tisdag 29 augusti 2017

Terapi under tältdukarna


Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.


Här finns Anns text om Louisiana Literature

söndag 27 augusti 2017

Länge leve förgängligheten

Det finns en sällsam lätthet i Ko Uns poesi. Som det eteriska fladdret från den vita fjäril som ståtar i titeln på den nya urvalsvolymen dikter. Så finns här förutom fjärilar också gott om vindpustar, moln, fjädrar, dagg, segel, tvätt på tork, allt sådant som ger en skir, luftig kvalitet och en känsla av det förbisvischande livets flyktighet.

Här skriver jag om Ko Un och urvalsvolymen "Vit fjäril".

Ann

fredag 25 augusti 2017

Sorg bortom orden

Det börjar med ett telefonsamtal en lördagskväll. Hon måste omedelbart ta en taxi till Rigshospitalet. Carl är död. I ett psykotiskt tillstånd har han kastat sig ut genom ett fönster på fjärde våningen. När hon kommer fram till sjukhuset ligger han i respirator och bröstet häver sig: han lever fortfarande. Men det finns inget som helst hopp, förklarar läkaren. Hans kropp hålls vid liv för att ett beslut om organdonation ska kunna fattas.

Om Naja Marie Aidts sorgebok "Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage", här.

Ann

torsdag 24 augusti 2017

Det futtiga och stora

Det är i alla fall rätt lätt att säga vad Åh Lunargatan inte är: en typisk debut.  Jäderling har länge varit verksam som litteraturkritiker och redaktör och det finns inget som andas nybörjare eller hantverksmässig tafatthet i hennes noveller. Med ett slags avsiktlig vårdslöshet bygger hon sina historier utan tydlig riktning, välordnad struktur eller avslutande knorr. Liksom tankspritt följer scener på varandra i en hoppig associationskedja. Som i Plov, där berättelsen böljar fram och tillbaka mellan de telefonsamtalande exen och tillagningen av en misslyckad risrätt ägnas flera sidor.

Gästade Aftonbladet med en recension av Viktoria Jäderlings debutnoveller, här

Ann



söndag 2 juli 2017

Den vanliga glåmiga verkligheten

Det är typiskt för Smedbergs sätt att bygga upp sina berättelser. De följer inte någon förväntad kronologisk kurva, utan börjar på en plats, gör en gir, hoppar framåt, bakåt eller åt sidan och förflyttar sig sedan ofta någon helt annanstans för att rätt så abrupt klinga ut. Lite som existensen själv, eller som Smedberg poängterar: ”Vafan ska man göra? Vad gör man med livet?”

Här recenserar jag Åke Smedbergs novellsamling.

Ann

tisdag 13 juni 2017

Sonnevi i den svenska poesins kretslopp

Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken. Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans.
Jag spanar efter spåren av Sonnevi i den svenska poesin, här.

Ann

måndag 12 juni 2017

Världen enligt Knausgård

I den kvartett böcker som har årstiderna som utgångspunkt lyfter Knausgård skenbart blicken från jaget för att förklara världen för den yngsta dottern, som i och med avslutande delen ”Om sommaren” hunnit bli ett par år gammal. Men det är förstås fråga om världen enligt Knausgård, en encyklopedi som försöker anlägga ett förutsättningslöst perspektiv på fenomenen men är starkt subjektivt färgad och ofta filtrerad genom barndomsminnenas skimmer.

Jag skriver om Karl Ove Knausgårds senaste bok, Om sommaren, här.

Ann

Vingburen färd från ljus till mörker

Gränserna mellan levande och döda, födelse och förstörelse, offer och förövare, flyter hos Eva Kristina Olsson. I de så kallade mytopoetiska dramerna i förra boken ”Antigones ansikte. Niobes labyrint” från 2013 lät hon Antigone blicka ut över mänskligheten och slå fast: ”det finns / ingen / gräns / mellan dig / och den böljande / graven”. I en mix av klassisk mytologi och personlig familjehistoria löste poeten upp de skiljelinjer människan upprättat mellan sig och naturen, och i en slutlig förlossningsscen åkallades under stammande krystningar en ängel. Kanske är det samma ängel som gör ett studiebesök på jorden för att skåda pärlhyacinter och gullvivor i Olssons nya diktsamling, ”Det ängelsgröna sakramentet”.
Jag recenserar Eva Kristina Olsson, här.

Ann 

söndag 4 juni 2017

I marknadens byråkratiska labyrint


”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar tolvtonskärvt i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö Opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.  
Läs här min text om byråkrati, marknad och högerpopulism.
Johan



lördag 27 maj 2017

Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann