all världen väntande vilar
och sovrar de gångna dagarnes skatt
av minnen som tårat, minnen som glatt,
medan tanken mot framtiden ilar;
och tusen hjärtan i änglsan slå
och tusen spanande frågor gå
i kvällen där årsnyet glimmar -
men gåtfullt i ödets skymning stå
det vardandes ovissa timmar.
Ur En nyårshymn av Emil Kléen
Det här inlägget borde förstås ha skrivits för en och en halv vecka sedan, men jag tycker ändå att Emil Kléen (1868-1898) borde få komma med en nyårshälsning. En poet som kunde ha varit en av de mytomspunna unga döda i vår litteraturhistoria, men istället har blivit en av de glömda.
"Ofta föreföll det mig som om han likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin fysik, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns vis sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen." Så skrev August Strindberg, som vakade vid sin unga kollegas dödsbädd, i förordet till Kléens "Valda dikter" 1906.
Kléen var en av de få riktiga dekadenterna i svensk litteratur (lite lustigt att så många av dem var skåningar: förutom Kléen Ola Hansson och Stella Kleve) och han tycks ha gjort det mesta för att leva som en romanhjälte. Den frie litteratörens krokiga väg mot undergången, via absint, ångestattacker, konstdiskussioner, hunger, vampyrkvinnor, lyrikdrömmar, uteliggarliv och politisk radikalitet, kan man följa i den till viss del självbiografiska romanen "Venus Anadyomene", som nyligen gavs ut för första gången. Det bortglömda manuskriptet har lite sensationellt grävts fram ur arkiven av David Almer, som bytt ut originalets handfasta arbetstitel "Sten Helmer" till en mer fin-de-siècle-klingande variant. Bör läsas av varje sekelskiftessvärmare! Ett citat: "Hårt och obarmhärtigt och planlöst grymt är livet. Brutalt griper det in i alla ens intimaste förhållanden, med en kvinnas nyckfullhet och ett barns tanklösa förstörelsebegär blåser det våra korthus omkull, river upp förståelsebryggorna, som slagits själ och själ emellan och kommer den ena människan att svara med ett hånskratt, där den andra längtade efter en medkänslans varma handtryckning."
En länk till min recension:
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar