enkelt inte en egen röst som är grejen här. Poeten skriver till och med: ”En röst men aldrig min röst”. Och önskar sig vidare: ”Om vi kunde tala samtidigt,
många. Vem vet hur en gemensam röst låter?”</div>
</blockquote>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br />
Jag recenserar Lina Rydén Reynols debut, <a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-25/en-textmaskin-som-inte-tillater-bekvama-lasare" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-89149659223697782732019-02-02T13:53:00.001+01:002019-02-02T13:53:24.586+01:00Mollstämd roman om åldrandet<blockquote>
<span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"><span style="font-family: inherit;">När Qvandt nu romandebuterar med ”Strålgångar”, som också är den första boken på det nystartade Lil’Lit förlag, är det åldrandet som dissekeras. Även denna berättelse kan sägas vara ett sökande efter människolivets innersta kärna. Karin, sedan många år tillbaka änka, bor ensam i en mindre stad bland gamla brev, foton och minnen. Det förflutna har på sätt och vis blivit verkligare än nuet. När läkaren förklarar att hon snart kommer att förlora synen fäller hon ner hattens svarta flor och avskärmar sig allt mer från världen.</span></span></blockquote>
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-21/sokande-efter-manniskolivets-innersta-karna" target="_blank">Här</a> recenserar jag Charlotte Qvandts debutroman.<br />
<br />
<i>Ann</i><br />
Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-53633663598254526752019-02-02T13:50:00.001+01:002019-02-02T13:50:08.731+01:00Med själen insydd i byxslagen<br />
<div style="margin: 0px;">
<blockquote>
Hos Henry Parland susar natten fram i 120 kilometer i
timmen. Hans poesi sjuder av fart, bullrar av jazz och fångar fascinerat gatulivets
puls i tjugotalets Helsingfors. Också hans liv passerade snabbt. Parland var den yngste av
de finlandssvenska modernisterna, i en tid då det var öster om Bottenhavet som den
svenska poesin var som modernast, och genom sin för tidiga död endast 22 år
gammal har han förblivit evigt ung. <span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt; line-height: 115%; margin: 0px;">Med lätt handlag och ett
blaserat leende besjunger han det brusande storstadslivet i korta, krumelurartade
dikter som är mer genomarbetade än de först ger intryck av.</span> </blockquote>
</div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-17/ett-ironiskt-twitterkonto-for-90-ar-sedan" target="_blank">Här</a> skriver jag om Henry Parlands dikter.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-90720241772175396672019-01-27T10:04:00.003+01:002019-01-27T10:04:54.430+01:00I människans sårigaste skrymsle<blockquote>
<div class="article-text" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #323232; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; margin: 14px 20px; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<span style="font-family: inherit;">Efter självmordet 1995 dröjde det till 2002 innan den första och länge enda boken på svenska gavs ut, ”Du droppar och blir borta”, en urvalsvolym med dikter på Heidruns förlag. Sexton år senare kommer nu ”Avlösning”, Tor Ulvens enda roman, ut på det nystartade Flo förlag. </span><span style="font-family: inherit;">I utgåvan citeras Karl Ove Knausgård, som förklarar att ”Ulven har influerat en hel generation författare och läsare och förändrat vår förståelse för hur litteratur kan skrivas”. </span><span style="font-family: inherit;">Hur kan då litteratur skrivas? Som en utgrävning av människans sårigaste skrymslen. Som en kedja av existentiella positionsbestämningar. Som mörka vågor av sinnesstämningar som sköljer över läsaren. Som en famn vassa skärvor speglande livets tomhet.</span></div>
<div class="article-text" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #323232; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; margin: 14px 20px; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<span style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="article-text" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #323232; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; margin: 14px 20px; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
</div>
</blockquote>
<span style="font-family: inherit;"><a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-15/in-i-svartskan" target="_blank">Här</a> skriver jag om Tor Ulvens roman. </span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i></span>
<span style="font-family: inherit;"><i>Ann</i></span><br />
<div class="article-text" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #323232; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; margin: 14px 20px; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<span style="font-family: inherit;"><i></i><br /></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: inherit;"></span><br />Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-37433229553612047372019-01-27T10:00:00.000+01:002019-01-27T10:00:25.577+01:00Nya ideal i gammal korsett<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: inherit;"></span><br />
<blockquote>
<span style="font-family: inherit;">Frida Skybäcks böcker sorteras ofta in under rubriken
romance, vilket inte är helt mitt i prick. Som romantik betraktat är hennes
berättelser rätt så vardagsglåmiga. Snarare än skildringar av himlastormande
passion är det fråga om ett slags utvecklingsromaner, där de hårt kringskurna hjältinnorna
steg för steg frigör sig från sina bojor och upptäcker sin egen kapacitet. </span><span style="line-height: 107%; margin: 0px;"><span style="font-family: inherit;">Den historiska miljön används för att berätta den
historia vi helst vill höra i vår tid: hur en stark och självständig kvinna tar
form. Trots alla de fördomar, konventioner och lagar som utgör snudd på
oöverstigliga hinder i 1800-talets manssamhälle lyckas systrarna Stiernfors
bygga upp en meningsfull tillvaro, ja, till och med bli framgångsrika
yrkeskvinnor.</span></span></blockquote>
</div>
<br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2019-01-08/idag-handlar-drommen-om-kvinnor-som-skoter-fabriker-medan" target="_blank">Här</a> skriver jag om Frida Skybäcks böcker och herrgårdsromanen som projektionsyta för samtida ideal.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-75445218895061786152019-01-27T09:54:00.000+01:002019-01-27T09:54:20.514+01:00Att sätta ihop sig själv som ett pussel<span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"></span><br />
<blockquote class="tr_bq">
<span style="font-family: inherit;">Finske Pajtim Statovci, som är född i Kosovo, väckte uppmärksamhet redan med den hyllade debutromanen ”Min katt Jugoslavien”, som översattes till svenska för ett par år sedan. Då duggade jämförelserna med Bulgakov tätt, den här gången är det till Virginia Woolfs ”Orlando” parallellerna dragits. ”Tiranas hjärta” kan ses som ett försvarstal för rätten att slippa definieras, att inte behöva vara antingen kvinna eller man, homo eller hetero: ”Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som, det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”</span></blockquote>
<br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: inherit;"></span><span style="font-family: inherit;"></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-11/kan-manniskor-som-har-allt-vara-olyckliga" target="_blank">Här</a> recenserar jag "Tiranas hjärta". </span>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-57234123878290234022018-12-26T23:20:00.003+01:002018-12-26T23:20:48.963+01:00Umeå, december<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKWkKobKhePvW0vmu9Ee7ky8DJqILBB5a81SRsJ5LGAKznoj4ikB31TmJ00BD8xYpXWEfsBIzn1TB6_uD6ZQgsSkUXdUMlu6J1OHiQ8RF85RwRyGKu0PAkWkxHzS7HjDKeDUBmkfpQSx0/s1600/PC234060.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKWkKobKhePvW0vmu9Ee7ky8DJqILBB5a81SRsJ5LGAKznoj4ikB31TmJ00BD8xYpXWEfsBIzn1TB6_uD6ZQgsSkUXdUMlu6J1OHiQ8RF85RwRyGKu0PAkWkxHzS7HjDKeDUBmkfpQSx0/s320/PC234060.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuiRmdmcwD_fuQzH88UGVweZNp_W7M-i15crMPIkdw_LPXGje-XXRJ7D-3T5zpM_8RMWzh4nJkBJ0NgvTwZiErgx7oh5jtW4wBh40vuGx32GYbsrAYjuhzY1wCShmxiJ8Xnmva201ySsE/s1600/PC254123.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuiRmdmcwD_fuQzH88UGVweZNp_W7M-i15crMPIkdw_LPXGje-XXRJ7D-3T5zpM_8RMWzh4nJkBJ0NgvTwZiErgx7oh5jtW4wBh40vuGx32GYbsrAYjuhzY1wCShmxiJ8Xnmva201ySsE/s320/PC254123.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgJe64yZrVE7OTiG7qDbAmZ4wcxhNH0U8EZAFX6154P9MKqlnhQodlWdY8_8Ot_hfjVoNN_qxBIakAEQBpm8hqRXmxLpj5Xo9608Ri-Pc5LO0oXqi-uOh0bUt4iiDQu57_x18_rFA8LrFQ/s1600/PC254129.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgJe64yZrVE7OTiG7qDbAmZ4wcxhNH0U8EZAFX6154P9MKqlnhQodlWdY8_8Ot_hfjVoNN_qxBIakAEQBpm8hqRXmxLpj5Xo9608Ri-Pc5LO0oXqi-uOh0bUt4iiDQu57_x18_rFA8LrFQ/s320/PC254129.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh-gn35_HucV6V-QQPHwCTrogqOkgwoS4TreirvN7b0Rqp3SfODEBvbHwSQIN7KJf0_da7gguQn6e4WUCe7o5eU81pQydlZfRjirSluakzo0FvcXUu8theA7l7jZHlOYgVejAmqGKvCazI/s1600/PC254159.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh-gn35_HucV6V-QQPHwCTrogqOkgwoS4TreirvN7b0Rqp3SfODEBvbHwSQIN7KJf0_da7gguQn6e4WUCe7o5eU81pQydlZfRjirSluakzo0FvcXUu8theA7l7jZHlOYgVejAmqGKvCazI/s320/PC254159.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiRBHJAYxn5p5yeD96WfiYzMdx5l9C_aCn5P7MNEC7CTHxZwzUdgF57c4kU14NQnAO7w_kyamSD6tAe0DhIDeNfNg2Fs0WKCqmoITql_EViOWTq7PTTsxtfCyGIjDsRWOO2f41wTM-2cqM/s1600/PC254162.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiRBHJAYxn5p5yeD96WfiYzMdx5l9C_aCn5P7MNEC7CTHxZwzUdgF57c4kU14NQnAO7w_kyamSD6tAe0DhIDeNfNg2Fs0WKCqmoITql_EViOWTq7PTTsxtfCyGIjDsRWOO2f41wTM-2cqM/s320/PC254162.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<br />Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-40035482161334316452018-12-26T23:05:00.001+01:002018-12-26T23:05:58.940+01:00Vem är rädd för lyriken?<blockquote>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: "calibri";">Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt
lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer
programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran
skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik
och poesi som en helt ny och udda grej. </span></div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: "calibri";">Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt,
utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska
traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats
in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny
Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar
av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet
Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka. </span></div>
</blockquote>
<br />
Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-26/fredrik-lindstrom-ber-om-ursakt-for-poesin" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-62845295534457343042018-12-26T11:50:00.000+01:002019-01-27T09:51:36.916+01:00Skimrande skapelseberättelse<blockquote>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: "calibri";">I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla
Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande
stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som
vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. </span></div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: "calibri";">Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så
vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med
dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra
miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den
storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.</span></div>
</blockquote>
<br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-25/inget-mindre-an-skapelsen" target="_blank">Här</a> skriver jag om "Den synliga världen".<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-54111772161408400392018-12-20T20:46:00.001+01:002018-12-20T20:46:53.043+01:00Ensamhet i juletid<span style="font-family: inherit;"><span style="color: #323232;"></span></span><br />
<blockquote>
<span style="font-family: inherit;"><span style="color: #323232;">Förlaget kallar berättelsen</span></span><span style="font-family: inherit;"><span style="color: #323232;"> </span></span><span style="font-family: inherit;"><span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.</span></span></blockquote>
<br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-13/en-modern-julsaga-om-moder-alienation-och-urbaniseringen" target="_blank">Här</a> skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".<br />
<br />
<i>Ann</i><br />
<i></i><br />
<br />
Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-5542745166374910462018-12-20T20:35:00.000+01:002018-12-20T20:35:09.720+01:00Lyriskt kosmos<br />
<span style="font-family: inherit;"><span style="color: black; font-family: "inherit" , serif; margin: 0px;"></span></span><br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: inherit;"><span style="color: black; font-family: "inherit" , serif; margin: 0px;"><span style="font-family: inherit;"></span></span></span></div>
<span style="font-family: inherit;"><span style="color: black; font-family: "inherit" , serif; margin: 0px;">
<blockquote class="tr_bq">
<span style="font-family: inherit;">”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger
tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med
känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en
läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet. </span></blockquote>
</span><div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<br /></div>
<blockquote>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="color: black; font-family: "inherit" , serif; margin: 0px;">Det här måste <span style="-webkit-text-stroke-width: 0px; float: none; margin: 0px; orphans: 2; word-spacing: 0px;">vara
en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är
förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett
plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar
författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska
perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar
sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder
balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.</span></span></div>
</blockquote>
</span><br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
</div>
<br />
Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-29/tumoren-vaxer-likt-ogras" target="_blank">Här</a> skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-17/diktaren-fran-framtiden" target="_blank">här</a> om Teodor Werelius science fiction-poesi.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-37794600217858188212018-12-10T21:53:00.001+01:002018-12-10T21:53:52.639+01:00En skenande planet och andra katastrofer <blockquote>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: "calibri";">På gammal nordsamiska betyder <span style="color: black; margin: 0px;">”</span></span><span style="color: black; font-family: "cambria" , serif; margin: 0px;">æ</span><span style="font-family: "calibri";"><span style="color: black; margin: 0px;">dnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt
förbundet med exploateringen av denna mark. I </span>”<span style="margin: 0px;">Æ</span>dnan” har vattenkraften tystat
älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis
ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland
årets böcker, inte minst i poesin. /</span><span style="font-family: "calibri";">…/</span></div>
Varf<span style="font-family: "calibri";">ör världen står i brand är en fråga som ställs också i årets
romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att <span style="color: black; margin: 0px;">elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande
återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren
science fiction för att förstå sig på vår tid.</span></span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: "calibri";"></span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br /></blockquote>
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-12-09/ett-dystopiskt-bokar" target="_blank">Här</a> försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-70562732387879744382018-11-27T17:36:00.001+01:002018-11-27T17:36:34.199+01:00Nobelkvinnorna<span style="background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; float: none; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"></span><br />
<blockquote>
<span style="background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; float: none; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; float: none; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. </span><span style="background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; float: none; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"</span></blockquote>
<br style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; font-family: Helvetica,Arial,sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; orphans: 2; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;" />
<span style="background-color: transparent; color: #1d2129; display: inline; float: none; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"> Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-27/sa-star-sig-de-kvinnliga-nobelpristagarna-i-litteratur?fbclid=IwAR2exCfrGnN2arqIPdC_VgF1FfEfr4oqMBN8YUGoVBH-kk8vvAdO9H9UO1k" target="_blank">Här</a> söker jag efter gemensamma drag. </span><b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-83559970458763137972018-11-27T16:40:00.000+01:002018-11-27T17:40:53.295+01:00Med mesta möjliga uppmärksamhet<span style="font-family: inherit;"></span><br />
<blockquote>
<span style="font-family: inherit;">En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak
horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat
innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna
sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri
sikt åt alla väderstreck. <span style="line-height: 107%; margin: 0px;">Men det är lätt att också bara glida förbi när det
tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde
diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han
kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema
radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.</span></span></blockquote>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-14/orden-briserar" target="_blank">Här</a> recenserar jag Ribichs nya bok.</div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<i>Ann</i></div>
Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-44930300944610744232018-11-13T17:50:00.000+01:002018-11-13T17:50:01.846+01:00Käre Werner!<blockquote>
<span style="font-family: inherit;">Hos Werner Aspenström<span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"> är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.</span></span></blockquote>
<br />
Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-13/en-werner-aspenstrom-for-nordarna" target="_blank">Här</a> finns min text.<br />
<br />
<i>Ann</i><br />
<i></i><br />Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-63318379515907811442018-11-13T17:45:00.000+01:002018-11-13T17:45:46.071+01:00En fotburen road story<span style="font-family: "calibri" , sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 107%; margin: 0px;"></span><br />
<blockquote class="tr_bq">
Också norska
författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi
befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det
postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer.
Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna
utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den
förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få
detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher,
lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. </blockquote>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br />
<br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-10/far-man-skriva-vackert-om-koncentrationslagren" target="_blank">Här</a> recenserar jag "Nord".<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-83029013646931633962018-11-10T10:16:00.000+01:002018-11-10T10:16:03.968+01:00Snabbkurs i Sveriges samiska historia<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi3ASmOp3FCCNipugkXxZdk2aifquUlaP548gt67kdNSRH0qZ261Ddu45W6TNs1Mdo6I_AmfCcXHsl8wFU7zwY0iVmucJV04yBsogeTsdb6VT14YibkfEZ13SXoFibqaywNWrI2XCxYExs/s1600/PA103704.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi3ASmOp3FCCNipugkXxZdk2aifquUlaP548gt67kdNSRH0qZ261Ddu45W6TNs1Mdo6I_AmfCcXHsl8wFU7zwY0iVmucJV04yBsogeTsdb6VT14YibkfEZ13SXoFibqaywNWrI2XCxYExs/s320/PA103704.JPG" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Mårten Mårtenssons ackja.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<blockquote>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
En liten, liten träsläde, bara stor nog för att en dockas bagage
ska få plats. Omsorgsfullt gjord med snörremmar instuckna i kanterna. Det är
Mårten Mårtenssons ackja, en leksak som Kulturen köpte in 1889, troligen när
familjen passerade Skåne på väg till Frankrike. </div>
<span style="font-family: "calibri" , sans-serif; line-height: 107%; margin: 0px;">Han finns själv på bild, i stor päls och självsäker
hållning. På väg ut i världen tillsammans med hustru och två barn ska han snart
få ta del av modernitetens Europa. På nästa foto syns han tillsammans med en
grupp andra samer i traditionella dräkter. De befinner sig på
världsutställningen i Paris, som exotiska utställningsföremål.</span></blockquote>
<br />
En krönika utifrån Kulturens utställning Fokus Sápmi, <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-09/hur-upplevde-de-samiska-familjerna-att-visas-som-livs-levande-publikattraktioner" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
<i>Ann</i><br />
<i></i><br />
<br />Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-90277024574847426942018-11-10T10:09:00.003+01:002018-11-10T10:09:43.860+01:00Tid för Verner Boström<br />
<span style="font-family: "calibri";"></span><br />
<div id="x_yui_3_16_0_ym19_1_1535026201848_3167" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; border-bottom-color: rgb(0, 0, 0); border-bottom-style: none; border-bottom-width: 0px; border-image-outset: 0; border-image-repeat: stretch; border-image-slice: 100%; border-image-source: none; border-image-width: 1; border-left-color: rgb(0, 0, 0); border-left-style: none; border-left-width: 0px; border-right-color: rgb(0, 0, 0); border-right-style: none; border-right-width: 0px; border-top-color: rgb(0, 0, 0); border-top-style: none; border-top-width: 0px; color: black; font-family: Helvetica Neue,Helvetica,Arial,Lucida Grande,sans-serif,serif,EmojiFont; font-size-adjust: none; font-size: 16px; font-stretch: 100%; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; margin-bottom: 10.66px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; orphans: 2; padding-bottom: 0px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 0px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; vertical-align: baseline; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<span style="font-family: "calibri";"><span id="x_yui_3_16_0_ym19_1_1535026201848_3168" style="border-bottom-color: rgb(0 , 0 , 0); border-bottom-style: none; border-bottom-width: 0px; border-left-color: rgb(0 , 0 , 0); border-left-style: none; border-left-width: 0px; border-right-color: rgb(0 , 0 , 0); border-right-style: none; border-right-width: 0px; border-top-color: rgb(0 , 0 , 0); border-top-style: none; border-top-width: 0px; color: black; font-family: "calibri" , sans-serif , serif , "emojifont"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; line-height: normal; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 0px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 0px; vertical-align: baseline;">”Jag tror att ingen före mig har tvingats fördjupa sig i sin konst som jag gör.” Så säger Klingsor i Torgny Lindgrens roman med samma namn, stillebenmålaren som om och om igen avbildar samma motiv utan att någonsin utvecklas som konstnär.<span style="font-family: "calibri";"> </span></span></span></div>
<span style="font-family: "calibri";">
<div id="x_yui_3_16_0_ym19_1_1535026201848_3167" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; background-color: transparent; border-bottom-color: rgb(0, 0, 0); border-bottom-style: none; border-bottom-width: 0px; border-image-outset: 0; border-image-repeat: stretch; border-image-slice: 100%; border-image-source: none; border-image-width: 1; border-left-color: rgb(0, 0, 0); border-left-style: none; border-left-width: 0px; border-right-color: rgb(0, 0, 0); border-right-style: none; border-right-width: 0px; border-top-color: rgb(0, 0, 0); border-top-style: none; border-top-width: 0px; color: black; font-family: Helvetica Neue,Helvetica,Arial,Lucida Grande,sans-serif,serif,EmojiFont; font-size-adjust: none; font-size: 16px; font-stretch: 100%; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: normal; margin-bottom: 10.66px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; orphans: 2; padding-bottom: 0px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 0px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; vertical-align: baseline; white-space: normal; word-spacing: 0px;">
<span id="x_yui_3_16_0_ym19_1_1535026201848_3171" style="border-bottom-color: rgb(0 , 0 , 0); border-bottom-style: none; border-bottom-width: 0px; border-left-color: rgb(0 , 0 , 0); border-left-style: none; border-left-width: 0px; border-right-color: rgb(0 , 0 , 0); border-right-style: none; border-right-width: 0px; border-top-color: rgb(0 , 0 , 0); border-top-style: none; border-top-width: 0px; color: black; font-family: "calibri" , sans-serif , serif , "emojifont"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; line-height: normal; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 0px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 0px; vertical-align: baseline;">Om Verner Boström (1896-1982) från Lappträsk inte bevisligen varit en verklig person, skulle man lätt ha kunnat tro att han var hämtad ur en roman, varför inte av Torgny Lindgren. </span></div>
</span><br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br /></div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
Jag skriver om Verner Boströms samlade dikter, <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-10-31/sarlingen-verner-bostrom-skapade-en-djupt-fascinerande-sprakvarld" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
<i>Ann</i></div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<i></i><br /></div>
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<br /></div>
Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-88539814664311325152018-11-08T16:54:00.000+01:002018-11-08T16:54:15.466+01:00Romarrikets mentalitetscoach<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxG_i5xmdOyan6tXEVzOZKvfLfAy_rEGTZ91GGBh-XWlGGeRx6x5o53hkjaeE6SDEOHajoeSPrZQHfMOSOLEkHqqTXRT6AjHzAq2j-9f_G6OaNMI6pXHCKDHPU7h5djUvcnESrRzrfymI/s1600/Seneca.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="250" data-original-width="201" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxG_i5xmdOyan6tXEVzOZKvfLfAy_rEGTZ91GGBh-XWlGGeRx6x5o53hkjaeE6SDEOHajoeSPrZQHfMOSOLEkHqqTXRT6AjHzAq2j-9f_G6OaNMI6pXHCKDHPU7h5djUvcnESrRzrfymI/s320/Seneca.jpg" width="256" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Dubbelbyst av Seneca och Sokrates, Antikensammlung, Berlin.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<div>
<blockquote class="tr_bq">
Står man framför en
marmorbyst av den romerska filosofen Seneca kan det tänkas att man ser
skenheligheten snarare än visdomen personifierad. ”Fattigdomen går med lätt
packning och är fri från bekymmer”. Lätt att säga för den som själv är snuskigt
rik och transporteras omkring i bärstol mellan sina vidsträckta ägor. ”Den
smutsigaste död är att föredra framför det prydligaste slaveri”. En snygg
republikansk slogan – men hur kan man då leva som kejsar Neros minister? </blockquote>
</div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><br />
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-11-07/ett-peptalk-fran-romarriket" target="_blank">Läs här </a>min text om Senecas "Breven till Lucilius".<br />
<br />
<i>Johan </i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-31721686948490016442018-10-21T11:32:00.002+02:002018-10-21T11:34:00.807+02:00Musan som sa upp sig<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt; line-height: 107%; margin: 0px;"><span style="font-family: Times New Roman;"></span><br /></span>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt; line-height: 107%; margin: 0px;">
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJ281g9PJvgJ0L9Kab9w9yZsJxXZIidh9vOdj_D6-RPbdQQY3tG_TolYyVdPd6t3EN4Du59awGrn9z-qiMlxD6TRPciiZetDgrO4nQwtz63Rz6Yn-1WEu0eZKr3FaMUwaY10b6BQYATHE/s1600/miller.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="743" data-original-width="650" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJ281g9PJvgJ0L9Kab9w9yZsJxXZIidh9vOdj_D6-RPbdQQY3tG_TolYyVdPd6t3EN4Du59awGrn9z-qiMlxD6TRPciiZetDgrO4nQwtz63Rz6Yn-1WEu0eZKr3FaMUwaY10b6BQYATHE/s320/miller.jpg" width="279" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;"><span class="art-figure__text" style="background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #3c3c3c; display: block; font-family: "libre franklin" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 19.6px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;">Pablo Picasso och Lee Miller under befrielsen av Paris, 1944.</span><span class="art-figure__author" style="background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #3c3c3c; display: block; font-family: "libre franklin" , sans-serif; font-size: 14px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 19.6px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 7.5px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"><span class="art-figure__author-title" style="background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #3c3c3c;">Bild: </span><span style="background-color: transparent; box-sizing: border-box; color: #3c3c3c;">The Lee Miller Archives </span></span></td></tr>
</tbody></table>
</span><br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
</div>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt; line-height: 107%; margin: 0px;">
<br />
<blockquote class="tr_bq">
Lee Miller visste vad det innebar att reduceras till
ett objekt för åtrå. Länge var hon känd framförallt som Man Rays musa. Den
svala blonda skönheten som i varje kroppsdel utstrålade isande perfektion – och
i stort sett varenda en av dessa förevigades i beskurna närbilder av den
besatte Man Ray: hennes öga (placerat på en tickande metronom), hals, stjärt,
bröst och inte minst läpparna, som han målade om och om igen. Ett brutalt svar
på denna dyrkan av det yttre gav hon i två foton av amputerade bröst, vars
blodiga innanmäte placerats på ett dukat matbord. De sexuella attributen
husmoderligt serverade på ett fat. Varsågod!</blockquote>
</span>Jag har sett Lee Millers surrealistiska fotografi på Dunkers, <a href="https://www.hd.se/2018-10-21/musan-som-sa-upp-sig?utm_content=buffere2639&utm_medium=hdkultur&utm_source=fb&utm_campaign=bfr" target="_blank">här</a> finns min recension.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-82253841465674577722018-10-17T21:12:00.002+02:002018-10-17T21:12:48.286+02:00Det förtorkade paradiset
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: calibri;">”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?”
Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha
tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte
hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 10.66px;">
<span style="font-family: calibri;">I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande
ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att
föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men
Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: calibri;"></span><br />
Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", <a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-10-16/ord-som-sinar" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
<i>Ann</i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1609815689171458211.post-46985639957572900542018-10-13T12:02:00.002+02:002018-10-13T12:02:38.473+02:00Mörkare nyodlingar<blockquote>
<span style="background-color: transparent; color: #323232; display: inline; float: none; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; line-height: 27.2px; text-align: left; text-decoration: none; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; word-spacing: 0px;"><span style="font-family: inherit;">”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.</span></span></blockquote>
<a href="https://www.sydsvenskan.se/2018-10-11/fredrik-nybergs-dikt-samtalar-med-de-stora-poeterna" target="_blank">Här </a>finns min recension av Offerzonerna.<br />
<br />
<i>Ann </i>Ann Lingebrandt och Johan Wilhelmssonhttp://www.blogger.com/profile/01286856885556935029noreply@blogger.com0