Fredag kväll i kyrkbänken

I begynnelsen var ordet, och när Kris Kristofferson på stela ben kommer stapplande från sakristian i Johanneskyrkan för att ställa sig framför mikrofonen vid altaret och sjunga är det fortfarande ordet som regerar. Gitarren må skorra, munspelet runt halsen vara i fel tonart – han uppmärksammar det själv – och rösten på upphällningen, men att den vitskäggige mannen med den anspråkslösa framtoningen är en av countryns genom tiderna största ordkonstnärer kan ingen ta ifrån honom.

Inför en fulltalig menighet sjunger han de odödliga berättelserna om fyllecellen i den bästa av alla möjliga världar, om ruelsen på söndagen när alla krogar håller stängt, om sista natten med kvinnan som ska lämna honom, om friheten som bara är ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora.

Sakrosankt är väl stämningen inte, snarare familjär, och det klara ljus som altaret badar i kommer från en spotlight. I den stund Kristofferson hämtar andan, tar sats och sjunger ”I woke up Sunday morning with no way to hold my head that didn´t hurt,/ and the beer I had for breakfast wasn´t bad so I had one more for dessert” känner jag mig ändå så upplyft som jag någonsin gjort i en kyrkbänk.

 

Johan

Country noir med guldkant

- Jag tror inte att den här lokalen är byggd för banjo, men det låter fantastiskt.

Nej, man tänker inte att en prålig 1800-talsteater är den ultimata scenen för en akustisk countryduo. Men när Gillian Welch, ackompanjerad av David Rawlings, sjunger, steppdansar och joddlar borde till och med de förgyllda puttisarna på Köpenhamns Kongeliga Teater rysa.

Paret får publiken att bli så andaktsfullt knäpptyst att de spelar sista låten, Long Black Veil, utan mikrofoner. Det är helt magiskt.

Ann

Easter Sunday på Klaffbron

Vissa artister får mer uppmärksamhet än andra. Till den senare kategorin hör definitivt Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana, en av altcountryns starkast lysande osynliga stjärnor. Nej, jag hade inte heller hört talas om honom förrän häromdagen, men nu vill jag sprida Ordet. Till Klaffbron i Malmö hamn lockar hans raspiga starka röst och solida sånger ett femtiotal personer. På mitt nyinköpta ex av CD:n "Joe Hills Ashes" skriver han "Thanks for giving a damn!". Fast i Frankfurt blev han stoppad på gatan av ett TV-team som ville göra en intervju, berättar han från scen. Det visade sig efter en del språkförbistring att de höll på med ett reportage om hemlöshet. Nej, nej, jag är amerikan, förklarade han. Okej, fortsatte de, så vad gör en hemlös amerikan i Frankfurt?

Johan

Den nye Dylan

Den nye Dylan? Tjugo år gammal är det förstås just vad singer-songwriterunderbarnet Dylan LeBlanc är. Fast mer än om sin namne påminner han om en grön Townes van Zandt, eller en Neil Young som ännu inte är torr bakom polisongerna. Influenser han inte gör något för att dölja. Faktum är att unge Dylan till och med lagt sig till med van Zandts vana att dra en dålig vits mellan de sorgsna sångerna. På debutalbumet "Paupers Field" övertygar LeBlanc stort. På KB:s scen i lördags, solo med gitarren och med den ljusa rösten i fokus, gör han bra mycket mer än så. Ja, jag har sett altcountryns framtid. Den heter Dylan LeBlanc.

Johan

Cheaters, liars, outlaws and fallen angels

Ett hittebarn lämnat på trappan till ett barnhem i New Orleans. En tonårsflicka som en söndag stjäl sin adoptivmammas bil och rymmer hemifrån till en halvvärld av barflugor och poeter, transvestiter i limousiner och nunnor i blåjeans. En artonårsdag bakom galler. Mary Gauthiers biografi fyller med råge countrygenrens krav på autenticitet och mytologi, misär och rebelliskhet. Lägg därtill att hon är countryns idag vassaste låtskrivare och förvånas över att lilla Palladium i Malmö inte är utsålt. Vi som hittat dit får en kväll av gammalt och nytt, akustisk gitarr och rå fiol, dyrköpta berättelser om livet och så den där distinkta rösten som inte gör någonting för att göra sig till.

Johan

En påse blandad americana

Liksom förra årets debut, "The Good Life", är Justin Townes Earles uppföljare "Midnight at the Movies" en påse blandad americana. Här finns folk, blues, honkytonk, altcountry, ja t.o.m. ett par stompiga tjugotalspastischer, och så ett par riktigt snygga countryballader. En artist som ännu söker efter sitt uttryck? Ja, man skulle lätt kunna tro det, om inte allt hade genomsyrats av ett sådant engagemang och en sådan pondus. Snarare än en obeslutsam artist är Justin Townes en cirkushäst som har mer än ett trick på repertoaren, och jag skulle gissa att hans kärlek till musiktraditionen är större än hans sinne för marknadsstrategier.

Johan

Townes lever

Heter man Justin Townes Earle och står på scen med en gitarr runt halsen har man en hel del att leva upp till. Efternamnet har han från pappa Steve. Förnamnet från dennes vän, the late great Townes van Zandt. På Babel i Malmö visar han - en lång och gänglig figur i rockabillyfrisyr, uppbackad av en mandolin/banjospelare - att det earlska äpplet inte fallit särskilt långt från trädet. Ja, med sin faiblesse för oldtime-musik befinner han sig snarare vid rötterna. Rösten är faderns, liksom förmågan att skriva storartade ballader. Och låten "Mr. Gold and Mr. Mudd" är Townes van Zandts. Fast i en del honkytonk-låtar kan man snarast tro att han delar genbank med Hank Williams.

Johan