söndag 31 oktober 2010

Stendhals syndrom i skogen

Kan man drabbas av Stendhals syndrom - yrsel och hallucinationer på grund av för hög dos skönhetsupplevelser, företrädesvis drabbande turister i Florens - i höstlandskap? Eller heter det något annat då, typ Keats-komplexet? Skogstokig är inte riktigt samma sak, tror jag...

Ann

torsdag 28 oktober 2010

Du sköna nya förlorade värld

Mänskliga kloner som föds upp till organdonatorer. Ämnet leder tanken till dödsfabriker i en apokalyptisk science fiction-miljö. I Kazuo Ishiguros roman "Never Let Me Go" (2005) sker hanteringen i stället på en klassisk engelsk internatskola under det åttiotal när man fortfarande lyssnade till musik på kassettband. Du sköna nya förlorade värld, typ. Förankringen i en nostalgisk dåtid gör romanen så mycket obehagligare. Likaså är dess stillsamma elegiska ton mer skrämmande än några tänkbara skräckeffekter. Sällan har jag läst en starkare skildring av maktens förmåga att få sin ordning att framstå som ett naturligt sakernas tillstånd. Eller av den humanistiska kulturens impotens i skuggan av en kapabel teknologi.

Johan

Främmande mina ord

Speglarna är...
dödens egg
om en av dem krossas
mjukt likt en kniv
eller blank
som molnens genomskinliga vatten
bladet för ett mystiskt självmord...
eller mordets kniv, ett plötsligt hugg i offrets hals

Ur Speglarna av Ghayath Almadhoun (Översättning Ibrahim Abdulmalik)
Min recension av Almadhouns diktsamling Asylansökan hittar man här.

Ann

onsdag 27 oktober 2010

Skymningsmusik

Det är inte i första hand Chopin stämningarna i Kazuo Ishiguros Nocturner leder tankarna till. Visst rymmer novellerna stråk av melankoli och bitterljuv nostalgi, men där den romantiska kvällskvistmusiken präglas av skör sorgsenhet kännetecknas Ishiguros berättelser snarare av vardaglig tragikomik, stundtals av rent farsartad absurdism.
Här finns en recension av Nocturner.

Och så några av Whistlers nocturner:
Nocturne: Blue and Gold, St Marks, Venice

Nocturne: Grey and Gold

Nocturne: Blue and Silver
Ann

torsdag 21 oktober 2010

Oktoberklar



Höstens nattvind
sorgset susar,
tungt och dovt
i skogen far,
under en himmel,
vid och stjärnig,
senhöstkall och
oktoberklar.
Ola Hansson, ur Notturno

onsdag 20 oktober 2010

Härjade hjärtan och brända chanser

Det handlar om mer eller mindre förödmjukande vardagssituationer som kastar ljus över mer eller mindre trista livsomständigheter. En man som förlorat allt installerar sig i en stuga av slaggbetong där den rosa färgen börjat flagna. En giftig sjögurka sprider förödelse i det fina akvariet. En pojke har fått en svampinfektion på överläppen och gör ett misslyckat försök att bli ömkad. På bussen som tar de underbetalda tivoliarbetarna till deras eländiga nattlogi är fönsterrutorna ”ingrodda med blå smuts, som om de hade starr”.
Läs min recension av Wells Towers "Härjat och bränt" här.

Johan

Att bana väg till det okända

Försvinnanden, litterär besatthet, detektiver på fruktlös jakt och öknen i Sonora är huvudingredienser också i “2666”. För även om de fasansfulla brotten i Norra Mexiko utgör bokens brännpunkt börjar författaren i en helt annan ände, för att steg för steg närma sig våldets epicentrum − han har ju gott om utrymme på sig.
Egentligen är det inte mindre än fem romaner, löst sammanhängande, som ryms mellan pärmarna. Bolaño efterlämnade själv anvisningar om att de skulle ges ut separat, möjligtvis av ekonomiska orsaker, men det har arvingarna av litterära hänsyn lyckligtvis struntat i.
Läst som en helhet bjuder berättelsen på ett överdåd av underfundiga sammanträffanden, snillrika paralleller och eleganta länkar.
Vad jag ägnade förra veckan åt? 1053 sidor Bolaño. Min recension kan läsas här.
Ann

tisdag 19 oktober 2010

måndag 18 oktober 2010

Dödsöar


En bloggkollega påpekade nyligen den rikliga förekomsten av hänvisningar till Arnold Böcklins Toteninsel i konsten. Nå, det förekommer visst i litteraturen också. Här skriver jag om Bo Cavefors och Leif Holmstrands gemensamma projekt Dödens ö.

Ann

Bitterljuv vardag, förtvivlade fragment

Medan förlagsjättarna styr utgivningen mot litteratur med sikte på topplistor och varuhuspallar börjar små egensinniga förlag ploppa upp som svampar en regnig höst. Tekniken har förstås gjort det betydligt enklare och billigare att publicera böcker, samtidigt som bjässarnas alltmer ohöljda kommersialism säkerligen triggat motivationen.
Att Anna Vogel, språkforskare som nu gör sin skönlitterära debut, och hennes syster Karin Ström, redan halvkänd som författare med 90-talsromanerna Bensin och Feber, inte direkt fjäskar för bästsäljarmarknaden förstår man redan av det tungvrickande namnet på deras nystartade förlag. Aglaktuq heter det, vilket betyder att skriva på en inuitisk dialekt. Premiären består av två kortromaner av dem själva.
Inte mycket skvallrar om att systrarna suttit intill varandra under böckernas tillkomst. Visst, båda romanerna handlar om relationer och klockar in på strax under hundra sidor, men där tar likheterna slut: i fråga om form och stämningsläge är berättelserna väsensskilda.
Vogels Den ryska sjalen är en lågmäld vardagshistoria om en nyskild trebarnsmor som hamnar i säng med en kollega i kören under en resa till Ukraina. Han är gift och har inga planer på att lämna hustrun hemma i Stockholm, hon längtar mest efter att få känna värmen från en annans kropp. Men förälskelsen är ett faktum och det som bara var tänkt att bli en tillfällig affär vänder upp och ner på tillvaron. Det är inte en berättelse som gör mycket väsen av sig, men även om Vogels prosa är enkel är den samtidigt spänstig med en fin bitterljuv ton.
Ströms tredje roman Våld är en betydligt mer krängande historia, djärvare men också ojämnare. I förtvivlade fragment berättar Ström om ett förhållande som liknar besatthet, destruktivt, förnedrande och omöjligt att frigöra sig från. Kulsprutekorta dagboksnotiser och dialoger av slaget väninneterapisamtal samsas med högstämda poetiska eruptioner. “Jag drabbades av dig som en kräkning”, skriver hon i en brutal kärleksförklaring. I sina starkaste stunder är Våld en berättelse med sprakande laddning.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

lördag 16 oktober 2010

Höstfärger à la Courbet

En viss förtjusning i en varm röd-jordbrun färgskala på denna blogg har noterats, toner som skulle påminna om Courbets målningar. Därför här ett litet Courbet-potpurri innan jag själv går ut i skogen.

Sunset on Lake Leman
La Vague
The Lady of Frankfurt
La Fôret En Automne
 

Lisière de Fôret

Ann

torsdag 14 oktober 2010

In i människohjärtats mörker

Kvinnor som dras till män som hatar kvinnor. Sådana finns det gott om i Joyce Carol Oates litterära universum. Nästan varje roman - och det har ju hunnit bli några stycken - kretsar kring en kvinna som råkar ut för en mans våld, inte sällan dödligt. I årets Oates-roman Lilla Himlafågel heter hon Zoe Kruller, en frånskild bluegrassångerska med skamfilat rykte som den 14-årige sonen Aaron en morgon hittar grovt misshandlad och strypt i sängen.
Mordet förblir olöst, men slår två familjer i spillror. Zoes gifte älskare misstänks för dådet men åtalas aldrig. Hans dotter Krista förälskar sig i Aaron, trots att hon är lika övertygad om att det är dennes far som är den skyldige som om sin egen pappas oskuld. En spiral av tragiska händelser följer: “Zoe hade störtat ned i helvetet och nu drog hon dem med sig ner dit, som när smutsigt vatten virvlade ner i avloppet.”
Det är en oroande, mörk och sjaskig historia där begäret är en desperat kraft, sexualiteten sammanlänkad med hat, frustrationer och aggressioner, där mannen är ett rovdjur och kvinnan hans maktlösa byte. Klass, kön och ras befinner sig i skärningspunkten för författarens sylvassa blick. Med asfaltsdystra färger målar hon upp den slitna industristaden Sparta, där fördomarna mot ortens indianska befolkning är lika ingrodda som motoroljan under arbetarklassmännens naglar.
Samtidigt är Lilla himlafågel också en hjärtskärande skildring av en dotters ovillkorliga kärlek till sin far och från att ha börjat som en thrillerartad mordhistoria utvecklas romanen till ett alltmer komplext psykologiskt drama.
Ett tag verkar det som om berättelsen håller på att haka upp sig, men strax tar den en ny vändning med en scen som är fullkomligt omskakande i sin sadistiskt erotiska frenesi - det är Oates som allra starkast, och därefter har hon mig fast till sista sidan.
Återigen har Oates begett sig på en expedition in i människohjärtats mörker och kommit ut med en lika becksvart som lysande roman.

(Bonniers, översättning Ulla Danielsson
Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann


tisdag 12 oktober 2010

Knausgårds livskamp

Den säkraste vägen till framgång för en författare idag är att fästa ett fett stycke självbiografiskt liv på den litterära kroken. Ju mer verkligheten liknar en datoranimerad fiktion, desto ihärdigare kräver vi rå och oförfalskad verklighet av fiktionen. Så tar författaren plats som huvudperson i sin egen bok och sanningen, om än subjektiv, får ersätta den fritt fabulerade dikten.
Romansviten "Min kamp", skriven och utgiven i ett furiöst tempo de senaste två åren, har gjort Karl Ove Knausgård till Norges mest omsusade författare. Hyllad. Stämd. Utskälld. Läst. I Norge kommer den självbiografiska svitens sista del, den sjätte, ut i höst. I Sverige ges första delen ut nu.
Fokus i del ett ligger på uppväxten och den komplicerade relationen till fadern, en känslokontrollerad lärare som efter att ha skiljt sig tappar fotfästet och blir alkoholist. Dagarna efter pappans död ägnar sig Karl Ove och hans bror åt det handfasta sorgearbetet att städa upp i det nedsolkade fadershuset. De pantar flaskor, tvättar bort skit, går till gravkapellet och ser på liket. I flera hundra sidor. Det låter kanske måttligt intressant. I själva verket har jag sällan läst något mer absorberande.
Med kompromisslös sanningslidelse och förhöjd sinnesnärvaro frammanar Knausgård intryck och tankar i den på en gång tomma och betydelsemättade vardagen. Parallellt går ett filosofiskt stråk: en analys av instängdheten i en värld där allt har konceptualiserats – där kroppen inte är en kropp utan idén om en kropp. Romanens struktur ges av författarens oredigerade medvetandeström. Det är naket, självrannsakande, med en stark närvarokänsla i den sårbara meningsförtätning som kallas barndom.
"Min kamp" handlar om det specifika liv som utkämpas av Karl Ove Knausgård. Samtidigt säger den inte så lite om vad det innebär att vara människa.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

måndag 11 oktober 2010

Utflykt i oktober

Det är strålande sol ute och jag sitter inne och är överbemängd med arbete, läser en roman på tusen sidor och skriver på en essä och försöker låta bli att tänka på alla de andra böckerna som ligger i en hög och jag jobbar dåligt för att hantverkarna är här igen och fortsätter med fönstren som inte blev klara för några veckor sedan för att tillverkarna hade skickat fel lister och nya måste beställas från Tyskland, så nu är allt stök igen.
Men jag lyckades i alla fall ta mig på en fantastisk utflykt till Danmark i helgen, till Karen Blixen-museet i Rungsted Kyst och därefter en promenad i Botanisk Have i Köpenhamn.

I skuggan av en väldig bok vilar Karen Blixen, med utsikt mot en solbadande glänta.

Förutom de sjutton åren i Afrika tillbringade Blixen största delen av sitt liv på Rungstedlund, där hon föddes och dog. Rummen finns bevarade som hon själv inredde dem. Här hänger några av hennes teckningar och målningar, också på det området hade hon talang.

Omkring huset finns en fin trädgård, som också är fågelreservat.


Och så Botanisk Have i höstprakt. 

Ann

torsdag 7 oktober 2010

Äntligen?

Letar i min bokhylla, men min enda Vargas Llosa-bok, Den stygga flickans rackartyg, verkar ha försvunnit i någon av de årliga utrensningarna. En fingervisning om att jag kanske inte var superentusiastisk. Så här skrev jag i min recension för några år sedan:

”Den stygga flickans rackartyg” har karaktär av avkopplande mellanspel i författarskapet, en andningspaus mellan kraftproven, skriven för ros skull och med glimten i ögat. 
Historien tar sin början i femtiotalets Miraflores, en villaförort till Lima. Femtonårige Ricardo faller pladask för den spotska chilenskan Lily, en lika gåtfull som kokett skönhet som dansar mambo som en virvelvind, drar fräcka vitsar och vägrar kila stadigt. Lika hastigt som hon kliver in i hans liv försvinner hon ut ur det, men slumpen kommer att åter föra dem samman.
Storyn lider av viss upprepning och nog händer det att författaren halkar på schablonerna, men han berättar lättsamt elegant och medryckande och lyckas göra solochvårkvinnan till en människa av kött och blod, trots att hon betraktas helt ur tillbedjarens perspektiv.

Nå, Nobelpriset kan ju bli en anledning till att ge honom en ny chans.

Ann

Svalt och skugglikt mot fördärvet

Kärnborgs andra roman Som om utspelar sig i Lund och Köpenhamn på nittiotalet och handlar om en akademikers delvis välförtjänta väg mot fördärvet. När författaren nu lämnat det dokumentära bakom sig och fritt kan förfoga över historien passar hon på att ge manssläktet vad det tål.
“Män är djur” lyder ett inledande motto som sätter tonen för romanen. Visserligen är Johan Furumo ett mycket beläst djur, en doktorand i filmvetenskap som aldrig tycks bli klar med sin avhandling. Istället för att kämpa på med skrivandet lägger han kraften på sitt vikariat vid ett danskt universitet, där han håller en uppskattad kurs om brittisk film. Den animala sidan kommer fram i förhållandet till de kvinnliga studenterna – han har hunnit avverka några stycken under doktorandutbildningen. Nog har hans attraktionsförmåga sjunkit i takt med att hårfästet krupit bakåt och medelålderskrisen stegrats, men det hindrar honom inte från att redan på uppropet till sin filmkurs störtförälska sig i en späd svarthårig skönhet.

I den spända väntan på dagens besked kan man läsa min recension av Ulrika Kärnborgs nya roman Som om, kanske höstens största bokbesvikelse hittills - jag hade rätt höga förväntningar. Här hittar man min text.
Ann

onsdag 6 oktober 2010

Ordbollar med språklig lyster

Struntpliggaren som kilar in struntprat i varje samtal. Svärjesvensken som går på skallgång efter livet på ödsliga torg och gator. Luderskrikan som häckar i det politiskt korrekta kulturnästet. Livsleasaren, Mingelmunken, Hastighetsclownen.
Typerna som befolkar Peter Handbergs kortprosatextsamling "Hjärnjonglören" känns igen från den förtretliga samtiden. Den globalt likriktade och trendängsliga värld där ”man är överallt samtidigt, framme jämt och ändå ingenstans”. Med satirisk spets och språklig fyndighet raljerar Handberg över de olika typernas mer eller mindre förfelade strategier för att dölja tillvarons obegriplighet och komma till rätta med ”det tomma frasande nuet”.
Det är ofta roligt, ofta träffande, ofta bagatellartat. I längden framstår formen, att på två tre sidor beskriva en typ, dess uppgång och fall, som en tvångströja. Handbergs bästa texter i samlingen vill och kan något mer än att skissa ett satiriskt typgalleri. De är snarare poetiskt öppna betraktelser av mänskligt liv, många gånger med en absurdistisk nyans i ordväven. Lika väl som om en Tystmakerska, en Gråmorska eller en Rosenlyssnare – suggestiva namn som ger en vink om innehållet – kan de handla om ett fosters uppochnervända värld i livmodern eller en gammal mans dimhöljda avsked till livet.
Sedd i förhållande till Undergångens skuggor, Kärleksgraven och Släpp ingen levande förbi – Handbergs hårt spända frambesvärjelser av Kalla krigets spöke – framstår Hjärnjonglören knappast som mer än ett ystert sidoskott på författarskapet. Det hindrar inte att flera av ordbollarna som kastas upp i luften blänker av språklig lyster.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan


tisdag 5 oktober 2010

Västerbottnisk höst II


Förlåt om jag dränker er i bilder på norrländska gula löv. Men det har varit så vackert i september och jag har inte varit hemma den här årstiden på typ ett decennium, så jag är alldeles hänförd. Häromdagen gick jag genom en allé av björkar, solen sken in genom trädens gyllene tak samtidigt som ett regn av löv föll. Jag stod bara alldeles stilla, kunde inte slita mig därifrån. Det är rätt svindlande: att livet kan vara förfärligt och så finns ändå samtidigt en sådan skönhet.
I natt har jag legat och lyssnat till vinden som ilsket ruskat i grenarna. Länge till lär löven inte klara av att klamra sig fast.
Nu åker jag tillbaka till Skåne. Med lite tur, om vädret vill visa en smula vänlighet, får jag kanske dubbelt upp av vacker höst. Och bloggläsarna får stå ut med lite fler gula löv.


Ann

måndag 4 oktober 2010

Västerbottniska minnen


Det är en motvalls Torgny Lindgren som börjar skriva på sina Minnen. För några sådana har han egentligen inte, vad de biografifixerade förläggarna än säger. Vad han har är inbillningar, och dem vill han inte kalla för något annat. Och vad skulle egentligen en fabulerande författare som hyllar lögnen och misstror alla former av äkthet ha för intresse av att skriva den sanna historien om sitt liv? Litteraturen låter oss komma i beröring med det eviga, menar han, medan minnet är “synens gråstarr och hörselns tinnitus.”
Men ett slags memoarer blir det i alla fall till slut, nedslag i ett författarliv som intill förväxling liknar en skönlitterär - med egna ord “irrsinnig” - berättelse av Torgny Lindgren. Det tar sin början med morfadern, som författaren minns mycket väl, även om han nu råkade dö innan barnbarnet ens föddes. Porträtt av färgstarka personligheter i barndomens Raggsjö passerar revy medan det tuberkulösa barnet tillfrisknar och väljer bort den trygga journalistbanan i Ume för det slags skrivande som fyller “tomrummen i medvetandet”.
När vi kommer framåt i tiden och det börjar handla om kollegor och Akademien, där han innehar stol nummer nio, påminner boken mer om en konventionell självbiografi, men bara nästan. Också minnena av en irrfärd i Paris med Göran Tunström eller mötet med en bildhuggare som gör dödsmasker är i högsta grad lindgrenska skrönor. Allt ska förstås tas med en skopa salt.
För den som finner framställningen hoppig och utan en sammanhållen linje förklarar Lindgren: “Mitt liv är inte en roman, utan en novellsamling”. Men en tjock röd tråd finns: litteraturen. Av sina brokiga minnen tråcklar författaren ihop ett magnifikt lapptäcke av tankar om litteraturens väsen och det egna livsverket: “Alla tillvarons hemligheter finns dolda i skrivandet.”
Även om nu Lindgrens privata hemligheter fortsätter att vara väl förborgade är det ett oförfalskat nöje att ta del av hans sviktande och motvilliga minnen. Det svårmod han säger sig ha lidit av under skrivandet märks inte mycket av: med sitt uppsluppna allvar och sina underfundiga ironier är Lindgren en av landets roligaste författare - ja, även om han själv anser munterhet vara en synd - och under det 45-åriga författarskapet har han slipat sin irrsinniga formuleringskonst till fulländning.

(Publicerat i Norrköpings Tidningar)
Ann