fredag 29 november 2013

Nadas reflexionsyta

När Peter Nadas skriver börjar han med sista kapitlet och fortsätter sedan med det näst sista och så vidare, förklarar han på Malmö Stadsbiblioteks internationella författarscen, och jämför med Sokrates teori om kunskap som återerinring. Tanken är väl att romanen vid första meningen inte är en oskriven bok. Slutet är närvarande i början, likaväl som början är inskriven i slutet.
Samtalet med Ulf Peter Hallberg, som faktiskt är ett samtal snarare än en intervju eller ett boklanseringsevenemang, förs på tyska, som översätts till svenska. Vissa författare vill spegla mångfalden i det mänskliga, säger Nadas, men själv intresserar han sig mer för enheten i mångfalden, det universella. Detta trots att han föddes i en diktatur och växte upp i en annan som båda var fixerade vid enhet.
Samma universalistiska strävan kommer till uttryck i viljan till identifikation med de litterära gestalterna, också de mindre sympatiska. ”Ich bin ein Mensch”, säger Nadas, och får det att låta som ett humanistiskt credo, ett eko från Trollflöjten, snarare än som ett konstaterande av ett enkelt biologiskt faktum. Romanen ska vara en reflexionsyta, fortsätter han, och en sådan framkallar man genom att låta gestalterna komma till tals snarare än genom att tala själv.
 
Johan

torsdag 28 november 2013

Salieri versus Mozart i swingtappning


En jazzplatta jag bra gärna skulle vilja höra är trumpetaren Hieronymus Falks bluesiga omstöpning av den nazistiska Horst Wessel-sången, inspelad som en sorgsen protest mot allt vad rasism heter i en sjavig parisisk studio under den tyska ockupationen. Aldrig hört talas om den? Det kan bero på att dikten ibland överträffar verkligheten. Varken inspelningen eller Falk existerar nämligen utanför den kanadensiska författaren Esi Edugyans roman Halvblodsblues.    
Den unge Falk är något så osannolikt som ett jazzgeni från Rhenlandet. Jag föreställer mig honom som ett slags tysk Miles Davis före bebopen. Som till hälften svart, till hälften vit hamnar han ofelbart i klammeri med den nazistiska orättvisan. En flykt från Berlin till Paris för honom till Louis Armstrongs hov, men snart hörs trampet av marscherande stövlar också i den franska huvudstaden.   
Drygt femtio år efter Falks försvinnande i en Gestapo-razzia träffas hans gamla medmusiker och konfronteras med händelser de velat förtränga i alla år. Vad som först ser ut som en enkel berättelse om några sköna jazzlirare som räcker fingret åt nassarna förvandlas undan för undan till en skildring av medelmåttans kluvna relation till geniet. Salieri versus Mozart i swingtappning.

Edugyan snickrar en fungerande sidvändarintrig, men målar framför allt upp en svunnen europeisk jazzepok. Här dricker man rödtjut, röker tagg och mår tjyvtjockt efteråt. Det är tompavor och snygga bönor och ett driv i berättandet som får mig att tro på också rätt så grovt tillyxade karaktärer.
Bäst gillar jag när Edugyan dröjer vid det musikaliska. När hon beskriver hur det loja draget i basslingan rullar hela vägen ner i källaren och slår sig till ro där. Hur dämpade och suddiga trumpetstötar plötsligt följs av en ren, bländande ton. Halvblodsblues blir i sådana avsnitt en kärleksfull hyllning till den antiauktoritära jazzen. Musik som aldrig skulle kunna ge någon ingivelsen att invadera Polen.
 
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

onsdag 27 november 2013

Kafka i sepia

Han har inte mer än ett år kvar att leva. Lungorna är angripna och vikten kryper stadigt neråt. Samtidigt som hans kropp försvagas blir omvärlden allt mörkare. I 20-talets Berlin skenar priserna, en limpa som ena dagen kostat en miljon kan nästa gå på det dubbla och oroligheter utbryter i brödköerna. Att få tag i en bra bostad är lika svårt som att jaga fatt i vardagens förnödenheter och på gatorna väser folk föraktfullt ”jude”.
Alla omständigheter talar för att texten på den där t-shirten som svartsynta lustigkurrar kan gå omkring med stämmer: Kafka hade inte heller så roligt. Men när den tyske författaren Michael Kumpfmüller gör Franz K till romanfigur har boken titeln Livets härlighet – det kommer från ett citat från Kafka själv och är faktiskt inte ironiskt menat.
För det var först när Kafkas tid höll på att ticka ut som han upplevde kärleken. På en badort möter han den femton år yngre Dora Diamant och ger upp alla sina tidigare betänkligheter om möjligheten att kombinera skrivandet med en relation till en kvinna. Trots de usla förutsättningarna får de några lyckliga månader tillsammans.
Med känsla för det berlinska 20-talets undergångsosande atmosfär berättar Kumpfmüller parets bitterljuva kärlekshistoria och passar på att rucka på klichébilden av dysterkvisten Kafka. Samtidigt blir hans lågmälda prosa, som glider fram i ett och samma stillsamma tempo, i längden entonig och karaktärerna känns vaga, liksom konturlösa. Det är som om författaren har sådan respekt för sina huvudpersoner att han aldrig vågar komma dem riktigt nära utan istället håller rösten försiktigt dämpad. Det gör Livets härlighet till en visserligen fin och stämningsfull men inte särskilt omskakande roman, lik ett bleknat vykort i skimrande sepia. Alltså ungefär så långt från Kafkas egen konturskarpt absurdistiska svärta man bara kan komma. 

(Översättning Lars W Freij, Norstedts)
Publicerad i Norrköpings Tidningar

Ann

Kampen för nästa andetag

Krister Gustavssons nya diktsamling börjar med att kippa efter andan. Ett barn med astma står i centrum i den inledande sviten och poeten skildrar den nattliga kampen för syre med ett gastkramande suggestivt språk:
Stenar maler ett barn till döds
Bly stiger i rygg bly hänger i lungan
I ögat är stjärnorna svarta.

Här skriver jag om Andningsbok Landskapsbok.

Ann

tisdag 26 november 2013

Historiens brokiga glas


Trafficking, ond bråd död och ett gränsland som slits mellan stormakternas intressen. Dagens Georgien skymtar fram bakom det brokiga glaset i Aka Morchiladzes historiska roman Spegelriket.
Handlingen, som utspelar sig år 1828, är nog så enkel. En georgisk adelsman som stuckit ner en rysk officer är på jakt efter sin mentalt rubbade bror som i sin tur letar efter deras för länge sedan kidnappade mor, och själv har han ett koppel av kosacker efter sig. Parallellt med detta smider en gammal avdankad människohandlare planer på att enlevera en rysk överstedotter till sultanens harem.
I korta kapitel piskas handlingen framåt, tills de två parallellt löpande intrigtrådarna på slutet elegant tvinnas samman. Kan man tänka sig en korsning mellan en western som utspelar sig i östern och den armeniske filmregissören Sergej Paradjanovs praktfulla legendgobelänger i orientalisk folkton så har man fått ett litet hum om romanen. Fast man måste lägga till en dos distanserande humor. Morchiladze leker med sina etniska stereotyper och stolt outgrundliga karaktärer: ”Han var dessutom en storslagen fäktare, det låg i blodet”.  

Språket är enkelt och rent som en folksaga, och har också något av sagans gåtfullhet. Ett tema är förhållandet mellan öst och väst. En bergskedja splittrar Georgien i två delar, och aldrig får de melankoliska fältens folk i öst och folket vid det öppna havet i väst syn på varandra, för de ser bara sin egen spegelbild. Korsandet av gränsen är i Spegelriket en omskakande upplevelse. ”På bortre sidan av bergsryggen kände unge Pavnel till allting men på den här sidan visste han ingenting”. 
Nu måste man emellertid inte läsa romanen som en djupsinnig allegori om det ena eller andra. Den går alldeles utmärkt att avnjutas som en skickligt berättad rövarhistoria om en svunnen tid som har en hel del gemensamt med den värld vi lever i.

Publicerad i Norrköpings Tidningar

Johan

söndag 24 november 2013

lördag 23 november 2013

Reflektioner från en estnisk parkbänk

Att ta en spindel från nätet och en geting från boet.
Att ta en flamma från elden och en fågel från luften.
Att ta en blick från ögat och ett moln från himlen.
Att ta en man från ordet och en tjur från hornet.
Att ta en från det ena och en annan från det andra.
Att ta den där lilla kastanjen
som föll framför oss från trädet
när vi satt på en bänk i Kadriorgaparken, vid dammen
och göra av det en dikt.

Jaan Kaplinski, från Någonstans vid världens kant, översatt av Juris Kronbergs och Guntars Godins (Ariel skrifter)

torsdag 21 november 2013

Katt i korg





Språkliga tromber

Ibland verkar det som om författare måste dö – helst unga, förstås – för att uppmärksammas. Få den där magiska kultstämpeln som gör att böckerna hålls tillgängliga.
När David Foster Wallace begick självmord 2008 fanns inte mer än hans debutbok ”Systemets sopkvast” på svenska, nu pågår en ambitiös uppryckning på översättningsplanet och efter den postuma romanen ”Blek kung” kommer en samling prosa som rymmer såväl essäer som noveller.
Med sina många infallsvinklar är Texter en utmärkt introduktion till författaren som kallas DFW och ses som en företrädare för den hysteriska realismen. Hans prosa är ingenting för minimalister: den är ofta oregerlig, överlastad, bågnande och omständlig, kombinerande slängighet med snårighet, coolhet med nördighet, drypande ironi med desperation.

Hela recensionen finns här.

Ann

onsdag 20 november 2013

Poetisk magkänsla

Ett nytt liv har uppstått. Precis så märkvärdig, precis så vardaglig är utgångspunkten för rumänska poeten Ioana Nicolaies Himlen i magen, som i lyrisk dagboksform skildrar en graviditet från det positiva testet till sista dagarna av väntan.
Medan fostret växer i livmodern betraktar Nicolaie tillvaron utifrån nya förutsättningar, med förundran och förskräckelse. Havandeskapet innebär en upptäckt av kroppen: ”Jag har en kropp och börjar komma underfund med den.”

Här skriver jag om Himlen i magen.

Ann

tisdag 19 november 2013

Med en grundläggande lojalitet mot det mänskliga

Raymond Carvers namn är ett begrepp, snudd på en kliché. En prosa nedbantad till det allra nödvändigaste. Livssituationer speglade genom vardagens trivialiteter. Den realistiska diskbänken fylld med flaskor och smutsiga glas. Efterföljarna har varit så många att carversk och novellistisk nästan framstått som synonymer.
När jag läser Carvers noveller i samlingsvolymen Där jag ringer ifrån, ett slags Best of- samling sammanställd av författaren själv 1988, samma år som han dog, tar det ändå inte många korthuggna meningar innan jag inser att Carvers stil är allt annat än utsliten. Det här är noveller lika friska och levande, sorgsna och komiska och upprörande som första gången de sattes på pränt.

Här finns resten av min recension av Raymond Carvers Där jag ringer ifrån.

Johan

Romantik och rasfrågor

Hemvändarna från USA tillhör en egen klass i Nigeria – således uttalas Americanah med en både skämtsam och lätt avundsjuk suck. I Chimamanda Ngozi Adichies nya roman blir huvudpersonen Ifemelu en sådan hemvändare, som även om hon kämpat för att behålla sin nigerianska accent saknar ångkokta grönsaker och föredrar synliga takbjälkar framför vräkiga nybyggen. I sådana konkreta detaljer fångar författaren migrantens kulturella kluvenhet, samtidigt som hon målar upp ett Nigeria i omvandling.
Redan i sin genombrottsroman En halv gul sol, som utspelade sig under det förödande Biafrakriget, visade Adichie sin suveräna förmåga att på samma gång ge en lärorik historielektion och väva en klassisk episk bladvändarberättelse.
I Americanah har hon vänt blicken västerut och mot samtiden. När Ifemelu kommer till USA blir hon för första gången varse att hon är svart och startar så småningom bloggen Rastaggat, där hon med slängig ironi dissekerar den amerikanska fixeringen vid hudfärg. En ansenlig del av romanen utspelar sig i en hårflätningssalong – för i ett land där svarta kvinnor måste rakpermanenta sig inför anställningsintervjuer, trots att kemikalierna leder till såriga eksem och håravfall, är frisyren något politiskt. Lyhörd inför alla nyanser fångar Adichie de dolda hierarkierna i blickar, tonfall och ordval.
Fullproppad som den är med heta diskussionsfrågor kunde romanen lätt ha blivit pedagogiskt övertydlig och pamflettartat teoretiserande, men Adichies gestaltningsförmåga gör den oavbrutet levande och engagerande. Rastemat ramas in av en romantisk historia: parallellt med Ifemelus amerikanska äventyr får vi följa hennes ungdomskärlek Obinze, som efter den elfte september inte lyckas få något visum till USA och istället städar toaletter i London. Efter att ha deporterats tillbaka till hemlandet bygger han upp en förmögenhet på tvivelaktiga markaffärer.
Visst går det att ha invändningar mot romanen. Är kärlekshistorien inte en aning konstruerad? Varför bara dessa privilegierade medelklassmiljöer och fixeringen vid framgång? Men sådana anmärkningar smälter lätt bort inför skärpan i iakttagelserna och kraften i berättandet. Americanah är en global nutidsroman, lika underhållande som upplysande.


Översättning Ragnar Strömberg
Albert Bonniers Förlag
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

söndag 17 november 2013

onsdag 13 november 2013

Prekariatets protester


Tahrir. Syntagma. Zucotti Park. Det offentliga rummet har överallt tagits i anspråk av en ny tids proteströrelse: spontan, ledarlös, individualistisk – ja, lika brokig och lös i konturerna som den globala värld den verkar i. Varken organisatorisk styrka eller ideologisk övertygelse håller samman demonstranterna, men oavsett om det är diktaturens eller marknadens diktat man går emot har makten fått anledning att dra åt sig öronen.  
Hur denna senaste urladdning av demokratisk indignation och utopiskt hopp närmare ser ut undersöker Natacha López och Mårten Björk i reportageboken Utan framtid – Protester i den globala krisens spår. Med tonvikt på Spanien, Grekland, Chile och USA tecknar författarna en bild av en rörelse som skiljer sig en hel del från till exempel -68. Då var det välståndets barn som protesterade. Nu är det en generation som i våg efter våg av kris fått se sina framtidsmöjligheter krympa.

Läs här resten av min recension av Natacha López och Mårten Björks bok Utan framtid.  
Johan

tisdag 12 november 2013

Klassrummets kamp för tillvaron

I den så kallade bildningsromanen Giraffens hals låter tyska Judith Schalansky oss betrakta tillvaron genom lärarinnans hårdkokta darwinistiska blick. Hur fick giraffen sin långa hals? Jo, genom generationer av outtröttlig ansträngning. Den som inte sträcker på sig förblir korthalsad och därmed dömd till undergång. Bland eleverna finns inte många sträckta halsar; de befinner sig i pubertetens formlösa och förslöande metamorfos: ”Det var ett sjukdomsliknande tillstånd. Allt man kunde göra var att vänta på att det skulle gå över.”
 Här skriver jag om Giraffens hals.

Ann

fredag 8 november 2013

Förgreningsaktiviteter

Men om jag till en början är rätt skeptisk, till och med en aning irriterad – jag menar: ”hyperneuroakustiska diafragma-kontravibrationer”? – så snärjs jag snart in i den vindlande texten. Det finns en stark intensitet i Ståhls manglande iakttagelser, som någonstans mellan Lotta Lotass och Johan Jönson laddar vardagen med apokalyptiska undertoner och fångar slumpens flipperspel med fysiska kroppar.
Recenserar Robert Ståhls ”Verzweigungsaktivitäten” här.

Ann

torsdag 7 november 2013

Livet som skaver

Titeln låter som en självutplånande försynt vädjan till läsaren: Fem minuter av ditt liv. Fast nog kan man ägna mer än fem minuter åt Elise Ingvarssons tredje diktsamling, och riktigt så snabbläst är den inte heller. Det är en bok som gläntar på dörren till de mörkaste vrårna, som kämpar för att tygla ett inre kaos och vet vad det innebär att stå och gunga på avgrundens rand.

Här recenserar jag Elise Ingvarssons nya diktsamling.

Ann

onsdag 6 november 2013

En stinkande historia

På sätt och vis är det samma historia Kim Leine berättar i roman efter roman. Det handlar om den blåögde nordbon som i ett försök att omskapa sig själv flyr till det främmande Grönland, men istället för förlösning erfar moralisk upplösning. Fast för varje bok har Leine vässat sina stilistiska medel och skärpt den i början något uddlösa blicken för den koloniala ordningen.
I Profeterna vid Evighetsfjorden har han lämnat samtiden och förflyttat sig till det sena sjuttonhundratalet, då Danmark med missionärernas hjälp tog kontrollen över världens största ö.
 
Här recenserar jag Kim Leines roman, som alltså inte bara nominerades till utan också vann Nordiska Rådets litteraturpris.
 
Ann

måndag 4 november 2013