söndag 4 december 2016

Ett poetiskt krasssssch!

Den georgiske dadaisten Zurab Rtveliashvili är ingenting för den som vill ha sin poesi finstämd och lågmäld. Volymen är uppskruvad i den lilla brandfärgade boken ”150.000 megahertz” och dikterna ”yyyyyylar” och ”stööönarrr” och slår ner med ett ”krasssssch!”.
150 000 megahertz sägs vara frekvensen för en stjärnas födelse och poesins eld, och poeten gör vad han kan för att sätta ljudvågorna i rörelse. I en inledande programförklaring höjer han rösten för en dikt som byggs på bullrande barrikader av ”gatans hastigt skyfflade kullersten”.

Här finns en liten recension av 150.000 megahertz.

Ann

måndag 28 november 2016

Att stå till tjänst

Grantanumret kretsar kring begreppet service, ett lysande val av tema, på samma gång ytterst tänjbart och i stånd att säga så mycket om vår tid. Här ryms såväl Susanna Alakoskis fina utblick från sjukvårdsupplysningens callcenter och brittiska Joanna Walshs framställning av en hotellrecensents vardag som franske Mathias Énards porträtt av en papperslös immigrant som arbetar svart på en begravningsbyrå med att ta hand om drunknade flyktingar.

Här skriver jag om senaste numret om Granta.

Ann


söndag 27 november 2016

Glad advent!



Snöflingor i keramik av Angelika Bergman
Det är ju julsalong – klart att det behövs ett snöfall i den skånska vintergrönskan.
Jag har gått på ett par julutställningar i nordvästra Skåne, här.

Ann

Dikter med stora ögon

Ana Brnardics diktsamling ”Fåglarnas tillblivelse” tar sin början på en flygplats, i känslan av att betraktas som en främling. Men lika mycket är omgivningen främmande för henne, och det är utifrån uppfattningen av världen som något sällsamt och besynnerligt som hennes dikter ser sig omkring med stora ögon.
Ja, poeten tycks ha kvar barnets blick när hon betraktar ett USA där skyskrapor växer ur rotknölar, gamlingarna har frisyrer av spunnet socker och kaffemuggarna är lika stora som de jättelika träden. Bildspråket är vilt och lekfullt, som om Brnardic plockar sina liknelser ur en låda med bortglömda leksaker. Men i botten finns ett allvar: i blickfånget står en samtid där vi räddhågset spanar efter terrorister och ensamheten breder ut sig.

Här recenserar jag "Fåglarnas tillblivelse".

Ann 

torsdag 24 november 2016

Det tunga arvet

En svart tråd av nazism och fascism nystas upp när Caterina Pascual Söderbaum i romanen ”Den skeva platsen” tar sig an den egna familjehistorien. I hur hög grad är vi ansvariga för vårt arv och vad gör vi med detta ansvar? Hur ska vi handskas med skuldbördan? Sådana frågor pulserar genom romanen, som tar den personliga smärtpunkten som avstamp för en färd genom Europas mörka nittonhundratal. Det är ett försök att förstå hur all ondska gjordes möjlig, hur människor kunde leva med vad som skedde omkring dem, ja, hur de själva kunde vara delaktiga i det mordiska maskineriet.
Här skriver jag om "Den skeva platsen".

Ann

Dikter för kalla tassar


Den som lyfter på ett blad kan upptäcka en hel värld. En varelse gungar på ett strå, en annan slumrar i grönsakslandets skugga. Dikterna i Lena Sjöbergs bilderbok ”Under ett rabarberblad” (Rabén & Sjögren) zoomar in det myllrande liv som möter oss i trädgårdsrabatten eller skogssnåret, men också på soptippen och i höghuset. Det är ”verser för människor och djur” som omsluter allt som har tassar, vingar eller antenner med kärleksfulla rim.


Här en kort text om "Under ett rabarberblad".

Ann

söndag 13 november 2016

Höst i svartvitt




Rakt ner i djupet

Robinsons berättelse om två föräldralösa systrars uppväxt är lika outgrundlig och mörkt sugande som sjön vid den nordliga lilla staden Fingerbone och prosan doftar dyigt vatten och frosthöljt gräs. Vilken inledning på ett författarskap! I ett slag gjorde romanen från 1980 Robinson till en betydande amerikansk författare. Både The Guardian och Times Magazine har haft med den på listor över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Tala om andraboksångest – det skulle också dröja ett kvarts sekel innan hennes nästa roman, ”Gilead”, gavs ut.
Här skriver jag om Robinsons första roman, "Två par systrar".

Ann

fredag 11 november 2016

Au revoir, Leonard Cohen

Vi kan inte klaga på hans sätt att ta farväl. ”I’m traveling light / It's au revoir” förklarar Leonard Cohen för oss med dovare röst än någonsin på mäktiga nya skivan ”You want it darker”, som blev det värdigaste slut som går att föreställa sig för en sångpoet som så länge varit vår vägvisare i mörkret. Men så var han också en man som kunde det där med eleganta avsked. ”Hey, that’s no way to say goodbye”, uppmanar han ömt på debutalbumet från 1967.

Så blev det dags att ta avsked också av Leonard Cohen. Här skriver jag om min långvarige följeslagare i mörkret.

Ann

måndag 7 november 2016

Låt oss förlåta varandras dumheter

Tolerans tillhör de omistliga dragen i västerlandets självbild, och starkast lyser den när den kontrasteras mot österländsk fanatism. Står Gud inte längre på vår sida i civilisationernas kamp så gör i alla fall förnuftet det, och det kan vara lockande att föreställa sig att humanistiska värden som öppenhet och fördragsamhet alltid ingått i vårt kulturella bagage. Att så inte är fallet behöver man bara skrapa lite på ytan av västerländsk förträfflighet för att inse.
Här kommer sent omsider en länk till min text om Voltaire och toleransen.

Johan