De lysande röda trädstammarna speglar sig i
tjärnens mörka vatten. Kronorna ståtar med värdiga blå och violetta kronor, i
förgrunden blossar en björk i höstskrud. Konrad Mägis Kasaritsa järv från 1915-17 har en
hypnotisk effekt, ett sceneri av det slaget som tycks reflektera själen lika mycket som ett stycke natur.
Och det finns mycket annat att se i
museets samling av estnisk konst från tre sekel, konst som hänger med i de
internationella trenderna, men samtidigt betonar de nationella särdragen,
folklorens starka färger och inte minst motiven från nationaleposet Kalevipoeg –
efter en dag på de fasta samlingarna går vi ut i den mörknade Kadriorg-parken,
andligen upplyfta och kroppsligen knäckta.
Men hos få glöder färgen som hos Konrad Mägi. Det finns en på samma gång harmonisk stillsamhet och brinnande intensitet i hans målningar.
'
Ett av hans paradverk har titeln Meditation och föreställer en
kvinna som sitter lätt hopsjunken i ett prunkande landskap. Vi ser henne från
sidan, men ansiktet är helt dolt av en svart slöja som böljar ned från huvudet
till marken. Det skulle kunna vara en bild av sorg, men bakom henne sprakar träden
och fälten i kraftfulla, eldfängda nyanser – jag tänker mig att det är tidig
höst, då naturen flammar upp en sista gång innan ljuset falnar och alla färger
dämpas. Melankoli visst, men en jublande sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar