söndag 17 december 2017

Gästfriheten och fællesskabet

En människa är en människa. Det är vad Tara tänker när hon träffar på en misshandlad rumänsk man som akut behöver någonstans att ta vägen. Om hon hjälper honom riskerar hon hela sin egen tillvaro. Grannarna tycker redan att hon är en suspekt figur och kommer knappast att acceptera att hon ger husrum åt en utländsk uteliggare. Eftersom hon är hyresgäst i ett område av ägarlägenheter kan hon kastas ut när som helst. Ändå gör hon det, låter mannen flytta in i garaget, går ut med mat, filtar och första hjälpen, livrädd att grannarna ska få syn på honom.

Här skriver jag om Kirsten Thorups roman Erindring om kærligheden”.

Ann

fredag 15 december 2017

Blicken har ställts om

I del sju av Guillous släkthistoriska maratonlöpning genom nittonhundratalet har han hunnit fram till det beryktade året 1968, som fått ge titel åt romanen. Därmed har författaren också nått fram till sig själv och den tidsanda som format hans generation. Hur omvälvande året var för honom personligen bekräftar han när han en vinterkall måndagskväll står på scen i Höganäs i ett Tivolihuset som är fullt nästan till bristningsgränsen – och har ovanligt många män i publiken.

Här skriver jag om Jan Guillou och 1968, och kommer in på metoo-rörelsen.

Ann

fredag 1 december 2017

In i Borges labyrinter


Det borgeska är lika med gåtfulla labyrinter, hisnande spegeleffekter, oöverskådliga boksamlingar, fantasins bottenlösa svindel. En värld där biblioteket inte bara är ett universum, utan där själva universum är ett oändligt bibliotek. Ja, att namndroppa Borges är lite som att bekänna sin tillhörighet till den sortens hemliga sällskap som förekommer i hans historier, en exklusiv litterär (herr)klubb med högbrynt förkärlek för intellektuella mysterier, vetenskapliga parodier, filosofiska spetsfundigheter, parallella verkligheter, encyklopediska korskopplingar och metafiktioner.
Även om de flesta har ett hum om vad Jorge Luis Borges står för är det färre som faktiskt läst honom. Till viss del kan det ha en praktisk orsak: trots att han hör till de obligatoriska referenserna och ingår i toppligan bland de stora författare som aldrig tilldelades Nobelpriset, har det varit sisådär med den svenska utgivningen.


Här kan man, om man är prenumerant, läsa min artikel om Borges, där jag samtalar med översättarna Oscar Hemer och Lasse Söderberg.

Ann

måndag 20 november 2017

Poesins värmelampa


”Varje diktare sträcker fram en livboj”, skrev Jacques Werup i sin förra bok, ”Du har funnits här. Poesi på liv och död”. Att det blev den sista bok han själv gav ut ger undertiteln en extra dimension. Medveten om hur omodernt det lät sökte han dikter som gav tröst, och han fann det framförallt i rader som inte väjer för sorg, mörker och förtvivlan; bara där smärtan blottläggs kan trösten finnas och livsmodet hittas inte sällan på avgrundens brant. 
Det finns också gott om svärta i de efterlämnade dikter som nu publiceras postumt i en dubbelvolym tillsammans med korta självbiografiska prosaberättelser. Slutsången närmar sig och det är dags för summering, vilken inte sällan tar sig formen av självuppgörelse. Poeten ser sig i spegeln och kallar sig aktör, en specialist på att överge, rädd för livet, alltid försvarsberedd också i kärleken. Till och med smaken av sorg har blivit fadd.

Här skriver jag om Werups postuma bok (låst artikel). 
Ann


torsdag 9 november 2017

I rosens namn

Kan inom samtidspoesin en vit ros, eller en ros av vilken färg som helst, representera något annat än kitsch?
Den danska poeten Olga Ravn har redan i sina tidigare böcker visat att hon inte räds sådant som skåpats ut av modernistiska purister utan gärna omfamnar det som anses banalt, bombastiskt, patetiskt och utnött. 
I diktsamlingen ”Den vita rosen” skapar Ravn sin egen symboliska trädgård i kärlekens och sorgens tecken.
Jag recenserar Olga Ravns nya diktsamling här.

Ann

Poesi är när du känner detta något

Vi förknippar gärna polsk poesi med underfundig ironi, slagfärdig enkelhet, formmässig briljans och historiskt bråddjup. Med de fyra klassiska tungviktarna Czesław Miłosz, Zbigniew Herbert, Wisława Szymborska och Tadeusz Różewicz i bagaget finns en del att leva upp till som polsk poet idag. Tadeusz Dabrowski, född 1979, har kallats den polska poesins hopp och axlar arvet med nonchalant humor, spefull självdistans och fantasirikt bildspråk.
Här skriver jag om urvalsvolymen "Idag har jag hört tystnaden efter mig".

Ann

onsdag 8 november 2017

Poetiska återfall

Är det för sent för poesin? Ja, det menar Gunnar D Hansson och därför består hans brokiga diktbok ”Tapeshavet” av ungefär lika mycket essä, dagboksnotiser och lösa tankar som regelrätt lyrik. Det är mer än hundra år sedan poesin kunde unna sig pretentioner utan ironi, suckar han: ”Det kommer aldrig mer/att spraka i sänghalmsbingarna som hos Karlfeldt./ Det var tider för lyriken!”
Här skriver jag om Gunnar D Hanssons Tapeshavet.

Ann

söndag 22 oktober 2017

Västerbotten, oktober





Ann

Tankehopp över tidsrymderna


Vilande i sitt hasselsnår dyker hon upp också i Gunnar D Hanssons nya diktsamling ”Tapeshavet”, som lager för lager gräver sig ner i en vyvidgande poetisk arkeologi. Omslagsfotot visar de mjukslipade bergväggarna vid Österödskvinnans fyndplats. Detta landskap blir utgångspunkten för en svindlande skapelseberättelse där den mänskliga existensen ställs mot tidens krafter och naturens obeveklighet: ”Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,/ vackrast var månen vid sommarens slut,/ näst vackrast solnedgångarna, då som nu/ världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.”
Hansson ställer även den enkla frågan ”Hur överlevde hon?”. Att föreställa sig denna välmående atletiska gamla kvinna utmanar våra föreställningar om stenåldersmänniskans korta, torftiga och brutala tillvaro. Men innan jag joggar iväg barfota på en proteinstinn paleodiet tänker jag att hon också säger något om människans beroende av sin miljö. Om hur de materiella villkoren formar samhällena och avgör individens liv.


Jag funderar på poesi, arkeologi efter att ha lyssnat till ett föredrag om evolutionära perspektiv på mat och motion på Drottninghögs bibliotek i Helsingborg, här. (Låst krönika).

Ann



måndag 16 oktober 2017

Hästar och andra kulturbärare




Ett par hästar har travat in på konstföreningens galleri. Nu står de där i den lilla lokalen, betar lugnt i sin målade hage och vädrar nyfiket omkring sig. De är nästan i naturlig storlek, men bara nästan. Ateljéns storlek avgjorde höjden när Chrissie Lundström tillverkade sin lilla flock, som till vardags hör hemma på Bohusläns museum. Därför har ett tema i utställningen på Konsten blivit ”begränsningar”. Fast jag har svårt att se att Lundström begränsar sig.

Här skriver jag om Chrissie Lundströms utställning på Galleri Konsten i Helsingborg.

Ann