söndag 28 november 2010

Flyg ut, du min ballad


I veckan gick jag in i ett antikvariat, ett riktigt antikvariat där luntor är travade på varandra och doften av gamla böcker hänger tung - det var rätt länge sedan sist, även om jag drunknar i räkningar från virtuella bokhandlare. Jag kom naturligtvis ut med en bok, köpt av helt ytliga skäl. En notis i DN berättade häromdagen om hur viktigt omslaget är för försäljningen - därför har den anglosaxiska bokbranschen börjat trycka vissa storsäljare i upplagor med flera olika omslag; tilltalas köparen inte av det ena kanske han gillar det andra. Ibland kan ju en boks utseende faktiskt vara oemotståndligt - men det är kanske inte så ofta fallet just med  massupplagorna. Nå, Oscar Levertins Legender och visor i en andraupplaga från 1903 gick bara inte att motstå i sin ljuva slitna jugendförpackning. Det är en bok jag skulle haft framme på mitt coffeetable, ifall jag druckit kaffe och haft ett särskilt bord för ändamålet.



Bergsskymning

Nu falla aftonskuggor djupa
på alpens hvita kam,
och eterns ljusa himmelskupa
blir mörk och allvarsam.
Re'n solen mist sitt middagsglitter
af öfvermod och hopp
och som ett isadt löje sitter
bland snön på fjällets topp.

Mot svala aftonriken leder
nu vägen långsamt ner,
och ensamhetens tomrum breder
sig kring mig mer och mer.
Och stämmor tystna, handslag brista
för hvarje stund som far.
Snart den kamrat, som blir min sista,
står vid mitt örngåttsvar.

Nu falla aftonskuggor djupa,
och tungt på bergen stå,
och eterns ljusa himmelskupa
blir mörk och dunkelblå.
Det sista fjäll, som ännu glimmar,
förbleknar inom kort.
Det stundar långa, skumma timmar
af kraft, som rinner bort.
Ann

En vecka i november eller Vad som hände med våra gamla fönster

fredag 26 november 2010

Det utvalda folket dekonstruerat

Rembrandt van Rijn: Abraham och Isak
Ett land. Två folk. Så brukar Palestinakonflikten beskrivas i ett nötskal. En lättläst vägkarta för evigt krig. Men tänk om det inte är så entydigt. Tänk om folken är nationalistiska konstruktioner som döljer en komplex, ja paradoxal, historisk verklighet.
I "Skapandet av det judiska folket" gör Shlomo Sand, historieprofessor i Tel Aviv, ett kontroversiellt försök att dekonstruera Israels grundläggande ursprungsmyt, den om det utvalda folket som gavs ett land, fördrevs och återvände efter tvåtusen år i exil. Enligt Sand är inte bara Bibelns berättelser om patriarkerna, uttåget ur Egypten och Davids mäktiga kungadöme rena fantasierna, också fördrivningen ur det heliga landet, diasporans upprinnelse, är en fiktion.
Någon massförvisning ägde i själva verket aldrig rum efter raserandet av templet, vare sig i romersk eller i arabisk regi. De flesta judar stannade kvar i sitt plågade hemland och lät sig med tiden döpas och sedan omvändas till islam. Dagens palestinier härstammar till viss del från dem, medan majoriteten av dagens judar kan leda sitt ursprung tillbaka till olika folkslag - khazarer, berber, jemeniter - som under historiens lopp konverterat till judendomen.
Så kastas identiteterna om, och plötsligt är det Davids ättlingar som slungar sten i Hebron och Gaza. Kan det ligga något i det? Ja, Sand sammanför sina fakta, som inte är nya, till en balanserad teori värd att tas på allvar. Hans inträngande beskrivning av hur det enhetliga judiska folket fabriceras av historiker i dialektiken mellan sionism och antisemitism borde läsas av alla med intresse för hur nationella myter skapas och bevaras.
Så vad är Sand ute efter, förutom sanningen? Att beröva judarna, inklusive författaren själv, stoltheten över sin historia? Snarare då att sticka hål på den chauvinism som hindrar Israel från att bli en sann demokrati. Att rita om vägkartan för att ge freden en chans.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

torsdag 25 november 2010

Knausgård om Knausgård

Knausgård om Knausgård på Malmö stadsbibliotek:

”Man kan inte skriva tretusen sidor om sig själv och framstå som en hygglig kille.”

”Det gäller att släppa självkontrollen för att det ska hända något med texten.”

”Mitt estetiska ideal är den organiska formen. Något som växer och blir till som ett träd.”

”Att skriva är som att läsa. Det handlar om att försvinna in i ett annat rum.”

”Min kamp skrevs i opposition till den stora litteraturen. Det handlar om den lilla litteraturen. Mitt storverk har jag ännu inte skrivit.”

Johan

onsdag 24 november 2010

Dö i vithet och rikedom

Lucien Levy-Dhurmer, Rafale du vent

Sjuka höst 
Sjuka förtrollande höst
När orkanen andas på rosorna ska du dö
När dina trädgårdar
Täckts av snö

Stackars höst
Dö i vithet och rikedom
På snö och mogen frukt
I himlens djup
Glider sparvhökar fram
Över småväxta vattennymfer
Deras hår är grönt
Och aldrig har de älskat

Fjärran i skogens bryn
Brölar hjortar högt i skyn

Jag älskar dig höst
   dina viskande röster
Frukter som faller
   med rödfrusna kinder
Träden som sakta
   snyftar i vinden
Deras tårar är löv
   som faller om hösten
        Löven brinner
        Ett tåg
        Försvinner
        Livet
        Rinner
        Bort 
Guillaume Apollinaire

Lucien Levy-Dhurmer, Rafale du vent

måndag 22 november 2010

I sagans maskineri

Det spökar på Kungliga Teaterslottet. Döda diktare vankar genom korridorerna. Skuggorna av svunna tiders stjärnor kivas, vänslas och repeterar sina roller. En maskinist projicerar filmer på väggen. Bland viskningarna och ropen, larmandet och sig-till-görandet, försjunker två som ännu är i livet, mister Test och herr Josephson, i en dialog om livets stora frågor.
Ulf Peter Hallbergs och Erland Josephsons gemensamma projekt "Livets mening och andra bekymmer" kallar sig med en självironisk blinkning för konstroman, men är väl snarare en intervjubok förklädd till existentiellt drömspel.
Assisterad av sin vän, som ibland rent handgripligt får stötta honom, träder den parkinsonsjuke skådespelarveteranen suveränt in i och ut ur sina roller. Han berättar Bergmanhistorier, minns den krävande Tarkovskij, erinrar sig kufiska släktingar, samtalar med vålnader ur det förflutna, framkallar bilder från barndom och beredskapsår, reflekterar över verklighetsvägran, Becketts nolläge och kreativitetens villkor.
Samtidigt bryter sig en kulturfientlig folkmobb, påhejad av kulturministern, in i Teaterslottet för att i ett övertydligt nivelliseringsnit förvandla palatset till kasino. Ja, i det här drömspelet är det synd om konstnärerna snarare än om människorna. Fast starkare än bitterheten över samtiden är kärleken till teatern, denna ”lekplats och tillflyktsort”, detta ”sagans maskineri”, som lyser starkt genom hela texten.
Så mycket klokare på livets mening blir man väl inte av Hallbergs och Josephsons bok, men man får en del inblickar i skådespelaryrkets premisser. Och kommer, bortom alla pretentiösa piruetter, en av våra största aktörer lite närmre in på livet.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan





söndag 21 november 2010

Den nye Dylan


Den nye Dylan? Tjugo år gammal är det förstås just vad singer-songwriterunderbarnet Dylan LeBlanc är. Fast mer än om sin namne påminner han om en grön Townes van Zandt, eller en Neil Young som ännu inte är torr bakom polisongerna. Influenser han inte gör något för att dölja. Faktum är att unge Dylan till och med lagt sig till med van Zandts vana att dra en dålig vits mellan de sorgsna sångerna. På debutalbumet "Paupers Field" övertygar LeBlanc stort. På KB:s scen i lördags, solo med gitarren och med den ljusa rösten i fokus, gör han bra mycket mer än så. Ja, jag har sett altcountryns framtid. Den heter Dylan LeBlanc.

Johan

fredag 19 november 2010

Konsten att lapa vatten


Att katter gör saker och ting med finess vet varje kattägare. Att de dessutom gör dem med vetenskaplig precision, det fick vi lära oss häromveckan i en undersökning av våra husdjurs dryckesvanor. Hundar använder sin tunga som en slev, det vill säga sörplar och slafsar och skvätter. Katter däremot doppar endast tungspetsen fyra millimeter utan att bryta ytspänningen. Vattnet fäster på tungan och följer med upp utan att stänka, vilket upprepas fyra gånger i sekunden och ger 0,1 millimeter vätska per dopp. En dryckeskonst som lämnar morrhåren torra.
Sedan dricker också katter, som synes ovan, likt alla civiliserade varelser helst ur vattenglas.
Om de inte, som framgår nedan, har en hel sjö att tillgå förstås.

Ann

Familjehemligheter

Konsten att berätta är också konsten att låta bli att berätta. Att hålla läsaren på halster genom att bara droppvis låta informationen sippra fram. Förmågan att suga på karamellen behärskar Selma Mahlknecht suveränt, trots att Ingen fara är hennes första roman. I korta stycken där perspektivet växlar mellan huvudpersonerna fogas pusselbit till pusselbit och frustrerande långsamt blottas historien bakom historien.
Mahlknecht är en uppmärksammad ung författare från Sydtyrolen − att vi alls får möjlighet att läsa henne på svenska beror på det relativt nystartade förlaget Thorén och Lindskog, som gör en betydelsefull insats för att den försummade tyska litteraturen ska få en plats i våra bokhyllor.
Den mersmaksväckande debuten handlar om två systrar, Bess och Sandy, med ett sårigt förhållande till varandra och till mormodern som de vuxit upp hos. Bess skriver brev efter brev som hon aldrig skickar, Sandy vill bli författare men lider av dåligt självförtroende och försöker ta sitt liv. Nyckeln till deras problem finns i det förflutna, men kanske är det bäst att alls inte rota i familjehemligheterna.
Med kriminalromanens känsla för överraskningar och släktkrönikans intresse för infekterade relationer i generation efter generation nystar Mahlknecht elegant upp ett tilltrasslat nystan av trauman. Till sist avslöjar nog författaren ändå lite för mycket för min smak, men hela vägen dit håller hon mig klistrad vid sin sparsmakade berättelse.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Jörn Lindskog)

Ann

tisdag 16 november 2010

Den marknadsanpassade politiken

Politiken en arena för ideologisk strid om hur samhället långsiktigt ska gestaltas. Nederlaget en anledning till att samla trupperna och vässa vapnen inför nästa strid. Glöm det. Idag är politiken som allt annat en marknad. Demokratin bara ännu ett uttryck för den heliga fria konkurrensen. Partierna marknadsaktörer som med reklamkampanjer säljer åsiktspaket. Har en aktör på marknaden inte en säljande vara måste han illa snabbt byta ut den. Lämpligen mot en lätt modifierad kopia av konkurrentens mer vinnande koncept. Marknadsanpassning, inte bara av politikens innehåll utan också av dess form. Det kallas att modernisera. Så försvinner den frie medborgaren ut ur synfältet. Kunden, som aldrig har fel, träder i hans ställe. Tills varorna blir så till förväxling lika att valfriheten framstår som en illusion.  

Johan

måndag 15 november 2010

Metafiktioner och maskspel

Litterära maskspel. Fiktioner inom fiktioner. En författare som genom ett slumpartat möte hamnar i en thrillerartad situation som får tillvaron att gunga. Paul Auster, så som vi lärde känna honom i New York-trilogin, känns till stora delar igen också i nya romanen "Osynlig".
Året är 1967. Vietnamkriget och sexrevolutionen rasar för fullt. Adam Walker är en poesiskrivande litteraturstudent med framtiden för sig. Bara han lyckas undkomma den hotande inkallelseordern. Så träffar han på en fest den mefistofeliske statsvetarprofessorn Rudolf Born, en realpolitisk cyniker med ett förflutet i Frankrikes smutsiga kolonialkrig, och sugs in i dennes trollkrets.
Ett olycksdigert triangeldrama utvecklas mellan Adam, Born och professorns undflyende älskarinna Margot. En annan mörk triangel bildas av Adam, hans vackra syster Gwyn, som han inleder ett incestuöst förhållande med, och deras drunknade lillebror Andy, som de sörjer tillsammans. En kväll blottar Born det nakna våld som gömmer sig under hans kultiverade yta och Adam tvingas konfronteras med frågan vem han själv är.
"Osynlig" håller läsaren i sitt grepp från första meningen. Samtidigt är det en roman där berättandet snarare än berättelsen är huvudsaken. I dess metafiktion mottar författaren James Freeman efter närmare fyrtio års tystnad ett bokmanus från sin gamle studiekamrat Adam Walker. Tre kapitel som i första, andra respektive tredje person berättar vad som egentligen hände det livsavgörande året 1967. Freeman bearbetar texten, byter namn och detaljer och gör egna utforskningar för att komplettera bilden.
Resultatet är en lika medryckande som sofistikerad roman om dikt och verklighet, makt och idealism, uppriktighet och dubbelspel. Förtätningen och briljansen i New York-trilogin lyckas Auster inte matcha den här gången heller. Men vem gör å andra sidan det?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

söndag 14 november 2010

Med hälsningar din vän Ola Hansson

"Jag har äntligen kommit över en dublett, som jag tycker rätt mycket om. Den ligger på Repslagaregatan strax invid Kungsparken, i en tyst och stilla gata."

Med anledning av att Ola Hansson i veckan, närmare bestämt den 12 november, fyllde 150 år - ett utdrag ur ett brev till Oscar Levertin:
Malmö d. 30 dec. 1886
Repslagaregatan 7
Käre vän!
När var det egentligen som du senast fick brev från mig? Jag har själv alls ingen aning därom. Jag kan emellertid försäkra dig, att du alls icke är den ende, som förvånat sig över att icke höra av mig. Jag har under detta år försummat all korrespondens, på ett par undantag när.
Jag vistas fortfarande i den skånska huvudstaden, såsom du finner. Strängt taget, har jag numera alls ingenting här att göra och skulle intet ha emot att byta om lokal. Men nånstans skall man vara, och när allt kommer om allt, är alla platser ungefär lika bra. Kanske jag stannar kvar här, kanske jag reser på landet till en eller annan undandgömd vrå för att försöka återgå till naturen. Jag vet ännu icke.
Jag har inte gjort ett dyft under det gångna året. D.v.s. jag har inte skrivit nånting, som är vårt att tala om; däremot tror jag att jag samlat åtskilligt smått och gott och magasinerat ämnen och kanske också vuxit till mig en smula under detta lata år, varunder jag låtit dagarne gå och komma bäst de gittat. Jag har flanerat, det är det hela. Men jag tror icke det är så förskräckligt dumt att så där flanera en liten stund av livet; herregud, varför skall man alltid jäkta och knoga. Man kan gärna ge sig god tid, och ta för sig av det lilla man får.

(Ur "Man skriver om himmelriket när man har helvetet inom sig", Bakhåll)

lördag 13 november 2010

Konst, kaos, liv, dikt




Taket öppnar sig mot himlen genom en målad rundel där knubbiga puttis i kraftig förkortning klamrar sig fast. Längs väggarnas fresker paraderar furstefamiljen Gonzaga bland vänner och hundar, livfullt porträtterade. Illusion och realism blandas på ett banbrytande sätt i det kvadratiska rum som på sin tid kallades världens vackraste och tog konstnären Andrea Mantegna nästan ett decennium att färdigställa.
I Inger Christensens roman Det målade rummet står Mantegnas Camera picta i centrum för en gåtfullt filosofisk berättelse om förhållandet mellan konst och kaos, ideal och verklighet, liv och död. Med utgivningen av den danska författarens tredje roman fortsätter Modernista sin Christensen-satsning som ifjol, inte en dag för tidigt, inleddes med storverket Det. Med tanke på att det handlar om en av de främsta nordiska författarna har tidigare pinsamt få titlar funnits tillgängliga på svenska.
Renässanskonstnärens smak för perspektivförskjutningar och lek med fiktionen avspeglas i Christensens roman, där vi från tre olika håll närmar oss historien om det målade rummet och människorna på dess väggar. Den första delen består av en dagbok förd av skrivaren Marsilio Andreasi, konstnärens rival och vän. I mittenpartiet berättar en kvinna om Mantuabornas öden i utsirad legendform. Sista avsnittet är författat av målarens tioårige son Bernardino, som har fått den anakronistiska uppgiften att skriva om sitt sommarlov men istället beger sig på en sagolik resa in i faderns konstverk.
Det målade rummet är en fängslande labyrintisk berättelse om den mänskliga tillvarons bristfällighet i logikens och matematikens ljus, om de drömmar om livet och skönheten som uppenbaras i konsten. Det är en roman som gömmer på sina hemligheter och kräver, liksom Mantegnas fresker, en andra och kanske tredje blick för att de betydelsedigra detaljerna ska träda fram.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marie Silkeberg, förlag Modernista)

Ann

torsdag 11 november 2010

Barndomens sista varv

Våra skuggor kastar sig nerför backarna
men kommer aldrig få se solen,
det är våra kroppar som skymmer.
Du får stå under mitt paraply,
vi kan pejla tusen andra regn att falla härunder,
vi kan falla för evigt under mitt paraply.
Efter regnet kommer andra väder,
efter världens sista väder kommer vi sova så tungt
att vi sjunker genom åkrarna och råoljan,
och vi vaknar inte ens när klockradion spelar vår låt.
Vi kommer missa allting,
men det är fortfarande vår låt.
Här skriver jag om Viktor Johanssons nya diktbok Game Over.

Ann

tisdag 9 november 2010

Och nu blir det lite reklam

Jag fick ett trevligt mail från Karin Ström - författare och förläggare på det nystartade förlaget Aglaktuq, vars två första utgåvor jag skrev om här - som berättar om de Litterära salonger förlaget anordnar med musik och högläsning. Just nu på Skåneturné.
Så den som är sugen på ett evenemang och befinner sig i Skånetrakten kan bege sig till:
10 november: Malmö, Makeriet, 19.00
11 november: Kristianstad, Konserthuset Lilla Salen, 19.30
12 november: Helsingborg, Madame Moustasch, 19.00
13 november: Hässleholm, Markan, 19.00

Och medan jag är i tipsfarten - ingen som har vägarna förbi Malmö missar väl Stanza på torsdag med Johannes Anyuru, Nina Wähä och turkiska Asli Erdogan.

Ann

måndag 8 november 2010

When I Paint My Masterpiece


Vi åker till Köpenhamn för att se Dylan. På Statens Museum for Kunst. Fyrtio akrylmålningar inspirerade av besök i Brasilien. Husgytter i Rios favelor. Fattiga lantarbetare. Ett mangoträsk. Strippor på en grotesk sideshow. En ihjälskjuten man på gatan. Några glättiga vykort är det alls inte fråga om. Rockpoeten som blev memoarförfattare, som blev radiopratare, som blev keyboardspelare i stället för gitarrist på sin mer eller mindre ständigt pågående evighetsturné, tar också sitt nya konstnärskall på allvar. Naivism möter popkonst möter expressionism möter Cèzanne och Matisse. En del är riktigt dåligt. En del är riktigt bra. För Dylanfanet av oss är det ett kittlande möte med ännu en ny fjäder i mästarens brokiga hatt.

Johan

söndag 7 november 2010

Demonernas diktarinna


Lilith, John Collier

Jag är Lilit, den inre månen
Irrandet är min kompass och exilen min hemvist
Ingen budbärare bultar på min port
Inget hus leder till mitt fönster
Som ingenting annat är än en hägring
Här skriver jag om Joumana Haddads diktsamling Lilits återkomst.

Ann

fredag 5 november 2010

Cheaters, liars, outlaws and fallen angels


Ett hittebarn lämnat på trappan till ett barnhem i New Orleans. En tonårsflicka som en söndag stjäl sin adoptivmammas bil och rymmer hemifrån till en halvvärld av barflugor och poeter, transvestiter i limousiner och nunnor i blåjeans. En artonårsdag bakom galler. Mary Gauthiers biografi fyller med råge countrygenrens krav på autenticitet och mytologi, misär och rebelliskhet. Lägg därtill att hon är countryns idag vassaste låtskrivare och förvånas över att lilla Palladium i Malmö inte är utsålt. Vi som hittat dit får en kväll av gammalt och nytt, akustisk gitarr och rå fiol, dyrköpta berättelser om livet och så den där distinkta rösten som inte gör någonting för att göra sig till.

Johan

onsdag 3 november 2010

Dikter från nervfabriken

När jag rörde vid dig
smulades du sönder

till en hög kalla,
mjuka bin. Det

fanns ett hål i taket.
Det fanns inget tak.

Jag såg något som ilade
mellan två stjärnor.

Det fanns inga stjärnor.
Plötsligt såg jag ditt ansikte

projicerat på baksidan av
min hand, men när jag

lyfte den fladdrade
ljuset iväg & jag satt kvar

i mörkret med min hand,
min egen hand, tryckt

mot läpparna.
Ur Christian Hawkeys "Avhandling om ytornas elastiska hud", från "Medborgare i", översatt av Kristian Carlsson. Min recension av boken finns här.

Ann

tisdag 2 november 2010

Skakande gåtor

Under ett tal till sin döde fars minne börjar Siri Hustvedt plötsligt att skaka. Från halsen och nedåt darrar och rycker kroppen av krampartade konvulsioner. Men rösten är fortsatt lugn och hon håller sitt tal till slutet.
Är det neurologen eller psykologen hon bör uppsöka för att komma till rätta med skälvningarna? Författarens jakt efter svaret på skakningarnas hemlighet har resulterat i boken Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver, en blandning mellan självbiografi, sjukdomsrapport, idéhistorisk essä och filosofisk undersökning.
Med eleganta kliv strövar Hustvedt över de vida forskningsfälten, hoppar från den ena teoretiska tuvan till den andra, går igenom tidigare sjukdomsutbrott, funderar kring Freud förstås, plöjer fallstudier, drar litterära paralleller. Läsningen kräver ett visst överseende med en vetenskaplig terminologi full av konversionssyndrom, dissociativa fenomen och sensomotoriska processer, men står man ut med sådant väntar en spännande färd genom nervernas snåriga landskap. Från skildringar av åkommor som epilepsi och migrän via hysterins historia och en snabbkurs i neurobiologi leder Hustvedts undersökning av självet fram till de evigt komplexa frågeställningarna om kropp och själ.
Kanske har Hustvedts psykoanalytiska djupdykningar varit olyckliga för det skönlitterära författarskapet − att döma av senaste romanen ”Sorgesång” − men jag följer fascinerad hennes vetgiriga expedition i spörsmålen om patologi och personlighet.
Frågorna radar upp sig. Vad händer när vi läser? Varför är vi religiösa? Hur minns vi, hur glömmer vi? Och inte minst, vad är jaget? Den skakande kvinnan handlar i grunden om det mysterium som är människan, den gåta som var och en av oss, vårt medvetande och vårt omedvetna, utgör.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Den skakande kvinnan är översatt av Ulla Roseen och ges ut på Norstedts)

Ann

måndag 1 november 2010

Fotnot till Science fiction i sepia

Några personer har undrat hur man får tag i Lotta Lotass Sparta. Ja, söker man på de vanliga bokbutikerna på nätet får man till svar "Ingen sökträff". Men här kan man göra ett försök att få tag i ett av de 300 numrerade exen. Och här kan man klicka sig runt på Lotass med fleras olika projekt.
 
Ann

Science fiction i sepia

Edgar Degas, Studie till Jeunes Spartiates faisant de l'exercise, 1860

Murar rasade och väggar föll - jag stod.
Marken revs upp i täta, hårda jordregn - jag stod.
Himlen slets i strimlor av eldsfammors vassa spetsar - jag stod.
Föll först efter det att världen brunnit.

Den du ser är återstoden.
Den du ser är kvarlevan, reliken.
Den du ser är den som lämnats, jordbunden och tung, att återfinnas först då marken bryter sig på nytt.
Ur Lotta Lotass nya bok Sparta. Min recension finns här.

Ann