Skönhet i sepia

När jag flyttade till Malmö översvämmades stan av gratisvykort och som fattig student plockade jag på mig en hel del sådana, något skulle ju lägenheten dekoreras med. Ett av de vykort jag fortfarande har kvar är en fantastisk naken kvinnotorso, ett beskuret foto av Henry B. Goodwin. Vykortet var reklam för fotomässan i Göteborg som då gjorde succé med en hyllning till jugendfotografen. Utställningen kom jag aldrig till, däremot köpte jag några år senare praktverket "Goodwin, en hyllning" till slumppriset femtio kronor på bokrearean.
Då räknades Goodwin som i stort sett bortglömd - det har nog ändrat sig; på sin tid var han landets mest uppmärksammade fotograf, en kändisporträttör som fångade bland andra Selma Lagerlöf, Greta Garbo och Gustaf Fröding med kameran. Och inte minst kanske, fångade tiden och dess förkärlek för täta stämningar, ljuv dunkelhet, böljande linjer och smickrande oskärpa. Vilket väl också var anledningen till att han snart, när tidsandan krävde ny saklighet och allt grällare och verkligare verklighet kom i ropet, ansågs helt överspelad.

För att skilja sina verk från fotografi utan konstnärliga ambitioner kallade han dem kamerabilder. Hur han trollade fram ett magiskt skimmer kring allt han fäste kameran på kan man just nu beskåda på Kulturen i Lund som ställer ut ett 90-tal foton, framförallt porträtt - av skådisar, dansare och okända skönheter; en förlorad värld.

Jag vill bara kliva in i detta sepiafärgade universum med sina mjuka konturer och sitt disiga ljus. Vem kom på att världen skulle vara i färg?

Ann

Elektrifierad Munch

"Natt i St Cloud"

För jämt ett sekel sedan låg Edvard Munch på nervklinik i Köpenhamn, utbränd av alkohol, konstnärliga kontroverser och fatala kvinnoaffärer. Knappast det slags minne man slår jubileumsmynt av, men en god anledning att besöka Ordrupgaard i Klampenborg, tjugo minuter med S-tåg från Hovedbanegården, där utställningen "Edvard Munch og Danmark" pågår.

Danmark som en knutpunkt för påverkan, vänskaper och genombrott i Munchs liv bildar tema för en utställning med såväl tidiga impressionistinfluerade som mogna symbolistiska verk. "Kyss". "Natt i St Cloud". "Melankoli". För oss som ännu tänker 1890-1900 när vi hör ordet sekelskifte är det mer julafton än Tivoli i adventsskrud. Inte minst fängslar verken med anknytning till vistelsen på dr Jacobsons nervklinik.

Från en duk blickar herr doktorn ner på oss i helfigur, en självgod och uppblåst gestalt, bredbent med knogarna på höfterna. Munch kommenterar: "När jag målade var det jag som rådde. Jag kände att jag behärskade honom som hade behärskat mig". I en karikatyrteckning beskriver han det omvända förhållandet: "Professor Jacobson elektrifierar den berömde målaren Munch och leder in manlig positiv och kvinnlig negativ kraft i hans ömtåliga hjärna".

På utflykter till Zoologisk Have tecknar Munch babianer, björnar och flamingos. Han målar av sjuksystrarna som vita ljusgestalter. Han gör en expressiv version av favoritmotivet "Det sjuka barnet" och ett stolt och sårbart självporträtt. Den misogyna litografiserien "Alfa och Omega" kommer till. Konvalescensen verkar inte precis ha varit någon semester, också bortsett från elbehandlingen.

Johan

Svart som blod

Jozsef Rippl-Ronai, "A Park at Night"

Ibland kan mörker fördriva mörker. Så behövs ett motgift mot novembergrådasket, pröva Attila Bartis "Stillheten". På egen risk. Jag recenserade boken här.

Ann

"Livet är något helt annat/och mera oväntat"

Somliga författare förvandlas efter ett tag till figurer, så till den grad att man nästan slutar se dem som skapare av litterära verk - i alla fall ställer sig personen rejält i vägen för böckerna. Björn Ranelid är förstås det mest uppenbara exemplet. Men också Jacques Werup har i viss utsträckning drabbats av den åkomman. Bara namnet osar finkultur på Österlen, med ett glas rött i hand.

Orättvist? Förstås. Men jag har i alla fall inte kommit mig för att ge honom en chans, förutom "Den ofullbordade himlen" för evigheters evigheter sedan. Det är i ett sånt läge en återutgivning behövs. Jag läser den sympatiska, mycket unga och direkta "Tiden i Malmö, på jorden", skriven för 35 år sedan, och tar tillbaka mina fördomar.

Nu smattrar snöregnet

allt hårdare mot

min sura vinterrock, det slår snart hål

i mig, jag är gjord av hud,

det krossar mig, det bedrövliga regnet,

jag är av glas, för hård

för att vara hård. På hösten

får man reda på mycket,

på hur skör man är, hur man balanserar,

hur gott lever

av ont...

Här skrev jag kort om boken.

Ann

Queer som en Queen eller Mitt homofona ordbehandlingsprogram

Idag gästrecenserar jag Kristina Hultmans "Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay" i Sydsvenskan, en bok som jag inte riktigt befann mig på rätt våglängd med.

Fast jag upptäckte en intressant sak medan jag skrev texten. Mitt ordbehandlingsprogram vägrade skriva ordet "queer" - det ändrades automatiskt till "Queen". "Homofoba" blev "homofona", medan "hbt" fick ändringsförslag som hot och het. Har patriarkatet nästlat sig in i min dator?

Ann

Stoftkorn i vinden

"Coastal Scene", Théo van Rysselberghe

Att säga att de är många är att säga för lite.
Ju starkare mikroskop,
desto idogare och noggrannare mångfaldigas de.

De har inte ens ett riktigt innanmäte.
De känner inte kön, barndom, ålderdom.
Kanske vet de inte ens om de finns - eller inte finns.
Och ändå bestämmer de om liv och död för oss.

Somliga stelnar i stundens stillhet,
fast ingen vet vad en stund är för dem.
Eftersom de är som pulver
är kanske även varandet
för dem pulvriserat

Ett stoftkorn i vinden är bredvid dem en meteor
ur djupaste kosmos
och ett fingeravtryck en vidsträckt labyrint
där de kan samlas
till sina döva parader,
sina blinda iliader och upanishader.

Ur dikten "Mikrokosmos", översatt av Anders
Bodegård

Jag skriver om Wislawa Szymborskas nya diktsamling Här.

Ann

Leve presidenten!

Efter åratal av folklig bångstyrighet - en restprodukt av det så kallade folkstyret - har en president äntligen kunnat väljas åt det europeiska folket. Valet borde förstås stärka den europeiska identiteten, så det känns lite konstigt att tillkännagivandet närmast får mig att känna mig som en medborgare i Folkrepubliken Kina.

Hur lång tid efter Augustus triumf, kan man fråga sig, tog det innan det romerska folket insåg att de inte längre levde i en republik. Kanske fattade de det aldrig fullt ut. Inte så länge senaten fortsatte sammanträda och konsuler som vanligt tillsattes varje år. Och så länge det gavs bröd och skådespel, och barbarerna hölls borta från gränserna.

Johan

Smärtans boning och salighetens spegel

Giotto: Porträtt av Dante i Paradiset; Podestakapellet, Palazzo del Bargello, Florens

I sin Dantebiografi, "En liten skrift till Dantes lov", som kommit i en välsvarvad svensk översättning av Paul Enoksson, gör Boccaccio en reflexion om skaldens många olyckor. Med tanke på allt vad Dante trots kärlekslidanden, politiskt fiendskap, landsförvisning, fattigdom och andra umbäranden lyckades åstadkomma, vad skulle han inte ha förmått uträtta om han sluppit dem. "Jag vet verkligen inte, men om det vore tillåtet att säga så, skulle jag säga att han hade blivit som en gud på jorden".

Här talar Boccaccio som representant för en tidsålder när poeter skrev formfulländade terziner och solen i perfekta cirklar snurrade kring jorden. För eftervärlden, stöpt i romantikens kult av det lidande geniet, framstår det förstås som rimligare att Dante utan sorg, bekymmer och besvikelser inte skulle ha uträttat något minnesvärt alls. Jo, kanske skulle han ha skrivit Paradiso, men knappast Purgatorio, och absolut inte Inferno.

Johan

Viskande undergång

Anselm Kiefer, "Lot's Wife"

"I boken 'Ödeläggelse' hörs få skrik och explosioner: diktsamlingen framstår som en viskande kör vittnande om sönderfallande kroppar, bränt kött, stadsspillror, utplånade byar. "

Idag gästar jag Aftonbladet med en recension av antologin "Ödeläggelse". För att läsa resten av texten: köp tidningen!

Ann

I väntan på solljuset

Piet Mondrian, "Grey Tree"

Jag tror att jag lider av allergi mot november. Inte för att jag inte är glad och lycklig och allt sådant och nog för att jag kan uppskatta dimma över fälten och regnvåt asfalt, i lagom dos. Men det är ändå som att gråmörkret nafsar en i nacken, som att man hela tiden måste hålla tillbaka något, blicka stint framåt och stoppa i sig en bit choklad för att inte ge efter för lusten att krypa i säng och inte stiga upp förrän ungefär då det är dags att värma glöggen. Nå, nu är vi mer än halvvägs igenom.

I väntan på geniala tankar och solljus efter klockan fem producerar jag notiser.

Om rumänsk poesi i senaste numret av Komma.

Om pontons prettonummer.

Om Alison Bechdels fina självbiografiska serieroman Husfrid.

Ann