fredag 29 mars 2013

En kväll på Malmö opera



Skurken Monostatos är varken blond, blåögd eller trevlig, och den vise Sarastro skulle bli kuggad på grundkursen i genusvetenskap. Lägg därtill ett upplysningsbudskap grumlat av frimurarhokuspokus och en dramatik så tablåartad som någonsin det artificiella sjuttonhundratalet kunde prestera…
En förtrollande saga om kampen mellan ljus och mörker? Eller om maktens bländverk? Ja, kanske är det här, i det lätt förvirrande manikeiska mönstret, som Trollflöjten blir riktigt intressant som drama. När den förmente fienden tronar i vishetstemplet utbrister Tamino: ”Så är allt hyckleri!” Sedan, när ont och gott inför hans ögon bytt plats med varandra, kvarstår åtminstone hos mig misstanken att de goda grabbarna i Isis och Osiris-sekten kanske inte är av helt annat skrot och korn än ljusets fiender.  
Men så är det ju musiken, den som i operan står för den verkliga trollkraften, förförande skön och stark i Leif Segerstams händer. Och som pricken över i:et, eller som en stjärnglittrande koloraturaria över alltihop, Erika Miklósa som en oemotståndligt rebellisk Nattens drottning.
Johan
 

onsdag 27 mars 2013

Marknadsutsatt kunskap

Skolor i konkurs, segregerad utbildning och gymnasister så läsokunniga att den här lilla texten skulle gå över deras huvuden. Hur har vi kommit dithän? Per Kornhall ger i debattboken Barnexperimentet ett väl underbyggt svar som kan sammanfattas i ett ord, vår tids mantra: avreglering. 
 
Först kom kommunaliseringen, sedan friskolereformen och det fria skolvalet. Skolöverstyrelsen störtades och kunskapen marknadsutsattes. I stället för den grå men pålitliga enhetsskolan fick vi ett lapptäcke med tusentals aktörer, av vilka somliga är kapitalister som tar risker med skattemedel. Knappast förvånande blev resultatet att de svagaste eleverna fick stryk. 
Intressant nog har den ofta vänstersinnade pedagogiken – vad Kornhall kallar ”det reformpedagogiska träsket” – verkat i samma riktning. När katederundervisningen ersattes med elevprojekt och eget kunskapssökande blev lärandet den enskilde individens ansvar – och när allt flyter är det ofta den som har en privat jolle och förlig vind i seglet som kommer i hamn.
Till vardags är Kornhall skolbyråkrat, och jag får intrycket att han hellre sitter i lärarrummet och diskuterar forskarrapporter än står på den skolpolitiska barrikaden. Oron över att den jämlika svenska skolan håller på att gå förlorad, men också hopp om att en ny pedagogisk inriktning, återreglering och vinstförbud kan vända utvecklingen, har fått honom att skriva en bok som är såväl alarmerande som lågmält resonerande.
Den som har på känn att de senaste decenniernas skolreformer varit ett lika extremt som misslyckat experiment får här diagram och siffror att underbygga sin känsla med. En slutsats man rimligen kan dra är att konsumentens valfrihet på en konkurrensutsatt marknad inte alltid är identisk med den frihet som får individens vingar att växa.   
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
 

tisdag 26 mars 2013

Lustens evangelium

Har Per Olov Enquist skrivit en kärleksroman? Det är han oförmögen till, det säger han själv i den nya Liknelseboken, ja, det är nästan så att boken kan sägas handla om detta misslyckande: en författare som inte duger till att skriva om kärlek. Ändå står det tryckt, på omslag och titelsida, ”En kärleksroman”. Jo, men så är ju också en återkommande mening: ”Man häpnar!”

Liknelseboken ansluter delvis till självbekännelsen Ett annat liv, men jag skulle inte kalla den en fortsättning eller uppföljare. Snarare ett appendix. Eller kanske en vidräkning. Själv talar författaren om en ”reviderad version” av talet han höll vid moderns begravning. Det är fråga om ett slags räfst och rättarting med det egna livet. Nu ska han tala ut om det han undvikit, gå rakt på istället för att snirkla runt, kraftsamla sig och sluta fly. Det hastar, döden flåsar i nacken. Eller som han själv förklarar det: vännerna står vid flodens strand med blanka och vädjande ögon, som en ”träddunge väntande på avverkning”, bönfaller honom att förklara.
Det han vill berätta för dem, det har han en gång lovat att tiga om. Men nu har det gått så många år att det inte längre spelar någon roll. Det handlar om kvinnan på det kvistfria furugolvet, den femtioettåriga sommargäst som tog hans femtonåriga oskuld och förde honom rakt in i livets mening. En uppenbarelse, någonting obeskrivligt, en ”frälsning med frihet”.
Enquist skriver lustens evangelium – det är pinsamt, tafatt, ömsint och ljuvligt om vartannat – och snickrar ihop sitt eget trossystem, där herrnhutarnas erotiska blodsmystik ryms intill den villkorslösa jordiska kärleken. Redan titeln är förstås blasfemisk. Att samla ihop en bok med liknelser från det egna livet, sådana som sägs vara starkare och kraftigare än Nya Testamentets ”blåmjölksliknande” varianter, vad är det om inte att ”bli stor på sig”, en av de största synderna i den norrländska sedeläran.
Samtidigt – är kanske inte all litteratur liknelser? Och om han nu inte lyckats skriva en kärleksroman, har han då, som han själv föreslår, i alla fall åstadkommit liknelsen om en sådan?
Bokens liknelser, eller kapitel, är nio till antalet, lika många som de utrivna sidorna i notesblocket där fadern skrev sina dikter, det som sonen trodde eldats upp men som en dag kommer åter, bränt i kanterna. Enquist försöker fylla luckorna med sin egen historia. Och som han gör det. Knappast så rakt och direkt som meningen var – cirklandet runt den brännande kärnan hör onekligen till den enquistska karaktäristiken – utan med ständiga utvikningar om sådant som Sibelius ofullbordade åttonde symfoni och Søren Kierkegaards uppslagna förlovning. Sanningsniten paras med ”inbillningskraftens jättemuskel”.
Allt detta på ett liksom knirkande och gnisslande språk. En högtidlig biblisk diktion som klingar av lantliga bönemöten förenas med en gammalmodig västerbottniska, ”skelletmålet”, full med ord som jag misstänker inte har hörts sedan författarens barndom. Pelagrut? Ravelbitar? Koxa? Och så alla dessa utropstecken! Ibland så många som tre!!! Och kursiveringar uppå det. Det är som att Enquist med de knarrande ordvändningarna och hetsiga grafiska medlen karvar fram en prosa som på samma gång speglar ”den återuppståndna barndomen” och en åldrande mans upprivna tal. En prosa där varje ord ger eko i kroppen.
Enquists revision öppnar upp för den där svindelkänslan som bara stor litteratur kan ge. Språkets lycka, livets bråddjup, kärlekens oförutsägbara vägar. Man häpnar.

Ann

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

måndag 25 mars 2013

Konfrontation med en katastrofzon

En författardelegation från Nederländerna besöker den lilla landremsa som den palestinsk-israeliska konflikten handlar om. Man träffar skolflickor och andliga ledare, bosättare och vanliga bosatta. Ur mötena förväntas en dialog uppstå, ett fredsbefrämjande utbyte. Eller i alla fall lite känslosamma scener för TV-kameran.
 
Istället resulterar besöket i ett av de uppriktigaste resereportage jag läst, P. F. Thoméses Grillroom Jerusalem, en lika humoristisk som respektlös vidräkning med den etniska konfliktens absurda värld, och med vår massmediala kulturs förväntningar på att kunna regissera tillvaron.
Med en blick som är fri och raljant åt alla håll beskriver författaren sina intryck och inte alltid passande reaktioner. Landets helighet triggar igång hans antireligiösa instinkter. Uppblåsta auktoriteter tycks vara ett lika rött skynke. Orientalistiska stämningar är trots Edward Said inte uteslutna. ”Mittemot mig sitter den före detta patriarken av Jerusalem och halvslumrar. Eller föreställer det något slags bön?”
Det blir mycket av ”den ömsesidiga oförståelsens slapstick”, men ju starkare verkligheten gör sig påmind, desto vassare blir den ironiska tonen. Thomése är allt obekvämare i sin roll som oönskat vittne till det palestinska folkets förnedring. ”Genom det skottsäkra glaset tittar vi på aporna i Gaza”. Beskrivningen av den överdimensionerade gränsslussen i Erez är magnifik i sin åskådliga skildring av arkitektonisk maktutövning.
Thomése gör inga anspråk på att veta hur den allt solkigare vägkartan till fred bör läsas. Vad han har att erbjuda är en sannfärdig bild av en priviligierad människas tillfälliga konfrontation med en humanitär katastrofzon.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
 
 

torsdag 21 mars 2013

Poetisk vårdagjämning

Det är Vårdagjämning och Världspoesidag. Det förra firar vi genom att blicka ut över snön, det senare högtidlighölls redan igår på Poeten på hörnet i Malmö, där Steinar Opstad, Marie Lundquist, Gunnar Harding och Lasse Söderberg pratade om musikaliteten i konsontater och vokaler, skillnaden mellan översättning (som att fylla i ett korsord) och tolkning (som att spela Chopin), och ifall en översättning kan vara bättre än originalet.
Idag forsätter jag firandet genom att städa i poesihyllan. Och så kan vi väl ta en dikt:

Poesins ärende är eldens
Och elden säger: att vinna allt är att förlora allt
Därför ska bara den långsamma
kärleken överleva

Att medge att man älskar någon
ger en tung efterbörd
Men elden slickar väggarna
och jag minns flammorna så som jag såg dem

Att kasta rosor på bålet
är ett större offer än att dikta
för att dikta är att driva flammorna
tillbaka under jorden
Steinar Opstad (översättning Marie Lundquist)
Ann

Bara livet och mer därtill

Inte riktigt noveller, beskriver Alice Munro de fyra sista texterna i nya novellsamlingen Brinnande livet, där hon enligt egen uppgift för första och sista gången ger sig på att skildra sitt eget liv.
Jag är så van vid att begrepp som "roman!" och "skönlitteratur!" triumfatoriskt utropas vid varje självbiografisk kladd, hur okonstnärligt navelskådande den än är, att deklarationen nästan provocerar mig.
Här kan man läsa min recension av Alice Munros noveller.

Ann


måndag 18 mars 2013

lördag 16 mars 2013

Svarta tistelfjun

Hur vågar vi vara lyckliga? Eller snarare: hur har vi mage att gå omkring och knorra över små bekymmer och vardagliga förtretligheter när en värld av hisnande orättvisor, krig, mord, förföljelser, lidanden hela tiden väntar utanför den egna tröskeln? Vi kan välja att hålla dörren stängd och vända världen ryggen, men det gör oss inte mindre till en del av den.
I dikten ”Assymetriskt krig” fångar Eva Ström livets paradox:
Ja, du älskade,
fast människor lades i bälte,
medicinerades med fetizianer,
sprängdes till döds på hotell, drunknade berusade från småbåtar,
kördes över av rattfulla, bombades, fick sina brunnar förgiftade,
nekades inresevisum, förvisades, fängslades, förhånades, kläddes av,
föstes samman

Här recenserar jag Eva Ströms nya diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Ann

torsdag 14 mars 2013

Möte i mars


Snart mitten av mars, luften är kall att andas och snöflingorna singlar ned över Malmö. Ett tunt vitt täcke har försonande lagt sig över det gudsförgätna grönområdet vid järnvägsspåret, dit alla stadens övergivna plastpåsar tycks samlas grådaskiga vinterdagar. Jag kommer cyklande, det är kväll, förbipasserande kurar i jackor de hade tänkt lägga av sig för flera veckor sedan. Tristessen i detta område, ett ingenmansland mellan järnvägsviadukten, bilfirman och rondellen som markerar att här tar stadskvarteren slut, har en närmast betryggande effekt. En av dessa platser man dagligen passerar, och just bara passerar.
Plötsligt sveper något förbi intill mig. Luften fylls av flaxande vingar, en kort sväng och så slår sig ett brunspräckligt fjäderpaket ner på metallstängslet. Jag stannar cykeln och håller andan. Det måste vara en rovfågel som sitter med ryggen vänd mot mig, högst en meter bort. Jag står still. Sakta vänder fågeln huvudet mot mig och jag blickar in i en kattugglas vitkantade ögon. Några sekunder, som om den bedömer mig med sin aristokratiskt överlägsna och kritiska blick, sedan sveper den iväg, försvinner med en ny sväng bort.
Ett så kort ögonblick, och cykelbanan har förlorat all sin glåmiga vardaglighet. Jag har blickat in i en natur som tycks mytisk, magisk, och snöflingorna faller med ett helt nytt skimmer.

Ann




söndag 10 mars 2013

lördag 9 mars 2013

Tankarna rasslar i löven

Vad har vi konsten till? Att göra världen större. Ingenting mindre än så.
Ibland när blicken fastnar i den massmediala rundgången om vilka slags kulturarbetare som bör få a-kassa, vad ungdomarna i försvarets annonskampanj egentligen håller på med och om rätt låt vinner, kan kulturvärlden kännas som ett trångt rum med brist på syre. Inte för att där inte pågår viktiga saker, utan för att samtalet så ofta tycks haka upp sig och snarare begränsa sikten än vidga vyerna.
Därför kan det vara så oerhört befriande med en litteratur som vänder samtiden ryggen, eller speglar den utifrån andra synvinklar, som ställer andra slags frågor och går rakt in på existensens kärna.
Jag läser den norske poeten Steinar Opstad, som i höstas översattes till svenska av Marie Lundqvist. I hans dikter är historien inte en modernistisk framåtrörelse utan kastar ankar över tiderna. Gud, profeter och änglar åkallas och referenserna är av slaget Dante och Hölderlin: ”vi som lever med arvet efter döda diktare/måste blunda och mumla hysch, bara så/kan vi höra tankarna rassla i fjolårslöven och driva bort med vinden”.
Bara att någon – en sjuttiotalist – kan skriva med sådana pretentioner idag, utan minsta spår av ironi, är smått hisnande. Ibland stannar jag upp och tänker att så här högstämd kan man ju bara inte vara på 2000-talet. Blir det inte… patetiskt? Och varför skulle det inte få vara det? Själva formens motstånd mot tiden vidgar perspektiven.
I essän ”Tilläggets estetik” lanserar John Swedenmark en syn på litteratur som går ut på att ett verk tillfogar verkligheten någonting, det avbildar inte rätt och slätt utan ”tillägger, omdefinierar och förändrar”. Det rubbar saker och ting. Egentligen handlar essän om litteraturkritik – den ingår i en nyutkommen bok med den smått avskräckande titeln Performativ kritik – men Swedenmark prövar också, verkningsfullt, sina idéer på konsten i allmänhet. Ja, skulle de inte kunna appliceras på hela tillvaron?
Också kritiken är en konstform och för den gäller det att sätta igång något som påverkar uppfattningen av ett verk: ”Så att objektet förändras, så att bedömningen förändras, och så att den litterära och litteraturkritiska verktygslådan byggs ut. Och språket byggs ut. Mer bli möjligt att tänka och säga.”
Det är att ställa höga krav på en text. Men varför nöja sig med mindre? Det kan vara värt att pröva att lägga detta raster över allt man läser och upplever. Står saker och ting kvar på samma plats? Har världen blivit större eller mindre? Rasslar tankarna i fjolårslöven?
 
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

torsdag 7 mars 2013

Minnenas geografi

Kan man sätta ned sin fot på samma jordplätt två gånger? Signe N Hammars debutdiktsamling Bladtätnad handlar om minnenas geografi, om att lära sig leva med den konstanta förändring som är livets förutsättning.
På omslaget syns anteckningar i blyerts, utsuddade, knappt längre läsliga. Med vaksam blick spejar poeten efter spåren av det förgångna, efter allt det som tiden suddat ut och de mer eller mindre uttydbara avtryck som finns kvar. Vackert konstaterar hon: ”drömmen har ett repigt minne”.
 
Här kan man läsa min recension av Signe Hammar.

Ann

måndag 4 mars 2013

Poetiska kroppar

 Och ordet blev kött. Eller snarare: köttet blev ord. Poesin har länge brottats med språkets förhållande till kroppen, men sällan har temat fått en så konkret gestaltning som i Beata Berggrens och Helena Erikssons gemensamma projekt. De två poeterna poserar själva som bokstäver och skapar tillsammans ett nytt typsnitt. Ett lekamligt alfabet som bygger på ett ömt samarbete där huvud lutas mot huvud, händer grabbar tag och ryggar böjs mot varandra.


Här en dubbelrecension av två böcker från det nya förlaget Chateaux.

Ann

 

söndag 3 mars 2013

Förkylningstider

James McNeill Whistler, Convalescent (aka Petit Dejeuner; note in opal), 1884


lördag 2 mars 2013

Fan i Vatikanen



När vi läser om dagens intrigspel i Vatikanen kommer Jeremy Irons bekymrade ansikte för oss. De senaste månaderna har vi nämligen sett första säsongen av Borgias, en av dessa välgjorda historiska serier – Rome och Tudors är två andra exempel – som lite på shakespeareskt vis blandar moraliska konflikter och psykologiska porträtt med erotik och våld i maktens salar.   
”The original crime family” lanseras serien som, och nog är renässanspåven Alexander VI precis så nepotistisk, korrupt och lastbar som en sekulär protestant kan önska sig, men eftersom dramat verkar genom inlevelse sitter vi snart och håller tummarna för den cyniska potentaten och hans trogna familj. Niccolò Machiavelli skymtar förbi i ett par avsnitt, som för att understryka vilken slags värld det handlar om. Så var ju Cesare Borgia också den främsta förebilden till Fursten.
Intressantast i första säsongen är annars karaktären della Rovere – den moraliskt strame kardinalen som i landsflykt samlar ihop en franskledd koalition mot ormboet Rom. Inte så lite påminner han om vår tids neokonservativa amerikaner eller människorättsförespråkande européer som för sina höga principers skull – principer vars förverkligande alltid väl låter sig förenas med de egna maktambitionerna – är beredda att släppa loss krigets demoner, och som alltför sent upptäcker att de sitter med Fan i båten.

Johan

fredag 1 mars 2013

En kväll om Oates

Joyce Carol Oates poesi går segertåg över Sverige! Det är fantastiskt roligt att läsa de fina recensionerna av urvalsvolymen Mörker och ömhet, som Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén har översatt och jag skrivit förord till - tex i HD, UNT och ST.
På lördag kan man höra mig (med något förkylningsnasal stämma) samtala med översättarna på Poeten på hörnet. Det blir diktuppläsning av Jenny K Lundgren och dessutom uruppförande av Oates dramadikt "Liten pjäs för röster". Här kan man läsa om evenemanget.
 
Ann