Vilnius under molnen

 

Vart man än vänder sig sticker det upp kyrktorn, klockstaplar, utsirade gavlar och domer. Jag tror att Vilnius är den mest kyrktäta stad jag någonsin varit i, med en överdådig barockskapelse i snart sagt varenda vrå, här och där utmanad av en gotisk takspira och ortodox kupol. Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har sagt om denna sin uppväxtstad att ”molnen liknade barockarkitektur och barockarkitekturen liknade stelnade moln.”

Med sin centraleuropeiska atmosfär är det inte mycket i Vilnius som påminner om de två andra baltiska huvudstäderna. Det är en stad som genomgått stora transformationer – stadsbilden kan man se som en spegling av dess brokiga och mångkulturella historia.

Här skriver jag om mina intryck från Vilnius.

Ann

I upptäckarnas kölvatten

Står man på Praça do Comércio – det sceniska, överdimensionerade torget vid Tejos strand, på tre sidor omgärdat av eleganta nyklassicistiska arkader och på fjärde sidan öppet mot den mäktiga floden som nära sitt utflöde i havet snarast påminner om ett brett sund – känner man tydligt att Lissabon är en stad som vänder ansiktet ut mot Atlantens vågor, inte in mot den europeiska kontinenten.

Så var det också här som globaliseringen inleddes. Vi hoppar på en spårvagn och följer Tejo västerut till stadsdelen Belém. Från denna plats skickades karavellerna ut på fjorton- och femtonhundratalen för att med navigationsteknik, handelsvaror och kanoner erövra världen eller åtminstone sjörutten till Indien. Som en gigantisk fartygsstäv reser sig Upptäckarmonumentet från 1960 med Henrik Sjöfararen längst fram i fören, omgärdad av krigare, präster och kulturarbetare i kolonialismens tjänst. Likheterna med det några år yngre Rymdmonumentet i Moskva slår mig. Salazardiktaturens historicism mot kommunistdiktaturens futurism.   

Fast redan på femtonhundratalet gjordes platsen om till en prålig utställningsyta som visade Portugals nya ställning som världsmakt i de stora upptäcktsresornas kölvatten. Försvarsverket Belémtornet och Jerónimosklostret uppfördes, och välståndet från den indiska kryddhandeln manifesterades i byggnadernas slösande utsmyckningar, utförda i en orientinfluerad sengotisk stil som nog en och annan jugendarkitekt låtit sig influeras av. Amarillosfärer och blomstergirlander i sten. Nedanför ett av Belémtornets vakttorn kan man se den första västerländska skulpturen av en noshörning.

Samtidigt som Portugals triumf framhävdes i monumentala byggprojekt skildrades den i ord av Luís de Camões. Lusiaderna – en episk framställning av Vasco da Gamas första resa till Indien – måste vara ett av världslitteraturens märkligaste diktverk. Camões, vars förebild var Vergilius, valde att lägga den grekisk-romerska gudavärlden som ett fantastiskt raster över sin nationalistiska och kristna värld. I en olympisk kallakrigssituation där gudaväsendena bekämpar varandra via ombud spelar Bacchus (av alla gudar) under täcket med muslimerna medan Venus tar portugisernas parti.  

Det är troligt att den antika kopplingen för en renässansmänniska var en litterär konvention som kändes naturlig, men för en sentida läsare sätter gudavärldens inblandning i striden mellan de kristna och otrogna onekligen hela den religiöst uppbyggliga berättelsen i gungning. Kulmen utgörs av da Gamas besök på den av kärlekskranka havsnymfer befolkade Kärlekens ö – möjligen avsedd som ett slags marin motsvarighet till jihadisternas paradis med 72 jungfrur – dit han och manskapet anländer för några dagars rekreation inför hemresan. En episod så vågad att diktaren måste komma med brasklappen att det bara handlar om en allegori.

Trehundra år efter Camões död i fattigdom och obemärkthet flyttades hans kvarlevor till en praktfull skulpterad sarkofag i Jerónimosklostrets kyrka. När vi kommer dit är den smyckad med blomsterkransar – Portugal har uppenbarligen inte glömt sin nationalskald. På andra sidan gången ligger hans hjälte Vasco da Gama i en likartad sarkofag. Skulpterad i sten på locket pressar den gamle sjöfararen pietetsfullt ihop händerna till bön. Kanske drömmer han om havsnymfer.

 

Johan

Lissabon dröjer

"Hela denna stad andas avsked. Europas yttersta rand, den första världens sista strand, där den anfrätta kontinenten sakta sänker sig ned i havet, flyter bort, in i den stora dimman som oceanen i dag påminner om. Denna stad hör inte till den dag som är, det är tidigare här eftersom det är senare. Det banala nuet har inte grytt ännu, Lissabon dröjer. Det måste vara ordet, staden drar ut på avskedet, här tar Europa avsked av sig självt. Dröjande sånger, saktmodigt förfall, stor skönhet."

 

Ur "Följande historia" av Cees Nooteboom (översättning Ingrid Wikén Bonde)

 

 

 

Back in the USSR

Med svarta, smäckra kupoler tronar Alexander Nevskij-katedralen på Dombergets högsta punkt, som en beständig påminnelse om rysk dominans. Peter den stores barockslott i Kadriorgparken talar samma språk. Fast minnesmärken från sovjettiden är inte lika lätta att finna i Tallinn.

 

Ett bra ställe att börja leta på är Ockupationsmuseet, som satsar större delen av utställningsytan på lättfattliga visuella installationer. Föremål som vittnar om våld och förtryck samsas med vad som närmast liknar en samling nostalgiska retroprylar. Fängelsedörrar på rad, en sjömina, en flyktbåt från kriget, men också sovjetiska veteranbilar, sällskapsspel, en hårtork från sextiotalet.  

 

I källaren har de omkullvräkta statyerna från sovjettiden rests. Nedgången pryds av röda fanor. Michail Kalinin i jätteformat, och bredvid honom en lika överdimensionerad Viktor Kingissepp, den estniske kommunistledaren som sköts av hemliga polisen 1922, hyllades som martyr under sovjettiden och nu på nytt hamnat i kylan. Kanske är det placeringen i källaren som får mig att tänka på den kinesiska terrakottaarmén. Bolsjevikledarna står med frusna gester intill ett sprucket Leninhuvud. Stumma väktare av den krets i underjorden där historiens förlorare dväljs.

 

 

Sista morgonen i Tallinn lämnar vi den medeltidsgemytliga gamla stan via Stora strandporten och promenerar till Linnahall i hamnen. Det storslagna komplexet stod färdigt till Moskva-OS 1980 (seglingstävlingarna ägde rum i Tallinn) och hette då Leninpalatset för sport och kultur. Nu står det och långsamt förfaller. Vi klättrar uppför vittrande trappor. Betraktar stängda dörrar och väggar lika täckta av graffitti som någonsin Berlinmuren. Stället är öde, förutom ett par med en kamera. Klick. Klick. Klick. Ruinromantik i armeringsjärn och betong. En spökbyggnad från en tid som nyss passerat. Redan en kvarleva från en svunnen epok.   

 

Johan

 

 

 

 

Färgen glöder

De lysande röda trädstammarna speglar sig i tjärnens mörka vatten. Kronorna ståtar med värdiga blå och violetta kronor, i förgrunden blossar en björk i höstskrud. Konrad Mägis Kasaritsa järv från 1915-17 har en hypnotisk effekt, ett sceneri av det slaget som tycks reflektera själen lika mycket som ett stycke natur.

Efter att ha studerat i Tartu, St Petersburg och Paris och vistats ett par år i Norge utvecklade Mägi (1878-1925) sin bländande kolorism med stundtals mytologisk anstrykning. Man anar en mängd influenser i hans måleri ­– pointillismen, fauvismen, Kandinskys figurativa visioner, Cézannes rustika landskap, Munchs böljande former – men Mägis färger lyser med sin alldeles egna kraft.

Det är i salen med hans målningar vi tillbringar mest tid under vårt besök på Tallinns gigantiska nybyggda konstmuseum, KUMU. Han är i gott sällskap, i rummet intill hänger eleganta porträtt av Nikolai Triik och runtomkring står Jaan Korts vackra jugendslanka skulpturer – de tre var studiekamrater och hängde ihop i Norge.

Och det finns mycket annat att se i museets samling av estnisk konst från tre sekel, konst som hänger med i de internationella trenderna, men samtidigt betonar de nationella särdragen, folklorens starka färger och inte minst motiven från nationaleposet Kalevipoeg – efter en dag på de fasta samlingarna går vi ut i den mörknade Kadriorg-parken, andligen upplyfta och kroppsligen knäckta.

Men hos få glöder färgen som hos Konrad Mägi. Det finns en på samma gång harmonisk stillsamhet och brinnande intensitet i hans målningar.

'

 

Ett av hans paradverk har titeln Meditation och föreställer en kvinna som sitter lätt hopsjunken i ett prunkande landskap. Vi ser henne från sidan, men ansiktet är helt dolt av en svart slöja som böljar ned från huvudet till marken. Det skulle kunna vara en bild av sorg, men bakom henne sprakar träden och fälten i kraftfulla, eldfängda nyanser – jag tänker mig att det är tidig höst, då naturen flammar upp en sista gång innan ljuset falnar och alla färger dämpas. Melankoli visst, men en jublande sådan.

 

Ann

Tillbaka till medeltiden (2)

 

En genväg till det medeltida Tallinn går via kyrkporten. Vi stiger in i Helgeandskyrkan och fäster blicken på det storslagna altarskåpet. Madonnan tronar som en Buddha i mitten av tolv fromma apostlar. Ansiktet mörkt av ålder, glorian guldgul och starkt lysande i dunklet. Också den burgne donatorn är snidad i trä och väl synlig, för redan Anno Domini 1483 ville en sponsor ha PR för pengarna.

 Upphovsman till verket är den tyske mästaren Bernt Notke, ledande entreprenör i hela Östersjöregionen på marknaden för religiösa statusobjekt i skrytklassen. Några år senare tog han sin firma till Stockholm, och om man ska sätta tro till den traditionella uppfattningen skapade han där Storkyrkans Sankt Göran och draken.

I Tallinn förknippas Bernt Notke främst med en annan berömd konstklenod: Nicolaikyrkans Danse Macabre, en av medeltidens få bevarade målade framställningar av dödsdansmotivet. Med sina 7,5 meter på längden är den bara ett fragment (Notke var knappast någon föregångare till ”less is more”-estetiken), men besitter en kraft som gör att man lätt sugs in i dess groteska bildvärld.

 

Här spelar Döden inte schack utan säckpipa. Han tar påven i sin ena skeletthand och kejsaren i den andra, och löser så medeltidens långa maktkonflikt. Den väna damen med guldtiara och sidendräkt för han ut i dansens virvlar tillsammans med kardinalen och kungen, och skulle så gjort med representanter för alla andra stånd och klasser, ner till den mest föraktade tiggare, om målningen inte själv naggats i kanten av alltings förgänglighet.  

 

Dåd som fått ryktets glans skall som en dröm förgå
O skulle tidens lekverk Människan bestå
Ack vad är allt som här vi högst och dyrast akta
Om inte intighet: vind, skugga, rök och stoft
(Ur Andreas Gryphius Fåfänglighet, översatt av Johannes Edfeldt)

 

Vem som sponsrade verket vet jag inte, men jag gissar att han inte hade någon större lust att vara med i bild.   

Johan

Tillbaka till medeltiden

På flygplatsen får vi ställa fram klockan en timme, men om man promenerar i Tallinns gamla stad och det är lätt disigt kan man snarare få intrycket att ha förflyttats bakåt i tiden ett halvt årtusende. Befästningstorn, pennstreckssmala kyrkspiror och trappstensgavlar överallt, och så många gotiska byggnader att varje butik, pub eller hotell tycks vara inhyst i ett hus med anor från Hansatiden.

När vi träder in genom Viruporten är julmarknaden i full gång, och restauranginkastare i färgglada hosor och en försäljerska av brända mandlar i vit hätta sätter stämningen. Vi slinker in på en krog i medeltida stil, inhyst i Rådhuskällaren. Långsamt vänjer sig ögonen vid dunklet, som endast skingras av levande ljus. Var det så här Dante upplevde världen när han gick ut för att ta en öl? Jag blickar upp mot de gamla valven och sugs för ett ögonblick in i den illusionen, även om drycken i mitt rustika keramikkrus är en blaskig ljus lager. Fast inte hade man väl hemtrevliga stearinljus på den tiden, snarare någon rökig och illaluktande oljelampa. Och definitivt inte medeltidsmusik i högtalarna.

 

 

Efter att ha försökt gå vilse i de gamla gränderna, något guideboken starkt rekommenderar eftersom de utgjort kuliss i åtskilliga filmer om medeltiden, kommer vi upp till Domberget och möter i Danske kungens trädgård en av Tallinns mest suggestiva miljöer. Här föll enligt legenden Dannebrogen ner från himlen när Valdemar Sejr 1219 erövrade platsen från de estniska hedningarna. Epilogen är inte fullt så heroisk: drygt hundra år senare sålde Danmark staden till Tyska orden. En bit bort står en pojke och skjuter med pilbåge mot en måltavla. Första pilen går för lågt och tar i backen, men den andra sitter nästan mitt i prick. 

 

 

 
I det närbelägna befästningstornet Kiek in de kök från 1500-talet klättrar vi uppför trapporna, passerar våningsplan efter våningsplan med utställningsmontrar och pedagogiska installationer med riddare och en pestdoktor och hoppas att den genuina medeltiden ska vänta högst upp. Istället finns där ett nymodigt café.

Tornet stod emot Ivan den förskräckliges belägring men inte den moderna tidens ankomst. Nåja. Utsikten över staden är i alla fall svårslagen, och det är bara att inse faktum: det Tallinn vi besöker tillhör EU, inte Hansan.  

Johan

Hälsning från Tallinn

Aleksander Pilar, Tallinnvy, 1968

Reflektioner från en estnisk parkbänk

Att ta en spindel från nätet och en geting från boet.
Att ta en flamma från elden och en fågel från luften.
Att ta en blick från ögat och ett moln från himlen.
Att ta en man från ordet och en tjur från hornet.
Att ta en från det ena och en annan från det andra.
Att ta den där lilla kastanjen
som föll framför oss från trädet
när vi satt på en bänk i Kadriorgaparken, vid dammen
och göra av det en dikt.

Jaan Kaplinski, från Någonstans vid världens kant, översatt av Juris Kronbergs och Guntars Godins (Ariel skrifter)

Nices färger

"Och Nices färger! Jag önskar att jag kunde ta ner dem och skicka dem till dig." Friedrich Nietzsche

Ann

Fin-de-siècle-drömmar

Vill man bara strosa stillsamt längs en palmkantad hamn är Cavtat helt klart värt ett besök. Har man ork i benen kan man promenera upp till kyrkogården som har en svindlande utsikt över havet, men också ett storslaget mausoleum från 1922 utfört av skulptören Ivan Meštrović, en stiliserad arkaisk fantasiskapelse som tagen ur en Böcklin-målning.

En annan verklig anledning att ta sig den korta båt- eller bussturen från Dubrovnik är Vlaho Bukovac-museet i en liten villa ovanför hamnen.

Här föddes Kroatiens store konstnär 1855, men redan som elvaåring skickades han till New York för att inte belasta familjen ekonomiskt. Efter fyra år återvände han och gick till sjöss, men efter en olycka var sjömanskarriären slut och han kom tillbaka tillbarndomshemmet för att vila upp sig. Där satte han igång med att dekorera hela huset med märkliga väggmålningar, föreställande blommor, landskap, tigrar, påfåglar, krokodiler.

Efter en vända till Peru kom han till Kalifornien och försörjde sig på porträttmåleri innan han insåg att han ville satsa på konsten. I Paris sökte han in på Ecole des Beaux Arts och snart hade han gjort sig ett namn. 

Lika brokig som hans bakgrund är Bukovacs konst. På museets väggar trängs i stort sett alla det sena artonhundratalets ismer. Murrigt salongsmåleri och kitschiga mytologiska jättedukar i symbolistisk stil hänger intill ljusskimrande impressionistiska porträtt. Här finns en fin solstänkt och idyllisk målning av de fyra barnen, tekniskt briljant, som får en att tänka på Carl Larsson. Men i ett rum intill hänger samma ansikten uppradade som avhuggna huvuden i en makaber vision, nedanför ligger han själv och hustrun dekapiterade på ett silverfat.

Det är ett utomordentligt vackert museum, där konstnärens ateljé är inredd så som den kan tänkas ha sett ut när han arbetade där, en veritabel fin-de-siècle-dröm.

Ann