onsdag 30 juni 2010

Stora Syrakusa, du den krigsomvärvde Ares' domän

Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer
till Hierons lyckliga och gästfria härd,
han som för rättrådighetens
spira på det fårrika Sicilien,
och från de högsta grenarna plockar
förtjänstens mognade frukter,
smyckande sig med musernas
yppersta gåvor, de sånger
vi män ofta lekfullt stämmer upp
vid hans frikostiga bord.
475-6 vistades Pindaros på Sicilien, inbjuden av envåldshärskaren Hieron I från Syrakusa, såväl mecenat för konstnärer och diktare som ägare av segerrika kappkörningshästar. Hierons framgångar på banorna inspirerade Pindaros till flera oden, en av dem det första olympiska odet som utdraget ovan hämtats från.




Hierons bror Gelon lät uppföra ett tempel till Athena, vars mäktiga pelare ännu står att betrakta, inbyggda i domkyrkan.




Också tyrannens svåger Chromios, militär och mäktig man med palats på Ortygia, Syrakusas gamla stan numera, förärades ett par oden av Pindaros. Det första av dem, Nemea 1, blir även en hyllning till staden:

Heliga plats där Alfeios
andades ut, o Ortygia,
skott på det berömda Syrakusa,
Artemis' läger
och Delos' syster, en hymn av ljuva ord
strömmar ut från dig för att bringa
stormfotade hästar sin mäktiga hyllning
och hedra den etnaiske Zeus.
Klyvande det Joniska havet med mitt skepp
hade jag då kommit till Arethusas
källa och min etnaiske värd
Arethusa, en av Artemis nymfer, flydde över hela Grekland undan den förälskade flodguden Alfeios. Hon förvandlades av gudinnan till en källa, som ännu finns kvar på Ortygia.

I vår kom Ingvar Björkesons tolkning av de nemeiska och isthmiska odena. Min recension finns att läsa här.
Ann

fredag 25 juni 2010

Midsommarhälsning från Sicilien

John Brett, The Sicilian Sea, From the Taormina Cliffs

Vi saknar inte de svenska jordgubbarna ett dugg!
Ann och Johan

måndag 21 juni 2010

Domani Sicilia

Thomas Cole, Mount Etna from Taormina, 1844

"Om man nu sätter sig på det ställe där en gång i tiden de översta åskådarna satt, så måste man medge att en teaterpublik väl aldrig har haft en sådan syn framför sig. Till höger reser sig borgar uppe på de högsta klipporna, längre ned ligger staden, och fastän denna bebyggelse är från nyare tid, så stod väl också i forntiden liknande byggnader på samma ställe. Nu ser man längs Etnas hela långa bergsrygg till vänster havsstranden ända till Catania, ja, till Syrakusa. Den väldiga, ångande vulkanen avslutar tavlan, men inte på ett skräckinjagande sätt, ty den milda luften gör att den ser mera avlägsen och mjukare ut än den är."

Goethe, Taormina den 7 maj 1787

Imorgon är det Kulturreservatets tur att beundra denna utsikt.

Krinolinfri poesi

En bild av poesins historia?
“Poesins historia är en historia om heterosexualitet. Mannen har mustasch och kvinnan krinolin”, skriver Athena Farrokhzad och Linn Hansén i förordet till den queerpoetiska antologin Omslag. Förlåt, men talar de verkligen om den litterära tradition vars startpunkt är Sappho från Lesbos? Som rymmer Shakespeares homotrånande sonetter, Rimbauds subjektsuppror, Edith Södergrans systerserenader, Karin Boyes suktande kärleksförklaringar? Som alltsedan romantiken haft normbrottet som sin livsluft? Visst sjungs förstås ofta heterosexualitetens höga visa, men vilka kanoniserade dikter som bär mustasch och krinolin har jag svårt att lista ut.
Jag recenserar antologin Omslag här.
Ann

söndag 20 juni 2010

Världen utan instruktioner

"Jag skriver eftersom jag aldrig blir van vid livet. Jag upplever livet som oläsligt."
Catharina Gripenberg

"Det finns tyvärr väldigt mycket dålig poesi i Sverige. Jag tycker att allting är dåligt om jag ska vara ärlig faktiskt. Nästan allting är dåligt."
Johannes Anyuru
"I samma stund som jag får hugg uppstår en kontakt mellan mig och det osynliga, som sedan blir synligt när jag drar upp fisken och ser hur den hamnar i kanske en grantopp som jag då försöker plocka ner den från. Skrivandet påminner om det."
Pär Hansson


Tidskriften Fabriks nya nummer, med titeln Kung fu, rymmer tre ovanligt roliga författarintervjuer. Min recension av numret finns här.

Ann

lördag 19 juni 2010

Stora bröllop och små människor

Salvador Sanchez Barbudo, Ett kungligt bröllop

Monarki är Sverige bara till namnet. Hästen är död och begraven, men det förgyllda schabraket glimmar ännu när solen tittar fram mellan regnmolnen. Så varför vilja förstöra festen när svensken för en dag får vara trogen undersåte i stället för missnöjd medborgare? Varför missunna prins Daniel titeln hertig av Skansen och riddare av Hänt i veckan? För att symboler sätter spår i själen. I USA var "småll pipel" en felsägning. I Sverige är den lilla människan just så liten som en förmäten direktör kan tänka sig.

Johan

fredag 18 juni 2010

Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt

Nu åker vi på sommarkollo och smakar på gröngräset några veckor.

Isis och Ossian

torsdag 17 juni 2010

I vuvuzelornas monotona bröl

Grekisk antagonism, 510 f Kr

Snarare än om kosmopolitiska känslor och internationellt broderskap handlar fotboll om stamkrig, hävdar Ian Buruma i en läsvärd artikel. Så ges primitiva instinkter ett nödvändigt rituellt utlopp, och nationalistiska impulser kan avledas i en ofarlig riktning.
Enligt statsvetaren och filosofen Chantal Mouffe handlar politik i stort sett om samma sak: om antagonism som inte kan lösas genom rationellt samförstånd. I en demokrati finns redskap för beslutsfattande som gör att sådana motsättningar kan stå mot varandra utan att statens fortbestånd hotas.
Problemet är i stället när striden om hegemoni ersätts av konsensus. När politiken dräneras på sitt ideologiska innehåll och partierna samlas i mittfåran. Ja, när allt som finns kvar att välja mellan är två mer eller mindre kompetenta kandidater till posten som VD för AB Staten. I en sådan situation av grundläggande politisk samsyn tar sig samhällets motsättningar andra uttryck. Främlingsfientlighetens och högerpopulismens onda blommor spirar.
Kanske är skådespelet på fotbollsplanen alltså inte bara ett substitut för primitiva nationalistiska instinkter utan för kuvade politiska passioner över huvud taget. När politiken har förvandlats till en fråga om administration riktas intresset mot kampen på gräsplanen. Vuvuzelornas monotona bröl som ett tecken på en postpolitisk samtid.

Johan

onsdag 16 juni 2010

Ordens passager

Georges Seurat, Vindbro, 1882-83

En vindbro är en bro som kan hissas upp och sänkas ned med handkraft − en sådan som kan korsa kanaler eller skydda vallgravsomgivna fästningar. I det ena fallet en förbindelseled som möjliggör genomfart, i det andra en brygga som släpper in de välkomna och stänger ute de oönskade.
Jag tror att man bör vara ganska förtrogen med den kultursfär som Krister Gustavsson skriver om i sin litterära tankebok Vindbro (Lejd) för att känna sig inbjuden. I en korsning mellan rapsodisk essä och intellektuell dagbok delar han med sig av ögonblicksbilder från en tillvaro av läsande, reflektion och skönhetsupplevelser. Det handlar om allt från svensk arbetarlitteratur, gestaltningar av ondskans natur och postideologi till tv-såpornas släktskap med den moderna kronologiskt uppbrutna romanen.
I sina rannsakningar av samtiden ger han uttryck för en konstsyn som värnar utanförskapet och fjärmar sig från flertalet: ”Jag skapar för att inte frestas överge min ensamhet.” En uppfälld brygga? Men han konstaterar också att elitism visst kan vara demokratisk. Och i sin isolering har han sällskap av en lång rad författare: först och främst Willy Granqvist – Gustavsson är en av redaktörerna bakom den ambitiösa utgivningen av dennes samlade skrifter − men också Ann Jäderlund, Imre Kertesz, Jan Kauri, Simone Weil, Rainer Maria Rilke, Johan Jönson, Orhan Pamuk, Witold Gombrowicz.
Man behöver heller inte alltid hålla med Gustavsson för att uppleva att vindbron är nedvevad, som en invitation till samtal och eftertanke. ”Ord är inte ting utan passage”, skriver han vackert. För den som tar sig tillträde väntar en övergång i ett tankestimulerande korsdrag.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

måndag 14 juni 2010

Alla älskar Austen

För det kan väl inte vara så att det främst är silkesbandet som fångar intresset?

söndag 13 juni 2010

The Weary Kind

"I´m a rollin´stone, all alone and lost/ For a life of sin I have paid the cost/ When I pass by all the people say/ Just another guy on the lost highway".

Ingenstans är förloraren, han som är "alone and low as low can be", så omhuldad som i countrymusiken. Följaktligen är Bad Blake, hjälten i countrymusikdramat "Crazy Heart", en avdankad föredetting som spelar för småpengar på sjaskiga hak och i bowlinghallar, ständigt med ett whiskyglas inom räckhåll. Miljöerna påminner om de i "Heartworn Highways", den lyriska 70-talsdokumentären om countrymusikens bakgårdar. Jeff Bridges, kongenial i huvudrollen, måste ha detaljstuderat Kris Kristoffersons minspel.

Johan

lördag 12 juni 2010

Medan månen bleknade

Med anledning av en ny utställning på Louisiana om Munch och Warhol påminner Jenny Maria Nilsson i en artikel om Dagny Juels dramatiska öde. Det gav mig lust att damma av en gammal text som jag skrev till hundrårsminnet av Juels död för nio år sedan. Så varsågod:

Wojciech Weiss, Dagny Juel Przybyszewska, 1899


Den femte juni 1901 avlossas ett par skott på ett hotellrum i Tbilisi, Georgien. När polisen kommer dit finner de två döda kroppar, en ung man och en kvinna. Ett självmord och ett mord. ”Jag har gjort det, som Du borde ha gjort. … Jag dödar henne för hennes egen skull”, förklarar mannen som höll i vapnet sitt dåd i ett av de brev han lämnar efter sig, adresserat till kvinnans make. Hans offer är en trettiotreårig norska med ett namn som är välkänt i Europas bohem- och konstnärskretsar: Dagny Juel Przybyszewska. För August Strindberg och andra var hon ”Aspasia”, beundrad, åtrådd och förtalad, artisternas musa och inspiratris, men hon var också själv en begåvad diktare. I och med de ödesdigra skotten avslutades ett liv som redan hunnit bli legendariskt.
Dagny Juel föddes 1867 i Kongsvinger. Med ambitionen att bli pianist flyttade hon vid arton års ålder till den norska huvudstaden, där hon snabbt drogs in i den så kallade Kristianiabohemen med dess okonventionella, fördomsfria livsstil. Påverkad av tidens nya medvetenhet om kvinnans situation och krav på emancipation, och med en bestämd vilja att förverkliga sig själv, anammade hon en frigjord stil som chockerade många. När hon till exempel besökte Lund förfärades man där över hennes frispråkighet och utmanande klädsel, som man förknippade med ”dåliga kvinnor”, dessutom var hon sminkad, rökte och drack.
På kort tid blev Dagny Juel en centralfigur i konstnärskretsarna, och hon lämnade avtryck i såväl bildkonst som litteratur. I målningar av Edvard Munch kan man spåra hennes drag i skildringar av åtrå och svartsjuka. August Strindberg mötte henne i Berlin på den krog som kallades "Zum Schwarzen Ferkel" – en träffpunkt främst för skandinaviska kulturpersonligheter – och efter en kort affär kom hon att förfölja honom i hans fantasi. I Inferno figurerar en polack som försöker tillintetgöra Strindberg: förebild till denne är Dagnys make, den polske författaren Stanislaw Przybyszewski, som hon också lärde känna på "Zum Schwarzen Ferkel”. Przybyszewskis dekadenta böcker är fyllda av såväl glödande hyllningar som hätska svartmålningar av den kvinna han såg som sin ”kosmiska ureld”.
Dagny Juel var inte enbart den vågsamma femme fatale och konstnärsmusa hon är känd som, utan också själv verksam som författare. Även om det samlade verket inte är kvantitativt imponerande – vad som finns bevarat är tretton dikter, ett antal prosalyriska stycken och fyra dramer – visar det hur hon också i sitt författarskap var djärv och oförvägen. Hennes texter höll sig i frontlinjen av de senaste, mest avancerade strömningarna – symbolismen och dekadansen – vilket föranlett att hon kallats nordens första kvinnliga modernist. Med sin expressionistiska stil skiljer hon sig avsevärt från sina kvinnliga författarkollegor. Hennes språk är lyriskt målande, musikaliskt och besvärjande. Dikterna är ofta mörka ångestvisioner som vittnar om storm och oro, smärtsam frigörelse, styrka och splittring:

Jeg har drukket af din dybe brønd
En nat, mens månen stor og blodig
Brandt mellem furutræets krumme grene.

Jeg har seet ørnen flyve bort,
Skræmt af månen i den skumle galge,
Og grumse vandet i din klare kilde.

Og den kraft jeg drak af dine vande
Blev til gift i mine sunde årer,
Mens jeg ventet, siddende på runestenen.

Og den gift der trængte i min hjerne
Gav mig magt at tyde stenenes runer,
Medens månen blegned bagom skoven.


Og da solen steg med glands i østen
Så jeg ørnens unge, stærke vinger
Sprede sig lig flammer over himmelbuen.

Dagny Juel levde intensivt och förbrännande. Äktenskapet med Przybyszewski var stormigt och destruktivt, kantat av skandaler och tragedier. Ekonomisk nöd, svartsjuka, otrohet och förtal ledde så småningom till den ödesdigra resan till Kaukasus i sällskap med en sinnesförvirrad ung beundrare, som uppfattade sig vara ett redskap för hennes öde. De tragiska omständigheterna kring hennes död fulländade bilden av den demoniska förtrollerskan, dömd till ett våldsamt slut. Idag har hon blivit något av en sinnebild för sekelskiftets ”nya kvinna”, en emanciperad, stark individ som gick sina egna vägar. Bortom myterna om femme fatalen framträder bilden av en djärv och begåvad kvinna vars tragiska slut avbröt en litterär gärning som kunde ha blivit verkligt betydande.

Ann
Dagny Juel Przybyszewska av Edvard Munch (som också målat porträttet av maken ovan)

fredag 11 juni 2010

Färgfläckar

Sommaren har tvekat så länge att jag knappt märkt att den redan är här - och nu håller syrenerna redan på att blomma ut. Samtidigt drar höstvindar och regnmoln över Malmö. Så för att besvärja alla grå stämningar - lite färgprakt.

Emil Nolde, Burchards garten

Egon Schiele, Fields of flowers

Christian Rohlfs, Rothen Dahlien

Ann

tisdag 8 juni 2010

"fångar i den tid som flyr"

Giulio Romano, Fängelset

tunga hål i djupet. ovilja
utan tröghet du behöver
inte ens sluta ögonen för
att rymden ska fyllas av ord
det strömmar ur halshuggna
kroppar och fyller kanaler
i överdriven njutning en
aldrig sinande fors av
föremål hävdar en riktning
klarheten vidhäftas lyckan
katastrofens mönster
i rimmens väv. allrummets
sand mellan fingrar det
diskreta klapprandet av
sandaler alla fångar i
den tid som flyr. murarnas
vinklar vänder åter in
Martin Högströms diktsamling Fängelsepalatset kan man läsa om här.

Ann
Evelyn de Morgan, Hoppet i förtvivlans fängelse

lördag 5 juni 2010

Poesi med adress?

Har en dikt någon likhet med ett brev? Enligt Peter Mickwitz lyder ett vanligt talesätt: “En bra dikt är som ett personligt brev från författaren till läsaren”. Och vem har inte någon gång drabbats av att poetiska rader tränger in i hjärtat och berör så starkt att det känns som om orden riktar sig till just mig? Men när Mickwitz väl är färdig med sin analys av formuleringen återstår inte annat än befängda smulor.

Om Peter Mickwitz essäsamling Förlorat kan man läsa här.

Ann

fredag 4 juni 2010

Wonderwomb

Herr Askunge och Ikarusellia? De litterära tvärtomlekarna hör till de snällare inslagen i Alice P. Ouglers poetiska försök att vända på den könskodade steken − annars drar hon sig inte för språkliga skamgrepp gentemot den del av mänskligheten som hos somliga går under beteckningen gubbslem.

Ikväll hyllas den kanadensiska undergroundpoeten Alice P. Ougler på Inkonst. Arrangemanget kan man läsa om här. Min recension av hennes första diktsamling "De här dikterna" hittar man här.
Ann

torsdag 3 juni 2010

Nationalnostalgiska blåsippor

Det var en gång ett troskyldigt land, med folkhemska röda stugor och mammas hemlagade köttbullar. Sunda kärnfamiljer samlades kring den gemensamma värdegrunden. Så stack mångkulturens lömska orm in sin trubbiga nos i allmogeidyllen och paradiset vändes upp och ner.
Så ungefär ser Sverigedemokraternas idag snarare nationalnostalgiska än renrasvurmande världsförståelse ut. Framtiden som skrämmer är inte längre så mycket ”ett chokladbrunt blandfolk” som invandrarsamhällets konflikter och rotlöshet. Den blågula flamman, med dess högerradikala konnotationer, har som partisymbol bytts ut mot en beskedlig blåsippa. Fast fortfarande ska Sverige, med en främlingsfobisk ton i den allt mer polerade retoriken, bevaras svenskt.
I Ut ur skuggan företar Mikael Ekman och Daniel Poohl en lika välbehövlig som gedigen granskning av partiet som står och stampar utanför riksdagens fyraprocentspärrade port. De avtäcker SD:s rötter i Bevara Sverige Svenskt och vit makt-rörelsen, skärskådar kopplingarna till nazisekter och högerpopulister, synar ambitionen att bli politiskt rumsren som hela tiden stått i fokus under Jimmie Åkessons partiledarskap.
Partiets politiska idéer – kritiken mot mångkulturen, islamfientligheten, den konspirationsteoretiska undervegetationen – mönstras. Dess väljarbas sätts under lupp. Förutsättningarna för dess framgångar analyseras. Ett besök hos en raggarklubb på vischan blir till något mer än en nidbild av den typiske SD-anhängaren.
Fram träder bilden av ett parti som trots sin fixering vid identitetsfrågor självt framstår som identitetsmässigt förvirrat. För det Sverige man vill bevara är en bunkeromgärdad hembygdsgård snarare än det öppna, fria och moderna samhälle som man påstår att mångkulturen utgör ett hot mot.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan


onsdag 2 juni 2010

All god konst är politisk?

Det våras för den aktivistiska dikten. Att besjunga kärleken i den rojalistiska bröllopsbegeistringens tecken, det ville nästan ingen poet ställa upp på. Fler tar tillfället i akt att göra ett republikanskt statement när tidskriften Re:public bjuder in till konstnärliga protester mot den kungliga giftasyran. Thomas Tidholm vänder sig mot folkets blinda beundran, Göran Greider spyr galla över Madeleines numera avpolletterade fästman, Aase Berg skaldar en suggestiv ramsa om ”avelskalendern” och ”inbrödsgenetik”.
Samtidigt läser jag en antologi med queer poesi, ”Omslag” (Rosenlarv), som vill kasta om litteraturhistorien och hitta läckorna i heteronormativiteten. Här gör Hanna Hallgren − som tidigare startat en debatt om politik och stilistik när hon underkände Susanna Alakoskis nya roman på grund av dess lättlästhet − ett försök att definiera hur en queer text bör se ut. Det ska till komponenter som ”transformations-grammatik”, ”homonymer”, ”progressiva aspekter”, ”måttsgenitiv”, ”motsatsrelationer”, ”bitransitiva verb”.
Jag drar slutsatsen att de antirojalistiska dikterna, äktenskapsäcklet till trots, inte är så värst queera.
Men det får mig också att fundera på hur estetik och ideologi hänger samman, budskap och form. Lämpar sig vissa litterära uttryck bättre än andra för att uttrycka särskilda politiska ståndpunkter? För Hallgren existerar ett självklart samband mellan politiskt motstånd och stilistiskt. I historien har det väl snarast varit tvärtom: den litteratur som vill upp till kamp vill också fånga så många läsare som möjligt. Plakatpoesi, heter det när sådant ska avfärdas. Hur är det då med den borgerliga romanen? Är den per automatik just borgerlig?
Jag blickar över sundet, mot den danska litteraturtidskriften Standart som i sitt senaste nummer (nr 1, 2010) försöker få ett svar på hur litteraturen har påverkats av nio års borgerligt styre. Här konstaterar Mads Stoorgaard Jensen att det är svårt att åstadkomma kvalitetslitteratur som stöttar det etablerade och går i maktens ledband. Samtidigt som han tar kriminalromanen med dess ogenerade kommersialism som ett exempel på en borgerlig strömning grunnar han på vilken estetisk form som bäst uttrycker en politisk position. Är den allvetande författaren särdeles konservativ? Kollektivromanen socialistisk? Road movie-berättelsen liberal?
Kanske är det som han hävdar, med en variant på en känd aforism av konstnären Harald Giersing: ”All god konst är politisk. All politisk konst är dålig”.
Helt klart är i alla fall att den hovsamma hyllningsdiktens glanstid för länge sedan är passé.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

tisdag 1 juni 2010

Ondskan i väggarna

Jag borde förstås ha sparat "Haunted House"-målningen, publicerad i ett tidigare inlägg - den skulle ha kommit bra till pass till min recension av Sarah Waters, som man hittar här. Men det får i alla fall bli mer av John Atkinson Grimshaw, viktoriansk skymnings- och stämningsmålare inspirerad av prerafaeliterna, om vilken Whistler sade: "Jag såg mig själv som uppfinnaren av Nocturner, tills jag såg Grimmys månbelysta bilder".
Nu utspelar sig "Främlingen i huset" efter gaslyktornas och hästdroskornas tid, men romanen handlar just om en gammal epoks spökerier under ett nytt samhälles framväxt. Så håll till godo med lite dimma, månsken och kuslig höstatmosfär.

Ann

At the Park Gate

Wharfedale

November Moonlight