måndag 29 april 2013

"Snälla kan jag få en man som bär manchester"

En rosett omkring en bomb – så sammanfattade André Breton Frida Kahlos konst och beskrivningen har använts också om Selima Hills poesi. Med en halsbrytande absurdism och stora doser svart humor skildrar hon kärleken, kvinnolivet och den mänskliga skörheten, rått, lekfullt, slagfärdigt och uppkäftigt. I urvalsvolymen Det är så här det är, som introducerar Hill på svenska, får vi smakprov ur hennes produktion från debuten 1984 till diktsamlingen ”Fruitcake” från 2009.
 
Här skriver jag om Selima Hill.

Ann

Havsvy

Guy Rose, Coastline

onsdag 24 april 2013

Propagandans duvor

Semjons Gelbergs, Fredens vänner, 1950
Fyra leende militärer sitter på en solbelyst parkbänk och matar duvor. Omgiven av grönska gör de sällskap med en välmående blondin och ett nyfiket flickebarn i urgulliga flätor - idyllen är så idyllisk som den bara kan vara i propagandans värld. Kalla kriget är som allra kallast, men den sovjetiska arméns glada representanter  har all tid i världen att mysa med fredens pickande budbärare. 
Målningen av Semjons Gelbergs, en konstnär som också porträtterade Lenin och Stalin, visades nyligen på  den intressanta utställningen Sovjetisk mytologi i lettisk konst på Bildmuseet i Umeå och är ett typexempel på hur illa det kan gå när konsten ställer sig i ideologisk givakt. 
Utställningen gjorde tydligt vilken delikat sak det är att skapa konst under förtryck. Som konstnär kan man försöka gå en balansgång, hänge sig åt sina

måleriska visioner, bara man hittar motiv som inte är alltför korrumperade. Några lyckas med detta. Rita Valneres "I blombutiken" är ett impressionistiskt färgfyrverkeri, som gick an för att det var optimistiskt och avbildade en arbetande butiksassistent, Dzemma Skulmes skördande kvinnor är en poetisk komposition i milt dova färger och med rytmiska räfsor, Gunars Mitrevics koncentrerar sig på ljus och kolorit i sin explosivt kraftfulla skildring av ett brobygge.
Men så finns de också de som väljer att foga sig i maktens ledband, som porträtterar käcka scouter, heroiska pionjärer och blonda idealmänniskor som promenerar omkring i det soliga framtidssamhället som inte känner till någon varubrist eller melankoliska gråvädersstämningar. 

Sofi Oksanens nya roman "När duvorna försvann" handlar om just den sortens verklighetsförvrängningar. Hennes ämne är Estland under Sovjets ok och hur förtrycket fördärvar människor inifrån och ut. När hon skrev den nya romanen  intresserade hon sig för hur det vore att vara författare i en totalitär stat, att tvingas underkasta sig en reglerad vokabulär och bidra till de lögner som genomsyrar samhället. Inga fredsduvor där - den symbolladdade titeln anspelar på att fåglarna ska ha ätits upp under den tyska ockupationen, berättar  Oksanen när hon framträder på Malmö stadsbibliotek på tisdagskvällen.
Jag har ännu inte läst boken, men kommer absolut att göra det, trots det trista samtalet där Oksanen svarade artigt och oengagerat på Ingrid Elams entusiastiska och oengagerande frågor (varför uppehåller sig så många författarsamtal så krampaktigt vid innehållet i senaste boken? Förra gången jag såg Oksanen blev hon rent förbannad på intervjuaren som avslöjade alldeles för mycket av handlingen.)


Ann

tisdag 23 april 2013

Studie i manlighet

Det börjar på ett gym – och det är en strålande inledning. I nya romanen Var man briljerar Torbjörn Flygt med sin förmåga att skildra manlig inbilskhet och härskarteknik, och miljön i första scenen är perfekt för en sådan uppvisning: ett kliniskt kroppens tempel där folk betalar dyrt för att drillas av käcka personliga tränare i fräscha vita träningskläder.
Här kämpar den något bedagade kvinnokarlen Tomas för livet för att bevisa att såväl konditionen som attraktionskraften fortfarande är på topp. Svetten forsar, fåfängan sjuder och kvinnoföraktet ångar när han på alfahannens vis försöker utstråla pondus och potens på maskinerna, trots att hjärtat krampar.
 
Här skriver jag om Var man.

Ann

måndag 22 april 2013

Hem till byn

Sven Olov Karlssons västmanländska byhåla har inte mycket gemensamt med de rustika drömmar som målas upp i dagens lantliga livsstilsmagasin. I Porslinsfasaderna är det de trimmade mopparnas, nedlagda brukens, träningsoverallernas och snett sneglande grannarnas oglamourösa glesbygd som livfullt målas upp. "Äh, det är inte så jävla noga här i Eriksfors", lyder ortens mantra.

Här skriver jag om Porslinsfasaderna.

Ann


Vårljus (3)

Kazimir Malevitj,Vårlandskap

lördag 20 april 2013

Svart gryning


Anders Behring Breiviks självgoda leende i rättssalen är knappast av det svårtolkade slaget. Extremhögern vädrar morgonluft, inte bara i Grekland där vanmakten i eurokrisens spår fött önskedrömmar om en gyllene gryning. Genom Budapests gator marscherar milismännen och i den fjällhöga Nord är det inte precis nolltoleransen mot rasism som fått Sverigedemokraterna att växa.
 
Här kan man läsa resten av min recension av Henrik Arnstads Älskade fascism.

Johan

fredag 19 april 2013

Suset är en röst

låt vinden gå genom mig
djuren hör mig     innan jag hör dem
de hör hår     falla genom hår
de hör tvekan      när skogen stänger sig
när jag sjunger     jag sjunger för att jag är rädd
att skog    är hem     och detta huset spirar
och sprider sig

jag sprang tills jag blev ett djur
Ur Gunnar Waerness Bli världen och andra dikter, översatt av Sofia Eriksson

Här skriver jag om Gunnar Waerness.

Ann

torsdag 18 april 2013

Bryta mark

Den mark som porträtteras i de korta prosastyckena liknar vilken lagom självbelåten modern medelklassmänniska som helst. Marken borde träna mer, sitter för mycket framför facebook, har en kris i förhållandet, funderar ibland över det specifikt manliga och kvinnliga och önskar sig fler utbrott av spontan lidelse. Byt ut ordet mot valfritt egennamn och du har helt vanliga – ja, oftast triviala – utsagor om tillvaron i ett välståndssamhälle. Nästan.
Här recenserar jag Martin Glaz Serups första bok på svenska, Marken.

Ann

måndag 15 april 2013

Vårljus (2)

Emil Nolde: Piazza San Domenico II, Taormina (1905) 


torsdag 11 april 2013

Från dockhemmet till shoppingkassen

En boll av pälsar, omknuten av rosa band, kommer kastad. Det är riskkapitalisten Weygang som överöser sin belåtet oohande älskarinna Nora med dyra presenter. Ooh, där kommer en boll till. Och så ytterligare en. Snart är scenen fylld av håriga klot som hänger likt gungor från taket och Nora dinglar lättjefullt på lyxvarornas pälsglänsande små moln, helt glömsk att hon en gång lämnat man och barn för att frigöra sig och bli ett subjekt.

I sin hardcorefeministiska och antikapitalistiska 70-talspjäs Nora framställer Elfriede Jelinek lyxkonsumtionens lycka i dess allra grällaste och ihåligaste form. Just nu spelas den för första gången i Sverige i en anslående och underhållande uppsättning på Malmö Stadsteater, regisserad av tyska Anna Bergmann och med den självlysande Brigitte Zeh i huvudrollen.

Namnet Nora klingar förstås bekant – pjäsen är Jelineks svar på Ibsens ”Ett dockhem”, ett slags fortsättning och uppgörelse. Hur gick det efter att dockhustrun slagit igen dörren till det borgerliga hemmet för att hitta sig själv? Tja, att scenen dekoreras med plastdockor av slaget Upplåsbara Barbara säger väl en del om vart det barkar ett sekel senare. Jelinek slår åt alla håll, lika kritisk mot kärnfamiljen som mot den individualistiska idén om självförverkligande, men bankar framförallt in hur kvinnan i det kapitalistiska samhället blir en konsumtionsvara bland andra.

Nej, Nora hittar förstås varken sig själv eller lyckan i de märkesprydda shoppingkassarna med spetsunderkläder. Det vill vi åtminstone gärna tro. Fast häromveckan beklagade konsumtionsforskaren Bengt Brülde i Dagens Nyheter att hans undersökningar visar på ett tydligt samband mellan shopping och välmående. Jo, det verkar tyvärr vara så att vi blir gladare av att tillfredsställa våra habegär. Det hjälper inte vad vårt miljösamvete säger oss, det står inte mot ruset av att bära på en kasse fylld med något man länge velat ha, eller kanske förälskat sig i precis i stunden.

Vad som möjligtvis kan trösta den shoppingkritiske är att det enligt Brülde inte i första hand är svindyra pälsar som gör oss lyckliga. Gåvor och välgörenhet är den spendersamhet som ger störst välbefinnande, tillsammans med mat, som ju har en social aspekt, och upplevelser. Att lägga pengarna på kultur är alltså en god investering i lycka – om det nu överhuvudtaget är rimligt att tala om kulturella upplevelser i termer av shopping.

Jag konstaterar i alla fall efter att ha kommit ut från Nora att man kan bli smått euforisk av att konsumera strålande teater.
 
Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

onsdag 10 april 2013

Samtiden med gulnad fernissa

Samtiden? Jo, den kan se ut också som hos Håkan Sandell. Igenkännlig i sina yttre drag: hundrastplatser, graffiti, felparkerade Ferraris, H&M-ljusskyltar, fjuniga hårdrockare, halal-charkuterier. Men fångad i en klärobskyr, i klanger och stämningar som snarare hör till gångna sekel.
Det vilar en gulnad fernissa över Sandells nattliga strövtåg i dagens Oslo och uppväxtens Malmö och Köpenhamn i nya diktsamlingen Ode till demiurgen. Så här kan det låta när han besjunger en rivningstomt: "På varje gammal sten så står en kärleksdikt/ikväll, om grushögarna så säger den: heliga/är rivningsbråtet, järnrosten och murbruket/i sammanhållna smulor, insparkade paneler,/som allihop ännu sjunger om vad det burit."
Sandell är vår poesis meste traditionalist, odlande diktarens klassiska outsiderskap och siarvärv i en avförtrollad, kallt materialistisk värld. I det självpåtagna uppdraget ingår att heliggöra det förfallna och spinna ett romantiskt skimmer kring den grådisiga morgonens avslagna ölskum och utflutna mascara, men också den eviga jakten på livsmysteriets graal.
Medelålderns melankoliska rock hänger tung över de versifierade betraktelserna av det mångkulturella stadslandskapet och den bultande åtrå som inte känner någon ålder. Barocka trumpetstötar ljuder över 80-talets cigarettrökdimmor och den rimbaudska ordberusningen.
Sandell hämtar versmåtten från världens hörn och historiens kistor, men behandlar dem med en vördnadsfull respektlöshet, formar figurdikter likt julgransprydnader och låter ack rimma på fuck.
Han är inte den elegantaste av versbindare, snarare ligger kraften i bildspråkets skymningsskumma lyster och den energialstrande krocken mellan gammalt och nytt. Det är svulstigt och sjaskigt, sardoniskt och högspänt, med det där säregna sandellska skimret som kastar ett trolskt ljusdunkel över nuet.

Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

måndag 8 april 2013

fredag 5 april 2013

Visionära sandkorn


”Stjärnan i foten” är det första större verket om Blake på svenska och en mycket vacker bok – ett praktverk med njutbar papperskvalitet, generösa reproduktioner och fantastisk formgivning. Ibland kan förlag sannerligen överraska: vilken satsning på en 450 sidor tjock essä som gräver ned sig i bildsymbolik, skärskådar enstaka versrader och redogör för 17 möjliga sätt att tolka dikten ”The Tyger”.
Kort sagt: det här är inte den lättillgängliga introduktionsboken till Blake. Men en bra anledning till att bli William Blake-nörd.
Här finns min recension av Carl-Johan Malmbergs bok om Blake.


onsdag 3 april 2013

Marsch genom tidens härjningar

Knäpp skyddsdräkten och fäll ner visiret. Det är dags för nästa etapp på ruinresenären Lotta Lotass expedition genom tid och rum, till en värld där kartor och tabeller är satta ur spel. Den strapatsfulla färden går över ärrade slätter, längs metalliska bergsmassiv, passerar härjade stenstäder och raserade befästningsverk, skådar infrusna skepp, titaniska stålskelett, störtade torn och en svävande pyramid, alltmedan stormen dånar, sfärerna flammar och en skälvande kraft sänder ut hägringar.
Här finns min recension av Mars.
Ann

måndag 1 april 2013