Finansexperterna spår och marknaden rår – och politiken, ja, den följer snällt med i börskursernas, räntesatsernas och kreditvärderingsbetygens alla krumbukter och svängningar. I ett sådant sakernas eländiga tillstånd kan det vara värt att ta ett par steg tillbaka och försöka överblicka den större bilden. Vad finns att säga om EU:s kris bortom dagsländeperspektivet?
Ett svar ger Jürgen Habermas i Om Europas författning, en essä som ges ut samtidigt i ett flertal länder. EU behöver mer överstatlighet, konstaterar den tyske filosofen, men en folkligt förankrad sådan, inte en som innebär ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde” bakom stängda dörrar. Bara så kan EU fortsätta den civilisationsprocess som Habermas tycker sig urskilja i historiens gång, en utveckling där makten i allt högre utsträckning underställs rätten.
I sin utopi om en ”kosmopolitisk gemenskap” som i förlängningen sträcker sig bortom EU:s gränser lutar sig Habermas mot de banbrytande tankar om ett globalt statsförbund som Kant utvecklade i Den eviga freden. Den som förväntar sig djärva visioner eller ens en engagerande politisk pamflett lär dock bli besviken. I grund och botten är Habermas essä en skäligen torr analys av EU:s statsrättsliga grunder i gammal god tungfotad stil. Helt annorlunda är den klara debattprosan i bokens appendix, där författaren tar ut svängarna i sin uppgörelse med ”marknadsfundamentalismens socialdarwinistiska potential”.
Nu önskar jag att Habermas hade låtit sin teori om vad EU idealt sett skulle kunna vara brytas mot en diskussion om vad unionen faktiskt är, nämligen en vägröjare för just den nyliberala ordning som lett fram till dagens problem. Kanske skulle boken då bättre ha kunnat fungera som välbehövligt syre i den falnande men nödvändiga debatten om Europas framtid.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar