fredag 30 december 2011

Logiska syndafall

"Efter bittert motstånd löser floden upp sig i natten, säger han. Sköljer ut vår dagliga krigföring i ett mörker så dövt, så nästan helt utan mått att inga ord finns att dyka från. Kroppsvikt förskjuten av drömmar vars brist utlovar en klarhet så stark att den kunde göra en lång tagning in i tanklösheten".

                                                   (Ur Konversation 9 av Rosemarie Waldrop)
Här finns min recension av Rosmarie Waldrops Äpplets vana att falla.

Ann

lördag 24 december 2011

Lucka 24

Gustave Doré (1832-1883), La nuit de Noël
God Jul!

fredag 23 december 2011

Lucka 23

George Hitchcock (1850-1913) , A Dream of Christmas Eve

Att verba

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                            nätverka.

Jag undrar om det evinnerliga
nätverkandet betyder så mycket i
längden. Jag tror faktiskt att annat
är mycket viktigare.

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                agera.

Agera, jo tjena. det handlar väl om
hur man agerar i så fall!

                   Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                 tuffa.

Tuffa? Jag förstår inte ens vad det
betyder.

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                                tveka.

Tveka är fan inte speciellt viktigt.
Det kan väl inte en människa
tycka!

                    Men glöm aldrig att det är viktigt att
                                                              bloppa.

Bloppa! Såna jävla fjanterier!
                          
Ur Handlingarna av Ulf Karl Olov Nilsson.

En lektion i hur man bildar svenska verb... eller inte... kan man läsa om här.
Ann

torsdag 22 december 2011

onsdag 21 december 2011

tisdag 20 december 2011

En smygtittare på jorden

Vi färdades i gryningen över frusna fält,
en röd vinge lyfte, det var ännu natt.

En hare sprang plötsligt förbi framför oss
och någon av oss pekade på den.

Det var länge sedan. Idag lever inte
vare sig haren eller den som pekade.

Min älskade, var är, vart försvinner
handen som lyser, jorden som rasslar, språngets båge?
Inte av sorg frågar jag, utan av förundran.

Ur Czeslaw Milosz Ärlig beskrivning, översättning Anders Bodegård mfl.

Här skriver jag om hundraårsjubilerande Czeslaw Milosz.

Ann

Lucka 20

Anton Mauve, Riders in the Snow, ca 1879

måndag 19 december 2011

Lucka 19

Caillebotte, Vue de toits (effet de neige), 1878

söndag 18 december 2011

På floskelbyrån

Serien om Berit Hård, som nu kommit till del två av utlovade tre romaner, är deckarparodi, men i än högre grad samtidssatir. I första boken, ”Bluffen”, tog Drougge nästan livet av Jan Guillou och slungade rallarsvingar mot kulturkändisvärlden till höger och vänster – även självaste Unni Drougge råkade ut för några lättare tjuvnyp.
I Förkunnaren är det lyckogurus, penningstinna självhjälpare och vänsterprasslande politiker som står på tur för smisk: ”Mumbo jumbo-vägen till La la-land”.

Här kan man läsa mer om Unni Drougges nya roman Förkunnaren.
Ann

Lucka 18

Lucas van Valckenborch, Vinterlandskap, 1586

lördag 17 december 2011

Den slagne vite mannens historia

Red Cloud

Det lilla fortet på prärien, civilisationens sista utpost, kringgärdat av gränslösa vidder, vilda buffelhjordar och otämjda indianhorder. Myten har byggts upp i film efter film, bok efter bok. I Månaden när hjorten fäller sina horn frammanar Dee Brown verklighetens fort, verklighetens soldater, i det smutsiga utrotningskrig som skapade en nation.

Läs resten av min recension här.
Johan

Lucka 17

Emma Florence Harrison, ur Elfin Song 1917

fredag 16 december 2011

Lucka 16

Lowell Birge Harrison (1854-1929), Untitled, Winter at Woodstock

torsdag 15 december 2011

Lucka 15

Paul Gustave Fischer, Vinterdag på Kongens Nytorv, 1888

onsdag 14 december 2011

tisdag 13 december 2011

Lucka 13

Louis Welden Hawkins, Girls Singing Music by  Gabriel Fabry, 1903

måndag 12 december 2011

Inblick i alkemistens verkstad

Ordskräddaren Mircea Cărtărescu har sytt en rock. Utsidan är den mäktiga romantrilogin Orbitór. Fodret – i enklare tyg, närmare kroppen – är den lika omfångsrika dagboken, vars millennieskiftesavsnitt nu kommit i svensk översättning.
Liknelsen är Cărtărescus egen, given på Malmö stadsbibliotek häromveckan, och den har fog för sig. Medan Orbitór är en självbiografisk fresk vävd av drömmar och poetiska syner är dagboken en mer prosaisk loggbok över den rumänske författarens intellektuella liv, nattliga drömmar och mödosamma arbete med romantrilogin
Läs resten av min recension här.

Johan

Lucka 12

Pieter Bruegel, Vinterlandskap med skridskoåkare och fågelfälla, 1565

söndag 11 december 2011

Lucka 11

Carl Frederic Aagaard (1833-1895), I det kalla vädret kommer den vilda renen närmare huset

lördag 10 december 2011

Skall från en herrelös hund


Wang Guangyi: Look for work

Den store kinesiske draken rister sin fjälliga kropp, spänner ut de svavelosande näsborrarna – och tar med kamreraktig min västmakterna i upptuktelse för deras ansvarslösa ekonomiska politik.
Så ligger världen nuförtiden, och vad vi än tycker om det går det inte längre att ignorera den femtedel av klotets invånare som tvingas leva i den kapitalistiska kommunismens absurda folkfängelse.
Vad kan därför vara lämpligare än att lyssna till en av diktaturens tystade röster? I ”Jag har inga fiender, jag hyser inget hat” har texter av människorättskämpen och fredspristagaren Liu Xiaobo samlats. Här finns artiklar, dikter, försvarstal, manifest. För vissa av dem dömdes han 2009 till elva års fängelse för ”anstiftan till omstörtande verksamhet”.
Läs resten av min recension här.

Johan

Lucka 10

Caspar David Friedrich, Winter Landscape, 1811

Sorglustcharmig knasighet

Med flygande höns, fiolspel och dansande zigenare på ett rostigt lastbilstak på omslaget försöker Hur madonnan kom till månen locka alla läsare som längtar efter mustiga skrönor, tokroliga äventyr, halvgalna särlingar och Emir Kusturica i romanform. Östeuropeisk kitsch, med andra ord.
Den romandebuterande tyske författaren Rolf Bauerdick har förlagt sin färgstarka berättelse till en bergsby i rumänska Karpaterna - fast för att understryka att det är fråga om en fiktiv berättelse har han döpt om Rumänien till Transmontanien.

Hela recensionen av hur madonnan kom till månen hittar man här.
Ann

fredag 9 december 2011

Lucka 9

John Henry Twachtman, Round Hill Road, ca 1890-1900



torsdag 8 december 2011

onsdag 7 december 2011

"Hä lukt int' som förr, hänna"

Fjälldal i västerbottniska lappmarken

Det är kalas för oss som älskar dialektala repliker som "Ja du jett fäll sett deg å få kaffe". Vi befinner oss i en västerbottnisk fjälldal en händelserik vårhelg 1960. Den 9-årige huvudpersonen har byggt en åtta våningar hög träkoja med utsikt över hela bygden, hans far, på samma gång egenföretagare och ordförande för den lokala kommunistiska arbetarkommunen, får en politisk tankeställare när byns mördare kommer på besök, ett lappbröllop går av stapeln, en dragkamp pågår på tivolit, kungen fiskar i sin tärnastuga och gudsmannen Lewi Pethrus anländer för att predika i pingstvänstältet.
Det handlar om Babels torn i Bojtikken, Björn Löfströms debutroman. Läsvärd också för den som inte vuxit upp med hänna och dänna... Hela min lilla recension finns här.

Ann




Lucka 7

 Aleksandr Alekseevich Borisov, Vintersaga 1913

tisdag 6 december 2011

Lucka 6

Abel Grimmer (ca 1570-1620), Vinterscen med slott och vallgrav

måndag 5 december 2011

Världshistorien sedd genom Jerusalems förföriska prisma



Uppståndelsens stad. Apokalypsens stad. Det utvalda folkets utvalda stad. Stridsäpple för imperier och tyranner. Skådeplats för mirakler och massakrer. Den plätt på Guds jord med flest profeter per kvadratmeter. Allt det är Jerusalem, och mer därtill. Inte undra på då att Simon Sebag Montefiores krönika med den kaxiga titeln Jerusalem – Biografin är tjock som den Heliga Skrift och tung som en kvadersten från kung Herodes tempel.
Från Davids lyckokast med stenslungan till sexdagarskriget skildrar Sebag Montefiore, tidigare mest känd för sina Stalinbiografier, stadens växlande öden. Den moderna Palestinakonfliktens minfält lyckas han undvika genom att visa respekt för båda sidors rätt till territoriet, även om hans starkaste sympatier omisskännligen finns på den israeliska sidan.
Personregistret är digert som en alla tiders Vem är vem? Här passerar alla från Jesus Kristus och Saladin till Gogol och Lawrence av Arabien revy. Därtill möter vi paramilitära munkar, huliganer från hippodromen, emirer, sultaner, ummayader och abbasider, sionister och evangelister, äventyrare, lycksökare, barbarer och skönandar, romantiska posörer och charlataner från alla raser och trosriktningar.
I själva verket handlar det om en sannskyldig världshistoria, sedd genom den förföriska och lätt hallucinatoriska prisma som Jerusalem utgör. Sebag Montefiore berättar den med elegans, schvung och omsorg om de fängslande detaljerna. Aldrig låter han sinnet för källkritik stå i vägen för en bra historia, och bra historier finns här i överflöd.
Att kalla boken för ett kraftprov är knappast att säga för mycket. För den som vill undvika en litterär motsvarighet till Jerusalemsyndromet – det tillstånd av messianskt delirium som kan drabba en besökare i den Heliga Staden – är sträckläsning inte att rekommendera.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

Lucka 5

Winter Woods, John Fabian Carlson (1875-1947) 

söndag 4 december 2011

Kroppen som spelplan

Går det att skriva en stram och sparsmakad berättelse som utspelar sig i Sverige 2011? "Inte om den ska vara realistisk", menar Mara Lee. Eftersom hon själv sökte enkelhet i sin roman ”Salome”, ville nå fram till en ren och avskalad skönhet, var det bästa alternativet att förlägga handlingen till 80-talet. Då slapp hon mobiler och medialt brus. Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen” står däremot mitt i samtiden och det avspeglar sig i stilen: ”överlastad”, ”lite för mycket”, ”överdrivet poetisk” är ord hon själv använder när hon ska beskriva sin estetik.

I torsdags besökte Mara Lee Helsingborgs stadsbibliotek för ett samtal med Amanda Svensson.  Jag skrev om evenemanget här.

Ann

Lucka 4

Godfried Schalcken, Woman with a Candle

lördag 3 december 2011

Lucka 3

Hiroshige, Sparrows and camellias in the snow, 1838

fredag 2 december 2011

Lucka 2

James Abbot McNeill Whistler, Nocturne in Grey and Gold, Snow in Chelsea, 1876

torsdag 1 december 2011

Lucka 1

Dagen har varit blyigt novembergrå, ett kallt regn smattrar mot rutan. Skånevinter! Vad kan då passa bättre än att öppna första luckan i Kulturreservatets adventskalender.

Margaret Mcdonald, Winter, 1898


Ideologin bakom galenskapen

Varje gång en islamistisk gudskrigare forcerar paradisporten med en hemmagjord bomb för att ta sina sjuttiotvå jungfrur i anspråk talas det om kulturella skillnader, globala nätverk och giftet i hatpredikningar. När en norsk korsriddare sprider död och förödelse talar man hellre om ensam galning och taskig barndom.
Ändå har förstås också Anders Breivik blivit den han blivit i en miljö där vissa tankar florerat. Närmare bestämt har hans djävul funnit näring i den islamfientliga snårskog vars kraftigaste planta, den parlamentariska högerpopulismen, brer ut sig i ett Europa i kris och vars undervegetation består av allehanda ljusskygga konspirationsteorier.
I senaste numret av Expo (3/2011) – tidskriften som konsekvent riktar sökarljuset mot rasism och högerextremism – kan man läsa om idéerna som inspirerade Breivik. Här finns befängda föreställningar om Eurasien, ”islamiseringen” och västs kapitulation under sjuttiotalets oljekris inför muslimska krav på expansion. Invandring och flitigt barnafödande ses som komponenter i islams stegvisa övertagande av Västeuropa.
Det hela har uppenbara likheter med det tidiga 1900-talets antisemitiska hägringar, och påpassligt nog har Expo en artikel också om Sions vises protokoll, klassikern bland de rasistiska konspirationsskrifterna. Allt från kapitalismen till kommunismen, sekulariseringen och modernismen, förklarades i det fejkade protokollet vara resultat av en gigantisk judisk sammansvärjning.
När extremhögern förnyat sig har man helt enkelt ersatt ”judefrågan” med ”hotet från islam”, men vissa håller ännu fast vid det antisemitiska originalet. Så kan till exempel Svenska Motståndsrörelsen – den öppet nazistiska våldssekt vars föregångare VAM också porträtteras i senaste Expo – ha sin egen bestämda uppfattning om Anders Breivik.
Naturligtvis ingår han i en judisk konspiration.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

onsdag 30 november 2011

Den globala byns slavar

Slavskeppen går inte längre i skytteltrafik över Atlanten, med lastrummen fulla av handelsvaror i bojor, men det innebär inte att människan överallt är fri.
Faktum är att det moderna slaveri som kallas trafficking – export och import av tvångsarbetare, huvudsakligen för sexindustrin – haft sin del i den gränsöverskridande ekonomins exempellösa tillväxtkurvor. Ja, sexslavar säljs och köps som aldrig förr i den globala byn.
Om detta handlar den mexikanska journalisten Lydia Cachos reportagebok Maktens slavar. Cacho om någon borde veta vad hon talar om. Inte bara har hon rest jorden runt för att komma till tals med prostituerade, hallickar, torskar och poliser, hon har också arbetat ideellt för traffickingoffren och mordhotats av maffian utan att låta sig tystas.
Det känns därför nästan småaktigt att behöva påpeka att Maktens slavar inte är en särskilt bra bok. Den ger varken den översikt eller – annat än styckvis – det fördjupande mänskliga perspektiv man kunde begära. Ofta gör Cacho stor sak av att hon ska utreda en fråga, men nöjer sig sedan med några svepande omdömen, till exempel om ”det mansdominerade maskineri som driver världen”.
Ett problem – som inte bara är bokens utan också verklighetens – är svårigheten att skilja mellan tvångsprostitution och frivillig prostitution föranledd av ekonomisk misär. Cacho ser båda som oacceptabel exploatering, och här har hon uppenbart en poäng.
När den ekonomiska ojämlikhetens konsekvenser ska summeras är den rikes makt över den fattiges sexualitet inte en liten post i balansräkningen.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

tisdag 29 november 2011

Om krisen bortom dagsländeperspektivet

Finansexperterna spår och marknaden rår – och politiken, ja, den följer snällt med i börskursernas, räntesatsernas och kreditvärderingsbetygens alla krumbukter och svängningar. I ett sådant sakernas eländiga tillstånd kan det vara värt att ta ett par steg tillbaka och försöka överblicka den större bilden. Vad finns att säga om EU:s kris bortom dagsländeperspektivet?
Ett svar ger Jürgen Habermas i Om Europas författning, en essä som ges ut samtidigt i ett flertal länder. EU behöver mer överstatlighet, konstaterar den tyske filosofen, men en folkligt förankrad sådan, inte en som innebär ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde” bakom stängda dörrar. Bara så kan EU fortsätta den civilisationsprocess som Habermas tycker sig urskilja i historiens gång, en utveckling där makten i allt högre utsträckning underställs rätten.
I sin utopi om en ”kosmopolitisk gemenskap” som i förlängningen sträcker sig bortom EU:s gränser lutar sig Habermas mot de banbrytande tankar om ett globalt statsförbund som Kant utvecklade i Den eviga freden. Den som förväntar sig djärva visioner eller ens en engagerande politisk pamflett lär dock bli besviken. I grund och botten är Habermas essä en skäligen torr analys av EU:s statsrättsliga grunder i gammal god tungfotad stil. Helt annorlunda är den klara debattprosan i bokens appendix, där författaren tar ut svängarna i sin uppgörelse med ”marknadsfundamentalismens socialdarwinistiska potential”.
Nu önskar jag att Habermas hade låtit sin teori om vad EU idealt sett skulle kunna vara brytas mot en diskussion om vad unionen faktiskt är, nämligen en vägröjare för just den nyliberala ordning som lett fram till dagens problem. Kanske skulle boken då bättre ha kunnat fungera som välbehövligt syre i den falnande men nödvändiga debatten om Europas framtid.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

söndag 27 november 2011

Adventspynt... trots allt

Årets julkort?

Adventsfint... nästa vecka kanske?

Det är första advent och jag har precis plockat en mogen tomat från den rangliga plantan i fönstret. Ute blåser Berit (om det nu är hon som kommit på besök också i Skåne) och gör tankarna på att ta ut och skaka mattorna till en avlägsen önskedröm (eller åtminstone en bra ursäkt för att slippa). Jag borde förstås adventspynta - fast ordet pynta är en eufemism för den röjning vårt hem är i behov av. Och jag är förkyld, det är därför jag sitter här i stället och tar det lugnt i stormen.
Om vi har varit aningen fåordiga på bloggen sistone, och det har vi nog, så beror det på att det på ett ungefär ser ut så här i vår lägenhet - håll i er nu (och för era känsliga inredningsmagasinstillvanda ögon skull är det säkrast att vi tar det i svartvitt):
Ja, detta är det utrymme som i vanliga fall går under beteckningen kök.
Efter att ha ägnat veckan åt att försöka minska på den homestylingmässiga socialrealismen i hemmet har jag inte bara fått ömmande handleder (och kanske kan målning av väggar också orsaka förkylningar?) utan också börjat känna mig benägen att omvärdera minimalism som inredningsprincip. Efter att i alla dessa månader ha bott i ett renoveringsprojekt känns den tömda hallen som ett vilorum.


Nu borde jag väl gå och sätta ihop den nyinförskaffade adventsstjärnan. Fast för att hänga upp den måste jag förstås plocka fram borren - och det kan väl inte vara nyttigt när man är sjuk? Dessutom har vi ingen glödlampa som passar. Och Berit därute...
Äsch, jag tror jag tar och sätter mig i hallen och mediterar istället.

Ann

tisdag 22 november 2011

Drömmaren Cartarescu

Norrköping utan dimma

I söndags tog mig ett långsamt tåg från Norrköping genom en drömsk dimma och nästan direkt till Malmö stadsbibliotek och Mircea Cartarescu, som talade om fjärilar och drömmar. Här skrev jag om evenemanget.
Ann

söndag 20 november 2011

Livet, litteraturen, lidelsen


Han som är vingen över denna visknings
blomma
brusande vit men om intet
om blott
tappar mig djupt i sina ord

Han som är större än min åtrå
uppslukande den i mig
viskande den bortom, glidande
och dess tvekan vem vet

Han som vet och är större än min kunskap

Han som lyfter mitt ansikte
Rut Hillarp, ur Båge av väntan, 1950

Om Rut Hillarps dagbok och Birgitta Holms nyutkomna biografi Poet och erotiskt geni skriver jag en essä här.

Ann

onsdag 16 november 2011

Färd in i desperationens mörka hjärta

Jag orkar inte längre. Inte ett steg till.

Man orkar alltid ett steg till.

Jag trivs bra här. I den här vita plaststolen.

Det är nästa steg man inte orkar.

Översinnligt vackra mönster i ögonvrån.

Jag tycker så mycket om dig när du sover.

Rör sig som fjärilsvingar.

Det finns inget att vara rädd för.
/.../

Mitt liv har bara gått ut på att skydda mig från livet.

Allt var så enkelt.

Från nåra plusgrader till 15-20 grader kallt.

Men nu knackas jag ner. Kota för kota, ben för ben. Det säger kling, det säger klang. Natten och dagen väller in. Det blr friskt, stilla. Man kan andas igen.
Ur Kennet Klemets All denna öppenhet som kommer.
Jag skriver om boken här.
Ann

tisdag 15 november 2011

Postdemokratisk betraktelse

Den romerska republikens institutioner upprätthölls med största nit i trehundra år efter det att Augustus gjort dem överflödiga. Napoleon satte kejsarkronan på huvudet under heliga försäkringar om att han skulle värna den franska republikens frihet.
Sensmoral: det mesta kan förändras så länge man inte låtsas om det.
Krig kan kallas fred. Ekonomiskt tvång kan kallas frihet. Mandarinvälde kan kallas demokrati. Löftet om en folkomröstning kan kallas en chock som kräver terapeutiska åtgärder. Folkvalda ledare kan avgå sedan de två personer som sanningsenligt kan säga ”EU, det är vi” slagit ihop sina maktfullkomliga huvuden. Politik kan steg för steg bytas ut mot teknokrati. Folk kan vara kloka som dresserade hundar och tycka det är rätt och riktigt. Och tycker man inte det kan man protestera. Och ens protester kan kallas gatuteater. Ett pittoreskt inslag i den nygamla tid där kristallpalatset på höjden står för stabilitet och den offentliga makten i evigheters evighet utgår från det knäböjande folket.

Johan

måndag 14 november 2011

Knausgårds poetiska sanning

Far och son. Finns det någon relation, med undantag för den mellan man och kvinna, som gett upphov till så mycket hatkärlek och sårig bitterhet? Knappast om man tar skönlitteraturen till måttstock.
Över första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp kastade fadern sin långa skugga. Först skrämmande, sedan alltmer patetisk. I tredje delen av sex, där Knausgård återvänder till barndomens paradis och helvete, är han åter punkten mot vilken allt graviterar.
Läs resten av min recension här.

Johan

söndag 13 november 2011

Tar ett djupt andetag...

Genghis Khan and Wang Khan, 1430
...inför kvällen, då detta äger rum på stadsbiblioteket i Malmö.

fredag 11 november 2011

”För mycket poesi gör en mjuk, man blir oduglig och svag”

Men sedan kommer snöstormen. Den storvuxne, fåmälde och sjörädde postkuriren Jens skickas iväg på en extratur norrut och för att han ska kunna ta sig över vattnet skickas pojken med honom. Därefter traskar de två genom snön resten av romanen, i närmare tvåhundra sidor. Över bergsrygg efter bergsrygg. I pinande blåst och yrande snöflingor. Bland gengångare och berättelser om ihjälfrusna. Mellan sönderblåsta nödstationer och ett och annat lä som överlevnaden hänger på. Det är en variation i vitt, där ingen nyans av kylan går författaren förbi. Det är helt fantastiskt.
Missa inte Jón Kalman Stefánsson! Jag skriver om nya boken Änglarnas sorg här.
Ann

onsdag 9 november 2011

Fem nyanser av sanningen

Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.


Min recension av Azorno hittar man här.

söndag 6 november 2011

Novembersmultron

För mig som är morgongrinig och älskar höstens bleka sol är omställningen till vintertid en grym händelse. När man jobbar hemifrån blir den dagliga dosen av dagsljus minimal - att det blir mörkt vid halv fem upplever jag som rent skandalöst. (Jag vet att jag är norrlänning, men det hjälps inte. Mörkret känns också så mycket mörkare här nere.)
Fast i år har övergången hittills varit ovanligt mjuk tack vare den milda november. Fortfarande växer smultron på balkongen och tomatplantorna blommar i fönstret. Andra verkar längta efter riktig vinter. Häromkvällen i Köpenhamn sprang helgfirarna omkring med blinkande blå tomteluvor och över en nattklubbskö yrde flingor ur en snökanon. Själv nöjer jag mig med att sitta på balkongen och lukta på blommorna.
Ann

lördag 5 november 2011

00-talet i en illgul ask

det sägs att du dragit dig undan
trätt ett grovt halsband av torkade
gäddskallar och rasslar omkring där ute
framåthukad över myrarna
din gestalt har skymtats från skogsmaskiner
när du kluvit flyttblock med eldens kraft
och undkommit med korta snabba steg

Ur Pär Hanssons debut "Ruckel" 1992
Är detta ljudet av 00-talet? Nja. Men Pär Hansson medverkar i alla fall i den samtidspoetiska antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Här skriver jag om boken.
Ann

Country noir med guldkant

- Jag tror inte att den här lokalen är byggd för banjo, men det låter fantastiskt.
Nej, man tänker inte att en prålig 1800-talsteater är den ultimata scenen för en akustisk countryduo. Men när Gillian Welch, ackompanjerad av David Rawlings, sjunger, steppdansar och joddlar borde till och med de förgyllda puttisarna på Köpenhamns Kongeliga Teater rysa.
Paret får publiken att bli så andaktsfullt knäpptyst att de spelar sista låten, Long Black Veil, utan mikrofoner. Det är helt magiskt.

Ann

fredag 4 november 2011

Was that the thunder that I heard?

En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.     
Johan

måndag 31 oktober 2011

The real thing

Jean‑Honoré Fragonard, The Shepherdess, ca 1750

Ett lantkök i en urban lägenhet - så skulle vår marie-antionettska längtan efter "the real thing" kunna sammanfattas. Och eftersom "det äkta, naturnära och ursprungliga ligger starkt i tiden", som det heter i pressmeddelandet, är det högst rimligt att just inredningstidningen Lantliv knoppar av sig i ett nytt livsstilsmagasin: Pure.

Av att bläddra i Pure förstår man att äktheten har en särskild uppsättning markörer: tjocka stickade koftor, långa fladdrande tygsjok i färgglada mönster, runda 70-talssolglasögon, blonderade hårsvall. Ett jordnära liv utesluter inte en habegärande kravlista på den rätta rekvisitan - minns bara att konsumtionen bör vara grön.
Här skriver jag mer om magasinet Pure och vår längtan efter det autentiska.
Ann

söndag 30 oktober 2011

Dimdag

Finns det något vackrare än dimma? Eller åtminstone något mer försonande en annars grå nästannovemberdag i Malmö. Till och med industriområden under rivning får ett närmast magiskt skimmer. För att då inte tala om parkerna, där träden just nu tävlar i färgprakt. Eftersom jag är så morgongrinig brukar dimman ha hunnit lösas upp innan jag blir människa under förmiddagen, men idag höll dimtäcket greppet om staden fram till kvällen. Så jag kunde ta en tur i min stadsdelspark och drömma om att det var en engelsk hed jag vandrade över.




Ann

fredag 28 oktober 2011

Litteraturens dubbelspel

Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen är en nästan 400-sidig kommentar till detta fenomen som på akademiska kallas "medialiseringen av författaren", en skildring av berömmelsens glamourösa baksida och ett blygsamt förslag till den skribent som skyr rampljuset.
"Vad är det egentligen för fel på underhållning?" är en fråga som ekar genom romanen, och som hörs av titeln är Ekman på uppsluppet humör i sin berättelse om ett litterärt svindleri som leder ända till de aderton.
Recension av Grand final i skojarbranschen finns här.

Ann

onsdag 26 oktober 2011

Bukarest i sepia

Romanen är i sig en tidsresa, tillbaka till Bukarest de sista skälvande dagarna av år 1897, men det är också en berättelse om att kastas in i en förgången tid, att hamna i en värld som egentligen redan upphört att existera. Och om det förflutnas drömmar om den värld vi själva lever i.
En man hittas i ett omtöcknat tillstånd i en skog utanför Bukarest och blir strax en gåta hela staden talar om. Han bär inte hatt, är slätrakad, har färgade skor och ser betydligt yngre ut än de 43 år han uppger. Han säger sig vara journalist, men duar folk urskillningslöst och kan inte ens kyssa på hand korrekt. Det surrar av rykten och spekulationer och varje person har sin egen teori om denne Dan Cretus hemlighetsfulla historia. Är han en långväga bedragare, en skådespelare med fruntimmersroller, en marsmänniska, eller själve Jack Uppskäraren?
Här hittar man min recension av Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu.

Ann

tisdag 25 oktober 2011

En vardaglig utopi

Karnevalsyran på Wenzelplatsen i Prag dagarna när järnridån föll. Euforin på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren. Ett politiskt lyckorus, lika kortvarigt som intensivt, knyter samman trådarna i Gellert Tamas reportagesamling En hel sekund i livet.
Det handlar om två decenniers samhällsomvandling, på gott och ont, speglad i individuella gester, fångad i enskilda röster. Framför allt är det rasismens, den etniska rensningens och ekonomiska krisens nittiotal som skildras i levande porträtt. Tamas, känd inte minst för böcker som Lasermannen och De apatiska, låter oss träffa grabben från bruksorten som kastat en hemmagjord brandbomb mot den lokala flyktingförläggningen, den arbetslösa tjejen som fått jobb som säljare av telefonsex, förortsgänget som drar omkring i betongtristessen i väntan på att något ska hända, om så bara ett slagsmål med gänget från grannförorten.
Reportaget om en förintelseförnekande skinnskalle som följer med på en resa till Auschwitz och ruckas lite grann, men bara lite grann, i sin världsåskådning, är karaktäristiskt för Tamas stil. Det mänskliga mötet, alltid präglat av respekt, ofta också av värme och humor, står i fokus. Reportern tar själv plats i reportaget, nyfiken och lyhörd reagerar han med alla sinnen på vad som händer. Han går upprymd i armkrok med den kvinnliga studentaktivisten genom ett uppochnedvänt Prag, står inbäddad i Black Armys supporterled på Råsundas böljande läktare.
En sak som demonstranterna och förortskidsen, ja, också fotbollshuliganerna och skinnskallarna i Tamas reportage har gemensamt, är längtan efter samhörighet, efter ett större sammanhang att ingå i, en längtan som kan ta sig mer eller mindre konstruktiva uttryck beroende på om de är inkluderande eller uteslutande. Dagarna på Tahrirtorget var som en utopi, säger en ung kvinna till reportern, och kanske kan man säga något liknande om Tamas reportage: att vad som gör dem så starka är att ett slags utopi, en vardaglig sådan som förtjänar namnet humanism, finns nedlagd i deras mänskliga möten.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

måndag 24 oktober 2011

Malmö Konstlekplats

Chris Johanson, Alright Alright (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall 2011)


Det har pågått länge, och nu är det fullbordat. Malmö Konsthalls förvandling från ett konstens ljusa tempel till en plats där medelklassen rastar sina barn på söndagseftermiddagarna. Samtidskonsten är som gjord för det. Stora öppna ytor. Skojiga installationer. Interaktiva moment. Så märkvärdigt behöver det heller inte vara, trots den kulturella fernissan. Så länge barnen får springa av sig samtidigt som föräldrarna beskärs med en liten konstpaus är alla nöjda. De pretentiösa texterna på väggen kan man lugnt hoppa över.
På senaste utställningen är barnfamiljerna inte bara i majoritet, de är överallt. Ungarna rusar upp och nerför en ramp som täcker halva golvytan. Vad den mer ska vara bra för vet jag inte. I ett angränsande rum finns en figur med rosa garnpäls som man kan kamma med stora färgglada kammar. De pretentiösa texterna på väggen talar om ”viktiga existentiella frågor” och ett resultat som är ”kaotiskt och överväldigande”.
Misaki Kawai, Big Bubble (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall)

Som konsthallsbesökare utan barn känner jag mig mer felplacerad än överväldigad. Jag är väl inte dum nog att tro att det här är en plats för estetiska upplevelser? Som att gå till lekplatsen och med rynkad panna betrakta gungorna och rutschkanan. Finns det möjligen ett pysselrum, helst lugnt och stilla, där jag kan ägna mig åt det sköna och sublima medan medelklassens barn utforskar samtidskonsten?

Johan