lördag 25 februari 2017

Fråga med 78 svar

Vem är egentligen Simon? Det är frågan som får 78 olika svar i Malmöboende poeten Daniel Mårs debut ”Simonillusioner”, en diktsamling som fungerar som en fantasins spegelkammare, ett mångfasetterat maskspel. Den kameleontiske titelfiguren står i centrum i alla dikter, ja, väldigt bokstavligt så: varenda en inleds med hans namn och diktraderna har centrerats på sidan.
I ett flöde av bilder framträder Simon som det ouppnåeliga idealet, mannen i poetens drömmar, det gäckande föremålet för hans åtrå. Men Simon är också den som genom historien utsatts för homofobisk förföljelse, den som burit en rosa triangel, som ännu kallas bögjävel. Ibland är han en riktigt jobbig typ, en sådan som krossar hjärtan med förödmjukande kommentarer. Ibland en glittrande utopi om vad livet och lusten kan vara.

Här recenserar jag Daniel Mårs debutbok.

Ann

fredag 24 februari 2017

Med alla nyanser av livsbejakelse på paletten

Detalj ur målning av Tonie Roos


Om Roos rent fysiskt befann sig på 70-talets frigjorda Manhattan verkar hon andligen samtidigt ha varit på plats under den europeiska modernismens konstnärliga revolution. Både motiv och manér har hämtats från det tidiga 1900-talets estetiska avantgarde, och i hennes personliga porträttgalleri får vänner och bekanta sällskap av hjältar och hjältinnor ur konst- och litteraturhistorien.
Här målar Matisse ännu förföriska odalisker bland dekorativa draperier och kärlekspar svävar i Chagallblå rymder. I ett surrealistiskt vimmel snurrar Majakovskij runt med Lili Brik och 20-talets svartvita stumfilmer återuppstår i färggranna kläder. Sarah Bernhardt blickar livs levande ur likkistan som hon från och till sov i, Edith Södergran vilar poetiskt tankfull i sin trädgård.

Jag ser Tonie Roos färgstarka målningar på Tomarps Kungsgård, här.

Ann

torsdag 16 februari 2017

De lustiga emigranterna i blonda flätor

En septemberdag 1850 besöker Fredrika Bremer svenskkolonin New Upsala i Wisconsin och möter där änkan Fru Pettersson. En sliten kvinna med krökt rygg och käpp, åldrad i förtid efter hårt arbete, förbi, som hon själv säger, trots att hon inte fyllt femtio. Ångrar hon inte att hon lämnat Sverige? Nej, det gör hon ändå inte, ”ty hon tänkte på sina barn och den framtid, som i nya världen öppnades för dem, rikare, lyckligare än den, som moderlandet hade kunnat giva dem; och hon var nöjd att ha köpt åt dem denna framtid med offret av sitt liv”.
När Bremer åkte på sin tvååriga amerikanska resa, skildrad i det långa resereportaget ”Hemmen i den nya världen”, hade den svenska emigrationen just satt fart. Från mitten av 1800-talet till 1920-talet skulle mer än en miljon människor lämna Sverige för att bosätta sig i Förenta staterna. Det motsvarar ungefär en femtedel av den dåvarande befolkningen. Drygt 50 000 av dem kom från Malmöhus län, som hade en av de största utvandringsströmmarna i landet.
Anledningen till att emigranterna gav sig av varierade, men målet hade de gemensamt: en rikare framtid. Om inte för egen del, så för barnen.


Jag lyssnar till ett föredrag om kvinnliga amerikafarare på vita duken och funderar på synen på dem som söker en bättre framtid förr och nu. En låst artikel, men den som prenumererar kan läsa den här.

Ann

lördag 4 februari 2017

Sprakiga språkattacker

Är det en nysning? Eller en utskällning? Chow chow är hundrasen som är ett gosedjur i levande gestalt, fluffet förhundligat, och vars namn har onomatopoetiska kvaliteter, likt ett förkylt vov vov. ”Chow chow” är också titeln på Anna Hallbergs nya diktsamling. Hon är en poet med stort intresse för språkets ljudliga dimensioner. Mjuk och gullig, likt hunden, är hennes poesi däremot sällan. Hallberg är en av svensk samtidspoesis mest hårdföra språkarbetare och ställer höga krav på läsarens vilja att vara med och skapa mening i bokstavsmönstren.
Här finns min recension av Chow chow.

Ann

Om de stora frågorna


När Mazzarella är som bäst kan det kännas som att samtala med en kultiverad och bildad vän som har ett outsinligt förråd av exempel och hela tiden driver diskussionen i nya tankeväckande riktningar, oavsett om man hummar med eller säger emot. Själv vill hon uppvärdera ordet konversera, och att läsa henne är att delta i en konversation som aldrig riskerar att gå i stå. Och jo, jag tror nog man kan lära sig något om empati på kuppen.

Här skriver jag en gästrecension av Merete Mazzarellas bok Om livets mening i Svenska Dagbladet.

Ann

tisdag 31 januari 2017

Fritt flytande fakta


Lögnaktiga politiker är inget nytt, men Trump spelar med en helt annan kortlek. Det är inte den maskerade lögnen som flyttat in i Ovala rummet utan det nakna sanningsföraktet. Alternativa fakta och fejknyheter har på ett ögonblick ryckt undan mattan för det offentliga samtalet. Plötsligt finns ingen gemensam grund att stå på.
Tänk om allt det här är den postmoderna vänsterns fel? Ja, det påstås i alla fall på sina håll i USA, och här hemma har SvD hakat på. Det var ni som började relativisera sanningen, så går resonemanget, och ser man på, nu kommer bumerangen i retur. Tanken att Trump skulle vara ett slags kulturmarxismens nemesis kan vara lockande. Åtminstone för den som har ett gott öga till historiens ironier men glömmer att den nationalistiska högern underminerat tron på universella sanningar långt innan någon kunnat stava till ordet postkolonialism. 
En rimligare tolkning är att Trump tagit med sig kulturen från sitt multinationella företagsimperium, en värld där alla värden är fiktiva, bossens nyck lag och fakta en sak för reklamavdelningen. Allt flyter fritt i det globala marknadssamhället, så varför inte surfa på den vågen för att få makten att bygga en mur mot alla flytande gränser.
Johan

söndag 29 januari 2017

En brygga över tiden

Nu vidgar han återigen perspektivet och färdas i tid och rum för att summera den bristfälliga mänskliga värld han kallar skapelsen. Temat har sysselsatt honom förr: en urvalsvolym dikter sammanställd på 80-talet fick titeln ”Den motsträviga skapelsen”. I den nya boken är denna snarare än motsträvig ofullbordad – genom diktsamlingen löper en tanke att skapelsen ännu inte är färdig, ett jobb som det åligger oss att slutföra. ”Och det är er den hoppas på”, heter det uppfordrande i inledningsdikten, i en annan: ”Den är full av spår som väntar på steg, / banor för tankar som inte tänkts ut.”
Desto mer fullfjädrade är Espmarks dikter.

Här skriver jag om Kjell Espmarks nya diktsamling "Skapelsen".

Ann

torsdag 26 januari 2017

Hur en familj splittras

Historien påminner om Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare”, även den en fiktion byggd på verklig grund, där skogshuggardottern Hilma gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid utan att få veta något om fästmannens psykiska sjukdom. I ”Nerverna” är det kvinnan som är manodepressiv, det som idag kallas bipolär, men också här förtiger familjen sjukdomshistorien och dumpar över allt ansvar på den nyblivne maken – efter bröllopet bryter de kontakten med dottern. Frågan är vilken skillnad vetskapen skulle ha gjort för Ivars val. Det framgår inte av romanen, men fram till slutet av 50-talet medförde sinnessjukdom äktenskapsförbud.

Här skriver jag om David Nymans debutroman Nerverna.

Ann

Det skyddslösa hjärtat

De ensamma mammorna gavs en röst i Karin Bryggers förra diktsamling "Vi kom från överallt". Med ett besvärjande "vi" lyftes den enskildes erfarenheter till en stöttande gemenskap och som ett kollektiv vittnade mödrarna om fattigdomen i ett privilegierat land.
Mindre än ett år senare kommer nu Brygger ut med en ny diktsamling, där skrivandet framstår som en pockande nödvändighet. I "Borta minns" har det kollektiva perspektivet övergetts för jagets blick inåt, mot det egna skyddslösa hjärtat.

Här skriver jag om Karin Bryggers "Borta minns".

Ann

onsdag 18 januari 2017

Det är inte konstigt att man längtar bort nån gång.

Den tyske poeten Jan Wagner skrev för några år sedan en diktsamling med titeln ”Australien” – utan att någonsin ha satt sin fot i landet. Inspirationen kom från en dikt av den portugisiske författaren Fernando Pessoa med slutraden: ”Du kan vara lycklig i Australien, så länge du inte åker dit.”
Att resa i läsfåtöljen är en konst som många författare ägnat sig åt. Och konstnärer för den delen. Inte minst i slutet av 1800-talet, då konsten frossade i bjärta exotiska fantasier. Den fascinerande utställningen ”Salongsmåleri?!” (pågår till den 22 januari) på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm vimlar av odalisker, leopardfällar, turbaner och mytologiska tempel, för den som vill ha en grundkurs i orientalism eller vill pröva sig på en konsthistorisk räddningsaktion.
Här skriver jag om resor i fantasi och verklighet, fåtöljorientalister, koalor och japanska bärare.

Ann