lördag 29 december 2012

Före ovädret



Ann

Litteratur som känns i kroppen

Men Nobelpriset är ju tänkt att handla om litteratur, inte politik, så kan vi inte lägga undan den diskussionen en stund och ägna oss åt själva berättelsen? Jo visst, men samhällskritik kommer det att handla om i alla fall. För Mo Yans uppgörelse med korruption, maktfullkomlighet, gamla patriarkala strukturer och vanlig mänsklig ryggradslöshet tränger igenom på alla plan. Precis som stanken av den ruttnande vitlöken hänger kväljande tung över länet med det missvisande namnet Paradiset.

Skriver om Vitlöksballaderna här.

Ann

fredag 28 december 2012

Från vaggan till den senaste arenakonserten

Det var länge sen Bruce Springsteen var rockens framtid, eller rocken ens hade en framtid. Men Minervas uggla flyger ju i skymningen, och nu är tiden inne för samlingsboxar och biografier.
I Peter Ames Carlins levnadsteckning Bruce får vi följa rockikonen från vaggan till den senaste arenakonserten. The Boss, Big Man och Miami Steve på vilda äventyr i Asbury Park? Glöm det. Carlins skildring är lika sansad och karriärfokuserad som dess huvudperson alltid tycks ha varit utanför strålkastarljuset.
 
Läs resten av min recension av Peter Ames Carlins biografi Bruce här.
 
Johan

söndag 23 december 2012

Fjärde advent

Zinaida Serebriakova, Katya in blue dress by christmas tree, 1922

Könets sprängande förtvivlan

Ett kontrakt. Ett sadomasochistiskt förhållande. Underkastelsens svidande lockelse. Men nej, även om Bjørn Rasmussens debutroman Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen handlar om erotik och besatthet är den långtifrån någon homosexuell "Femtio nyanser av honom". Istället tar författaren avstamp ifrån Marguerite Duras "Älskaren" när han skildrar den femtonårige Björns relation  till sin tjugo år äldre ridlärare.
 
Här kan man läsa min recension.

Ann

lördag 22 december 2012

Vinnare och förlorare

Tärningen är kastad. Med stapplande steg träder vi en efter en ut i samhället från BB:s startfält.
Redan från begynnelsen sätter ett par stycken förtröstansfullt ned foten i socialgrupp ett, någon lär sig fungera i grupp i skolan, en annan rymmer hemifrån.
Själv hamnar jag i socialgrupp tre, befinner mig raskt på glid och halkar rakt in i ett multinationellt företag. Där kan jag sitta säkert en stund. Ju stillsammare tillvaro desto bättre; vägen framåt är den främsta faran.
 
HD:s kulturredaktion spelar sällskapsspel. Läs här.

Ann

torsdag 20 december 2012

Utsikt från ett harem

 I västerländska ögon är haremet en plats som ångar av erotik, en sinnebild för det sensuella Österlandet. Men det harem som porträtteras i den turkiske författaren Zülfü Livanelis roman Eunucken och ormen är långtifrån någon sexdröm, utan ett intrigjäsande fängelse av monotoni, skvaller och tårar, fyllt med "hjälplösa kvinnor som åldrades i haremets fuktiga och mörka hörn och som med tidens gång blev allt fulare och fetare."
 
Här hittar man min recension.
(Ps. Mitt antagande om att romanen ges ut för att en Hollywood-film är på gång stämmer inte, har översättaren påpekat - han påbörjade arbetet långt tidigare.)

Ann

tisdag 18 december 2012

Vittnesmål om ett intellektuellt äventyr

Romankonstens välsignelse tycks de flesta vara övertygade om, inte minst när nya larmrapporter om pojkars bristande läsvanor offentliggörs. Men vad är egentligen så speciellt med en roman? Vad händer med oss när vi stirrar ner på en skönlitterär boksidas svarta tryckbokstäver? 

Ett möjligt svar ger Orhan Pamuk i essän En naiv och sentimental prosaist, som bygger på en serie föreläsningar som nobelpristagaren häromåret höll på Harvarduniversitetet. Pamuks utgångspunkt är Friedrich Schillers gamla distinktion mellan ”naiva” och ”sentimentala” poeter, det vill säga mellan sådana diktare som skriver spontant och sådana som reflekterar över vad de gör. 
Enligt Pamuk ska en romanförfattare idealt sett vara en kombination av dessa båda typer, och också läsaren måste ha förmågan att kunna pendla mellan inlevelse och distans. Naiviteten behövs när man visualiserar scenerna och identifierar sig med huvudpersonen, reflexionen när man söker efter romanens dolda kärna, dess djupare mening.  
Föreställningen att en sådan kärna gömmer sig i varje god roman kan tyckas otidsenlig, men Pamuk har helt klart en poäng. En roman har nämligen det försteget framför livet att dess händelser och situationer formar sig till ett slags meningsfull helhet, och däri ligger mycket av dess lockelse.
Mer betänksam blir jag av Pamuks syn på romanen som en noga planlagd konstruktion eller till och med som ett schackparti mellan författaren och läsaren. Själv tror jag mer på Kafkas kanske naivare inställning, att man måste skriva som om man befann sig i en mörk tunnel, utan att veta hur personerna i berättelsen kommer att utvecklas. 
Fast kanske ska man läsa Pamuks essä som en infallsrik om än lite skolmästaraktig betraktelse över författarens personliga erfarenheter i romanens tjänst snarare än som en estetisk teori med anspråk på allmängiltighet. Bokens kärna – för också en essä kan ha en sådan – blir då inte en utsaga om romanens väsen utan ett inspirerande vittnesmål om det intellektuella äventyret att läsa och skriva.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

måndag 17 december 2012

Postmodernism i imperfekt

Allt som varit modernt blir med tiden gammalt – och det postmoderna, ja, det utgör inget undantag.

När en samling svenska forskare och skribenter med Sven-Olov Wallenstein i spetsen återvänder till den fråga om postmodernismen som Jean-Francois Lyotard ställde för trettio år sedan har följaktligen presens bytts ut mot imperfekt. Essäantologin heter Svar på frågan: Vad var det postmoderna?

För flera av författarna ter sig åttiotalets stora strid mellan upplysningstraditionens bålde riddare Habermas och postmodernismens relativistiska drake Derrida-Foucault i retrospektiv som till stor del byggd på missuppfattningar och felläsningar. Postmodernismen blev i debatten till ett slagord eller en karikatyr.

Som desto viktigare framstår skiljelinjen mellan Lyotard och Fredric Jameson, som de flesta av bidragen kretsar kring. Ett par översatta texter av de två tänkarna ger grädde på moset. Hårddraget kan man säga att det postmoderna för Lyotard innebar slutet för de stora berättelserna medan det för marxisten Jameson självt kan infogas i den stora berättelsen om kapitalismens utveckling.

Den läsare som söker ett rakt och entydigt svar på titelfrågan lär bli besviken, men den som tvärtom vill dyka ner i ett angeläget filosofiskt problemkomplex finner här såväl tankestimulerande som hyfsat tillgängliga texter att utgå från. Trots imperfektformen är författarna, de flesta knutna till Södertörns högskola, inte i första hand ute efter att skriva idéhistoria utan efter att förstå samtiden och framtiden.

Postmodernismen må nämligen vara död och begraven, men det postmoderna tillståndet kommer vi att få leva med länge än.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

söndag 16 december 2012

tisdag 11 december 2012

Pris och politik (2)

På tal om en årligt återkommande bankett tycker jag att en författare som vill värna om sin integritet bör hålla armslångt avstånd inte bara till kommunistiska författarförbund utan också till svenska herrar i frack.

Johan

måndag 10 december 2012

Minnen från fornstora dar

Letar svenskminnen i Riga, av äldre datum än Swedbankkontoren. Hittar Svenskporten – en öppning i den raserade stadsmuren.
Nästa minne från fornstora dar är ett kruttorn som svenskarna sprängde i luften vid erövringen 1621. Det byggdes upp igen med tjockare murar. Ett torn med krut kan alltid vara bra att ha för en stormakt. 

På ett nyrenoverat kyrkfönster i domkyrkan känner vi igen vårt nordiska lejon i blont pipskägg. Ett styng av nationalstolthet ansätter mig, trots att Skåne ju fick vänta på sin svenska identitet 37 år längre än Livland. 
Johan

Pris och politik

I en scen i "Vitlöksballaderna" försöker en arresterad gammal bondkvinna klämma ihjäl lössen som frodas i fängelsecellen mellan fingrarna. När hon inte lyckas stoppar hon in ohyran i munnen i stället.

Nobelpriset och det akademiska bråket och sånt skriver jag om här.

Ann

söndag 9 december 2012

torsdag 6 december 2012

Spiror och kastruller


I meter över marken räknat vinner det sovjetiska segermonumentet med råge över det lettiska frihetsmonumentet. Från ett mindre falliskt betraktelsesätt blir utgången en annan. Ja, tack vare flickan med stjärnorna på obeliskens topp – ett slags baltisk frihetsgudinna – är skulpturgruppen i Rigas centrum osedvanligt gracil för att vara ett nationalmonument.

Ironiskt nog avtäcktes det 1935. Året efter Karlis Ulmanis statskupp som förvandlade Lettland till en halvfascistisk diktatur. Vi fortsätter vår promenad längs Rigas parkbälte, passerar det lettiska kommunistpartiets gamla högkvarter, omvandlat till World Trade Center, och får syn på – Karlis Ulmanis i sten, omgiven av blomsterhyllningar från en uppenbarligen tacksam eftervärld.

I en annan del av staden, den som kallas Lilla Moskva, tornar ytterligare en spira mot skyn. Det är vetenskapsakademiens skyskrapa, också känd som Stalins födelsedagstårta – en kusin till den ryska huvudstadens sju systrar i stalinistisk gotik.

Nedanför ligger den stora saluhallen i fyra gamla zeppelinarhangarer, och intill dem utbreder sig marknadsstånd på marknadsstånd. I guideböckerna listas centralmarknaden bland sevärdheterna, men någon turistfälla är det minst av allt fråga om. Vi går runt bland blommor, frukter, kastruller och outletkläder och utläser i slitna ansikten en fattigdom man inte ser skymten av i den av UNESCO världsarvlistade gamla stan.
Johan

onsdag 5 december 2012

"Jag är en rebell emot mitt kön"

Dramerna är flammande feministiska appeller, men samtidigt skarpa psykologiska gestaltningar av hur både män och kvinnor påverkas av patriarkalt förtryck, dubbelmoral och förvridande normer.
Liksom Leffler skådar Agrell in i "den menskliga naturen", en natur som både präglas av sin tid och är sig lik genom seklen.
Här skriver jag om Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.

Ann


måndag 3 december 2012

Med granitblick mot framtiden


Det var länge sedan Lenin fälldes från sin sockel och hammaren och skäran monterades ner, men den som går på jakt efter det sovjetiska Riga hittar efter två decennier fortfarande ett och annat som motstått förändringens vindar.

Mitt i gamla stan ligger en mörk kvadrat, som i guideböckerna beskrivs som anskrämligt ful, men som i mina ögon är en ganska raffinerad modernistisk byggnad. På sovjettiden hyste den ett museum för Lettlands röda skyttar – lettiska förband som slogs på kommunisternas sida under inbördeskriget. Idag hyser den ett ockupationsmuseum (som tyvärr är stängt för ombyggnad). Utanför står ett omisskännligt sovjetiskt monument: tre högresta lettiska skyttar i långa vapenrockar, rygg mot rygg i röd granit. Omtolkade till representanter för alla letter som deltog i Första världskriget och inbördeskriget riktar de ännu sin granitblick mot framtiden.
Vid floden Daugavas brink finns en annan anslående sovjetisk skulptur, som överlevt av pietetsskäl: en hyllning till offren för 1905 års revolutionära resningar. Två män stormar fram med en fana och den ena hejdas i flykten av en kula. Kraften, rörelsen och de heroiska poserna får mig att tänka på att Sergej Eisenstein föddes i Riga.
Vill man uppleva äkta sovjetisk monumentalism får man ta spårvagnen till Segerparken, på andra sidan floden. Den megalomana iscensättningen i betong av Röda arméns befrielse av Europa från fascismen, med en 79 meter hög stjärnprydd obelisk som rekvisita, uppfördes så sent som 1985. Flera gånger efter frigörelsen från befriarna har lettiska högerextremister försökt spränga hela härligheten i luften. Att de misslyckats (och vid ett tillfälle fått sätta livet till) framstår inte som förvånande när man ser schabraket i verkligheten.
Bland ryssar i Riga är det tradition att lägga blommor vid Segermonumentet på sin bröllopsdag. Mer romantiska platser har vi onekligen besökt, men socklarna är fulla av rosor och nejlikor. Jag blickar upp mot jättesoldaternas kängor och i triumf höjda kalasjnikovs och känner mig som en myra i historiens elefantdans. En psykologisk effekt som jag misstänker att beställaren inte var alldeles missnöjd med.
Johan

söndag 2 december 2012