Struntpliggaren som kilar in struntprat i varje samtal. Svärjesvensken som går på skallgång efter livet på ödsliga torg och gator. Luderskrikan som häckar i det politiskt korrekta kulturnästet. Livsleasaren, Mingelmunken, Hastighetsclownen.
Typerna som befolkar Peter Handbergs kortprosatextsamling "Hjärnjonglören" känns igen från den förtretliga samtiden. Den globalt likriktade och trendängsliga värld där ”man är överallt samtidigt, framme jämt och ändå ingenstans”. Med satirisk spets och språklig fyndighet raljerar Handberg över de olika typernas mer eller mindre förfelade strategier för att dölja tillvarons obegriplighet och komma till rätta med ”det tomma frasande nuet”.
Det är ofta roligt, ofta träffande, ofta bagatellartat. I längden framstår formen, att på två tre sidor beskriva en typ, dess uppgång och fall, som en tvångströja. Handbergs bästa texter i samlingen vill och kan något mer än att skissa ett satiriskt typgalleri. De är snarare poetiskt öppna betraktelser av mänskligt liv, många gånger med en absurdistisk nyans i ordväven. Lika väl som om en Tystmakerska, en Gråmorska eller en Rosenlyssnare – suggestiva namn som ger en vink om innehållet – kan de handla om ett fosters uppochnervända värld i livmodern eller en gammal mans dimhöljda avsked till livet.
Sedd i förhållande till Undergångens skuggor, Kärleksgraven och Släpp ingen levande förbi – Handbergs hårt spända frambesvärjelser av Kalla krigets spöke – framstår Hjärnjonglören knappast som mer än ett ystert sidoskott på författarskapet. Det hindrar inte att flera av ordbollarna som kastas upp i luften blänker av språklig lyster.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar