lördag 23 juli 2016

Samtal om träd

Gerhard Nordström, "Spegling".


Det är en överväldigande grönska som slår emot en. Träd så lummiga att det inte går att se var det ena börjar och det andra slutar. Grenar som speglar sig i stilla vatten. Övervuxna dammar. En blommande äng i ett skimrande varmt kvällsljus. Solnedgångsstrålar som knappt tränger genom det täta lövverket.Naturen triumferar i Gerhard Nordströms målningar, som i sommar kan ses på Höganäs konsthall. 17 verk där landskapets skönhet är bländande men inte bara består av idyll: också det vissna, murkna och förfallande, rotvältorna, slyn, höstens blottade råa jord, omfattar den 90-årige konstnären med samma måleriska ömhet.

Här skriver jag om Gerhard Nordströms grönska, träd och näktergalar och debatten om konstens nytta.

Ann

torsdag 21 juli 2016

I den diminutiva världen


Skulptur i glas av Paul Grähs.

Genomskinliga fiskar öppnar gapen och blottar vassa tänder. En blänkande snigel sticker ut tentaklerna ur sin sandiga rosa snäcka. Bläckfiskens svarta kropp dyker neråt med ett splash. En gigantisk grön larv kravlar fram med en bestämd sväng. Det är slemmigt, köttigt, taggigt, fuktigt, ömsom strävt, ömsom metalliskt skimrande – och helt och hållet i glas.Sommaren är den tid då krypen kommer oss närmre, då vi äcklas, irriteras och förfäras över allt som kan bitas, stickas, klias, invadera hem och trädgårdar och sprida sjukdomar – larmen om mordiska skadedjur duggar gärna tätt när nyhetstorka råder. Också ett sådant här år, då varken världen eller vädret tycks ha förstått att uppehåll hör sommaren till. Den som unnar sig en semesterpaus från alla de stora hot som hänger över oss upplever måhända att hotet kommer från små hungriga käkar alldeles i närheten.

Jag skriver om glaskonst, insekter och poesi, här.

Ann


lördag 18 juni 2016

Allt skönt förgår

Det är klart att 1 500 års lyrikhistoria väger tungt. Närmare bestämt bortåt två kilo. Det gör att den nya antologin ”Svensk poesi” inte låter sig läsas under särskilt avslappnade former utan kräver viss högtidlighet också rent fysiskt, samt vältränade handleder om man inte har boken liggande uppslagen på ett bord. Lika lätt är det inte att avläsa den mentala vågen: Vad väger en sådan här urvalsvolym kulturhistoriskt? På vilket sätt kommer bilden av den svenska poesin att formas hos de enskilda läsarna?

Här skriver jag om tusen sidor svensk poesi.

Ann

tisdag 7 juni 2016

Poesins oas

Det brukar ånga av klorofyll och spreta av grönska i Byggmästars dikter, vanligtvis placerade i prunkande trädgårdar och frodiga skogar, upprymt tumlande omkring bland blommor och blad. Lite oväntat är det allt att hon nu beger sig ut på en ökenvandring och fyller själens tomrum med sand, grus och damm. Det är inte heller den allra mest språkligt sprittande och spjuveraktiga Byggmästar som träder fram, utan den mer dämpade och avskalade versionen. Det är som om ökenhorisonten krävde en större enkelhet och stillhet.

Här skriver jag om Eva Stina Byggmästars och Gurli Lindéns dubbelvolym Den rosa öknen/Sandstorm. 

Ann

söndag 29 maj 2016

Hjärtat vill nära grenen

I helgen som gick varvade jag en intensiv Jäderlundläsning med att sätta om mina taniga, försummade balkongplantor, verksamheter som inte är så främmande för varandra som det kanske först låter. Med fingrarna i jorden försöker vi locka grönskan till liv, och även orden planterar något i oss, något som förhoppningsvis kan börja spira.Jäderlunds poesi är ju också en böljande blomsteräng där de namngivna arterna packar dikterna fulla av laddade känslor: blommor som en gång var starka symboler för begäret men i senare böcker har fått en vidare existentiell mening. Medan jag fyller en kruka med ytterligare en skopa jord blickar jag mot de ännu prunkande syrenerna i grannträdgårdarna, snart överblommade för den här gången. Tiden mellan hägg och syren, den ljuvaste tiden, är försvinnande kort, redan passerad. I ”djupa kärlek ingen” finns en svidande vacker dikt om denna elegiska flyktighet: ”men nu / blommar / så länge / alla häggens / vita kronor / om en vecka / aldrig mer

Här skriver jag om blommor, blad, förgänglighet och poesi.

Ann 

torsdag 26 maj 2016

Ett yrväder i poesin

De samlade dikterna – åtta diktsamlingar samt fyra fristående dikter – är ett strålande tillfälle att återknyta och fördjupa bekantskapen med Bodil Malmstens poetiska känsla för tillvaron och osvikliga blick för de små detaljerna som fångar de stora sammanhangen. Hon medverkade själv i arbetet med att sammanställa volymen, men hann aldrig se den i färdigt skick. I februari var det Bodil Malmsten vi skrev In memoriam till, i mer respektfulla ordalag än vad hon antagligen själv skulle ha valt.

Här skriver jag om Bodil Malmstens samlade dikter.

Ann

lördag 21 maj 2016

Själens interiör

Dammkornens dans i solstrålarna”, 1900

Det är intressant att jämföra Hammershøi med Carl Larsson, som vid precis samma tid inreder och marknadsför sitt nationalromantiska Sundborn, det soliga, sunda hemmet som skulle komma att bli sinnebilden av det ideala Sverige, ett rustikt kärnfamiljsland som alltid badar i ett varmt ljus. Hammershøis värld går i konsekvent melankolisk gråskala; inga rosenkindade barn fyller rummen, inga glada sällskap samlas vid dukade bord. När han väl avbildar ett samkväm sitter gästerna och stirrar stint åt var sitt håll. Dammkornen som dansar i solstrålarna, rummen som skymtar bakom dörröppningarna, de försjunkna figurerna, vrårnas dunkel – allt tycks bära på ett budskap. Men vilket? Kanske ett om vikten av att blicka in i våra inre rum.
 Jag skriver om Hammershøi och hans hem, här.

Ann

onsdag 11 maj 2016

Poesi under kniven

Vad kan en obduktion lära oss om människans inre? Alltså inte om organ och tarmar och sånt där, utan om det som vi fortfarande vördnadsfullt kallar för själen? Det låter kanske mest som en fråga som var högaktuell på typ 1600-talet, men i Charlotte Qvandts nya diktsamling ”Epikris” (Sadura förlag) har de existentiella frågorna hamnat just på obduktionsbordet. Pikant nog med en levande kropp som studieobjekt.
 Här recenserar jag "Epikris".

Ann