Hackande textmaskin

Vad jag hör till att börja med är så många ekon från andra poeter att jag har svårt att koncentrera mig på vad Rydén Reynols egentligen skriver. Än vrids orden som hos Anna Hallberg, än faller de sönder som hos Katarina Frostenson, än förskjuts ljuden som hos Aase Berg, än manglas meningarna som hos Lars Mikael Raattamaa. Det hela liknar närmast ett tvärsnitt av svensk 00-talspoesi, när OEI var som hetast och alla refererade till amerikansk language-poesi. Formuleringar som ”svälla svalg”, ”Stavar i bredden” eller ”DELA UT I DELEN” låter nästan lika välbekanta som hjärta-smärta.

Men kanske ska man inte kräva originalitet av en debut? Eller så är det helt enkelt inte en egen röst som är grejen här. Poeten skriver till och med: ”En röst men aldrig min röst”. Och önskar sig vidare: ”Om vi kunde tala samtidigt, många. Vem vet hur en gemensam röst låter?”

Jag recenserar Lina Rydén Reynols debut, här.

Ann

Mollstämd roman om åldrandet

När Qvandt nu romandebuterar med ”Strålgångar”, som också är den första boken på det nystartade Lil’Lit förlag, är det åldrandet som dissekeras. Även denna berättelse kan sägas vara ett sökande efter människolivets innersta kärna. Karin, sedan många år tillbaka änka, bor ensam i en mindre stad bland gamla brev, foton och minnen. Det förflutna har på sätt och vis blivit verkligare än nuet. När läkaren förklarar att hon snart kommer att förlora synen fäller hon ner hattens svarta flor och avskärmar sig allt mer från världen.

Här recenserar jag Charlotte Qvandts debutroman.

Ann

Med själen insydd i byxslagen

Hos Henry Parland susar natten fram i 120 kilometer i timmen. Hans poesi sjuder av fart, bullrar av jazz och fångar fascinerat gatulivets puls i tjugotalets Helsingfors. Också hans liv passerade snabbt. Parland var den yngste av de finlandssvenska modernisterna, i en tid då det var öster om Bottenhavet som den svenska poesin var som modernast, och genom sin för tidiga död endast 22 år gammal har han förblivit evigt ung. Med lätt handlag och ett blaserat leende besjunger han det brusande storstadslivet i korta, krumelurartade dikter som är mer genomarbetade än de först ger intryck av. 

Här skriver jag om Henry Parlands dikter.

Ann

I människans sårigaste skrymsle

Efter självmordet 1995 dröjde det till 2002 innan den första och länge enda boken på svenska gavs ut, ”Du droppar och blir borta”, en urvalsvolym med dikter på Heidruns förlag. Sexton år senare kommer nu ”Avlösning”, Tor Ulvens enda roman, ut på det nystartade Flo förlag. I utgåvan citeras Karl Ove Knausgård, som förklarar att ”Ulven har influerat en hel generation författare och läsare och förändrat vår förståelse för hur litteratur kan skrivas”. Hur kan då litteratur skrivas? Som en utgrävning av människans sårigaste skrymslen. Som en kedja av existentiella positionsbestämningar. Som mörka vågor av sinnesstämningar som sköljer över läsaren. Som en famn vassa skärvor speglande livets tomhet.

Här skriver jag om Tor Ulvens roman.

Ann

Att sätta ihop sig själv som ett pussel

Finske Pajtim Statovci, som är född i Kosovo, väckte uppmärksamhet redan med den hyllade debutromanen ”Min katt Jugoslavien”, som översattes till svenska för ett par år sedan. Då duggade jämförelserna med Bulgakov tätt, den här gången är det till Virginia Woolfs ”Orlando” parallellerna dragits. ”Tiranas hjärta” kan ses som ett försvarstal för rätten att slippa definieras, att inte behöva vara antingen kvinna eller man, homo eller hetero: ”Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som, det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”

Här recenserar jag "Tiranas hjärta". 

Ensamhet i juletid

Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann

Lyriskt kosmos

”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.

Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

Med mesta möjliga uppmärksamhet

En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.

Här recenserar jag Ribichs nya bok.

Ann

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

En fotburen road story

Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer. Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. 

Här recenserar jag "Nord".

Ann

Tid för Verner Boström

”Jag tror att ingen före mig har tvingats fördjupa sig i sin konst som jag gör.” Så säger Klingsor i Torgny Lindgrens roman med samma namn, stillebenmålaren som om och om igen avbildar samma motiv utan att någonsin utvecklas som konstnär. 

Om Verner Boström (1896-1982) från Lappträsk inte bevisligen varit en verklig person, skulle man lätt ha kunnat tro att han var hämtad ur en roman, varför inte av Torgny Lindgren.

Jag skriver om Verner Boströms samlade dikter, här.

Ann

Romarrikets mentalitetscoach

Dubbelbyst av Seneca och Sokrates, Antikensammlung, Berlin.

Står man framför en marmorbyst av den romerska filosofen Seneca kan det tänkas att man ser skenheligheten snarare än visdomen personifierad. ”Fattigdomen går med lätt packning och är fri från bekymmer”. Lätt att säga för den som själv är snuskigt rik och transporteras omkring i bärstol mellan sina vidsträckta ägor. ”Den smutsigaste död är att föredra framför det prydligaste slaveri”. En snygg republikansk slogan – men hur kan man då leva som kejsar Neros minister?

Läs här min text om Senecas "Breven till Lucilius".

Johan 

Musan som sa upp sig

Pablo Picasso och Lee Miller under befrielsen av Paris, 1944.Bild: The Lee Miller Archives

Lee Miller visste vad det innebar att reduceras till ett objekt för åtrå. Länge var hon känd framförallt som Man Rays musa. Den svala blonda skönheten som i varje kroppsdel utstrålade isande perfektion – och i stort sett varenda en av dessa förevigades i beskurna närbilder av den besatte Man Ray: hennes öga (placerat på en tickande metronom), hals, stjärt, bröst och inte minst läpparna, som han målade om och om igen. Ett brutalt svar på denna dyrkan av det yttre gav hon i två foton av amputerade bröst, vars blodiga innanmäte placerats på ett dukat matbord. De sexuella attributen husmoderligt serverade på ett fat. Varsågod!

Jag har sett Lee Millers surrealistiska fotografi på Dunkers, här finns min recension.

Ann

Det förtorkade paradiset

”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?” Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket.

I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.

Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", här.

Ann

Mörkare nyodlingar

”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.

Här finns min recension av Offerzonerna.

Ann 

Poesins glänsande silkestrådar

Om en kvinnlig författare för säg hundra år sedan hade döpt sin debutbok till ”Broderier” hade det varit en markering av hennes blygsamhet. Idag vittnar det snarare om kaxighet och medvetenhet om den hantverkstradition som uppvärderats ordentligt på senare tid. 

I Burcu Sahins debutdiktsamling binder brodyrtrådar och garnnystan samman generationerna och händernas minne är något som går i arv. Stygn läggs intill stygn, ord intill ord. Sömnad och språk flätas ihop till en gles men likväl kraftfull diktväv, som varierar motiven både nyansrikt och imponerande konsekvent.

Jag recenserar Burcu Sahins debut, här.

Ann

Glittrande poetisk skattkista

Med början på en botten som både är en undervattenstillvaro bland koralldjur och havstulpaner och ett psykiskt tillstånd, en ”igloodepression”, utspelar sig dikten i ett gränsland mellan myt och verklighet, mellan fest och kris. I porlande bildkaskader rekonstrueras Ambivalencias forna liv ur minnesförlustens skärvor: ”Veckor som gnistrar,/ blodapelsinjuice i venerna. En liten/ vintergata. Jag är en strimma häger.”

Här finns min recension av Lina Hagelbäcks diktsamling "Ambivalencia".

Ann

Såriga själar emellan

”Kan uppkomsten av en så säregen personlighet som August Strindbergs förklaras?” Det undrar Martin Lamm inledningsvis i sin stora Strindbergbiografi från 1940-42, och egentligen är det väl en fråga som varje levnadstecknare måste ställa sig. Hur förklarar man ett liv? Martin Lamm tog sig an sin stora uppgift genom att låta dikt och privatliv spegla varandra på ett sätt som knappast skulle få godkänt idag, när förmågan att skilja på person och verk tillhör den litteraturvetenskapliga grundkursen. Inte desto mindre lade han med sina biografiskt inkännande läsningar grunden för all vidare Strindbergforskning och inspirerade även uppsättningar av pjäserna.

Här hittar man min recension av Kjell Espmarks bok "Martin Lamms ögonblick".

Ann

Att älska de främmande orden

Poeten Eva Runefelt sa en gång att hon har Gunnar Ekelöf i sitt medicinskåp. Jag tänker på det när jag lägger mig i soffan med den åttahundrafemtiosidiga utgåvan av Ekelöfs ”Samlade dikter” mitt under en ovanligt segdragen sommarförkylning. Kan poesin lindra min svidande hals, svalka mitt bultande huvud? Så klart inte. Och, samtidigt ändå – visst! Det känns som om dikterna sveper som en isande mentoltablett genom kroppen.

Jag skriver om den nya Ekelöfutgåvan, här.

Ann

Den mardrömslika barnflickan

Att ”Vaggvisa” blivit en internationell succé och översatts till ett fyrtiotal språk kan bero på att den kittlar delvis samma nerver som hollywoodthrillern ”Handen som gungar vaggan”. Den galna kvinnan som nästlar sig in i familjen för att parasitlikt ta över den. Det största hotet i en harmlöst vardaglig förpackning. Visst har Louise också drag av gränslös kaninkokerska. Här placeras ett rensat kycklingskrov i kylskåpet, som ett makabert varsel. Eller bara en påminnelse om hur det är att vara fattig och inte tanklöst kunna slänga ätbara rester.

 Jag skriver om Leila Slimanis roman "Vaggvisa", här.

Ann