tisdag 29 augusti 2017

Terapi under tältdukarna


Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.


Här finns Anns text om Louisiana Literature

söndag 27 augusti 2017

Länge leve förgängligheten

Det finns en sällsam lätthet i Ko Uns poesi. Som det eteriska fladdret från den vita fjäril som ståtar i titeln på den nya urvalsvolymen dikter. Så finns här förutom fjärilar också gott om vindpustar, moln, fjädrar, dagg, segel, tvätt på tork, allt sådant som ger en skir, luftig kvalitet och en känsla av det förbisvischande livets flyktighet.

Här skriver jag om Ko Un och urvalsvolymen "Vit fjäril".

Ann

fredag 25 augusti 2017

Sorg bortom orden

Det börjar med ett telefonsamtal en lördagskväll. Hon måste omedelbart ta en taxi till Rigshospitalet. Carl är död. I ett psykotiskt tillstånd har han kastat sig ut genom ett fönster på fjärde våningen. När hon kommer fram till sjukhuset ligger han i respirator och bröstet häver sig: han lever fortfarande. Men det finns inget som helst hopp, förklarar läkaren. Hans kropp hålls vid liv för att ett beslut om organdonation ska kunna fattas.

Om Naja Marie Aidts sorgebok "Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage", här.

Ann

torsdag 24 augusti 2017

Det futtiga och stora

Det är i alla fall rätt lätt att säga vad Åh Lunargatan inte är: en typisk debut.  Jäderling har länge varit verksam som litteraturkritiker och redaktör och det finns inget som andas nybörjare eller hantverksmässig tafatthet i hennes noveller. Med ett slags avsiktlig vårdslöshet bygger hon sina historier utan tydlig riktning, välordnad struktur eller avslutande knorr. Liksom tankspritt följer scener på varandra i en hoppig associationskedja. Som i Plov, där berättelsen böljar fram och tillbaka mellan de telefonsamtalande exen och tillagningen av en misslyckad risrätt ägnas flera sidor.

Gästade Aftonbladet med en recension av Viktoria Jäderlings debutnoveller, här

Ann



söndag 2 juli 2017

Den vanliga glåmiga verkligheten

Det är typiskt för Smedbergs sätt att bygga upp sina berättelser. De följer inte någon förväntad kronologisk kurva, utan börjar på en plats, gör en gir, hoppar framåt, bakåt eller åt sidan och förflyttar sig sedan ofta någon helt annanstans för att rätt så abrupt klinga ut. Lite som existensen själv, eller som Smedberg poängterar: ”Vafan ska man göra? Vad gör man med livet?”

Här recenserar jag Åke Smedbergs novellsamling.

Ann

tisdag 13 juni 2017

Sonnevi i den svenska poesins kretslopp

Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken. Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans.
Jag spanar efter spåren av Sonnevi i den svenska poesin, här.

Ann

måndag 12 juni 2017

Världen enligt Knausgård

I den kvartett böcker som har årstiderna som utgångspunkt lyfter Knausgård skenbart blicken från jaget för att förklara världen för den yngsta dottern, som i och med avslutande delen ”Om sommaren” hunnit bli ett par år gammal. Men det är förstås fråga om världen enligt Knausgård, en encyklopedi som försöker anlägga ett förutsättningslöst perspektiv på fenomenen men är starkt subjektivt färgad och ofta filtrerad genom barndomsminnenas skimmer.

Jag skriver om Karl Ove Knausgårds senaste bok, Om sommaren, här.

Ann

Vingburen färd från ljus till mörker

Gränserna mellan levande och döda, födelse och förstörelse, offer och förövare, flyter hos Eva Kristina Olsson. I de så kallade mytopoetiska dramerna i förra boken ”Antigones ansikte. Niobes labyrint” från 2013 lät hon Antigone blicka ut över mänskligheten och slå fast: ”det finns / ingen / gräns / mellan dig / och den böljande / graven”. I en mix av klassisk mytologi och personlig familjehistoria löste poeten upp de skiljelinjer människan upprättat mellan sig och naturen, och i en slutlig förlossningsscen åkallades under stammande krystningar en ängel. Kanske är det samma ängel som gör ett studiebesök på jorden för att skåda pärlhyacinter och gullvivor i Olssons nya diktsamling, ”Det ängelsgröna sakramentet”.
Jag recenserar Eva Kristina Olsson, här.

Ann 

söndag 4 juni 2017

I marknadens byråkratiska labyrint


”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar tolvtonskärvt i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö Opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.  
Läs här min text om byråkrati, marknad och högerpopulism.
Johan



lördag 27 maj 2017

Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann



Flimrande sändning


Vad händer sen? När katastrofen redan varit här och allt blivit ett efteråt? Johannes Heldéns poesi är ett slags guideturer i postapokalyptiska landskap. Lyrisk science fiction på spaning efter den tid som skall komma.


Här skriver jag om Hélden. Och här en annan kort text om poesi, om Emil Boss Acceleration:


”Acceleration” står det i stora blockbokstäver på kvittorullens början. Vira upp den och du har Emil Boss nya diktsamling (Bokförlaget Lejd) om ett kassabiträdes vardag. Det är inte snabbheten i läsningen som titeln anspelar på, utan hastighetsökningen på arbetsplatsen, genomförd enligt en ledarskapsmodell för att höja produktiviteten. Managementprosans kalla floskler möter poesins stilla förtvivlan: ”det finns en vanmakt lätt som damm över våra blanka tankar”.


Ann

lördag 13 maj 2017

Läslustens färgackord

En måndag i januari 1873 plockar fjortonåriga Selma Ottilia Lovisa fram dagboken hon fått i julklapp. Hon har blivit uppmanad att dag för dag teckna ned vad som händer, så att hon ska kunna minnas det längre fram i livet. Men vad skriver man egentligen i en dagbok? Inte kan väl hon uttrycka sig så lärt och förståndigt som huvudpersonerna i Fredrika Bremers romaner? Det är med bävan hon sätter pennan mot bokens papper: ”Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den.”
Selma börjar förstås ändå skriva och vad hon formulerar är inte bara en tonårings tankar om några händelserika månader i Stockholm, utan framförallt en berättelse om hur en författare blir till. Allt är så livfullt och exakt iakttaget att det är lätt att tro på varje ord.

Jag skriver om böckers utsidor, formglädje och färgpaletter som väcker läslust, här.

Ann

torsdag 11 maj 2017

”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"

Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.
25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.
Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.

Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.

Ann

Det förflutnas förbrytelser

I ”Ditt liv och mitt” fortsätter Axelsson vända på stenarna i det folkhem som byggde upp ett välfärdssamhälle samtidigt som vissa människor knuffades ut ur gemenskapen. Förra romanen ”Jag heter inte Miriam” lyfte fram romernas situation i efterkrigstidens Sverige, den här gången sätter författaren ljuset på mentalsjukhusens oönskade existenser, de som makarna Myrdal i bokens inledande citat kallar ”samhällets bottensats”.

Vipeholm öppnades 1935 för att inhysa ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Mellan 1945 och 1955 pågick den beryktade kariesstudien, där patienterna matades med sega kolor tills tänderna ruttnade. En stor framgång för svensk tandhälsa, en katastrof ur etiskt perspektiv. I Axelssons roman är det 60-tal men attityden gentemot samhällets svagaste har bara förändrats marginellt sedan rashygienens glansdagar och på Vipeholm sitter föraktet och våldet fortfarande i väggarna.    

/.../
”Ditt liv och mitt” är en bitvis mycket stark roman, men hör inte till Axelssons mest helgjutna. Upptakten är strålande och länge har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Visst händer det att författaren i ivern att uppmärksamma det förflutnas förbrytelser undervisar lite väl didaktiskt och väver in fakta på ett rätt så konstruerat sätt – en hel del slutsatser är läsaren nog förmögen att dra själv. Fast vad som gör att jag svalnar är snarare den dramatiska hemlighet som ger berättelsen ett drag av spänningsroman och varken känns särskilt trovärdig eller nödvändig – Axelsson är ju så skicklig på att gestalta familjelivets vardagliga helveten och spöken i garderoben att det knappast behövs starkare effekter för att spetsa till intrigen. Dessutom finns det våld i Vipeholmsmiljön så att det räcker till.

Ifall man är premium-prenumerant kan man läsa min recension av Majgull Axelsson här.

Ann

tisdag 18 april 2017

Det som gör verlden bättre, skönare, ljusare

Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.
Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.

Jag skriver om Fredrika Bremers Hertha som kommit i en nyutgåva, här.

Ann

måndag 17 april 2017

Vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?
– Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.

Jag intervjuar Elisabeth Hjorth om hennes nya roman "Nattens regn och dagens möda", här.

Ann

onsdag 12 april 2017

”Allting kantrar därute"


”Världen är trasig där ute och du är ensam i din stora våning. Du har bara oss. Och vi är dårar allihop”. Faderns replik skulle kunna stå som en sammanfattning av Sara Stridsbergs litterära universum. I pjäsen ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fångar hon med ömsint hand upp alla de tilltufsade, kantstötta, ensamma själarna och låter dem tillfälligt få en tillflyktsort på mentalsjukhuset medan folkhemmet krackelerar.

Här recenserar jag den nya boken med tre pjäser av Sara Stridsberg.

Ann  

måndag 10 april 2017

Nora smäller fortfarande igen dörren

1880 gifte sig Amanda Maier med pianisten Julius Röntgen för att sedan flytta från Landskrona till Amsterdam. Därefter blev det inte så många fler offentliga framträdanden, även om hon fortsatte komponera och hemma höll musiksalong besökt av Johannes Brahms, Edvard Grieg och Clara Schumann. Kanske var det framförallt livet som kom emellan. Hon födde två barn, försvagades av flera missfall och en tuberkulos som till sist skulle kräva hennes liv, bara fyrtioett år gammal. Hur som helst var det ingen lätt sak att pussla samman familj och karriär för dåtidens kvinna, oavsett begåvning.
Jag kan inte låta bli att fundera på om ”Ett dockhem” diskuterades i det Maier-Röntgenska hemmet. Det gick nog knappast att låta bli – Ibsens feministiska krutdurk till pjäs, med urpremiär i Köpenhamn 1879, var under 1880-talet på hela den skandinaviska kulturelitens läppar. Sedan Nora för första gången smällde igen dörren till borgerlig förljugenhet och skönmålad familjeidyll har hon närmast blivit synonym med kvinnlig självständighet, vars senaste inkarnation förstås är Skam-Noora.
En blåsig onsdagskväll beger jag mig till Lillan för att se Nora än en gång göra upp med sin inskränkta tillvaro. I Viktor Tjernelds uppdaterade version hörs inga smäktande artonhundratalsfioler, däremot en gråtande elgitarr. Här blottas dockhemmets livslögner av en skakig livekamera.
En del nyanser går förlorade när dramat skruvats upp till fartfylld samtidsfars, men samtidigt är det en pjäs som tål rätt mycket stryk. Och det är slående hur nutida den känns.
Violinisten och kompositören Amanda Maier hade stora framgångar under samma tid som Ibsen skrev "Ett dockhem. Här en krönika om Maiers musik och "Ett dockhem" i Helsingborg, låst för dem som inte är prenumeranter tyvärr.

Ann

fredag 31 mars 2017

På drift i digerdödens Europa

En kvinna ger sig ut på vandring i dödens Europa. För att freda sig mot övergrepp klipper hon av sin fläta, stoppar klänningen i ränseln och blir en pojke. Då slipper hon också gå med blicken sänkt och kan med förundrade ögon ta in allt hon möter på denna härjade kontinent någon gång kring 1350.
”Tiden är inte än” är som en pikareskroman utan komik, en pilgrimsfärd utan heligt mål, en ”On the road” i medeltida hosor och feministisk förpackning. I katastrofens spår möter vandraren såväl hjälpsamhet som hot, våld och desperation. Parallellerna till vår egen folkvandringstid ligger i öppen dager.

Här recenserar jag Elin Boardys nya roman.

Ann

Sorgens väkterska


”Människans gräns / är en tunn, tunn linje. / Nyss fanns existensens hav / nu är det intighetens.” I diktsviten ”Ödets hav” skildrar Bejan Matur flyktingarna som drunknar på sin väg över Medelhavet. Dagsaktuella händelser som äger rum så nära oss. Men med sina arkaiska klanger och mytologiska motiv låter hennes dikt som om den lika gärna kunde ha färdats i tusen år.
En kort text om Bejan Maturs poesi, här.

Ann

torsdag 30 mars 2017

Inget tryggt hägn

”Det som är boskap i andra är boskap också i dig”, förklarade Gunnar Ekelöf i ”Färjesång”. Och genom svensk poesi löper en lagårdsdoftande tråd som påminner om det boskapliga i oss alla, från Elsa Graves kvalmiga svinborstnätter till Aase Bergs liknöjda fauna. Även Petra Mölstad, som debuterade 2013 med ”Införsel”, skriver en djuriskt sinnlig poesi som bökar i jorden och trängs bland fuktiga kreaturskroppar. ”du vill också gå i skugga / sticka näbben i myllan”, heter det i hennes nyutkomna tredje diktsamling ”Vi har hägn”.

Här skriver jag om Petra Mölstads nya bok.

Ann

Poetiska förskjutningar av fokus


I sjätte diktsamlingen ”Mellan öarna i de långa sunden” fortsätter Modig med sina centrallyriska meditationer av ett slag som är sällsynt i dagens poesi. Där årstidernas växlingar, tidens förvandlingar och minnets återstoder skildras med stillsam koncentration och utmejslad precision. För en lyrikläsare van vid samtidens yvigare uttryck är det lätt att hasta förbi och fråga sig om det inte är en smula för lågmält, prydligt och stillastående. Det är då det gäller att ställa om blicken till den där cirkelrörelsen i tålamod, som går att uttyda som ett poetiskt ideal.


Här recenserar jag Jonas Modigs nya diktsamling.

Ann

onsdag 22 mars 2017

"Vi är alla nomader i våra egna liv"

”Har ni sett ’Sameblod’”? Frågan ställs gång på gång när Umeås elfte internationella litteraturfestival, Littfest, har en temadag om samiska språket och litteraturen. Att en film är på allas läppar under en litteraturfestival låter kanske lite märkligt, men den som sett Amanda Kernells historia om att vända sitt ursprung ryggen kan förstå hur det gått till – och hur ont det gjort – när en kultur skambelagts och ett språk närapå utraderats.
Identitet är årets fokus på litteraturfestivalen och torsdagens samiska program knyter an till temat med frågor om att berövas sin identitet och återta den.

Här försöker jag det omöjliga - att sammanfatta årets Littfest.

Ann

söndag 12 mars 2017

Öva sitt hjärta med poesi

Även om samtidens frågor bultar i boken är den klädd i en språkdräkt som ekar av gångna tider, där bärande ord som eld, blod, skuggor, svanar, liljor och granatäpplen ger dikterna ett högstämt, närmast mytiskt anslag.
Hallgrens dikt är i hög grad ett samtal med andra poeter och här hörs klanger från bland andra Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund. Men även om hon ofta rör sig på ett textplan som kan tyckas abstrakt har hon en förmåga att förvandla orden till kött: ”för in handen här och känn / om järnet blir till spjut / det går inte att veta / dess form förvandlar också oss / det kanske blir en krok / att fästa hoppet på”.

Här skriver jag om Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

I historiens virvelvind

Hagberg har en förmåga att gestalta hur totalitarism, fanatism och kolonialism inte bara formar tankemönster utan också präglar det konkreta livet, hur idéerna blir kött och blod, våld och död. Han drar paralleller mellan det kristna och det kommunistiska systemet, som båda sett till att ta kontroll över språket, och skildrar hur behovet av auktoriteter är sig likt, även om makten skiftar. Med pennan mot papperet upplever den före detta pigan befrielsen i att tänka fritt och sätta ord på förbjudna erfarenheter – på så vis blir ”Syndavittnet” en berättelse om såväl förtigandets kultur som berättandets kraft.

Jag recenserar Mattias Hagbergs nya roman, här.

Ann

lördag 11 mars 2017

I trettonåringens dunkla underland

”Jag var som en puppa som släpper ur sig en fästing istället för en fjäril”, heter det. Men nog är det en fullfjädrad författare som här breder ut sina vingar i en berättelse som är lika frånstötande som förtrollande, monstruös som mysteriös.
En helt vanlig debut är inte ”Natten som föregick denna dag”, nej, det var längesen en debutroman gjorde mig så här upplyft och påmind om vilken sinnesutvidgande upplevelse prosa kan vara.

Jag recenserar Johanne Lykke Holms debut, här.
Ann


Livet är ett sorgearbete

När Kristina Lugn själv kliver fram bakom draperiet med ett ”Tittut!” blir den välsmorda showen betydligt mer oförutsägbar och svärtan får både taggigare och dråpligare kanter. Under kvällen driver hon friskt med att hon ska påbörja en ny karriär som radiopsykolog – hennes entoniga röst har en ångestlindrande effekt, påpekar hon – men som alltid när det gäller Lugn finns det en glidning mellan skämt och allvar. Hon har garanterat gjort en hel del för folkhälsan under åren genom att sticka hål på uppblåsta krav och bemöta den glanslösa vardagen under diskbänken med en sylvass ironisk skruv.
”Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för”, slår hon fast.

På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till Sarah Riedel och Kristina Lugn, det kan man läsa om här.

Ann

Ljuset får sista ordet

Också i poesins form är det mycket som känns igen i Berghs värld. Dikterna rör sig mellan de välbekanta polerna: födelsestaden Landskrona och bostadsorten Malmö, gårdagen och nuet.
Här finns flera dikter tillägnade romanfiguren och alter egot Jonte Sten. Här är minnen från uppväxten, snedtändningar i Köpenhamn och gamla vänner som gått ner sig. Men här speglas också ett samhälle av idag där flyktingar hänger under lastbilar för att ta sig över bron.
Det är väl inte alltid de vardagliga berättelserna från livet har tillräcklig poetisk skärpa. Men Bergh har en iakttagelseförmåga som kan få dikterna att blixtra. Och inte minst har han ett flöde i sin dikt, ett melodiskt driv som känns ovanligt idag.
Här recenserar jag Jonas Berghs första diktsamling.

Ann

onsdag 8 mars 2017

Home economicus revisited

I en tid när demokratin alltmer får stryka på foten för marknad och expertstyre kan det vara rimligt att som medborgare ställa frågan vilka ideologiska värderingar som finns inbyggda i nationalekonomins grundantaganden.
Här finns en länk till debatten som följde på min text om Fronesis.

Johan

måndag 6 mars 2017

Att öva hjärtat

Påbörjad under Gazakriget 2014 och med den palestinska poeten Somaya El Sousis diktrad ”i väntan på längtan” som återkommande refräng går diktsamlingen i dialog med tiden, en tid då världen med ”all dess hårdhet” prövar våra hjärtan. Det är dikter som kretsar kring funderingar om vad som händer med oss, inuti oss, när ansiktslösa människor ”spärrar alla vägar”, när rädslorna för varandra växer. Ord river inga murar, men kanske kan de öppna våra inre kamrar?
Hallgrens förra bok ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” var ett sorgearbete som utgick från förlusten av en far och upplevelsen av att språket då inte räcker till. Också den nya boken är ett slags sorgebok, men vidgad ut mot världen och sträckande sig mot det hopp som övningarna med orden ger, ”att tro på det meningslöst sköna i sången”.

 Här en recension av Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

söndag 5 mars 2017

Närstudie av misslyckandet

Hejdlöst driver Engberg med den avundsjukeinpyrda forskarvärlden och inkrökta litteraturkretsar – jag gissar att en och annan kommer att känna sig träffad. Och man vet att man befinner sig i Göteborg när ett smalt lyrikmagasin fått namnet Par-O-Di.
Av förlaget beskrivs boken som en ”intellektuell underhållningsroman”, men jag skulle nog snarare kalla den en akademisk nervthriller. Från det inledande slutseminariets brutala avhandlingsslakt vrider Engberg åt förödmjukelseskruven snäpp efter snäpp och låter Jonas ta det ena steget pinsammare än det andra på vägen mot den moraliska botten.

Här en recension av Martin Engbergs roman En enastående karriär.

Ann

Perfektionen i en urna


Alla dessa skålar, krus och krukor som står uppradade på arkeologiska museer runtom i världen, de säger oss något om människans djupa drift att smycka sin omgivning och försköna vardagen, att omvandla de grundläggande behoven till en daglig estetisk upplevelse. I vår genomdesignade, homestylade samtid framstår det förstås som en banal insikt, men ibland kan en dekorerad krukskärva i en monter ge en svindlande känsla av att överbrygga tid och rum.
Bente Brosbøl Hansens urnor, vaser och skålar infogar sig i denna mångtusenåriga tradition och anknyter också direkt till den i former och mönster med antika rötter. Det ger en känsla av tidlöshet till hennes handdrejade stengods, en brukskonst som i grunden är gjord för att användas, även om föremålen säkerligen många gånger hamnar i samlarnas finskåp.

Jag skriver om keramik, här.

Ann

tisdag 28 februari 2017

Marknadens lycko- och ekorrhjul


Om den självreglerande marknaden är det närmaste vi kommer en gudomlig försyn så är nationalekonomen profet och konkurrens det första budordet. Ja, är inte det tidens kalkyl? Var och en sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande enmansbolag som har att förränta sitt magra humankapital efter bästa förmåga.

Nu kan man visserligen undra om profeterna själva alltid begriper sig på makten de gjort sig till språkrör för. Förstår nationalekonomerna egentligen vad kapitalism är för något? Frågan har ställts allt oftare efter finanskrisen, som enligt de flesta experter med förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan i spetsen inte borde ha kunnat inträffa i den bästa av alla avreglerade världar. Det har talats om en kris också för den ekonomiska vetenskapen. Cambridgeprofessorn Tony Lawson, själv ekonom men av det fritänkande slaget, går längre och hävdar att den konventionella nationalekonomin befinner sig i ”intellektuellt upplösningstillstånd”.

Lawson är en av skribenterna i senaste numret av Fronesis (nr. 54–55), som har temat ”Ekonomiskt vetande”. Hans kritik går ut på att mainstream-ekonomerna snarare än att studera den ekonomiska verkligheten rör sig fritt i en platonsk idévärld av perfekta matematiska modeller. Frågan är om kapitalismen är ett välordnat system som tenderar till jämvikt eller en rörig historisk process som föder kriser och konflikter. Det senare, svarar alla de ekonomer – från marxister till postkeynesianer – som ifrågasätter den rådande neoklassiska doktrinen och därför kallas heterodoxa.

Till syvende och sist handlar det enligt Lawson om hur vi anser att världen och människan är beskaffade. Kära gamla Homo economicus gör här entré i debatten – ja, ni vet, den där fullkomligt rationella, självtillräckliga, strikt egenintresserade varelse som förutsätts i ekonomernas tankemodeller men som få antropologer stött på i sina fältarbeten. Mot denna fiktion – till hälften ideal, till hälften skräckbild – står den sociala, föränderliga, omvärldsberoende, bristfälliga människa av kött och blod som vi alla utgör exempel på, men som inte kan stövla in i jämviktsmodellen utan att den tjusiga ekvationen rubbas. Sociala fakta lyder inte mekanikens lagar.

Så långt är kritiken både radikal och optimistisk, men det finns ett möjligen ännu radikalare sätt att se på saken som inte tycks ge lika stort utrymme för tillförsikt. Några texter i Fronesis, särskilt en av filosofen Jason Read, uttrycker en Foucault-influerad insikt om det moderna subjektets förvandlingar. Motsvarar modellen inte verkligheten kan den som har makt alltid förändra verkligheten. Så kan nyliberalismen förstås som ett försök att omprogrammera vårt medvetande tills det är kompatibelt med den neoklassiska nationalekonomins antaganden. Efter decennier av avreglering, lönespridning, privatisering, morötter och piskor kan det hända att man vaknar en morgon och möter Homo economicus kyligt kalkylerande blick i badrumsspegeln.

Vad finns då att göra? Inse att man en gång för alla är fjättrad vid marknadens lycko- och ekorrhjul? Kanske ta en funderare på om friheten är det som får oss att passa in i den ekonomiska mallen eller det som får den att haverera.  


Johan

Här finns en länk till en nedbantad version av min text.



lördag 25 februari 2017

Fråga med 78 svar

Vem är egentligen Simon? Det är frågan som får 78 olika svar i Malmöboende poeten Daniel Mårs debut ”Simonillusioner”, en diktsamling som fungerar som en fantasins spegelkammare, ett mångfasetterat maskspel. Den kameleontiske titelfiguren står i centrum i alla dikter, ja, väldigt bokstavligt så: varenda en inleds med hans namn och diktraderna har centrerats på sidan.
I ett flöde av bilder framträder Simon som det ouppnåeliga idealet, mannen i poetens drömmar, det gäckande föremålet för hans åtrå. Men Simon är också den som genom historien utsatts för homofobisk förföljelse, den som burit en rosa triangel, som ännu kallas bögjävel. Ibland är han en riktigt jobbig typ, en sådan som krossar hjärtan med förödmjukande kommentarer. Ibland en glittrande utopi om vad livet och lusten kan vara.

Här recenserar jag Daniel Mårs debutbok.

Ann

fredag 24 februari 2017

Med alla nyanser av livsbejakelse på paletten

Detalj ur målning av Tonie Roos


Om Roos rent fysiskt befann sig på 70-talets frigjorda Manhattan verkar hon andligen samtidigt ha varit på plats under den europeiska modernismens konstnärliga revolution. Både motiv och manér har hämtats från det tidiga 1900-talets estetiska avantgarde, och i hennes personliga porträttgalleri får vänner och bekanta sällskap av hjältar och hjältinnor ur konst- och litteraturhistorien.
Här målar Matisse ännu förföriska odalisker bland dekorativa draperier och kärlekspar svävar i Chagallblå rymder. I ett surrealistiskt vimmel snurrar Majakovskij runt med Lili Brik och 20-talets svartvita stumfilmer återuppstår i färggranna kläder. Sarah Bernhardt blickar livs levande ur likkistan som hon från och till sov i, Edith Södergran vilar poetiskt tankfull i sin trädgård.

Jag ser Tonie Roos färgstarka målningar på Tomarps Kungsgård, här.

Ann

torsdag 16 februari 2017

De lustiga emigranterna i blonda flätor

En septemberdag 1850 besöker Fredrika Bremer svenskkolonin New Upsala i Wisconsin och möter där änkan Fru Pettersson. En sliten kvinna med krökt rygg och käpp, åldrad i förtid efter hårt arbete, förbi, som hon själv säger, trots att hon inte fyllt femtio. Ångrar hon inte att hon lämnat Sverige? Nej, det gör hon ändå inte, ”ty hon tänkte på sina barn och den framtid, som i nya världen öppnades för dem, rikare, lyckligare än den, som moderlandet hade kunnat giva dem; och hon var nöjd att ha köpt åt dem denna framtid med offret av sitt liv”.
När Bremer åkte på sin tvååriga amerikanska resa, skildrad i det långa resereportaget ”Hemmen i den nya världen”, hade den svenska emigrationen just satt fart. Från mitten av 1800-talet till 1920-talet skulle mer än en miljon människor lämna Sverige för att bosätta sig i Förenta staterna. Det motsvarar ungefär en femtedel av den dåvarande befolkningen. Drygt 50 000 av dem kom från Malmöhus län, som hade en av de största utvandringsströmmarna i landet.
Anledningen till att emigranterna gav sig av varierade, men målet hade de gemensamt: en rikare framtid. Om inte för egen del, så för barnen.


Jag lyssnar till ett föredrag om kvinnliga amerikafarare på vita duken och funderar på synen på dem som söker en bättre framtid förr och nu. En låst artikel, men den som prenumererar kan läsa den här.

Ann

lördag 4 februari 2017

Sprakiga språkattacker

Är det en nysning? Eller en utskällning? Chow chow är hundrasen som är ett gosedjur i levande gestalt, fluffet förhundligat, och vars namn har onomatopoetiska kvaliteter, likt ett förkylt vov vov. ”Chow chow” är också titeln på Anna Hallbergs nya diktsamling. Hon är en poet med stort intresse för språkets ljudliga dimensioner. Mjuk och gullig, likt hunden, är hennes poesi däremot sällan. Hallberg är en av svensk samtidspoesis mest hårdföra språkarbetare och ställer höga krav på läsarens vilja att vara med och skapa mening i bokstavsmönstren.
Här finns min recension av Chow chow.

Ann

Om de stora frågorna


När Mazzarella är som bäst kan det kännas som att samtala med en kultiverad och bildad vän som har ett outsinligt förråd av exempel och hela tiden driver diskussionen i nya tankeväckande riktningar, oavsett om man hummar med eller säger emot. Själv vill hon uppvärdera ordet konversera, och att läsa henne är att delta i en konversation som aldrig riskerar att gå i stå. Och jo, jag tror nog man kan lära sig något om empati på kuppen.

Här skriver jag en gästrecension av Merete Mazzarellas bok Om livets mening i Svenska Dagbladet.

Ann

tisdag 31 januari 2017

Fritt flytande fakta


Lögnaktiga politiker är inget nytt, men Trump spelar med en helt annan kortlek. Det är inte den maskerade lögnen som flyttat in i Ovala rummet utan det nakna sanningsföraktet. Alternativa fakta och fejknyheter har på ett ögonblick ryckt undan mattan för det offentliga samtalet. Plötsligt finns ingen gemensam grund att stå på.
Tänk om allt det här är den postmoderna vänsterns fel? Ja, det påstås i alla fall på sina håll i USA, och här hemma har SvD hakat på. Det var ni som började relativisera sanningen, så går resonemanget, och ser man på, nu kommer bumerangen i retur. Tanken att Trump skulle vara ett slags kulturmarxismens nemesis kan vara lockande. Åtminstone för den som har ett gott öga till historiens ironier men glömmer att den nationalistiska högern underminerat tron på universella sanningar långt innan någon kunnat stava till ordet postkolonialism. 
En rimligare tolkning är att Trump tagit med sig kulturen från sitt multinationella företagsimperium, en värld där alla värden är fiktiva, bossens nyck lag och fakta en sak för reklamavdelningen. Allt flyter fritt i det globala marknadssamhället, så varför inte surfa på den vågen för att få makten att bygga en mur mot alla flytande gränser.
Johan

söndag 29 januari 2017

En brygga över tiden

Nu vidgar han återigen perspektivet och färdas i tid och rum för att summera den bristfälliga mänskliga värld han kallar skapelsen. Temat har sysselsatt honom förr: en urvalsvolym dikter sammanställd på 80-talet fick titeln ”Den motsträviga skapelsen”. I den nya boken är denna snarare än motsträvig ofullbordad – genom diktsamlingen löper en tanke att skapelsen ännu inte är färdig, ett jobb som det åligger oss att slutföra. ”Och det är er den hoppas på”, heter det uppfordrande i inledningsdikten, i en annan: ”Den är full av spår som väntar på steg, / banor för tankar som inte tänkts ut.”
Desto mer fullfjädrade är Espmarks dikter.

Här skriver jag om Kjell Espmarks nya diktsamling "Skapelsen".

Ann

torsdag 26 januari 2017

Hur en familj splittras

Historien påminner om Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare”, även den en fiktion byggd på verklig grund, där skogshuggardottern Hilma gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid utan att få veta något om fästmannens psykiska sjukdom. I ”Nerverna” är det kvinnan som är manodepressiv, det som idag kallas bipolär, men också här förtiger familjen sjukdomshistorien och dumpar över allt ansvar på den nyblivne maken – efter bröllopet bryter de kontakten med dottern. Frågan är vilken skillnad vetskapen skulle ha gjort för Ivars val. Det framgår inte av romanen, men fram till slutet av 50-talet medförde sinnessjukdom äktenskapsförbud.

Här skriver jag om David Nymans debutroman Nerverna.

Ann

Det skyddslösa hjärtat

De ensamma mammorna gavs en röst i Karin Bryggers förra diktsamling "Vi kom från överallt". Med ett besvärjande "vi" lyftes den enskildes erfarenheter till en stöttande gemenskap och som ett kollektiv vittnade mödrarna om fattigdomen i ett privilegierat land.
Mindre än ett år senare kommer nu Brygger ut med en ny diktsamling, där skrivandet framstår som en pockande nödvändighet. I "Borta minns" har det kollektiva perspektivet övergetts för jagets blick inåt, mot det egna skyddslösa hjärtat.

Här skriver jag om Karin Bryggers "Borta minns".

Ann

onsdag 18 januari 2017

Det är inte konstigt att man längtar bort nån gång.

Den tyske poeten Jan Wagner skrev för några år sedan en diktsamling med titeln ”Australien” – utan att någonsin ha satt sin fot i landet. Inspirationen kom från en dikt av den portugisiske författaren Fernando Pessoa med slutraden: ”Du kan vara lycklig i Australien, så länge du inte åker dit.”
Att resa i läsfåtöljen är en konst som många författare ägnat sig åt. Och konstnärer för den delen. Inte minst i slutet av 1800-talet, då konsten frossade i bjärta exotiska fantasier. Den fascinerande utställningen ”Salongsmåleri?!” (pågår till den 22 januari) på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm vimlar av odalisker, leopardfällar, turbaner och mytologiska tempel, för den som vill ha en grundkurs i orientalism eller vill pröva sig på en konsthistorisk räddningsaktion.
Här skriver jag om resor i fantasi och verklighet, fåtöljorientalister, koalor och japanska bärare.

Ann

tisdag 17 januari 2017

Roande ruskigt

I ”Förfärande kvinnor” har Vertigo förlag samlat gotiska skräckberättelser av kvinnliga, anglosaxiska författare och bjuder på djävulska drömmar, dödliga syner, kalla omfamningar och skramlande spökvagnar. Ibland är det fråga om mer roande än ruskiga förströelser. Charlotte och Emily Brontës läxuppgifter till exempel är snarare kuriosa än litterära upplevelser. Men antologin rymmer också riktigt gastkramande historier, som Elizabeth Gaskells ”Den gamla barnflickans berättelse”.
Här finns upptäckter att göra. Vem visste till exempel att den bäst säljande poeten under den viktorianska eran, efter Tennyson, hette Adelaide Procter? Eller att sensationsromanförfattaren Ellen Wood kunde konkurrera med Charles Dickens i popularitet? 
Man kan grunna på vad som gjorde att så många kvinnor vid den här tiden, 1840–1890, ville sätta skräck i sina läsare. Känslan av att inte heller vålnader framstod som särskilt osannolika i en snabbt förändrande värld? För att begåvade kvinnor själva upplevdes som skrämmande? 


Här skriver jag om Vertigos antologi med kvinnliga gotiska skräckförfattare. (Tyvärr en låst artikel, så den kan enbart läsas av premiumkunder.)

Ann

fredag 13 januari 2017

Kärleken som en drog

Basquiats öde är det stoff legender (och bio-pics) vävs av, och han har mytologiserats så mycket som krävs för att målningar ska säljas för miljontals dollar. Suzannes och hans struliga romans är knappast något feministiskt lärostycke. Han kommer och går, ligger runt till höger och vänster, domderar och nonchalerar med missbrukarens självupptagna hänsynslöshet.
Men genom Suzannes ögon ser vi även hans sårbarhet och självförbrännande revanschlystnad i en rasistisk värld. På museerna finns inga svarta konstnärer, i gourmetbutiken flåsar väktaren honom i nacken och inte ens i Armanikostym lyckas han vinka åt sig en taxi.

Konst, knark och kärlek i 80-talets New York. Här skriver jag om Jennifer Clements bok ”Basquiats änka”.

Ann

torsdag 12 januari 2017

Brev från känslornas berg- och dalbana

Ibland kommer man närmare än man önskar när man läser en författares privata brev. Är det möjligt att bevara respekten för ett författarskap om man vet att människan bakom pratar barnspråk med sin älskade? Visst är det smått genant att ta del av Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels kärlekskutter. Samtidigt är det något befriande mänskligt med att samma skribent som inte tvekar att kalla sig själv genial pratar om sig själv som lillbubben.
Och när man följer Agnes von Krusenstjernas liv unnar man henne verkligen de där lätta och lyckligt tramsande stunderna. Starka känslosvängningar präglar hennes brev, som nu samlats i ett urval av Anna Williams under titeln ”Och jag vet att jag är genial”.

Här skriver jag om Agnes von Krusenstjernas brev. 

Ann

onsdag 11 januari 2017

Oh la la!

Stoppa in ett ”Provence”, ”Paris” eller allra helst ”Montmartre” i titeln på en film eller bok och vi dras som flugor till en sockertopp. Oh la la, nu blir det mys, hjärtevärme och livsklokheter för hela baguetten! Är någonting franskt får det genast en air av kultur och kvalitet – för i Frankrike produceras väl inget populärt skräp? I bokvärlden har fransk feelgood blivit en egen underavdelning i måbragenren, med softa omslag där Eiffeltornet är så gott som obligatorisk rekvisita för att vi inte ska missa poängen. Det ska vara charmigt, livsnjutande och gärna sådär lite lagom småtokigt, som om chocolat-grytan alltid står och puttrar och en storögd Amélie ständigt promenerar omkring i ett retrofiltrerat sagoskimmer.

Här skriver jag om en svensk debutroman och vår förkärlek för franskt mys.

Ann