lördag 29 december 2012

Före ovädret



Ann

Litteratur som känns i kroppen

Men Nobelpriset är ju tänkt att handla om litteratur, inte politik, så kan vi inte lägga undan den diskussionen en stund och ägna oss åt själva berättelsen? Jo visst, men samhällskritik kommer det att handla om i alla fall. För Mo Yans uppgörelse med korruption, maktfullkomlighet, gamla patriarkala strukturer och vanlig mänsklig ryggradslöshet tränger igenom på alla plan. Precis som stanken av den ruttnande vitlöken hänger kväljande tung över länet med det missvisande namnet Paradiset.

Skriver om Vitlöksballaderna här.

Ann

fredag 28 december 2012

Från vaggan till den senaste arenakonserten

Det var länge sen Bruce Springsteen var rockens framtid, eller rocken ens hade en framtid. Men Minervas uggla flyger ju i skymningen, och nu är tiden inne för samlingsboxar och biografier.
I Peter Ames Carlins levnadsteckning Bruce får vi följa rockikonen från vaggan till den senaste arenakonserten. The Boss, Big Man och Miami Steve på vilda äventyr i Asbury Park? Glöm det. Carlins skildring är lika sansad och karriärfokuserad som dess huvudperson alltid tycks ha varit utanför strålkastarljuset.
 
Läs resten av min recension av Peter Ames Carlins biografi Bruce här.
 
Johan

söndag 23 december 2012

Fjärde advent

Zinaida Serebriakova, Katya in blue dress by christmas tree, 1922

Könets sprängande förtvivlan

Ett kontrakt. Ett sadomasochistiskt förhållande. Underkastelsens svidande lockelse. Men nej, även om Bjørn Rasmussens debutroman Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen handlar om erotik och besatthet är den långtifrån någon homosexuell "Femtio nyanser av honom". Istället tar författaren avstamp ifrån Marguerite Duras "Älskaren" när han skildrar den femtonårige Björns relation  till sin tjugo år äldre ridlärare.
 
Här kan man läsa min recension.

Ann

lördag 22 december 2012

Vinnare och förlorare

Tärningen är kastad. Med stapplande steg träder vi en efter en ut i samhället från BB:s startfält.
Redan från begynnelsen sätter ett par stycken förtröstansfullt ned foten i socialgrupp ett, någon lär sig fungera i grupp i skolan, en annan rymmer hemifrån.
Själv hamnar jag i socialgrupp tre, befinner mig raskt på glid och halkar rakt in i ett multinationellt företag. Där kan jag sitta säkert en stund. Ju stillsammare tillvaro desto bättre; vägen framåt är den främsta faran.
 
HD:s kulturredaktion spelar sällskapsspel. Läs här.

Ann

torsdag 20 december 2012

Utsikt från ett harem

 I västerländska ögon är haremet en plats som ångar av erotik, en sinnebild för det sensuella Österlandet. Men det harem som porträtteras i den turkiske författaren Zülfü Livanelis roman Eunucken och ormen är långtifrån någon sexdröm, utan ett intrigjäsande fängelse av monotoni, skvaller och tårar, fyllt med "hjälplösa kvinnor som åldrades i haremets fuktiga och mörka hörn och som med tidens gång blev allt fulare och fetare."
 
Här hittar man min recension.
(Ps. Mitt antagande om att romanen ges ut för att en Hollywood-film är på gång stämmer inte, har översättaren påpekat - han påbörjade arbetet långt tidigare.)

Ann

tisdag 18 december 2012

Vittnesmål om ett intellektuellt äventyr

Romankonstens välsignelse tycks de flesta vara övertygade om, inte minst när nya larmrapporter om pojkars bristande läsvanor offentliggörs. Men vad är egentligen så speciellt med en roman? Vad händer med oss när vi stirrar ner på en skönlitterär boksidas svarta tryckbokstäver? 

Ett möjligt svar ger Orhan Pamuk i essän En naiv och sentimental prosaist, som bygger på en serie föreläsningar som nobelpristagaren häromåret höll på Harvarduniversitetet. Pamuks utgångspunkt är Friedrich Schillers gamla distinktion mellan ”naiva” och ”sentimentala” poeter, det vill säga mellan sådana diktare som skriver spontant och sådana som reflekterar över vad de gör. 
Enligt Pamuk ska en romanförfattare idealt sett vara en kombination av dessa båda typer, och också läsaren måste ha förmågan att kunna pendla mellan inlevelse och distans. Naiviteten behövs när man visualiserar scenerna och identifierar sig med huvudpersonen, reflexionen när man söker efter romanens dolda kärna, dess djupare mening.  
Föreställningen att en sådan kärna gömmer sig i varje god roman kan tyckas otidsenlig, men Pamuk har helt klart en poäng. En roman har nämligen det försteget framför livet att dess händelser och situationer formar sig till ett slags meningsfull helhet, och däri ligger mycket av dess lockelse.
Mer betänksam blir jag av Pamuks syn på romanen som en noga planlagd konstruktion eller till och med som ett schackparti mellan författaren och läsaren. Själv tror jag mer på Kafkas kanske naivare inställning, att man måste skriva som om man befann sig i en mörk tunnel, utan att veta hur personerna i berättelsen kommer att utvecklas. 
Fast kanske ska man läsa Pamuks essä som en infallsrik om än lite skolmästaraktig betraktelse över författarens personliga erfarenheter i romanens tjänst snarare än som en estetisk teori med anspråk på allmängiltighet. Bokens kärna – för också en essä kan ha en sådan – blir då inte en utsaga om romanens väsen utan ett inspirerande vittnesmål om det intellektuella äventyret att läsa och skriva.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

måndag 17 december 2012

Postmodernism i imperfekt

Allt som varit modernt blir med tiden gammalt – och det postmoderna, ja, det utgör inget undantag.

När en samling svenska forskare och skribenter med Sven-Olov Wallenstein i spetsen återvänder till den fråga om postmodernismen som Jean-Francois Lyotard ställde för trettio år sedan har följaktligen presens bytts ut mot imperfekt. Essäantologin heter Svar på frågan: Vad var det postmoderna?

För flera av författarna ter sig åttiotalets stora strid mellan upplysningstraditionens bålde riddare Habermas och postmodernismens relativistiska drake Derrida-Foucault i retrospektiv som till stor del byggd på missuppfattningar och felläsningar. Postmodernismen blev i debatten till ett slagord eller en karikatyr.

Som desto viktigare framstår skiljelinjen mellan Lyotard och Fredric Jameson, som de flesta av bidragen kretsar kring. Ett par översatta texter av de två tänkarna ger grädde på moset. Hårddraget kan man säga att det postmoderna för Lyotard innebar slutet för de stora berättelserna medan det för marxisten Jameson självt kan infogas i den stora berättelsen om kapitalismens utveckling.

Den läsare som söker ett rakt och entydigt svar på titelfrågan lär bli besviken, men den som tvärtom vill dyka ner i ett angeläget filosofiskt problemkomplex finner här såväl tankestimulerande som hyfsat tillgängliga texter att utgå från. Trots imperfektformen är författarna, de flesta knutna till Södertörns högskola, inte i första hand ute efter att skriva idéhistoria utan efter att förstå samtiden och framtiden.

Postmodernismen må nämligen vara död och begraven, men det postmoderna tillståndet kommer vi att få leva med länge än.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

söndag 16 december 2012

tisdag 11 december 2012

Pris och politik (2)

På tal om en årligt återkommande bankett tycker jag att en författare som vill värna om sin integritet bör hålla armslångt avstånd inte bara till kommunistiska författarförbund utan också till svenska herrar i frack.

Johan

måndag 10 december 2012

Minnen från fornstora dar

Letar svenskminnen i Riga, av äldre datum än Swedbankkontoren. Hittar Svenskporten – en öppning i den raserade stadsmuren.
Nästa minne från fornstora dar är ett kruttorn som svenskarna sprängde i luften vid erövringen 1621. Det byggdes upp igen med tjockare murar. Ett torn med krut kan alltid vara bra att ha för en stormakt. 

På ett nyrenoverat kyrkfönster i domkyrkan känner vi igen vårt nordiska lejon i blont pipskägg. Ett styng av nationalstolthet ansätter mig, trots att Skåne ju fick vänta på sin svenska identitet 37 år längre än Livland. 
Johan

Pris och politik

I en scen i "Vitlöksballaderna" försöker en arresterad gammal bondkvinna klämma ihjäl lössen som frodas i fängelsecellen mellan fingrarna. När hon inte lyckas stoppar hon in ohyran i munnen i stället.

Nobelpriset och det akademiska bråket och sånt skriver jag om här.

Ann

söndag 9 december 2012

torsdag 6 december 2012

Spiror och kastruller


I meter över marken räknat vinner det sovjetiska segermonumentet med råge över det lettiska frihetsmonumentet. Från ett mindre falliskt betraktelsesätt blir utgången en annan. Ja, tack vare flickan med stjärnorna på obeliskens topp – ett slags baltisk frihetsgudinna – är skulpturgruppen i Rigas centrum osedvanligt gracil för att vara ett nationalmonument.

Ironiskt nog avtäcktes det 1935. Året efter Karlis Ulmanis statskupp som förvandlade Lettland till en halvfascistisk diktatur. Vi fortsätter vår promenad längs Rigas parkbälte, passerar det lettiska kommunistpartiets gamla högkvarter, omvandlat till World Trade Center, och får syn på – Karlis Ulmanis i sten, omgiven av blomsterhyllningar från en uppenbarligen tacksam eftervärld.

I en annan del av staden, den som kallas Lilla Moskva, tornar ytterligare en spira mot skyn. Det är vetenskapsakademiens skyskrapa, också känd som Stalins födelsedagstårta – en kusin till den ryska huvudstadens sju systrar i stalinistisk gotik.

Nedanför ligger den stora saluhallen i fyra gamla zeppelinarhangarer, och intill dem utbreder sig marknadsstånd på marknadsstånd. I guideböckerna listas centralmarknaden bland sevärdheterna, men någon turistfälla är det minst av allt fråga om. Vi går runt bland blommor, frukter, kastruller och outletkläder och utläser i slitna ansikten en fattigdom man inte ser skymten av i den av UNESCO världsarvlistade gamla stan.
Johan

onsdag 5 december 2012

"Jag är en rebell emot mitt kön"

Dramerna är flammande feministiska appeller, men samtidigt skarpa psykologiska gestaltningar av hur både män och kvinnor påverkas av patriarkalt förtryck, dubbelmoral och förvridande normer.
Liksom Leffler skådar Agrell in i "den menskliga naturen", en natur som både präglas av sin tid och är sig lik genom seklen.
Här skriver jag om Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.

Ann


måndag 3 december 2012

Med granitblick mot framtiden


Det var länge sedan Lenin fälldes från sin sockel och hammaren och skäran monterades ner, men den som går på jakt efter det sovjetiska Riga hittar efter två decennier fortfarande ett och annat som motstått förändringens vindar.

Mitt i gamla stan ligger en mörk kvadrat, som i guideböckerna beskrivs som anskrämligt ful, men som i mina ögon är en ganska raffinerad modernistisk byggnad. På sovjettiden hyste den ett museum för Lettlands röda skyttar – lettiska förband som slogs på kommunisternas sida under inbördeskriget. Idag hyser den ett ockupationsmuseum (som tyvärr är stängt för ombyggnad). Utanför står ett omisskännligt sovjetiskt monument: tre högresta lettiska skyttar i långa vapenrockar, rygg mot rygg i röd granit. Omtolkade till representanter för alla letter som deltog i Första världskriget och inbördeskriget riktar de ännu sin granitblick mot framtiden.
Vid floden Daugavas brink finns en annan anslående sovjetisk skulptur, som överlevt av pietetsskäl: en hyllning till offren för 1905 års revolutionära resningar. Två män stormar fram med en fana och den ena hejdas i flykten av en kula. Kraften, rörelsen och de heroiska poserna får mig att tänka på att Sergej Eisenstein föddes i Riga.
Vill man uppleva äkta sovjetisk monumentalism får man ta spårvagnen till Segerparken, på andra sidan floden. Den megalomana iscensättningen i betong av Röda arméns befrielse av Europa från fascismen, med en 79 meter hög stjärnprydd obelisk som rekvisita, uppfördes så sent som 1985. Flera gånger efter frigörelsen från befriarna har lettiska högerextremister försökt spränga hela härligheten i luften. Att de misslyckats (och vid ett tillfälle fått sätta livet till) framstår inte som förvånande när man ser schabraket i verkligheten.
Bland ryssar i Riga är det tradition att lägga blommor vid Segermonumentet på sin bröllopsdag. Mer romantiska platser har vi onekligen besökt, men socklarna är fulla av rosor och nejlikor. Jag blickar upp mot jättesoldaternas kängor och i triumf höjda kalasjnikovs och känner mig som en myra i historiens elefantdans. En psykologisk effekt som jag misstänker att beställaren inte var alldeles missnöjd med.
Johan

söndag 2 december 2012

onsdag 28 november 2012

Dagens dikt

Bortom berg och mörka vatten


Bortom berg och mörka vatten
lever någon som behöver mig.
Som en tjuv om natten
skall han komma över mig.

Jag skall ryckas upp från grunden
och bli träffad såsom av ett sting.
Men om tiden och om stunden
vet jag ingenting. 
När det sker och han är framme,
han vars blotta glans förbränt mig
är jag icke mer densamme
som ni känner mig.
Hjalmar Gullberg, 1937

Idag fyller radioprogrammet Dagens dikt 75 år. Det firas i Malmö på Moriskan och jag medverkar i ett litet samtal.

Ann

måndag 19 november 2012

Kalhygget inpå husknuten


Vad stort sker, det sker tyst, heter det. Nu är motorsågar inte så tysta, men hur många har på allvar tagit in att det svenska landskapet håller på att förvandlas i grunden? Skogen rationaliseras bort. Efter ”föryngringsavverkningen” kommer virkesåkern. Rad på rad av likformiga barrträd. Ett naturens löpande band.

Läs resten av min recension av Maciej Zarembas reportagebok Skogen vi ärvde här.

Johan


söndag 18 november 2012

Björkskog

Johans Valters, Birztala, 1903

Bok utan slut

DEN OSYNLIGA NÄRVARON

Det är tyngre än bly
tyngre än uran
Det bränner sig långsamt igenom
allt, alla tak, väggar, golv
neråt, mot jordens
medelpunkt
Bräckliga, sköra hinnor, ögonhinnor
håller emot
En fantastisk regnbåge av
färger
Det synliga i oss, bakom det
osynliga, väcks
vaknar, börjar
röra sig
Det växer genom den tunga
metallens närvaro
genom dess osynlighets
tyngd   Det är en skör
dansande kropp
av ljus och färger
Det är en levande kropp
av hud, nerver
blod tårar
Dess ben krossas av tyngden
Dess kött kan förbrännas
av det osynliga
Men dess rörelse, dess dans
dess leende
kan aldrig utplånas

Nu tar den ett steg ingen
ännu har sett
 
Göran Sonnevi, ur Bok utan namn. Här recenserar jag den 800-sidiga diktsamlingen!

Ann

lördag 17 november 2012

Fredag kväll i kyrkbänken


I begynnelsen var ordet, och när Kris Kristofferson på stela ben kommer stapplande från sakristian i Johanneskyrkan för att ställa sig framför mikrofonen vid altaret och sjunga är det fortfarande ordet som regerar. Gitarren må skorra, munspelet runt halsen vara i fel tonart – han uppmärksammar det själv – och rösten på upphällningen, men att den vitskäggige mannen med den anspråkslösa framtoningen är en av countryns genom tiderna största ordkonstnärer kan ingen ta ifrån honom.
Inför en fulltalig menighet sjunger han de odödliga berättelserna om fyllecellen i den bästa av alla möjliga världar, om ruelsen på söndagen när alla krogar håller stängt, om sista natten med kvinnan som ska lämna honom, om friheten som bara är ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora.
Sakrosankt är väl stämningen inte, snarare familjär, och det klara ljus som altaret badar i kommer från en spotlight. I den stund Kristofferson hämtar andan, tar sats och sjunger ”I woke up Sunday morning with no way to hold my head that didn´t hurt,/ and the beer I had for breakfast wasn´t bad so I had one more for dessert” känner jag mig ändå så upplyft som jag någonsin gjort i en kyrkbänk.
 
Johan

fredag 16 november 2012

Mänskligt, allför omänskligt

Prickskytt, Röda Armén, Vitryssland, juli 1944
Kriget är en mänsklig sysselsättning som är alltför omänsklig, säger Svetlana Aleksijevitj, som i sina reportageböcker fångar denna dubbla aspekt, såväl det mänskliga som det omänskliga.
Till Malmö Stadsbibliotek har hon kommit för att samtala med Peter Fröberg Idling, men övergår snart till att hålla en monolog på ryska, endast avbruten av tolkens översättningar och av uppläsningar ur "Kriget har inget kvinnligt ansikte", hennes på svenska nyligen utkomna bok om kvinnorna som tjänstgjorde i Röda Armén under Andra världskriget.
Det var som reporter i Afghanistan efter Sovjets invasion, när hon såg kriget med egna ögon, som Aleksijevitj blev kvitt de manliga krigsmyterna. Hon insåg då att om något nytt ska kunna sägas om denna företeelse måste man lyssna till andra än männen, till kvinnorna och barnen, som inte har något intresse för den heroiska sidan av saken. Kriget som galenskap är vad hon velat skriva om, men också om de tillfällen när en människa kan förbli en människa, hur svårt det än är.
I Röda Armén enrollerades över en miljon kvinnor under Andra världskriget, och inte bara som sjukvårdare utan också som soldater. Ofta var de frivilliga, och den idealism och offervilja som trots Stalintidens fasor besjälade så många kan fortfarande göra Aleksijevitj häpen. Efter kriget ville man i Sovjet endast tala om segern, inte om krigets monstruösa ansikte. De ofta traumatiserade kvinnornas medverkan förtegs i ett samhälle som kultförklarade den manliga styrkan.
Aleksijevitjs avsikt med sin bok var att fånga ögonvittnenas berättelser innan det var för sent. Att förmedla den kvinnliga blicken; dofterna, smakerna, färgerna – och att skriva om kriget på ett sätt som skulle kunna få till och med en general att må illa.
Johan


torsdag 15 november 2012

En lektion i romantik

För att hamna i rätt stämning uppmanas skribenten att tända doftljus, spela romantisk musik och lägga en bit sammet mot huden. Tack, jag tror jag avstår från att läsa resultatet av den vaniljdoftande skrivövningen.
 
Jag skriver här om tidningens Skrivas tips till heta litterära kärleksscener.
Och här skrev jag om ett par andra tidskrifter.

Ann

måndag 12 november 2012

lördag 10 november 2012

En gotisk indignationsroman

"Rekviem för en vanskapt" är en makaber och suggestivt poetisk spökhistoria som tar sin början vid den storvuxnas dödsbädd och låter henne själv betrakta sina kvarlevors färd från graven till Karolinska institutet, där den ruttnande kroppen dissekeras inför publik.
 
Här recenserar jag Mattias Hagbergs roman.

Ann

onsdag 7 november 2012

En roman med karaktär

 
Kan en författare förfördela en litterär figur? Vad är det som får mig – och andra läsare – att känna att författaren har fel i sin dom över den nervsensible dagdrivaren som inte gör någon nytta i livet?
Fru Marianne är en roman som förtjänar sin klassikerstatus, men det är något som skorrar i den, och detta något är en blek och mager man i lång rock som alltid har en världstrött tankegång på tungan.
 
I den finfina tidskriften Album nr 3 på temat litterära karaktärer, med Therese Eriksson och Jenny Maria Nilsson som redaktörer, skriver jag om dekadente Pål Sandell i Victoria Benedictssons Fru Marianne. En roman som är lika fascinerande som frustrerande - att dess framställning av könsrollerna fortfarande kan irritera läsare, inte minst kvinnliga sådana, blev uppenbart när boken diskuterades i Det unga Skånes lilla läsecirkel häromveckan.
Och på tal om Det unga Skåne är det snart dags för sällskapets första årsmöte. Boka in den 22 november och se till att befinna er i närheten av Lund. Efter mötet kommer jag och Christina Sjöblad att tala med Ulf Peter Hallberg om hans nya roman Strinbergs skugga i Nordens Paris.
Den intresserade kan gå med i Facebookgruppen här eller skriva upp sig på mailinglistan genom att maila till detungaskane(at)passagen.se

Ann

Lägga huvudet mot marken

Den självbiografiska erfarenheten har alltid varit utgångspunkten i Pär Hanssons poesi, som gräver djupt i minnets familjekista. Hans dikt har sitt kraftcentrum i det barrdoftande västerbottniska landskap han är uppvuxen i och som han alltsedan debuten ”Ruckel” från 1998 skildrat med ömhet, melankoli och lågmäld frenesi.
 
Här recenserar jag Pär Hanssons nya diktsamling "Vi plockar bär i civilisationen".

Ann

tisdag 6 november 2012

Familjehistoria utan omsorg

Vad är en människa bakom namn och identiteter – finns det över huvud taget något sådant som en autentisk individ?
Frågan ställs på sin spets i Aleksander Motturis roman Svindlarprästen. Det handlar om en man med lika många egon som stämplar i passet. Han kallar sig omväxlande John Peter Daniels, Zulfikar Mohammed T, prins John Kolhar, Mr. Kadeshki, Zully Janmohamed– till slut bara 196822, fångnumret han erhåller i fängelset i Hongkong, där han får sona den sista blåsningen i sin långa karriär som yrkesbedragare.
 
Läs resten av min recension här.

Johan


fredag 2 november 2012

Att översätta Emily Dickinson

Safe in their Alabaster chambers –
Untouched by Morning –
And untouched by Noon –
Lie the meek members of the Resurrection –
Rafter of Satin – and Roof of Stone!

Grand go the Years – in the Crescent – above them –
Worlds scoop their Arcs –
And Firmaments – row –
Diadems – drop – and Doges – surrender –
Soundless as dots – on a Disc of Snow –


Den här dikten var en av fyra Emily Dickinson skickade för bedömning till litteraturkritikern Thomas Higginson, som i en tidskriftsartikel gett råd åt unga författare, med frågan: "Are you too deeply occupied to say if my Verse is alive?" Han fann nog dikterna mer märkliga än levande, för han avrådde henne i deras senare brevväxling från att publicera sig. Hon lydde rådet.
Detta är också en dikt som lockat flera svenska översättare, med resultat som säger en hel om svårigheterna att översätta poesi. Och hur tiden påverkar synen på tolkningar.
Erik Blombergs version från 1949 bygger på en variant av Dickinsons dikt med en tredje strof:

I sina blå alabasterkamrar,
ostört av morgon- och midnattssken,
slumrar uppståndelsens helgonskara:
sparrar av siden och tak av sten.

Ljust skrattar vinden i solskensslottet,
kvittra små fålgar i okunnig takt,
pladdrar ett bi i en dåres öra –
o, vilken vishet här mist sin makt!

Storslagna år under månskäran skrida,
världar och välden fullbordas och dö,
pannsmycken falla och furstar försvinna
ljudlöst som fjun på ett täcke av snö.

1993 tolkades dikten av Lennart Nyberg:

Tryggt i sina alabasterkamrar –
orörda av morgon –
och orörda av dag –
ligger de små som en gång ska återuppstå –
bjälke av sammet – och sten till tak!

Stolta går åren – i halvcirkeln – därovan
världarna gräver –
och himlavalv – ror –
diadem – faller – och doger – går under –
ljudlöst som prickar – i snöns sjok –

Och så här ser den ut i Ann Jäderlunds version:

Trygga i sina Kamrar
av Alabaster –
Orörda av Morgonen –
Och orörda av Dagen –
Sover Återuppståndelsens
ödmjuka medlemmar –
Taksparrar av Siden – och Tak
av Sten –

Storslagna passerar Åren –
i Månskäran över dem –
Världar öser deras Bågar –
Och Himlafästen – ror –

Diadem – faller –
och Doger – ger upp –
Ljudlösa som Prickar – på en
Skiva av Snö –

Jag recenserar Jäderlunds Dickinson-tolkningar här.
Ann

söndag 28 oktober 2012

tisdag 23 oktober 2012

Social stumhet och filosofisk lomhördhet

De flesta liv består av kompromisser och halvmesyrer. Vi följer bekväma, vältrampade stigar och rör sällan upp det stoff som drömmar vävs av, oavsett om våra försiktighetsmått och karriärsteg är framgångsrika eller misslyckade.
Undantagen – de personer som tar tillvarons existentiella fordringar på dödligt allvar och gjuter sina liv i egna former – är lika ovanliga som fascinerande. Helgon, kättare, genier och idioter kallar vi dem. En sådan undantagsmänniska var Ludwig Wittgenstein, vars egenartade levnadslopp väcker lika stort intresse som hans filosofiska tankar.
 
Läs resten av min recension av Sten Anderssons biografi Filosofen som inte ville tala - Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein här.

Johan

måndag 22 oktober 2012

Vem får Augustpriset?

Ja, det kan vi ju bara gissa oss till än så länge. Men här skriver jag i alla fall en kommentar till nomineringarna.

Ann

Bokskog

Piet Mondrian, Skog med bokträd

söndag 21 oktober 2012

Sylvia Plaths födelsedag



Lördag den 27 oktober skulle Sylvia Plath ha fyllt 80 år. Det kommer att uppmärksammas, hur kan man läsa om i en kort intervju med mig här. Och här står det lite mer om evenemanget.

Ann



fredag 19 oktober 2012

Grammatiskt blekmedel

I Hallgrens flora växer oskuldens rosor i en förgiftad jord. Ett historiskt arv värker i texten: alla de övergrepp som begåtts utifrån föreställningar om nationen, folkhemmet, fosterjorden. Det är inte godhetens och neutralitetens Sverige som tar form på Hallgrens karta utan ett land av steriliseringar, lobotomeringar och deportationer, ett land med en självbild av teflon där debatterna fungerar som ”grammatiskt blekmedel”.

Jag gästrecenserar Hanna Hallgrens diktsamling Roslära i Aftonbladet. Här hittar man texten.

Ann

Gunnar Ekelöfs sophög

Gunnar Ekelöfs barndom var ett sår som aldrig läkte, ja, som tycktes bli allt mer infekterat och varigt med åren. Samtidigt var det ett stoff som han bearbetade intensivt i sin poesi, hans ”kreativa mylla”, enligt Johan Cullberg i studien En diktares kompost. I titeln fångar Cullberg dubbelheten hos de mörka minnena: avskrädet och skiten som hela tiden skapar ny näring. ”Så skapar livet nytt av lump”, formulerade Ekelöf själv sina utflykter till hågkomsternas sophög.

Hela min recension av Johan Cullbergs bok om Gunnar Ekelöf finns här.

Ann

måndag 15 oktober 2012

Höstpalett

John Henry Twachtman, Hemlock Pool (aka Autumn), 1894