tisdag 10 december 2013

Tillbaka till medeltiden (2)

 
En genväg till det medeltida Tallinn går via kyrkporten. Vi stiger in i Helgeandskyrkan och fäster blicken på det storslagna altarskåpet. Madonnan tronar som en Buddha i mitten av tolv fromma apostlar. Ansiktet mörkt av ålder, glorian guldgul och starkt lysande i dunklet. Också den burgne donatorn är snidad i trä och väl synlig, för redan Anno Domini 1483 ville en sponsor ha PR för pengarna.

 Upphovsman till verket är den tyske mästaren Bernt Notke, ledande entreprenör i hela Östersjöregionen på marknaden för religiösa statusobjekt i skrytklassen. Några år senare tog han sin firma till Stockholm, och om man ska sätta tro till den traditionella uppfattningen skapade han där Storkyrkans Sankt Göran och draken.
I Tallinn förknippas Bernt Notke främst med en annan berömd konstklenod: Nicolaikyrkans Danse Macabre, en av medeltidens få bevarade målade framställningar av dödsdansmotivet. Med sina 7,5 meter på längden är den bara ett fragment (Notke var knappast någon föregångare till ”less is more”-estetiken), men besitter en kraft som gör att man lätt sugs in i dess groteska bildvärld.
 
Här spelar Döden inte schack utan säckpipa. Han tar påven i sin ena skeletthand och kejsaren i den andra, och löser så medeltidens långa maktkonflikt. Den väna damen med guldtiara och sidendräkt för han ut i dansens virvlar tillsammans med kardinalen och kungen, och skulle så gjort med representanter för alla andra stånd och klasser, ner till den mest föraktade tiggare, om målningen inte själv naggats i kanten av alltings förgänglighet.  
 
Dåd som fått ryktets glans skall som en dröm förgå
O skulle tidens lekverk Människan bestå
Ack vad är allt som här vi högst och dyrast akta
Om inte intighet: vind, skugga, rök och stoft
(Ur Andreas Gryphius Fåfänglighet, översatt av Johannes Edfeldt)
 
Vem som sponsrade verket vet jag inte, men jag gissar att han inte hade någon större lust att vara med i bild.   
Johan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar