måndag 15 januari 2018

Forntidens postmodernister?

Protagoras
"Alla sakers mått är människan" - en sliten fras från demokratins barndom, men vad betyder den egentligen? 
Läs här min krönika om sofisterna.

Johan

söndag 14 januari 2018

Värmande sånger från Tjuvasjien

Eva Lisina föddes 1939 i republiken Tjuvasjien i en by där nästan inga män skulle komma att återvända från kriget. Det är denna barndomsvärld hon ger liv åt i sina berättelser, där kvinnorna sliter på de magra åkrarna, där barn måste göra vuxnas arbete, där en pojke som inte är blek av svält är en främmande syn.
I ”Sånger från nedre Tjuvasjien” presenteras hennes författarskap för första gången i större format på svenska, i en brokig, eller om man så vill generös, volym.
Här skriver jag om den fina samlingen med Eva Lisinas texter.

Ann

Tyngdlöshetens löfte

Att finlandssvenska Moliis-Mellberg, bosatt i Malmö, var ett namn att lägga på minnet stod klart redan i den hyllade debuten med den likaledes kortfattade titeln ”A”. Också där dök hon ned i det blå i ett porträtt av oceanografen Cousteau som drömde om att andas med gälar. Det mytiska anslaget, det nedkokade berättandet, viljan att överskrida den mänskliga kroppens gränser och bli ett med elementen återkommer i ”7”.

Jag recenserar Moliis-Mellbergs diktsamling 7, här.

Ann

söndag 31 december 2017

Återuppstår samtidsromanen 2018?

Också 2017 har världen varit galen och behovet av skönlitterär terapi kunde knappast vara större. Ändå har samtiden inte varit påfallande synlig i årets svenska prosa, möjligen Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” och något tjog deckare undantagna. Snarare har det förflutna blivit prismat som dagens brännande frågor betraktas genom. En annan möjlighet är att dystopiskt låta framtiden sätta ljuset på vad samtidens konflikter kan leda till. 
Jag blickar tillbaka på året och framåt mot 2018, här.

Ann

Västerbotten, december





fredag 29 december 2017

Litteratur utan illusioner

Döden är den gemensamma nämnaren i berättelserna som samlats under titeln ”Lutan och ärret”. Det låter kanske inte så upplyftande, men det är just vad det är: Danilo Kiš prosa är lika existentiellt svårmodig som litterärt stimulerande. Ändå rymmer synen på vad litteratur kan åstadkomma inte några illusioner. ”Den enda slutsats som jag dragit av allt detta läsande är att böcker inte ger några svar på brinnande frågor”, förklarar huvudpersonen i novellen ”Jurij Golec”, en förintelseöverlevare som beslutat sig för att ta sitt liv.

Ann 

fredag 22 december 2017

Världens centrala nervsystem


Världen har alltid varit global, men Västeuropa var länge en efterbliven avkrok. Är vi kanske på väg att återigen hamna i bakvattnet nu när Kina sträcker ut sina tentakler över klotet längs Nya Sidenvägen, en infrastruktursatsning i biljonklassen?
Läs här min recension av Peter Frankopans bok "Sidenvägarna".

Johan

måndag 18 december 2017

Det som planteras idag

Vad har hänt på 125 år? Så mycket att Sverige idag knappast kan sägas vara samma land som 1892, det år då Ord & Bild grundades. Flera decennier innan nationen fullt ut ens blev en demokrati. Försök tänka tanken att en kulturtidskrift som ges ut idag fortfarande existerar 2142. Hur kommer den att se ut? Helt omöjligt att föreställa sig.

Här skriver jag om 125-årsjubilerande Ord & Bild.

Ann

söndag 17 december 2017

Gästfriheten och fællesskabet

En människa är en människa. Det är vad Tara tänker när hon träffar på en misshandlad rumänsk man som akut behöver någonstans att ta vägen. Om hon hjälper honom riskerar hon hela sin egen tillvaro. Grannarna tycker redan att hon är en suspekt figur och kommer knappast att acceptera att hon ger husrum åt en utländsk uteliggare. Eftersom hon är hyresgäst i ett område av ägarlägenheter kan hon kastas ut när som helst. Ändå gör hon det, låter mannen flytta in i garaget, går ut med mat, filtar och första hjälpen, livrädd att grannarna ska få syn på honom.

Här skriver jag om Kirsten Thorups roman Erindring om kærligheden”.

Ann