lördag 31 mars 2012

Medan krukväxtgiftet verkar

En roman som handlar om ett barns död borde inte kunna vara det minsta rolig. Men i Gift för nybörjare kombinerar den isländske författaren Eiríkur Örn Norðdahl en historia om sorgen efter en påkörd treåring med en skildring av vilsna människor i Reykjaviks nattliv och kryddar det hela med en på samma gång svart, uppgiven och ömsint humor. Resultatet är en uppsluppet bubblande brygd med bitter bismak.
Här skriver jag om Gift för nybörjare.

Ann

fredag 30 mars 2012

Poesi på två ben

Allting sluttar, stigen är brant, han kan nästan inte
kan inte vänta, här är så stilla, de döda äger ingen tyngd
inga fotsteg, bara skugga och skuggor som faller, de har inga fötter
så alla de små bekfräftande ljuden är borta,
undrar om Eurydike är där än
gående bakom, följande ryggen, deras kroppar ska snart föras ajour
denna darrning genom kläder, kroppen som inte kan vänta
det är snart, nu måste det väl, skuggorna lägger sig på stigen för att låna lite värme
Ur Morten Søndergaards Ett steg i rätt riktning (översatt av Jonas Rasmussen). Här skriver jag om diktsamlingen.

Ann

onsdag 28 mars 2012

Tidig vår


Isaak Ilyich Levitan, Tidig vår, 1898-99


måndag 26 mars 2012

Knausgårds fordrande subjektiva sanning

Efter flera veckors festande sjunker den artonårige Karl Ove Knausgård ner i badkaret, bakrusig och urlakad, ”och skiten blev som ett flak på vattenytan”.
Scenen, hämtad från fjärde delen av den självbiografiska romansviten Min kamp, är laddad med symbolik. Det här är bekännelselitteratur av det hänsynslösare slaget. All skit ska upp till ytan, alla spyor, tillkortakommanden, okontrollerade sädesuttömningar och otillåtna känslor. Samtidigt skimrar den sunkiga vattenspegeln varje gång texten förtätas av ett betvingande ljus. 
Fyran tar vid där trean slutade. Karl Ove är gymnasist och flyttar sedan till en håla i Nordnorge för ett år som lärarvikarie. Befriad från den splittrade familjens tyglar hamnar han i ett slags desperat hedonism, samtidigt som han betraktar sin alltmer alkoholiserade fars sluttande utförsplan.
Bokens två poler är ruset och ångern, euforin och mörkret, och mellan dem sträcker sig den sexuella frustrationens sprakande spänningsfält. Karl Ove har ännu aldrig fått till det med en tjej, trånar som en galning efter ett ligg, och känner av de sugande blickarna från en trettonåring i klassen han undervisar. På pricken fångar Knausgård den kombination av osäkerhet och högmod som bara en baskerklädd yngling med författarambitioner kan uppvisa.
Min kamp kallas ofta för autofiktion, vilket väl mest säger att kritikerna förmår se skillnad mellan verkligheten och en litterär gestaltning. Ändå har den inte mycket gemensamt med en postmodern lek med sanningsbegreppet. Knausgård sätter inte verkligheten inom citationstecken. Med skönlitterära medel frammanar han ett flöde av sinnesintryck och stämningar, ”alla de här småsakerna som inte har en existens bortom ögonblicket”, för att därigenom nå fram till en fordrande subjektiv sanning.
Från det smutsiga badvattnet reser man sig renad och kanske till och med en smula förklarad.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Långifrån svartvitt om apartheid


En kvinna ligger i sin säng och fladdrar febrilt med ögonfransarna. Hon är i ett sent stadium av den grymma sjukdomen ALS och har fått se sina kroppsfunktioner lägga av en efter en, nu är det bara med hjälp av ögonen hon förmår kommunicera. Budskapets mottagare är hennes vårdare, Agaat, som hela livet funnits i huset som ett tvetydigt mellanting mellan adoptivbarn och tjänsteflicka. När den forna husmodern som en gång tog hand om det hjälplösa, lätt missbildade flickebarnet nu är totalt utlämnad till hennes välvilja har rollerna kastats om − det förflutna spökar i varje blick de utbyter.
 I sydafrikanska Marlene van Niekerks roman Agaat kan den komplexa relationen mellan de två kvinnorna lätt ses som en politisk metafor. Medan den ALS-sjuka Milla är en vit lantbrukare är hennes sköterska svart, född samma år som apartheid infördes.

Här skriver jag om Marlene van Niekerks imponerande roman Agaat.

Ann

söndag 25 mars 2012

Hill i helfigur

”Behind every beautiful thing, there´s been some kind of pain”, sjunger Dylan på Not Dark Yet. Jag har melodin i huvudet på Malmö Konstmuseums Carl Fredrik Hill-utställning. Här framträder konstnären i helfigur, från de första försöken som lundensisk landskapsmålare med dämpade färger via åren i Frankrike med allt säkrare pensel och klarare palett, tills cirkeln sluts med kolsvarta träd och snövit mark i hemstaden, och så vidare in i sjukdomens monomana och fantastiska bildvärld.
Flera av bilderna från sjukdomsperioden är ju otroliga, med sin kombination av uppdämd längtan och frisläppt skaparkraft, men det är inte Hill den omedvetne föregångaren till modernismen som framför allt fångar mig när jag går genom utställningen. Det är Hill i skarven mellan friskt och sjukt. I glappet mellan det oeftergivet förflutna och den sorgsna framtiden når Hill fram till ett starkt eget uttryck, bortom tidens konventioner. Kanske är det, trots den dystra motivkretsen, en kort tid av lycka innan sjukdomen tar honom i sitt grepp.

Johan


lördag 24 mars 2012

Vardagen i apokalypsens närhet

Kriget är en av historiens konstanter, från slamret av brons vid Troja till B-52:ornas chockvågor över Bagdad. Det kan vara politiskt rationellt, absurt och brottsligt, brutalt omskapande, ibland på en och samma gång. Kan det också – tusen och en skändligheter efter Ernst Jüngers stålstorm – upplevas som en gränssituation att få kickar av?
När krigsmolnen 2003 tornar upp sig över Mellanöstern åker den norske sociologen Geir Angell Øygarden till Bagdad som mänsklig sköld. Han företar inte vågspelet för fredens skull, utan för krigets, för att erfara dess existentiella verkan. Förklädd till pacifist upplever han ”schock and awe”-bombningen inbäddad på ett statligt vattenverk vilket när som helst kan förvandlas till ett flammande inferno.
Läs resten av min recension av Geir Angell Øygardens Bagdad indigo (ja, NT var före DN) här.

Johan

fredag 23 mars 2012

Självbiografiska trender


"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om liv och dikt blandats. Jag vet inte om 'Fadren' är en dikt, eller om mitt liv varit det; men det tyckes mig som om detta i ett givet snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne eller med samvetskval eller i självmord."
August Strindberg 1887, i ett brev till Axel Lundegård (citerat ur PO Enquists Strindberg. Ett liv/Tribadernas natt/Målet mot Fröken Julie)
"Är det så? Sitter jag fast i mig själv? Kan jag bara skriva om mig själv? Blir det lögn så fort jag går utanför mitt eget lilla liv? Är jag för evigt dömd att skriva jag, jag, jag?"
Lukas Moodysson 2012, Tolv månader i skugga

onsdag 21 mars 2012

”Det hade kunnat vara här och nu.”

Men det finns en grundläggande skillnad mellan Moodysson när han står bakom kameran och när han håller i pennan. Filmregissören skildrar vad som händer i världen. Författaren skildrar vad som händer i hans eget huvud när han tänker på världen. Den förra använder sig av fiktionen för att föra fram sitt budskap. Den senare söker ett autentiskt uttryck för sina brottningar med detta budskap: ”Någon frågar vad jag håller på med just nu. Jag säger att jag försöker skriva utan att hitta på. En text som är helt sann. Ingen fiktion.”


Här recenserar jag Lukas Moodyssons nya bok Tolv månader i skugga.

Ann

tisdag 20 mars 2012

Bullerbysyndromet

Vår litterära export över Östersjön har pågått i över ett sekel och för svenska författare har Bullerby-svärmeriet många gånger inneburit en guldgruva. När Selma Lagerlöf skaffade nya vitsvansade hästar till Mårbacka var de ”betalda med Nils Holgerssons senaste tyska upplaga”. Hennes popularitet i Tyskland var så överväldigande att hon i samband med sin 75-årsdag blev tvungen att anställa en sekreterare bara för att hantera beundrarposten därifrån.
Ann Sofi Ljung-Svenssons avhandling Jordens dotter handlar om mottagandet av Selma Lagerlöf i Tyskland - och om varför tyskar är så tokiga i allt svenskt. Jag skriver om boken i Sydsvenskan.

Ann

måndag 19 mars 2012

Vår i Moskva

Yuri Pimenov, New Moscow, 1937
Kulturreservatet peppar inför påskens resa.

söndag 18 mars 2012

I ingenmanslandet mellan diskho och slask

Enskild väg

här ligger vägen
med sin tjäle
och sitt grus

en störtad komet

ej obehöriga
motorfordon
säger skylten

och ser ut
som om den verkligen menade det
Jag gästrecenserar Petter Lindgens diktsamling Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter i Aftonbladet.

Ann

torsdag 15 mars 2012

Trollbindande folktoner



Sergej Paradjanovs Shadows of Forgotten Ancestors är en Romeo och Julia i ukrainsk tappning. En stiliserad folkballad, ohyggligt vackert filmad: på samma gång expressionistisk och lyrisk, drömsk och arkaiskt kärv, kompromisslöst experimentell och prunkande av folklorens bjärta färger. Här får människolivets urkrafter - kärlek, hat, svartsjuka, åtrå, längtan - fritt spelrum i en visuellt trollbindande dans.
Knappast överraskande passade den sovjetiske regissören inte in i den  socialrealistiska mallen, och hans livsöde tillhör de tragiska. Dömd till fängelse för homosexualitet, satt i arbetsläger, censurerad och utfryst från den sovjetiska filmindustrin blev hans mogna produktion sparsmakad. Fyra filmer, av vilka Shadows of Forgotten Ancestors, som spelades in 1964, är den första.  
När filmen visas på Inkonst i Malmö ackompanjeras den live av den amerikanska folkmusikduon A Hawk and a Hacksaw. Det kan låta vanvördigt - det är ju inte frågan om en stumfilm - men när fiol och dragspel svarar på bildpoesin med skira klanger och burleska utbrott blir det en sagolik upplevelse. Mäktigare än vad något toppmodernt surroundljud på Filmstaden kan erbjuda.

Ann och Johan

tisdag 13 mars 2012

Vikten av självinsikt

”För mycket självinsikt är de tyngsta bojor en människa kan bära”
Ur Kristoffer Leandoers Övningsuppgifter. En recension av boken kan man läsa här.

måndag 12 mars 2012

Baklängeskväde

Dissektionen är en vanlig metafor för en psykologiskt närgången litteratur. När Fioretos tar sig an pappan handlar det emellertid mer om att bygga upp än att bryta ner, att foga samman en varelse av kött och blod, doft och känsel, inifrån och ut, uppifrån och ner. Att tråckla ihop en sammansatt och motstridig person i helfigur, i den mån nu ord på papper förmår materialisera en människa.

Här recenserar jag Aris Fioretos nya bok Halva solen.
Ann

söndag 11 mars 2012

Solsken i rummet

Justus Lundegård, Solsken i rummet, 1905

Mera Det unga Skåne

Gruppen Det unga Skåne existerade bara en sommar - i själva verket träffades alla de fyra medlemmarna endast en gång, i Wetteryd augusti 1886. Redan samma höst splittrades gruppen efter att deras motstridiga litterära ideal kommit i dagen.
Vi får hoppas att det går bättre för det nya litterära sällskapet Det unga Skåne som idag hade sin första sammankomst, alltså en förening med fokus på de fyra författarna Victoria Benedictsson, Axel Lundegård, Ola Hansson och Stella Kleve. Rent formellt kommer sällskapet att konstitueras någon gång i maj.
Den som är intresserad och vill ha information kan mejla till detungaskane(at)passagen.se (det är antagligen det långsamma sättet). Eller gå in på Facebook och begära medlemskap i gruppen Det unga Skåne - Litterärt sällskap (här misstänker jag att informationen kommer att gå ut lite snabbare).
Väl mött!

Ann

torsdag 8 mars 2012

Vita duken i vardagsrummet

Att skriva en kort roman kan vara en stor konst. På sätt och vis kräver färre sidor till och med mer av en författare. Det finns inte utrymme för att låta intrigen utvecklas och karaktärerna växa till sig - historien måste fånga läsaren omedelbart. Stilistiska skavanker sticker än mer i ögonen när de inte kan skyfflas undan i ordmassor. Överhuvudtaget måste där finnas en rytm i berättandet och en laddning i språket så att förtätning, inte gleshet, uppstår.

Alla dessa krav och mer därtill uppfyller Filmberätterskan.
Läs resten av min recension av Hernán Rivera Leteliers roman här.
Ann

onsdag 7 mars 2012

Myggbalett

Anar du hur överfullt detta luftrum är
Med stämmor och stoft, svirrande
Genom tidens djup. Var trollsländan kanske
Ett splitter från världskrigets
Flygplanspropellrar? Dansade myggsvärmen månne
Sin balett i samma magnetfält?
I gatornas kallblåsiga korridorer
Registrerar dig, redan på håll,
Den vakna kajblicken. Upp ur lövprasslet
Stiger den gamla dispyten, drivs
Teologiska teser. Darrande förbiser du
Den lilla stenen, det grässtråt,
Jordens famntag, farligt som aldrig förut.

Ur Durs Grünbeins Biologisk vals (översättning Ulrika Wallenström), som jag recenserar här.
Ann

måndag 5 mars 2012

Nedifrånperspektiv

"Ju högre en apa klättrar, desto mer syns av dess bak." 

Sankt Bonaventura (skolastisk filosof, 1200-talet) 

söndag 4 mars 2012

Missa inte!

Ett nytt litterärt sällskap
Söndagen den 11 mars 2012 startar vi ett nytt litterärt sällskap som får namnet Det unga Skåne.
Sällskapet avser att lyfta fram och belysa verk av fyra författare - alla unga under Det moderna genombrottet i Norden - nämligen Victoria Benedictsson, Ola Hansson, Stella Kleve och Axel Lundegård.

Vi vill också engagera dagens unga skånska författare med uppläsningar, möten och föreläsningar.

Vårt första konstituerande möte äger rum söndagen den 11 mars kl 14.00 på Kulturens restaurang
i Lund.
Kom och var med och diskutera uppläggning och möjligheter!

Vårkänslor

Arnold Böcklin, Arable land corridors in the early spring

fredag 2 mars 2012

Nytt på hyllan

Vi bor numera nära en av stans bättre second hand-butiker. Något som är praktiskt - utrensningarna efter flytten tycks inte ha någon ände - men också lite farligt. Det är så lätt att bara slinka in - vi skulle ju faktiskt behöva en bättre begagnad lampskärm - och så kommer man hem med något helt annat.
Idag släpade jag iväg med ytterligare en påse recensionsex som vi inte lyckats pracka på våra vänner - och kom hem med Spektrums Harry Martinson-nummer från 1932. Det är visserligen ett faksimil, tryckt 1985 av Harry Martinson-sällskapet, men det är väldigt roligt att se numret efter att ha läst Johan Svedjedals fina bok om Spektrum. Om tidskriftens temanummer om Martinson skriver han: "det är tveksamt om någon levande ung svensk författare dittills hade fått en sådan uppmärksamhet. /.../ Hyllningarna gjorde i praktiken Harry Martinson till den främste bland likar - som om numret varit en festskrift till en bemärkelsedag som inte inföll efter levnadsårens kalender utan efter begåvningens. Hade redaktionen och skribenterna upptäckt värden hos Martinson, återupptäckt sådant som andra redan sett - eller skapat värden genom att påstå att de fanns? Det spelade faktiskt ingen roll. Temablocket om honom var just den sortens handling som skapar en klassiker."
Annars har vi jobbat för att fylla de tomma hyllplan som uppstått sedan vi skruvat ihop ytterligare några bokhyllor - en ljuvlig syn, tomma hyllplan. Förra veckans bokrea hjälpte till. "Rean är ju inte som förr", var mina tangenter på väg att skriva på ren rutin och visst är det väl i och för sig sant. Det var anmärkningsvärt glest i butikerna på reans förstadag, skönt men lite sorgligt med frånvaron av trängsel. Jag hade redan beställt två band Ibsen på nätet och tyckte det kändes alldeles lagom som årets fynd. Men Hamrelius fyrtioprocentsänkning av hela sortimentet släppte loss habegäret och efter det kunde jag lika gärna hamstra coffetableböcker på Akademibokhandeln också. Så nu sitter jag djupt försjunken i läsfåtöljen bakom en bokhög, frenetiskt bläddrande mellan Hieronymus Bosch-triptyker, jugendaffischer och romanska kyrkor.
Ann

torsdag 1 mars 2012

Döden slår an tonen

En vän begravs. En kista eldas upp. Döden slår an tonen i Ola Nilssons nya roman Kärleken gömmer minnet, sveper in den sparsmakade prosan i mörk moll. Annars händer inte mycket. Det är en berättelse som helt och hållet lever på sin stämning, på den smutselegiska atmosfär av sorg, desperation och tomhet som författaren odlat också i de två tidigare delarna av trilogin om en by i Norrlands inland. I Hundarna och uppföljaren Änglarna porträtterade Nilsson tilltufsade existenser i glesbygdens torftiga marginal, födda ur en karg jord, utlämnade till ett kallsinnigt öde.

Den här gången handlar det om en kvartett individer som tagit sig bort från trakten och skurit av banden till allt utom varandra. Ändå är de dömda att förlora. De har sökt sig till konsten och litteraturen och upplevt vissa framgångar, men ingenting lockar mer än alkoholens glömska. Medan de befinner sig på sin eviga barrunda fladdrar rottrådarna i vinden och drar dem neråt.
Istället för att knyta ihop tåtarna från de tidigare böckerna låter Nilsson allt bara tona ut. Varje roman i triptyken får stå för sig själv med en egen nyans av trasighet och tröstlöshet. Visserligen lyckas författaren inte nå upp till kraften i första delens förtätade svärta, men det är ändå en njutning att vistas i hans stillsamt skälvande prosa som så lyhört fångar knutna känslor och ordlös existentiell smärta.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann