onsdag 26 december 2018

Umeå, december









Vem är rädd för lyriken?


Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik och poesi som en helt ny och udda grej. 
Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt, utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka.

Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, här.

Ann

Skimrande skapelseberättelse


I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 
Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann

torsdag 20 december 2018

Ensamhet i juletid


Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann


Lyriskt kosmos



”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.


Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

måndag 10 december 2018

En skenande planet och andra katastrofer


På gammal nordsamiska betyder ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/
Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.


Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann

tisdag 27 november 2018

Nobelkvinnorna


"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann

Med mesta möjliga uppmärksamhet


En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.

Här recenserar jag Ribichs nya bok.
Ann

tisdag 13 november 2018

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

En fotburen road story


Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer. Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. 


Här recenserar jag "Nord".

Ann