fredag 13 januari 2017

Kärleken som en drog

Basquiats öde är det stoff legender (och bio-pics) vävs av, och han har mytologiserats så mycket som krävs för att målningar ska säljas för miljontals dollar. Suzannes och hans struliga romans är knappast något feministiskt lärostycke. Han kommer och går, ligger runt till höger och vänster, domderar och nonchalerar med missbrukarens självupptagna hänsynslöshet.
Men genom Suzannes ögon ser vi även hans sårbarhet och självförbrännande revanschlystnad i en rasistisk värld. På museerna finns inga svarta konstnärer, i gourmetbutiken flåsar väktaren honom i nacken och inte ens i Armanikostym lyckas han vinka åt sig en taxi.

Konst, knark och kärlek i 80-talets New York. Här skriver jag om Jennifer Clements bok ”Basquiats änka”.

Ann

torsdag 12 januari 2017

Brev från känslornas berg- och dalbana

Ibland kommer man närmare än man önskar när man läser en författares privata brev. Är det möjligt att bevara respekten för ett författarskap om man vet att människan bakom pratar barnspråk med sin älskade? Visst är det smått genant att ta del av Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels kärlekskutter. Samtidigt är det något befriande mänskligt med att samma skribent som inte tvekar att kalla sig själv genial pratar om sig själv som lillbubben.
Och när man följer Agnes von Krusenstjernas liv unnar man henne verkligen de där lätta och lyckligt tramsande stunderna. Starka känslosvängningar präglar hennes brev, som nu samlats i ett urval av Anna Williams under titeln ”Och jag vet att jag är genial”.

Här skriver jag om Agnes von Krusenstjernas brev. 

Ann

onsdag 11 januari 2017

Oh la la!

Stoppa in ett ”Provence”, ”Paris” eller allra helst ”Montmartre” i titeln på en film eller bok och vi dras som flugor till en sockertopp. Oh la la, nu blir det mys, hjärtevärme och livsklokheter för hela baguetten! Är någonting franskt får det genast en air av kultur och kvalitet – för i Frankrike produceras väl inget populärt skräp? I bokvärlden har fransk feelgood blivit en egen underavdelning i måbragenren, med softa omslag där Eiffeltornet är så gott som obligatorisk rekvisita för att vi inte ska missa poängen. Det ska vara charmigt, livsnjutande och gärna sådär lite lagom småtokigt, som om chocolat-grytan alltid står och puttrar och en storögd Amélie ständigt promenerar omkring i ett retrofiltrerat sagoskimmer.

Här skriver jag om en svensk debutroman och vår förkärlek för franskt mys.

Ann

lördag 31 december 2016

Farväl 2016!

Giovanni Bellini, Detalj från San Giobbes altarstycke, 1480

Kulturreservatet hälsar ett gott nytt 2017!

torsdag 29 december 2016

Postsanningar, filterbubblor och andra nyord

Upp flyga orden, tanken stilla står, heter det i ”Hamlet”. Detta Shakespeare-år, när vi firat att författaren varit död i fyra sekel samtidigt som hans pjäser tycks bli alltmer samtida, har det funnits anledning att fundera över vad våra ord egentligen betyder. Det är till stor del om språket kampen står när samhället ändrar riktning, och plötsligt har gamla välbekanta ord börjat flaxa hit och dit. Vad menar vi till exempel numera när vi pratar om godhet? Eller oro?
Vart samhället är på väg speglas förstås också i alla nyord. För några veckor sedan utsåg Oxford Dictionaries "post-truth" till årets engelska ord och satte därmed ljuset på hur fakta klivit av den politiska scenen och lämnat fritt spelrum åt känslorna.

Här skriver jag om Språkrådets nyordslista 2016. Och här om ett av de utvalda nya uttrycken, förstärkt verklighet. Nyordet läslov kan man läsa om här. Här skriver jag om fomo.

Ann

lördag 24 december 2016

God Jul!

Deer taking shelter in winter, Gustave Courbet, 1866

torsdag 22 december 2016

Tillbaka till medeltiden

När historien upprepar sig blir, med Karl Marx berömda formulering, tragedin till fars. Kanske ska man därför inte tappa hakan om moderniseringsprocessen genom en ironisk twist för oss tillbaka till medeltiden. Är det så vi ska förstå den absurda nya värld vi tycks ha hamnat i? Den italienske juridikprofessorn Ugo Matteis essä ”Gemensam nytta” (Balders förlag) får mig att börja fundera i sådana banor.


Läs här min krönika om Ugo Matteis essä.

Johan

söndag 18 december 2016

Hvad dansk kultur egentlig er

Gerda Wegener, Hjärter dam, 1928

Att frisinne ändå är något specifikt danskt är nu fastslaget i dansk kanon. Det tycks inte finnas någon hejd på hur många kanonvarianter som ryms inom Danmarks gränser. 2006 fick Danmark sin litteraturkanon, vilken följdes av en kulturkanon, historiekanon, demokratikanon och naturkanon. Den här gången har danskarna på den avgående kulturministern Bertel Haarders (venstre) initiativ röstat fram en topp tio över danska värden. På ren, kanonbeskyddad danska lyder de tio budorden i den nya Danmarkskanon: den kristne kulturarv, det danske sprog, velfærdssamfundet, frihed, tillid, lighed for loven, kønsligestilling, foreningsliv og frivillighed, frisind, hygge. Vem kan väl tvivla på att Danmark är världens lyckligaste land efter den listan?

Jag ser Gerda Wegener på Arken och funderar över den nya Danmarkskanon med värderingar, här.

Ann

lördag 17 december 2016

Gråt och gråväder - litteraturens 2016

Vad har 2016 tillfört litteraturen? Lättare är att se vad som tagits ifrån oss. Detta år när så många kulturpersonligheter tystnat för gott har lien svept fram också över det litterära fältet och ryckt bort författare efter författare.
Vi har förlorat Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Göran Palm, Karin Johannisson, Jacques Werup, Lars Huldén, Imre Kertesz, Umberto Eco, Jenny Diski, Harper Lee, Dario Fo, Peter Esterhazy, Michel Tournier, Yves Bonnefoy, Leonard Cohen, Jan Sonnergaard. Hur ska tomrummet kunna fyllas?
Augustprisvinnaren Lina Wolff får ursäkta, det är ändå en annan av de nominerade boktitlarna som sammanfattar det hela bäst: Andrzej Tichýs ”Eländet”. I en av årets på samma gång mest ursinniga och sofistikerat komponerade romaner speglas en hård och iskall samtid där bostadsområden kallas för mänskliga soptippar och de individer som inte i tid räddar sig över till rätt sida av den avgrundsdjupa klassklyftan är dömda till undergång. ”Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad”, heter det i romanen.

Död, dystopier och Dylan när jag sammanfattar litteraturåret här.

Ann

Alla vi mindre märkvärdiga


Här lär vi känna just de människor som till stor del lämnades utanför när moderniseringsvågen drog fram: ”Alla vi mindre märkvärdiga.” Poeten, bosatt i Luleå, skildrar personer som han känt mer eller mindre väl, de flesta av dem nu döda, i avsikt att ge dem liv ännu en stund. Här är Agda, hon som aldrig hittade någon på lördagsdansen och fick stanna kvar. Här är Joel som söp bort gården och Märta som sitter ensam vid missionshusets orgel. Här är pojken som är ”klart begåvad, / kommer att fly från landsbygden.”


Jag recenserar Sven Nybergs diktsamling Porträtt, här.

Ann