tisdag 29 maj 2012

Ur det förflutnas aska

Det startar med en brand, flera bränder. Ett äldre par räddar med nöd och näppe sig själva från lågorna i bara nattkläderna och får se sitt hus brinna ner till grunden. Det är den senaste i en rad oförklarliga eldsvådor i Finsland i södra Norge i juni 1978, och när man förstår att en pyroman går lös tar skräcken trakten i sitt grepp.
Den explosiva inledningen gör att Innan jag brinner griper tag från första stund. Här återberättar den norske författaren Gaute Heivoll de dramatiska händelser som ägde rum samma sommar som han själv döptes. I en blandning av dokumentär och självbiografi väver han samman sin egen väg till författandet med de berättelser han hört under hela sin uppväxt. Samtidigt som han tecknar ett känsligt psykologiskt porträtt av gärningsmannen söker han sig själv och sina rötter och återupplever i starka scener sin pappas död.
Vad skapar en människa, undrar Heivoll rannsakande på samma gång som han bygger upp en effektfullt lågmäld spänning i skildringen av jakten på pyromanen. Hans förmåga att levandegöra faktiska händelser gör att tankarna går till Karl Ove Knausgård, men kanske än mer till P O Enquist. Det finns en sådan intensitet i Heivolls prosa, ja, varför inte kalla det glöd, som gör att jag sitter klistrad vid berättelsen. Visst, inte alla avsnitt rymmer samma kraft, och en del av de självreflekterande bitarna kunde nog med fördel ha strukits ned. Hur som helst är det fråga om en berättelse utöver det vanliga, som frammanar livsöden av kött och blod ur det förflutnas aska.

Ann

(Gaute Heivoll, Innan jag brinner, översättning Peter Törnqvist, Norstedts. Publicerad i Norrköpings Tidningar)





söndag 27 maj 2012

Björkar

Nicholas Roerich, Björkar, 1905

Minnen av Mare Kandre

Med sin sällsamma förening av suggestiv poesi, kväljande köttslighet och sirlig skräckromantik, på samma gång trolskt förtätad och syrligt ironisk, var Mare Kandre (1962-2005) tveklöst en av sin generations mest originella författare. I dag skulle hon ha fyllt 50. Det är fortfarande sorgligt att tänka på vilka böcker den svenska litteraturen gått miste om sedan hon rycktes bort.
Här recenserar jag Matthias Fyhrs bok om Mare Kandre, Skitigt vackert mörker.

Ann


torsdag 24 maj 2012

I de finaste av rabatter

Ernst Ludwig Kirchner: Frauenkopf mit Sonnenblume
Antisemitismens onda blommor rensas nuförtiden ut som ogräs ur den europeiska trädgården, men en gång tilläts de prunka med svällande kronblad i de finaste av rabatter.
I En antisemits memoarer frammanar Gregor von Rezzori med lika delar ironi och nostalgi denna förlorade värld, en svunnen mellankrigsvärld där inte bara antisemitismen utan också Centraleuropas judiska befolkning och rika mångetniska kultur ännu var vid liv.
Född i en österrikisk adelsfamilj i Rumänien under det habsburgska imperiets sista skälvande år har Rezzori egna minnesförråd att plocka ur för att närma sig sitt känsliga ämne. Romanen, först publicerad 1979, består av fem fristående berättelser i jagform, och får i sin lek med det självbiografiska stoffet närmast betraktas som ett slags autofiktion: ”alla de sagor som jag vävde av bilderna från mitt eget och andras förflutna”. I fokus står en bortskämd ung man som samtidigt stöts bort och lockas av det judiska, schablonmässigt uppfattat som det radikalt annorlunda.
Bäst – och obehagligast– är Rezzori när han tecknar infama porträtt av judar som får läsaren att vaggas in i den antisemitiska känslosfären, för att sedan som i förbifarten smyga in en detalj som påminner oss om dennas yttersta konsekvenser. Judepojken – ett arrogant musikaliskt underbarn som nästlat sig in i godsherrens salong – får en elstöt, och plötsligt påminner han om ”ett av de slaktdjur som hans farfar byggt sin förmögenhet på”.
Lika estetiskt raffinerad som spefullt blaserad tillhör Rezzori också som författare en svunnen epok. Med subtil stilkonst blottlägger han de elakartade tankefigurer och ondsinta känslomönster som skulle möjliggöra förintelsen av den värld han kände.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

tisdag 22 maj 2012

Det fattiga landets poet



Det finns nästan aldrig några människor i Isaak Levitans målningar. I hans sal på Tretjakovgalleriet i Moskva hänger landskap intill landskap i stillsamt melankolisk prakt, från den ödesmättade Vägen till Vladimir, som föreställer landsvägen som leder till den sibiriska förvisningen, till den storslagna Ovan den eviga friden, där en oansenlig liten träkyrka på en kulle utmanar det vidsträckta vattnet och de upptornande grå molnen.
Minsta höstlöv dallrar av vemod i Levitans målningar − hans vän Tjechov myntade ordet levitansk för att fånga den särskilda elegiska stämning som vilar över konstnärens ryska naturbilder från 1800-talets sista decennier. I sitt Levitan-porträtt talar författaren Konstantin Paustovskij om ”det ofantliga fattiga landets poet”: ”Han såg på denna natur med det plågade folkets ögon”.
Också Paustovskij är en naturskildrare med melankolin som grundton, men samtidigt står människan, hon som befolkar detta vackra men tungsinta landskap, i centrum av hans berättelser. I en brokig liten bok som fått den enkla titeln Noveller har tio historier, skrivna mellan 1924 och 1966, samlats. Här möter vi förutom Levitan en rad öden, tecknade med lyrisk känslighet och sorgskimrande impressionism: den judiske gravören vars resedrömmar föröder hans liv, konstsekreteraren som inte hinner hem till moderns död, gumman som väntar på sonens avrättning.
I novellerna framstår Paustovskij som något av en sovjetisk Herman Bang. Också när man kan märka att sensmoralen går i påbjuden patriotisk riktning, som i ett par av krigsskildringarna, frammanar han den lilla människans smärta och målar i subtila nyanser av grått. ”De bedövar inte ögonen”, skriver Paustovskij om Levitans tavlor, utan är anspråkslösa och exakta och kräver att man betraktar dem långsamt. Detsamma kan sägas om hans egen prosakonst.

Ann

(Konstantin Paustovskij, Noveller, Översättning Per-Olof Andersson, Akvilon förlag. Publicerad i Norrköpings Tidningar)


fredag 18 maj 2012

Hammershøis melankoliska harmonier



Vilhelm Hammershøi, Självporträtt 1891
 Det har inte börjat regna än, men himlen är grå och disig och försommaren känns avlägsen. Efter att ha strövat omkring i Botanisk Have en dryg timme är vi ordentligt nedkylda när vi kommer in på Statens museum för konst - alldeles rätt stämning alltså för att möta Vilhelm Hammershøis melankoliska harmonier.
Svart, vitt och grått: med sin begränsade färgskala och fixering vid ödsliga interiörer, bortvända kvinnogestalter och strama fasader tar Hammershøi sikte på själens finstämda skiftningar. Anmärkningsvärt när man ser  honom i helfigur är hur konsekvent han fullföljer denna sin strävan. Redan som tekniskt fullfjädrad tjugoåring slår han an den minimalistiska strängen och förblir sedan genom decennierna sig själv remarkabelt trogen. 
Utställningen på Statens museum för konst inleds med Hammershøis egna verk. I en andra avdelning sammanställs hans målningar med befryndade verk av samtida konstnärer.
Det är ett pedagogiskt lysande upplägg, som får oss att gå omkring och observara likheter och peka ut skillnader. Och en strålande möjlighet att frossa i meditativ symbolism, möta tidigare obekanta konstnärsnamn och få se välkända klassiker: här finns till exempel Helene Schjerfbecks Sömmerskan, Whistlers Arrangemang i grått och svart nr 1 (porträtt av konstnärens mor),  Henri Fantin-Latours grupporträtt av diktare kring bordet (med en Rimbaud i spretande gothfrisyr), Edvard Munchs Natt i Saint Cloud.
Utställningen slutar på söndag, så skynda till Köpenhamn, även om solen skulle spricka fram mellan molnen.

Ann och Johan
 

Vilhelm Hammershøi, Vila, 1905
Pierre Puvis de Chavannes, Jeunes filles au bord de la mer

Hanri Fantin-Latour, Läsaren 1861


torsdag 17 maj 2012

Tankens blå horisont

Augustus Vincent Tack, Seascape 1889

Jorden kallar vi vår planet, men till mer än två tredjedelar består den av vatten. Med andra ord är det ett närmast outtömligt ämne författaren Monika Fagerholm och radioproducenten Martin Johnson valt till sina betraktelser i den gemensamma boken Havet. Boken, som har försetts med den passande genrebeteckningen ”lyriska essäer”, är ett utsprång från en serie radioprogram som sändes förra sommaren.  Att det oceaniska temat är så omöjligt att greppa ger författarna stora möjligheter att fritt kryssa omkring, från infall till infall, med en kalejdoskopisk kikare skådande ut över den blå horisonten.

Här finns hela min recension av Havet.

Ann

måndag 14 maj 2012

Vår vid Novodevitj-klostret

Konstantin Yuon, Nära Novodevitj-klostret på våren, 1900





 

fredag 11 maj 2012

Det unga Skåne i Simrishamn

Ni missar väl inte Det unga Skånes vårmöte i Vik, Simrishamn på söndag? En titt på Ingvar Holms Ola Hansson-bibliotek utlovas, liksom Österlens blommande äppelträd. Plats: Ateljé Karinholm, Viks Fiskeläge, klockan 14.
Anmäl er gärna via detungaskane@passagen.se

Vardagen under glaciären

Fastän jorden nu inte är platt har vi väl alla känslan att det finns platser vid världens ände. En sådan är den isolerade östgrönländska by som den norskdanske författaren Kim Leine skildrar i sin nya roman Tunu.
Titeln är det grönländska namnet för Östgrönland, men Tunu betyder passande nog också baksida. Här töms latrinen med slädhundars hjälp, här kan man riskera livet med en båtresa över fjorden för att få färskt bröd och dödssjuka patienter får hålla tummarna för att vädret tillåter en helikopterresa till sjukhuset.
Här finns hela min recension av Tunu.
Ann




onsdag 9 maj 2012

Tro och rätt

Rätten att utan hinder tillbe sin gud är lätt att ta för given i en svalt sekulariserad och etniskt homogen demokrati, i vilken tolerans mest är ett ord för högtidstalen. Med det mångkulturella samhället blir det snabbt lite mer problematiskt. Rättighetsanspråk och intressen kolliderar med varandra, tonläget höjs, och snart snurrar frågorna om religionsfrihetens innehåll och gränser som fordon runt en rondellhund.      

Läs resten av min recension av Hans Ingvar Roths bok "Är religion en mänsklig rättighet" här.

Johan

Prosalyrik med svart kajal

Redan titeln ekar av The Cure och jag tycker mig höra de melankoliska vågorna i From the edge of the deep green sea rulla in. Alice Kassius Eggers debut Det är bara regn är en prosalyrisk berättelse med svart kajal runt ögonen och utrunnen mascara längs kinderna. I korta minnesfrossande stycken återges en trasslig kärlekshistoria med depprocken som soundtrack, en historia som långt efter att den är över får ett brutalt slut med den ena partens död.
Gräl utanför nattklubbar, förtvivlade fyllor, försoningshångel, kärleksförklaringar till precis den rätta låten. Varje känsla har sin sångrad, och följdriktigt pepprar Eggers sin text med referenser – det är hög igenkänningsfaktor för den som varit tonåring med Dr Martens, 4AD och stormiga känslor. På sätt och vis handlar Det är bara regn just om att leva genom citat, om att förstå livet genom konsten, eller rättare sagt populärkulturen, om hur till och med erfarenheten av döden filtreras genom lager av fiktion.
Många av referenserna är också mina referenser, och därför borde jag kanske älska den här boken, men jag får känslan av att läsa den ett par decennier för sent. Det är en ungdomlig berättelse tänker jag, och bara själva den tanken innebär en distans som inte är välgörande för läsningen – textens smärta når inte riktigt fram till mig.
Jag sätter på Cures Wish, men trycker fram till Doing the unstuck istället: ”kick out the gloom/kick out the blues/tear out the pages with all the bad news”.

Ann

(Publicerad i NorrköpingsTidningar)

tisdag 8 maj 2012

Vårblomning

Viktor Borisov-Musatov, Vårsol, 1899

måndag 7 maj 2012

Allemansrätt rimmar på allemansvett

En fri människa behöver nästan ingenting
nästan nästan ingenting
en bit papp
en kartong
några bräder
ett stycke tyg
lite skugga
lite mjöl
och någonting att skölja ansiktet i
Ur "En fri människa" av Lina Ekdahl

Här recenserar jag Lina Ekdahls nya bok Diktsamling.
Ann

söndag 6 maj 2012

Bildlig ande

Andrej Rubljov: Den gammaltestamentliga Treenigheten

Sekulariseringen till trots lever det heliga och frodas, och hittar man det inte i kyrkan kan det bero på att det flugit sin kos från sakristian och flyttat in på konsthallen. Där, i bilder och installationer laddade av historia och närvaro, pågår ännu det gamla trolleritricket att förvandla ande till kött, och i benådade ögonblick kan man känna en fläkt av det outsägliga i en sublim rysning.
Följdriktigt har konstvetaren ersatt teologen som uttolkare av de heliga mysterierna, och dispyterna om treenigheten och inkarnationen har fått lämna plats åt kulturteorins inte mindre spetsfundiga diskurser. I den infallsrika essäsamlingen Helig, helig är bilden gör idéhistorikern och konstteoretikern Tom Sandqvist lärda och ibland halsbrytande nedslag i det heligas bildliga manifestationer, från Veronikas svetteduk till Bill Violas videoinstallationer.  
Läs resten av min recension här

Johan

onsdag 2 maj 2012

Den långdragna ättestupan

Våra gamla svälter till döds. Svälter sig själva till döds. Vi har en äldrevård som inte gör annat än förvarar döden, som påskyndar döden. Tre månader är en rimlig tid att förvänta sig att en anhörig har kvar när han eller hon läggs in på ett hem – en långdragen ättestupa. Många gånger är det helt enkelt livslusten som försvinner.
Detta är den fruktansvärda insikt som Stefan Gurt når fram till i sin bok Så dödar vi en människa. I sin självbiografiska berättelse om faderns sista tid i livet skildrar han hur en lätt förvirrad äldre man med intellektuella intressen och extrakilon runt midjan på kort tid förvandlas till ett dement vårdpaket med utstickande revben. Helt utan skönmålning gestaltar författaren ett stycke liv i all dess skröplighet, och trots det mörka temat har det blivit en bok som är svår att lägga ifrån sig.
Faderns historia skiljer inte sig mycket från andra. Det handlar inte om exceptionella misstag, skriande övergrepp, brutal vanvård. Stefan Gurts pappa hålls bara inlåst på sitt boende och drogas ned av mediciner. Han tas med ut i friska luften en timme i veckan. När han rasat 20 kilo på en och en halv månad konstaterar läkaren: ”Kanske är det lika bra.”
Det är just denna allmängiltighet som är så upprörande. Precis så här ser det ut, vårt samhälle, där värdigheten i livets slutskede sparats bort.
Så dödar vi en människa är en mycket sympatisk bok, anspråkslöst och effektfullt berättad, osentimental och djupt berörande. Visst kan skildringen ses som en flammande appell mot den skamliga äldrevården, men Gurt funderar lika mycket över hur handfallna vi är inför livets smärtpunkter och vad ålderssegregationen i vårt samhälle egentligen innebär. Vi har inte bara slutat ta hand om utan också bry oss om varandra, som om egocentricitet var priset för vårt välstånd.
Det här är en bok som kan ge vem som helst en existentiell kris. Och väcka vars och ens politiska vrede.
Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

tisdag 1 maj 2012

Liten jugendpromenad


Vårt enkla och billiga hotell i ett vanligt lägenhetshus i centrala Moskva visade sig vara en liten jugendpärla om man blickade uppåt på fasaden.
Fast det kan förstås inte konkurrera med den böljande organiska Art Noveau-skapelsen Villa Ryabushinsky, ritad av arkitekten Fjodor Shekhtel, som finns bara något kvarter bort.
Här bodde författaren Maxim Gorkij de sista fem åren av sitt liv, efter att ha fått byggnaden i personlig present av Stalin. Själv tog han högst motvilligt emot gåvan, det passade sig inte riktigt för en arbetarnas författare att bo i ett palats, men väl installerad fann han våningen bekväm, populär bland gästande författarkollegor och en vacker inramning för hans samling kinesiska figuriner. Emellertid utnyttjade han inte till fullo den magnifika skulpterade stentrappan som utgör husets hjärta: hans värkande kropp gjorde att han höll sig på bottenplanet. 
Huset med dess pietetsfullt bevarade inredning har gjorts om till museum och det är en fantastisk upplevelse att vandra omkring i rummen, inte så mycket för att just Gorkij bott här, utan snarare för att det känns som att kliva in i en tidsmaskin.



En kvarts promenad eller så därifrån hittar man en annan berömd jugendfasad: Moskvas konstnärliga teater, prydd med Anna Golubkinas relief Vågen. Teatern grundades av bland andra Stanislavskij och kom att bli känd inte minst för uppsättningarna av Tjechovs pjäser. Interiören gjordes om 1902 av samma arkitekt som låg bakom Ryabushinsky-huset, och efter revolutionen kom så småningom merparten av de spelade pjäserna att vara skrivna av just Gorkij - ja, teatern döptes 1932 rentav om till Gorkijs konstnärliga teater. 


Ann