torsdag 9 november 2017

I rosens namn

Kan inom samtidspoesin en vit ros, eller en ros av vilken färg som helst, representera något annat än kitsch?
Den danska poeten Olga Ravn har redan i sina tidigare böcker visat att hon inte räds sådant som skåpats ut av modernistiska purister utan gärna omfamnar det som anses banalt, bombastiskt, patetiskt och utnött. 
I diktsamlingen ”Den vita rosen” skapar Ravn sin egen symboliska trädgård i kärlekens och sorgens tecken.
Jag recenserar Olga Ravns nya diktsamling här.

Ann

Poesi är när du känner detta något

Vi förknippar gärna polsk poesi med underfundig ironi, slagfärdig enkelhet, formmässig briljans och historiskt bråddjup. Med de fyra klassiska tungviktarna Czesław Miłosz, Zbigniew Herbert, Wisława Szymborska och Tadeusz Różewicz i bagaget finns en del att leva upp till som polsk poet idag. Tadeusz Dabrowski, född 1979, har kallats den polska poesins hopp och axlar arvet med nonchalant humor, spefull självdistans och fantasirikt bildspråk.
Här skriver jag om urvalsvolymen "Idag har jag hört tystnaden efter mig".

Ann

onsdag 8 november 2017

Poetiska återfall

Är det för sent för poesin? Ja, det menar Gunnar D Hansson och därför består hans brokiga diktbok ”Tapeshavet” av ungefär lika mycket essä, dagboksnotiser och lösa tankar som regelrätt lyrik. Det är mer än hundra år sedan poesin kunde unna sig pretentioner utan ironi, suckar han: ”Det kommer aldrig mer/att spraka i sänghalmsbingarna som hos Karlfeldt./ Det var tider för lyriken!”
Här skriver jag om Gunnar D Hanssons Tapeshavet.

Ann

söndag 22 oktober 2017

Västerbotten, oktober





Ann

Tankehopp över tidsrymderna


Vilande i sitt hasselsnår dyker hon upp också i Gunnar D Hanssons nya diktsamling ”Tapeshavet”, som lager för lager gräver sig ner i en vyvidgande poetisk arkeologi. Omslagsfotot visar de mjukslipade bergväggarna vid Österödskvinnans fyndplats. Detta landskap blir utgångspunkten för en svindlande skapelseberättelse där den mänskliga existensen ställs mot tidens krafter och naturens obeveklighet: ”Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,/ vackrast var månen vid sommarens slut,/ näst vackrast solnedgångarna, då som nu/ världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.”
Hansson ställer även den enkla frågan ”Hur överlevde hon?”. Att föreställa sig denna välmående atletiska gamla kvinna utmanar våra föreställningar om stenåldersmänniskans korta, torftiga och brutala tillvaro. Men innan jag joggar iväg barfota på en proteinstinn paleodiet tänker jag att hon också säger något om människans beroende av sin miljö. Om hur de materiella villkoren formar samhällena och avgör individens liv.


Jag funderar på poesi, arkeologi efter att ha lyssnat till ett föredrag om evolutionära perspektiv på mat och motion på Drottninghögs bibliotek i Helsingborg, här. (Låst krönika).

Ann



måndag 16 oktober 2017

Hästar och andra kulturbärare




Ett par hästar har travat in på konstföreningens galleri. Nu står de där i den lilla lokalen, betar lugnt i sin målade hage och vädrar nyfiket omkring sig. De är nästan i naturlig storlek, men bara nästan. Ateljéns storlek avgjorde höjden när Chrissie Lundström tillverkade sin lilla flock, som till vardags hör hemma på Bohusläns museum. Därför har ett tema i utställningen på Konsten blivit ”begränsningar”. Fast jag har svårt att se att Lundström begränsar sig.

Här skriver jag om Chrissie Lundströms utställning på Galleri Konsten i Helsingborg.

Ann


Gränser och gråsparvar


Freke Räihäs nya diktsamling med den sakliga titeln ”Hem för vård och boende” kan läsas som en rapport från en arbetsplats, men kan också ses som ett dokument över ett samhälle där mänskligheten har begränsats. På baksidan beskrivs boken som ”vittneslitteratur i asylens gränsmarker”. ”Landet sluter sig – jag diktar om gråsparvar”, skriver Räihä och sätter ord på dilemmat att förena politik och poesi.


Här skriver jag om Freke Räihäs diktsamlingar ”Hem för vård och boende” och "Illegalen".

Ann


fredag 13 oktober 2017

Vänner som växer ifrån varandra

När Lila i Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna” kastar ned Elenas älskade docka i en källarglugg, och Elena strax gör likadant med Lilas docka, sätts ljuset på det maktförhållande som råder i en vänskapsrelation. Ett spel där en leder, den andra följer, men rollerna gott kan skifta med tiden. I Emma Holms debutroman ”Skäl” svetsas Veras och Iris vänskap samman genom bygget av ett dockskåp, men det är Iris fantasi som formar huset medan Vera mest fungerar som assistent.

Här finns min recension av "Skäl".


Ann


tisdag 29 augusti 2017

Terapi under tältdukarna


Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.


Här finns Anns text om Louisiana Literature

söndag 27 augusti 2017

Länge leve förgängligheten

Det finns en sällsam lätthet i Ko Uns poesi. Som det eteriska fladdret från den vita fjäril som ståtar i titeln på den nya urvalsvolymen dikter. Så finns här förutom fjärilar också gott om vindpustar, moln, fjädrar, dagg, segel, tvätt på tork, allt sådant som ger en skir, luftig kvalitet och en känsla av det förbisvischande livets flyktighet.

Här skriver jag om Ko Un och urvalsvolymen "Vit fjäril".

Ann