tisdag 17 december 2013

Blodfattigt om fadd värld

Trots titeln är J. M. Coetzees senaste roman inget evangelium. Snarare läser jag Jesus barndom som en lätt kafkaartad historia om priset man får betala för att vara annorlunda.
Det handlar om en man och en pojke som rentvättade från minnen anländer till en ny värld. De tilldelas namn och bostad, och indirekt social ställning. Ett kyffe i östra stadsdelen blir deras lott, medan andra nyanlända hamnar i en lummig herrgårdsidyll. Mannen, Simón, anpassar sig till ett slitsamt jobb som hamnsjåare samtidigt som han letar efter en mor till lille David. 
Romanens förlovade land visar sig vara ett utpräglat pekpinnesamhälle, fattigt på såväl kött som ande. Historiemedvetandet har rationaliserats bort tillsammans med biologiska drifter och existentiell längtan. På radion finns inga nyheter, bara skval, eftersom inget ändå händer. Jag föreställer mig platsen som ett slags swedenborgsk efter-döden-tillvaro, där åtskilligt är sig likt från den värld vi känner.
I detta samhälle utan ironi spelar Simón rollen av en förnumstig Josef på jakt efter en krubba, medan femårige David utvecklas till en på samma gång barnslig och brådmogen korsning mellan Jesus, don Quijote och Ludwig Wittgenstein – en frälsare med tummen mitt i munnen och problem med att fatta 1 + 1 eftersom han misstror matematikens grunder. Konflikten med en omvärld som har ett mer okomplicerat förhållande till regelföljande är oundviklig. 
står fantasin mot fyrkantigheten, originaliteten mot medelmåttigheten i denna smått dystopiska idéroman, men någon fabel med enkel sensmoral är det inte fråga om. I själva verket är pojken inte så lite odräglig i sin självöverskattande härsklystnad. Ja, det överbeskyddade barnet som känner sig onormalt och på samma gång utvalt påminner en del om huvudpersonen i den självbiografiska Pojkår från 1997, som gav ett mindre smickrande porträtt av konstnären som valp. 
En jämförelse med en roman som Pojkår och dess mästerligt konkreta miljöbeskrivningar tål hursomhelst inte Jesus barndom, som trots den intressanta tematiken inte är en särskilt lyckad roman. Det är som om den fadda atmosfären i romanens samhälle sätter sin prägel också på Coetzees prosa, och då inte minst i de oinspirerade dialogerna. Blodfattig kallar Simón den värld han kommit till, och det samma kan sägas om Coetzees roman.  
 
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar