fredag 30 januari 2009

Framtidsfarhågor, förr och nu

I den klassiska dystopin - Huxleys Du sköna nya värld, Orwells 1984, Bradburys Fahrenheit 451 - beskrivs en framtid där utvecklingen gått i spinn och människans livsrum tagits i besittning av en inhuman teknik. Idag känns en annan farhåga väl så aktuell: att utvecklingen ska leda till en katastrof, som för oss tillbaks till det förteknologiska samhället. På kort sikt väntar vi oss snabbare uppkoppling och fler bites i datorn; på lite längre sikt: apokalypsen och ett mörker som inte skingras av elektriskt ljus. Läs min recension av Kalle Dixelius debutroman Toffs bok här.


Johan

Recensionsregn

Det märks att vårsäsongen dragit igång rejält nu: senaste veckan har recensionsdagarna duggat tätt. Här är länkar till mina senaste recensioner, som ser ut att bli sista frilanstexterna på ett tag. (Hejdå sovmorgnar...)






Ann

Det ryms mer än böcker i knät...

Vi är flera lyrikläsare i familjen...


...fast visst blir man lite sömnig.




torsdag 29 januari 2009

tisdag 27 januari 2009

Entré problem

Två olika slags bröstslående framtidsoptimism tävlar för tillfället om uppmärksamheten vid Värnhem. På själva torget har scientologerna slagit läger i ett solgult tält och lovar på stora banderoller att "oavsett vilket problemet är... det går att göra något åt det!" Nå, det är klart att om man vill ragga upp personer med problem så är förstås Värnhemstorget platsen...
Vänder man på huvudet skymtar det stora schabraket av glas som breder ut sig på de forna rivningstomterna bakom Hemköp. På det gudsförgätna ingemanslandet av tomma parkeringsplatser, sopcontainrar och glesa buskage där just stadens mest problemtyngda medborgare brukade samlas öppnar om en dryg månad ett vräkigt upplevelsecenter, nöjes- och shoppingkomplex. Det är inte bara alkisarna som motats bort, också omkringliggande butiker med "fel profil" har sagts upp: hela området skulle få sig ett lyft, hette det. Nu ståtar vad som länge varit Malmös baksida med det hoppfyllda namnet Entré. Och snart slår shoppingkolossen upp glasdörrarna, mitt i lågkonjunkturens pessimism.
"Livet kan vara grymt", konstaterar scientologerna i sitt flygblad. På gatorna runt torget virvlar fortfarande hopar av skräp i vinden. Folk går omkring med uppslagna kragar och ser lika håglösa ut som vanligt.
Ann

söndag 25 januari 2009

Engång skall du vara...

Else Lingebrandt 1923-2009
Engång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
Pär Lagerkvist, ur Aftonland

lördag 24 januari 2009

Vykort från Göteborg

Efter att ha lämnat ett grått, kallt och regnigt Malmö blinkar jag mot ljuset i Göteborg. Allt slår emot mig som öppet, luftigt, vänligt (kanske för att Malmö den senaste månaden har känts som en tillsluten bunker, kanske för att jag hela januari har levt närmast som en ljusskygg vampyr...), jag fullkomligen badar i positiva intryck. Till och med tekniken är på min sida - genom att strula. Jag hinner bara sträcka fram entrépengarna till konstmuseet så hänger sig systemet och jag är välkommen in gratis. Jag fastnar någonstans på sjuttonhundratalet och står sedan och ruvar framför Liljefors uv och hinner väl inte ens se hälften av samlingarna, men där finns ljus, luft och Picasso-akrobater och blommande fruktträd av Hill och allt känns upplyftande.
Tillbaka i Malmö regnar det.
Ann

torsdag 22 januari 2009

I medicinskåpet


"Jag har Gunnar Ekelöf i mitt medicinskåp", berättade Eva Runefelt när jag intervjuade henne för ett år sedan. Om jag har någon poet i mitt medicinskåp är det nog Lennart Sjögren. På något vis känns hans kärva svartsyn lindrande, också i mörka stunder.




Så är vårt hopp

nedanför nederlaget

nedanför det möjliga.


Det är lika tyst, lika glimmande som kornblixten

det är fläckigare och mera opålitligt

än lövskuggan

det är hårdare än järnet

och segare än undergången

det är uthålligare än dyningen

och rullar hop sig i sin egen grav lika fort.


Ur Hoppet, från Lennart Sjögrens senaste diktsamling Ur människovärlden.
Ann

onsdag 21 januari 2009

Hydrans huvuden

Att underkuva ett folk har sina risker. "Om du utarmar dem, finns vapen kvar för de plundrade; om du avväpnar dem, ger raseriet dem vapen; om du dödar ledarna och fortsätter att kränka de andra, växer nya ledare fram som huvuden på Hydran". Orden kommer inte från en postkolonial kritiker av västerländsk arrogans, utan från renässanstänkaren Niccolò Machiavellis Republiken (Discorsi). Läs min recension här.
Johan

tisdag 20 januari 2009

A new age?

Att Obama skulle gå i land med sin första uppgift som president, och under installationsceremonins patriotiska skådespel leverera ännu ett storartat tal, besjälat av patos för konstitutionen och med löftet att idealen inte (längre) ska offras i säkerhetens namn, var det väl få som betvivlade. Det är bara att hoppas att Livius omdöme om den romerske konsuln Valerius Corvus om fyra år kommer att kunna användas också om USA:s fyrtiofjärde president: "Inget uppskattades mer av folket än att han utövade sina ämbeten på samma sätt som han hade kandiderat för dem".
Johan

Det ryms mer än böcker i bokhyllan...

Dagens gåta:

Vad gömmer sig i bokhyllan?
En ledtråd:
Och svaret:

En alert bokväktare!

(Härmed mitt bidrag till den framgångsrika industrin sötsurfande - webbkonsumtion av bilder på gulliga djur.)

Ann

söndag 18 januari 2009

Socialrealistisk målarglädje och tvetydig propaganda

Ser "Under de röda fanorna" på Malmö konstmuseum, en utställning med estnisk konst från sovjettiden, och förväntar mig en kitschig bildkavalkad i den politiska propagandans tecken. Och visst finns åtskilligt av den varan, t. ex. Rudolf Frenzs säregna försök att stöpa Andra världskriget i en estetisk form hämtad från Napoleonkrigen i "Stalin och Vorosjilov vid fronten". Men framförallt slås jag av några inte lika uppenbara saker. Dels att den förkättrade socialrealismen faktiskt kunde rymma ren målarglädje, och användas till att på ett inte förljuget sätt spegla arbetets värde. Dels vilket utrymme för tvetydigheter som fanns. Se t. ex. Leili Muugas "Kafé (Tvivlare)", där en typisk kafébohem med dålig hållning avskärmar sig från massdemonstrationen utanför fönstret. Lika gärna som en parasit kan betraktaren välja att se honom som en dissidentskapets hjälte. Och Valerian Loiks "Protestsång", där långt ifrån alla deltar i sången under fanorna. Blicken dras till den sammanbitne svartklädde mannen som mitt i folksamlingen höjer högerhanden till en gest av, ja, uppgivenhet eller leda.
Johan

lördag 17 januari 2009

I en sal på lasarettet (bygger på en sann historia...)

Jag har svårt att begripa mig på hypokondriker. Att springa till läkaren av fri vilja, när man inte absolut behöver... Något tråkigare att förslösa sin tid på finns knappast än dessa kala korridorer, lysrörsupplysta väntsalar, mörklagda undersökningrum, provtagningar, britsar kläda med hårt papper. Tristess i sin renaste form. Då har jag mer förståelse för de som går omkring och gruvar sig för att beställa tid, skjuter upp och skjuter upp...
Men ändå. Ibland kan den där upplevelsen av att bli ompysslad som man bara blir när man ligger i en sjukhussäng - särskilt när man inte är speciellt sjuk - få en att känna sig som en klappad katt i knät, förnöjt spinnande.
Man ger sig iväg en dystert dimmig förmiddag, känner sig lite trött, inte värre än vanligt, smått hängig kanske, som vilken dag som helst i gråmulen vintertid. Kommer till sjukhuset, som vanligt, reception, korridor, ett dagrum där uttråkade patienter hasar omkring. Sitter ned, minuterna tickar, alltid denna väntan. Så dyker sjuksköterskan upp, sjuksköterskan med stort S, inkarnationen av den omhändertagande ängeln, en sådan som brukar kallas en riktig Florence Nightingale, fast Florence Nightingale väl inte själv var sådan. Och det dröjer inte länge förrän man spinner för fullt.
"Klarar du av att sitta upp under behandlingen, alla sängar är tyvärr upptagna, men du borde ju ligga ned med ditt låga blodtryck."
"Jag kan fälla ner ryggen, så blir det nästan som om du ligger, vi vill ju inte att du ska svimma." (Jag har varit nära att svimma en gång i mitt liv, men bara nära.)
"Åh, nu finns det en säng ledig, visst vill du ha den, det vore ju bra med tanke på ditt blodtryck."
"Först ska vi ta pulsen... oj vilka smala fingrar du har."
"Och så tempen.. Oj den visar på 37,5, känner du dig febrig? Helt säkert?"
Och jag känner förstås efter allt vad jag kan: är jag inte lite varm ändå, lite matt kanske, till och med riktigt färdig, var jag inte rentav ovanligt trött igår också, jo så måste det vara, jag är nog sjuk, jag har ju 37,5...
"Och så får vi ju ta blodtrycket. Fast den här manschetten är väl alldeles för stor för dina tunna armar..."
Jag ligger ned och tar hänsyn till mitt låga blodtryck och känner mig lagom febrigt dåsig. Och aldrig har jag väl känt mig så mycket som en blek, svag och blodfattig 1800-talsdam, beordrad vilokur på mjuka bolster. Jag ser framför mig en säng med mahognypelare och tunga draperier, ett spetsöversållat nattlinne av det där slaget som mest liknar en aftonklänning, kanske en liten silverklocka på sängbordet...
"Ska jag dra för sammetsgardinerna så att dina stackars trötta ögon slipper plågas av det skarpa ljuset?"
"O ja, var så snäll. Och en kudde till tack. Och en kopp te, när du ändå är på väg. Med mjölk."
Efter behandlingen stiger jag upp, går ut i duggregnet, känner mig ganska pigg, promenerar hem, genom halva stan.


Ann

Michael Ancher: Den sjuka flickan, 1882.




fredag 16 januari 2009

Att drunkna i detaljer

Jag läste "Jack" för jag tänkte att "Jack" var en bok man borde ha läst, och det är den väl i och för sig också (men kanske just "ha läst" snarare än "läsa"), men oj vad trist den var i långa stunder. I alla fall klargjorde Lundells debut två saker: en viss sorts detaljspäckad prosa gör mig utmattad och uttråkad, och denna sortens prosa som jag förknippar starkt med samtiden har uppenbarligen djupa rötter i traditionen.
Det blev en liten text om det, här. (PS: Artikelns antibloggbudskap är inte generellt menat utan syftar förstås bara på en viss sorts bloggar...)
Ann

torsdag 15 januari 2009

Könskamp?

Inte för att jag har lust att lägga mig i en debatt där jag inte har läst någon av de omdiskuterade böckerna. Och inte för att jag tycker att drev är någon särskilt trevlig diskussionsmetod. Men det är rätt intressant hur en fråga om fula marknadsföringsknep och tveksamma sanningsanspråk strax förvandlas till ett slagträ i en utsliten könsfejd. Det är säkrast att inte ifrågasätta en framgångsrik blondin, då riskerar man att hamna i det sällskap av avundsjuka gubbar som DN:s Hanne Kjöller här beskriver med ett sådant vällustigt äckel: "män ... som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv..."
Lustigt nog konstaterar Björn Wiman i Expressen här precis motsatsen, att det den här gången är kvinnorna som driver häxjakten: "Drevkarlarna har bytt kön."
Vilken är egentligen den sanna historien?
Ann

onsdag 14 januari 2009

Arne Naess pacifism

Läser att Arne Naess är död. Den gamle filosofens och miljökämpens engagemang och integritet är värda all respekt - även om jag inte kan se djupekologin som något annat än en metafysisk extravagans. Inte heller delar jag Naess radikalpacifism. När ens grundläggande rättigheter kränks måste man ha rätt att försvara sig, också med våld. Men ändå: tänk om palestinierna fick för sig att skrota alla sina undermåliga vapen och sin verklighetsfrämmande krigsretorik och istället kräva sin rätt med en konsekvent antivåldspolitik. Förmodligen skulle det skrämma hökarna i Jerusalem betydligt mer än vad någon ny intifada skulle kunna göra.
Johan

tisdag 13 januari 2009

Enögt, skumögt

För att få en tilldragande dunkel blick droppade forna tiders fåfänga skönheter i sina ögon saften från den giftiga växten belladonna - "vacker kvinna". Giftet förlamar iris, vidgar pupillen och ger därmed stora svarta outrannsakliga ögon. Och ytterst grumlig syn, kan tilläggas.
Helt ofrivilligt har jag själv nu testat effekten. I ett allmänt tillstånd av förvirring råkade jag droppa pupillvidgande droppar, menade för mitt inflammerade högra öga, också i mitt friska vänstra, och satt plötsligt med två uppspärrade pupiller och en total dimsyn. Ingenting att rekommendera för någon med läsning som yrke...
Men ur skönhetssynpunkt då? Nja. Mest ger det ett stelt, glasartat, drogstirrigt intryck. Möjligtvis lite porslinsdockedumt. Eventuellt något frånvarande som, i en generös tolkning, kan uppfattas som gåtfullt. Vilket kan leda till nedslående slutsatser om vad som ansetts vara kvinnlig fägring...


Mina återkommande erfarenheter av att gå omkring i en till hälften suddig värld, av ett öga som svider och inte tål solljus, kanske var det en anledning till att jag tyckte så mycket om Asli Erdogans roman "Den mirakulöse mandarinen". (Boken, ytterligare en av mina fjolårsfavoriter, ges dessutom ut av det lilla förlaget Rámus som huserar här i kvarteren... En länk till min recension finns här.)
I romanen driver en enögd kvinna omkring på ödsliga gator om nätterna, skyr den obarmhärtiga solen som plågar hennes svidande blick. (Nå, man kan identifiera sig med romanfigurer på olika sätt...) Men Erdogan har också ett helt underbart vemodsladdat språk: "Så fort natten tagit på sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan. De sista timmarna på dagen gör jag ingenting. Jag förlorar helt min förmåga att leva, att uppleva någonting överhuvudtaget; jag väntar bara på att dagen ska klinga ut för att få dö med den och innan natten tar vid förvandlas till en vålnad. Det finns inget annat sätt för mig att uthärda detta tunga mörker som luktar begravningsplats. Jag är nattens svarta fantom. En som förlorat möjligheten att se. En som bara har ett öga."
Ann

måndag 12 januari 2009

Blodets hetta

"I en samling mogna människor finns det något orubbligt; man kan ana sig till organismer vars matsmältning klarat av alla livets tunga, beska och kryddiga rätter, som har eliminerat allt giftigt, som för tio eller femton år framåt lever i fullkomlig harmoni och har ett avundsvärt stabilt psyke. De är nöjda med sig själva. Ungdomens svåra och fåfänga kamp med att försöka anpassa omvärlden till sina egna intressen har dessa mogna män avslutat för länge sedan. De har misslyckats, och nu tar de igen sig."

Ur Blodets hetta av Iréne Némirovsky

Iréne Némirovsky var en obarmhärtigt vass personporträttör. Den samtidigt drömskt impressionistiska och grymt hämndlystna "Ensamhetens vin" hamnade på min lista över fjolårets bästa böcker. Nu kommer "Blodets hetta", en roman som aldrig tidigare publicerats.
Här är en länk till min recension.
Ann

söndag 11 januari 2009

Vårbokfloden

Äntligen har vi fått fatt i Svensk bokhandels vårbokskatalog, recensentens sine qua non och planeringsverktyg nr 1. Det har tagit typ en hel dag att pussla ihop önskelistorna till tidningarna, vilket kräver avancerade vetenskapliga beräkningar för att balansera hur många böcker man tror sig klara av att recensera per månad i relation till vilka böcker man suktar mest efter och vilka man tror att man hur som helst inte kommer undan.
Så, vilka böcker är vi mest nyfikna på?
Ann:
Svensk prosa: Tveklöst Pauline Wolffs "Swede". Hennes förra bok "Vi är luftens drottning" var en i dubbel bemärkelse fantastisk roman, som förtjänade mycket mer uppmärksamhet än vad den fick. En västern med tre svenska nybyggarsystrar i huvudrollerna låter onekligen som en djärv balansgång på berättarlinan...
Översatt prosa: Siri Hustvedts "Sorgesång".
Nordisk prosa: En underkategori till föregående som jag uppfinner bara för att få ta med Frode Grytten i min lista. Jag älskade "Sommaren är inte att lita på" (min recension). Nu kommer han med en novellsamling, "Rum vid havet, rum vid staden".
Svensk poesi: En knivig fråga. Ann Jäderlunds nya, vars titel är så lång att jag inte orkar skriva ut den men i alla fall på det korta utdraget i katalogen verkar högst lovande, eller "Barndomstolen" av demonkonceptualisten UKON? Eller kanske Håkan Sandells "Gyllene dagar", som åtminstone ser ut att ha ett väldigt trevligt omslag?
Översatt poesi: Det vimlar inte direkt av översatta diktsamlingar, jag räknar till totalt en handfull, och det skulle jag aldrig fått ihop om jag inte lusläst de minsta förlagens minsta annonser. Så i den lilla, men möjligtvis hårda, konkurrensen från Paul Auster, Wallace Stevens, kvinnliga beatpoeter och Rilkes Orfeus-sonetter, blir det nog en annan Rilkevolym - "Rekviem", som ges ut av Ellerströms.
Debutant: Puh. En kategori som ju inte kan bli annat än en vild gissning. Men ingredienserna i Henrik B. Nilssons "Den falske vännen", något slags spänningshistoria i 1910-talets Wien, verkar inte helt dumma.
Klassiker: Anne Brontës "Agnes Grey". Den minst kända Brontësysterns guvernantroman som aldrig tidigare översatts till svenska. Hennes andra och sista roman "Främlingen på Wildfell Hall" förtjänar helt klart klassikerstatus (min recension). Bubblar i den här kategorin gör Sigrid Undsets konstnärsroman "Jenny" som jag gärna skulle läsa om.
Fackbok: Jag kan inte påstå att jag står och stampar av otålighet för att få kasta mig över vårens fackböcker, men en bok om Jane Austen kan väl inte vara fel? "Livets gåtor" heter den, av Vivi Edström.
Johan:
Vårens historiska trend tycks (p g a det jämna talets attraktionskraft) vara böcker om 1809, statskuppen, Gustav IV Adolf och förlusten av Finland. Men kanske är Aapo Roselius bok om den vita terrorn under finska inbördeskriget, "I bödlarnas fotspår", väl så intressant? Också Darwin fyller 200, vilket sätter avtryck i bokutgivningen. Vårens mest spännande bok i det vetenskapshistoriska/biologiska facket förefaller dock vara Nils Uddenbergs "Gränsvarelser", om synen på apan i kulturhistorien. Bland vårens romaner tror jag på Andrej Kurkovs satir "Presidentens sista kärlek". Och i kategorin tidiga renässansbiografier röstar jag bestämt på Boccaccios "En liten skrift till Dantes lov".

fredag 9 januari 2009

Emil Kléens spleen

I stjärnklart gnistrande nyårsnatt
all världen väntande vilar
och sovrar de gångna dagarnes skatt
av minnen som tårat, minnen som glatt,
medan tanken mot framtiden ilar;
och tusen hjärtan i änglsan slå
och tusen spanande frågor gå
i kvällen där årsnyet glimmar -
men gåtfullt i ödets skymning stå
det vardandes ovissa timmar.

Ur En nyårshymn av Emil Kléen

Det här inlägget borde förstås ha skrivits för en och en halv vecka sedan, men jag tycker ändå att Emil Kléen (1868-1898) borde få komma med en nyårshälsning. En poet som kunde ha varit en av de mytomspunna unga döda i vår litteraturhistoria, men istället har blivit en av de glömda.
"Ofta föreföll det mig som om han likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin fysik, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns vis sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen." Så skrev August Strindberg, som vakade vid sin unga kollegas dödsbädd, i förordet till Kléens "Valda dikter" 1906.
Kléen var en av de få riktiga dekadenterna i svensk litteratur (lite lustigt att så många av dem var skåningar: förutom Kléen Ola Hansson och Stella Kleve) och han tycks ha gjort det mesta för att leva som en romanhjälte. Den frie litteratörens krokiga väg mot undergången, via absint, ångestattacker, konstdiskussioner, hunger, vampyrkvinnor, lyrikdrömmar, uteliggarliv och politisk radikalitet, kan man följa i den till viss del självbiografiska romanen "Venus Anadyomene", som nyligen gavs ut för första gången. Det bortglömda manuskriptet har lite sensationellt grävts fram ur arkiven av David Almer, som bytt ut originalets handfasta arbetstitel "Sten Helmer" till en mer fin-de-siècle-klingande variant. Bör läsas av varje sekelskiftessvärmare! Ett citat: "Hårt och obarmhärtigt och planlöst grymt är livet. Brutalt griper det in i alla ens intimaste förhållanden, med en kvinnas nyckfullhet och ett barns tanklösa förstörelsebegär blåser det våra korthus omkull, river upp förståelsebryggorna, som slagits själ och själ emellan och kommer den ena människan att svara med ett hånskratt, där den andra längtade efter en medkänslans varma handtryckning."
En länk till min recension:
Ann

Semikolon, utropstecken och Rilke

Ett semikolon utanför slottet Duino, vid Trieste, där Rilke inspirerades till sina berömda elegier.

Man kan undra vad semikolonets hårdhudade belackare säger om skiljeteckenkombinationen tankstreck komma -, en stilfigur Rainer Maria Rilkes Testamente är överfullt av. I den självbiografiska prosaskissen, som förtjänar sin plats i Ersatz serie Udda pärlor, odlar poeten sin konstnärsmyt (sin "stora kastadhet") och våndas över sin utdragna skrivkramp och en oläglig kärleksaffär. Världskrig och revolutioner framstår här som föga mer än irriterande störningsmoment i arbetet han försöker slutföra (Duinoelegierna). Så kommer han till slottet Berg am Irchel i Schweiz och tror sig äntligen ha funnit arbetsro. Men intill slottsparken byggs ett elektriskt sågverk, fontänens porlande överröstas av den vulgära samtiden och förtrollningen är bruten.
Nog är det typiskt för vår tid, tänker jag, att det är det försynta semikolonet som anses som elitistiskt snarare än marknadens och befallningsgivarnas utropstecken. Och vidare: om Rilkes sågverk är ett utropstecken så är fontänen bestämt ett semikolon.

Johan


tisdag 6 januari 2009

The Duchess

Att se The Duchess känns som att bläddra i ett luxuöst glansigt modemagasin från det sena 1700-talet, med Keira Knightley som mannekäng för alla kreationer. Medan man lär sig att olyckliga äktenskap är olyckliga, såväl på hertiginnan av Devonshires tid som på lady Dianas, har man fullt upp med att beundra alla ljuvliga spetsar, utsökta sidentyger och överdådiga smycken. Annars är filmen lika sval som Knightleys kindknotor.
Originalet: Portrait of Georgia Spencer, Duchess of Devonshire, av Joshua Reynolds 1780-1781


Ann

Bushs skugga

Sedan svallvågorna i FRA-debatten lagt sig trädde den förkättrade lagen i all stillhet i kraft vid årsskiftet. Likaså i all stillhet kommer signalspaningsmyndigheten att syssla med sitt. Och folk kommer att glömma vad allt larm handlade om. För lagstiftningen måste ju följa de tekniska möjligheterna, och säkerhetsstatens maktbefogenheter maximeras.
I Jerusalem säger Tzipi Livni till Carl Bildt och de andra EU-ledarna - efter att Israel dödat mer än sextio barn i ghettot Gaza - att vi alla tillhör samma koalition mot terrorn. Ingen säger emot henne.
George W Bushs nuna kommer knappast att huggas i Mount Rushmores granit. Ändå tillhör han de politiska ledare som har omdefinierat världen snarare än att bara ha administrerat makten. Säkerhetslagar. Terrorkrig. Bush själv må vara en lam anka, men vi kommer sannolikt att få leva i hans kalla skugga länge än.
En länk till min essä Vår tids flytande rädsla
Johan

måndag 5 januari 2009

Kärleksgraven

En bok som trist nog tycks ha drunknat i bokfloden är Peter Handbergs essäistiska reseskildring Kärleksgraven. Här kommer en länk till min recension.
Johan

Inger Christensen 1935-2009

det händer ibland
när snön har smält
att allt vad den gömde
kommer fram så att själen kan ses

som när döden först
blir riktigt synlig
när någon betraktar den gåva
den döde fick med sig i graven

jag tror nog den liknar
den ask av blanknött metall
jag länge har vetat
att jag medför

(Ur Alfabet, översättning Sven Christer Swahn)


En av mina favoritpoeter har gått bort. Jag sörjer att hon nu aldrig får nobelpriset, jag sörjer att jag aldrig fick se henne läsa upp (hennes besök på Stanza ställdes in 2 gånger, jag var där båda gångerna...), jag sörjer att det inte blev fler vidunderliga diktsamlingar.
Med den besvärjande raden "aprikosträden finns, aprikosträden finns" inleds Alfabet, en diktsamling som varje gång jag återvänder till den, och det är en av de diktsamlingar jag oftast återvänder till, ger mig rysningar.
Så trots allt. Inger Christensens poesi finns, precis som aprikosträden.
Ann

Uppdatering: En länk till min artikel om Inger Christensen
http://hd.se/kultur/2009/01/07/i-begynnelsen-var-ordet/

söndag 4 januari 2009

Stora boksorterardagen, del 2

Någonstans vid biografier och litteraturhistoria ebbade nyårsdagens städrycksiver ut, för att ta alldeles tvärstopp vid lyrikavdelningen. Poesi är våra bokhyllors verkliga huvudvärk. Dussinromanerna kan man ju stoppa in i horder på andraraden utan att det spelar någon egentlig roll, och även när det gäller böcker man tänker att man kanske kommer att läsa om någon gång i en möjligtvis överskådlig framtid är det inte särskilt farligt, det är ju inte helt omöjligt att gräva fram dem.
Men med diktsamlingar är saken annorlunda. En diktsamling ska man liksom bara kunna dra ut, sådär lite på måfå, bläddra lite i, fastna i någon dikt, slå sig ner i läsfåtöljen, som står mycket strategiskt placerad precis vid poesihyllraderna, ta sin kopp te och försjunka i poesins värld. Jojo, det är väl en högst teoretisk idé, för i praktiken händer det nuförtiden ytterst sällan att jag rent spontant drar ut en diktsamling för en stund i läsfåtöljen... Men tanken finns där, åtminstone vill jag ha den teoretiska möjligheten att tillbringa någon söndagkväll just så.
Värre blir problemet av att poesihyllan är dimensionerad för tunna, sparsmakade volymer, allra helst typ Ellerströms lilla serie, och alls inte för Göran Sonnevis samlade verk. Så skulle jag vilja fronta med årets mest omtalade diktsamling, Johan Jönsons tegelsten Efter arbetsschema, blev jag tvungen att sortera bort ungefär sex andra... Ett inte alltför svårt val. Lessen Johan Jönson, men jag kan trösta dig med att du delar öde med såväl gamla Katarina Frostenson-volymer som nyöversatta Shakespeare-sonetter.
Ann

fredag 2 januari 2009

Stora boksorterardagen

Nyårsdagen är numera enligt tradition bokstädardag. Dags att stoppa in boktravarna som under året vuxit sig höga på golvet, vilket inte är en alldeles enkel uppgift. För våra bokhyllor är ohjälpligt och oåterkallelligt sprängfulla, och fler finns det ingen plats för. Vilket innebär en bok in, en bok ut.
Det mesta av årets skörd hamnar på den mindre glansfulla bakre raden. Det här med hur man sorterar böcker, vilka man låter stå framme, vilka man väljer att förpassa, är en fråga som lätt sätter känslorna i svang. Ett fult omslag innebär att risken är stor för förvisning, och nya svenska romaner har svårt att göra sig gällande mot klassikerna. Jag känner mig lite elak när jag förvisar en bok till de gömdas skara - men allt mindre för varje år, eftersom fler och fler böcker som jag faktiskt gillar får göra varandra sällskap där bak.
Men sedan måste en hel del bort också. Några kilo böcker står nu och väntar på att bli transporterade till närmsta välgörenhetsinrättning. Det känns alltid lite smärtsamt att göra sig av med böcker. Fast jag är ganska säker på att min bokhylla inte kommer att sakna vare sig Mari Jungstedt eller Agneta Sjödin.
Ann

torsdag 1 januari 2009

Pest och ockupation (nyårsdagsreflexion)

Nyårsdag, och i Gaza har väl få människor anledning att se ljust på det nya året. Olmert och kompani får mig att tänka på några ord av Albert Camus, ur Pesten, att "den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda". Kanske för att det pesthärjade Oran, klaustrofobiskt isolerat, har en del gemensamt med det ockuperade Gaza. Så skrev ju Camus också sin roman som en allegori över en annan ockupation.
Johan

Vildmarksliv




Det råder ingen tvekan om vad som var julhelgens stora attraktion i Umeå. Nere vid älven, åt Backenkyrkan till, har en fjälluggla gjort sig hemmastadd. Egentligen borde hon väl hålla till någonstans ovan trädgränsen, men nu sitter hon och tittar ut över fälten och bligar förstrött på horderna av storögda helgflanörer.


Vildmarksupplevelser i stan, motordån på landet. Min planerade skidtur på sjön ställdes in eftersom isen redan var upptagen av... ett rally. Inte mycket till naturfrid där inte.


Ann

Gott nytt bloggår

123, testing, testing... Här kommer en ny blogg och skräpar ned ytterligare i bloggosfären. Välkommen, om nu någon råkar hamna här.