lördag 27 maj 2017

Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann



Flimrande sändning


Vad händer sen? När katastrofen redan varit här och allt blivit ett efteråt? Johannes Heldéns poesi är ett slags guideturer i postapokalyptiska landskap. Lyrisk science fiction på spaning efter den tid som skall komma.


Här skriver jag om Hélden. Och här en annan kort text om poesi, om Emil Boss Acceleration:


”Acceleration” står det i stora blockbokstäver på kvittorullens början. Vira upp den och du har Emil Boss nya diktsamling (Bokförlaget Lejd) om ett kassabiträdes vardag. Det är inte snabbheten i läsningen som titeln anspelar på, utan hastighetsökningen på arbetsplatsen, genomförd enligt en ledarskapsmodell för att höja produktiviteten. Managementprosans kalla floskler möter poesins stilla förtvivlan: ”det finns en vanmakt lätt som damm över våra blanka tankar”.


Ann

lördag 13 maj 2017

Läslustens färgackord

En måndag i januari 1873 plockar fjortonåriga Selma Ottilia Lovisa fram dagboken hon fått i julklapp. Hon har blivit uppmanad att dag för dag teckna ned vad som händer, så att hon ska kunna minnas det längre fram i livet. Men vad skriver man egentligen i en dagbok? Inte kan väl hon uttrycka sig så lärt och förståndigt som huvudpersonerna i Fredrika Bremers romaner? Det är med bävan hon sätter pennan mot bokens papper: ”Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den.”
Selma börjar förstås ändå skriva och vad hon formulerar är inte bara en tonårings tankar om några händelserika månader i Stockholm, utan framförallt en berättelse om hur en författare blir till. Allt är så livfullt och exakt iakttaget att det är lätt att tro på varje ord.

Jag skriver om böckers utsidor, formglädje och färgpaletter som väcker läslust, här.

Ann

torsdag 11 maj 2017

”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"

Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.
25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.
Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.

Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.

Ann

Det förflutnas förbrytelser

I ”Ditt liv och mitt” fortsätter Axelsson vända på stenarna i det folkhem som byggde upp ett välfärdssamhälle samtidigt som vissa människor knuffades ut ur gemenskapen. Förra romanen ”Jag heter inte Miriam” lyfte fram romernas situation i efterkrigstidens Sverige, den här gången sätter författaren ljuset på mentalsjukhusens oönskade existenser, de som makarna Myrdal i bokens inledande citat kallar ”samhällets bottensats”.

Vipeholm öppnades 1935 för att inhysa ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Mellan 1945 och 1955 pågick den beryktade kariesstudien, där patienterna matades med sega kolor tills tänderna ruttnade. En stor framgång för svensk tandhälsa, en katastrof ur etiskt perspektiv. I Axelssons roman är det 60-tal men attityden gentemot samhällets svagaste har bara förändrats marginellt sedan rashygienens glansdagar och på Vipeholm sitter föraktet och våldet fortfarande i väggarna.    

/.../
”Ditt liv och mitt” är en bitvis mycket stark roman, men hör inte till Axelssons mest helgjutna. Upptakten är strålande och länge har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Visst händer det att författaren i ivern att uppmärksamma det förflutnas förbrytelser undervisar lite väl didaktiskt och väver in fakta på ett rätt så konstruerat sätt – en hel del slutsatser är läsaren nog förmögen att dra själv. Fast vad som gör att jag svalnar är snarare den dramatiska hemlighet som ger berättelsen ett drag av spänningsroman och varken känns särskilt trovärdig eller nödvändig – Axelsson är ju så skicklig på att gestalta familjelivets vardagliga helveten och spöken i garderoben att det knappast behövs starkare effekter för att spetsa till intrigen. Dessutom finns det våld i Vipeholmsmiljön så att det räcker till.

Ifall man är premium-prenumerant kan man läsa min recension av Majgull Axelsson här.

Ann

tisdag 18 april 2017

Det som gör verlden bättre, skönare, ljusare

Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.
Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.

Jag skriver om Fredrika Bremers Hertha som kommit i en nyutgåva, här.

Ann

måndag 17 april 2017

Vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?
– Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.

Jag intervjuar Elisabeth Hjorth om hennes nya roman "Nattens regn och dagens möda", här.

Ann

onsdag 12 april 2017

”Allting kantrar därute"


”Världen är trasig där ute och du är ensam i din stora våning. Du har bara oss. Och vi är dårar allihop”. Faderns replik skulle kunna stå som en sammanfattning av Sara Stridsbergs litterära universum. I pjäsen ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fångar hon med ömsint hand upp alla de tilltufsade, kantstötta, ensamma själarna och låter dem tillfälligt få en tillflyktsort på mentalsjukhuset medan folkhemmet krackelerar.

Här recenserar jag den nya boken med tre pjäser av Sara Stridsberg.

Ann  

måndag 10 april 2017

Nora smäller fortfarande igen dörren

1880 gifte sig Amanda Maier med pianisten Julius Röntgen för att sedan flytta från Landskrona till Amsterdam. Därefter blev det inte så många fler offentliga framträdanden, även om hon fortsatte komponera och hemma höll musiksalong besökt av Johannes Brahms, Edvard Grieg och Clara Schumann. Kanske var det framförallt livet som kom emellan. Hon födde två barn, försvagades av flera missfall och en tuberkulos som till sist skulle kräva hennes liv, bara fyrtioett år gammal. Hur som helst var det ingen lätt sak att pussla samman familj och karriär för dåtidens kvinna, oavsett begåvning.
Jag kan inte låta bli att fundera på om ”Ett dockhem” diskuterades i det Maier-Röntgenska hemmet. Det gick nog knappast att låta bli – Ibsens feministiska krutdurk till pjäs, med urpremiär i Köpenhamn 1879, var under 1880-talet på hela den skandinaviska kulturelitens läppar. Sedan Nora för första gången smällde igen dörren till borgerlig förljugenhet och skönmålad familjeidyll har hon närmast blivit synonym med kvinnlig självständighet, vars senaste inkarnation förstås är Skam-Noora.
En blåsig onsdagskväll beger jag mig till Lillan för att se Nora än en gång göra upp med sin inskränkta tillvaro. I Viktor Tjernelds uppdaterade version hörs inga smäktande artonhundratalsfioler, däremot en gråtande elgitarr. Här blottas dockhemmets livslögner av en skakig livekamera.
En del nyanser går förlorade när dramat skruvats upp till fartfylld samtidsfars, men samtidigt är det en pjäs som tål rätt mycket stryk. Och det är slående hur nutida den känns.
Violinisten och kompositören Amanda Maier hade stora framgångar under samma tid som Ibsen skrev "Ett dockhem. Här en krönika om Maiers musik och "Ett dockhem" i Helsingborg, låst för dem som inte är prenumeranter tyvärr.

Ann