söndag 28 februari 2010

"Bara du, du återvänder"

Paula Modersohn-Becker, "Frauenakt mit Kind vor blühendem Rosenstrauß"


När tv4 jagar spöken kontaktar de gengångarnas anhöriga för att de ska få sina bortgångna släktingar, till och med deras egna barn, att sluta störa. Hemsökt var också Rilke, men han skötte sina utdrivningsförsök på ett betydligt subtilare sätt. Som i "Rekviem till en väninna", tillägnad konstnären Paula Modersohn-Becker:


Om du är här än, om det finns ett ställe
i detta dunkel där din ande dröjer
och känsligt svänger med i dessa flacka
ljudvågor som en röst ensam i natten
rör upp i luften i det höga rummet:
Så hör mig: hjälp mig. Se, vi glider så,
helt omärkligt, tillbaka ur vårt framsteg
och in i något som vi inte menat;
där inne fastnar vi som i en dröm
och dör utan att mer vakna upp.

Översättning Helga Krook

Här hittar man min recension.

Ann

fredag 26 februari 2010

Två sidor av norrländsk noir

Kritiker som snackar ihop sig innan de skriver, som ängsligt vädrar med morrhåren efter den goda eller för dagen gällande smaken och sedan följer varandras små estetiska svansar i samlat lämmeltåg.
Så ska det helst inte gå till, inte i det här hushållet. När Ann och jag båda fick Ola Nilssons "Hundarna" att recensera bestämde vi oss därför för att inte säga ett knyst om vad vi tyckte och tänkte tills vi satt den sista punkten. Skribentsysslorna utfördes därefter under största möjliga tystnad.
Resultatet kan beskådas här: min recension finns i Kristianstadsbladet, Anns i Helsingborgs Dagblad.
Johan

torsdag 25 februari 2010

Idag är jag en pojke

Vincenzo Foppa, St Sebastian, 1489

Om Eli Levéns debutroman skulle ha ett soundtrack tänker jag att det borde vara Antony and the Johnsons For today I am a boy, där den androgyne sångaren med sin skälvande eteriska stämma sjunger: ”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman/One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl/But for today I am a child, for today I am a boy”.
Bokens Sebastian är kanske just nu en pojke, men inom sig har han en annan person som väntat i nitton år på att träda fram: Ellie, ”snöskredsflickan”, den vackra och välformulerade vedergällerskan som ska resa sig ur hans aska och fylla honom med liv.
Men i själva verket är bokens långa titel, Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, stulen från en annan låt, Bright Eyes Oh, you are the roots that sleep beneath my feet and hold the earth in place. Den romantiska raden bildar en tragiskt ironisk inramning till historien om pojken som åtrås av så många män men gång på gång förnekas och sviks av den han själv åtrår.
Med en åkallan av helgonet och gayikonen Sankt Sebastian, vars pilstungna nakna kropp såväl konst- som litteraturhistorien har en lång kärleksrelation till, startar berättelsen sin förtvivlade kryssning genom parker, urinoarer, nattklubbar och okända lägenheter, mellan den svindlande kärleken och de tvångsmässiga raggen.
Det är en smutsig, sårig, högstämt poetisk och hjärtskärande hudlös roman, där författaren djärvt spänner sin skönklingande prosalyriska båge. Nog kan den här och där dallra väl bombastiskt, men Levéns språk är laddat med en högt uppdriven känslighet och en furiös kraft som blåser iväg alla invändningar.
Det ska hård hud till för att inte beröras av denna stormande roman som febrigt fångar den smärtsamma längtan efter att bli den man verkligen är: ”Vad gör man inte för att känna sig riktig?”
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

onsdag 24 februari 2010

Hur många kilo böcker blir det i år?

Brist på utrymme är utomordentligt bra för moralen. När det gäller bokrean alltså. De senaste åren har trångboddheten i bokhyllan inte lämnat något som helst svängrum för utsvävningar och rean har varit en ren – men inte alltid fläckfri − övning i självdisciplin.
Nu hägrar en flytt så småningom och mina drömmar är fyllda med tomma hyllrader. Sådant tenderar att luckra upp moralen när man surfar runt på nätbokhandlarnas hemsidor på jakt efter fynd. Romaner utgör ingen stor frestelse för mig, det behovet är så pass tillgodosett att jag lugnt kan hoppa över Robert Musils egenskapslösa man i två 800-sidiga volymer och Proust i pocketupplaga.
Däremot börjar hjärtat klappa snabbare när jag på Adlibris avdelning för litteraturvetenskap ser Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, Charles Baudelaires bok om Edgar Allan Poe, Amerikas blixt, och Bengt Jangfeldts hyllade Majakovskij-biografi, Med livet som insats. Det är en överhängande risk att jag trycker på beställ-knappen.
Och hade de inte redan prytt mina hyllor skulle nog Witold Gombrowicz dagboksvolym, Carina Burmans praktverk om kritikern Klara Johanson, KJ, Pia Tafdrups poetik Över vattnet går jag och Birgitta Holms och Lisbeth Larssons böcker om Victoria Benedictsson legat i riskzonen för en leverans.
Fast svårare är det att hitta min favoritreagenre poesin. Jag stöter inte på mer än ett fåtal samlingsvolymer i pocket. Först när jag skriver in dikt i sökrutan dyker det upp några enstaka inbundna böcker: håll utkik efter Catullus och Bo Carpelans Nya dikter. På Bokus, som gör sökandet lättare med genreindelning, kan man spana efter Catharina Gripenbergs Ta min hand, det vore underligt, barockpoesi av Olof Wexionius och Erik Beckmans Samlade dikter.
Annars fastnar jag särskilt för kategorin Konst, musik och film på Bokus sajt, där man kan botanisera i en salig blandning av Roland Barthes tankar om fotografi, Klassicismens interiörer, första hjälpen i typografi, nakna män i svensk bildkultur, Bob Dylans klippbok, Pluras svarta blogg och Drottning Silvias festklänningar.
Visst beklagar jag som alla andra de fysiska bokhandlarnas borttynande − men samtidigt mildras sorgen en smula av nätutbudets spännvidd. När hittade man senast en titel som Om kyrklundheten eller en diktsamling av den lettiske poeten Knuts Skujenieks i kedjornas ordinarie reautbud?
Det enda som kan hejda den föresvävande köpyran är tanken på alla de kilon litteratur som måste kånkas vid en flytt. Kanske ska jag ändå nöja mig med att för beskedliga 55 kronor investera i titeln Röj och rensa.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
(Och vid det här laget har jag redan tryckt på beställ-knappen.)

Ann

måndag 22 februari 2010

Här där ett liv slutar och ett annat tar vid

Fåfängligheters fåfänglighet... Peter Boel, Vanitas, 1663

Ett besök på soptippen - förlåt, återvinningscentralen heter det nuförtiden - är en blandad upplevelse. En stor befrielse att bli av med bördan av skrot man dragit på sig under årens lopp. En stor beklämning att se alla de föremål människor kasserat på enbart en dag. Tjockteveapparater så stora att man knappt trodde det var möjligt, fula klumpiga grå dataskärmar i ett generande antal; jag bidrar med ytterligare ett par. Och bland allt skräp ser jag en vacker grå läsfåtölj utan synliga skador som jag gärna när som helst skulle placera i mitt hem, men den är redan förlorad långt nere i containerns djup.
Apropå förra inlägget hamnar jag i en diskussion om skrotets själ: kommer man en dag att se charmen i våra plastprylar och elektronikprodukter, precis som vi kan falla i trans över forna tiders slitna bruksföremål? Visst finns det ting som rostar estetiskt, men jag har svårt att se hur till exempel min gräsliga gamla bergssprängare eller lågprisdammsugaren som havererade efter några års användning någonsin skulle kunna få en vacker patina.
Hur som helst fullbordar vi kretsloppet genom att direkt efter våra återvinningsmödor åka till det nybyggda Ikea. Det tomrum som uppstått skall åter fyllas.

Sopslätten. Sopberget. Sopriket.
Sopornas liv.

Ett liv underifrån kunde man säga
ett liv bakvägen.
Här där ett liv slutar och ett annat tar vid
Livsbränning. Livsavfall. Livsämnen.
Inkarnationerna.
/.../
Och schaktmaskinerna kommer
de kör över det taggiga och gör det böljande
och tuggmaskinerna kommer
och brännmaskinerna kommer
de ger innehållet tyngd och anseende, de rundar formerna
och gör en mytologi.
Här vid ett livs undergång kan de som lyss
känna liv födas.

Och burkarna, skorna, knapparna, hängslena, fåtöljerna,
täckena, spiralfjädrarna, hattarna, underkläderna,
tejpen, bokpärmarna, skrubbstädningen.

När jag går nära hit
och jag har sopor och stillhet i mitt sinne
ger den sitt tillbaka.
Lennart Sjögren, ur "Sopstationen" i "Men också denna skog" (1980)

Ann

fredag 19 februari 2010

Själlösa ting

Ingenting man hittar på vår vind. Pieter Claesz, Vanitas stilleben, 1628

Vindsröjning pågår, och det är ett projekt värdigt Sisyfos. Gamla ting kan vara ljuvliga, men tyvärr är merparten av de prylar som står att finna i vårt förråd av ett obevekligt charmlöst slag. Elektronikskrot från de senaste decennierna - existerar något mer själlöst? Vi hade nyligen vindsinbrott, men inte ens tjuven lyckades hitta något värt att släpa med sig. Tyvärr. Vi hade sannerligen uppskattat lite hjälp i rensningen.
Under bördan av sopberget får lite civilisationskritisk Rilke bli till tröst:
Hotet mot allt det vi uppnått finns i maskinen
om den blir tanke och inte en lydande part.
Och för att handen inte skall störa doktrinen
till det beslutade bygget slipar den stenen med fart.
Ingenstans hålls den i styr, så vi någon gång fredas.
Där i en avskild fabrik må den oljas och röras.
Den tror sig veta hur livet skulle beredas,
lika beslutsamt ordnas, skapas, förstöras.

Tillvaron är dock fötrollad ännu; på hundra
ställen finns källorna kvar. Och flödena renar
de krafter som endast den ödmjuke vågar beundra.

Ord söker fånga det outsägligas art...
Alltid ny musik bygger av bävande stenar
ett gudsägnat hus i det rum som var obrukbart.

Ur Sonetterna till Orfeus, översatt av Martin Tegen
Ann

onsdag 17 februari 2010

Rilkes förhållande till lök

Franz von Stuck, "Orfeus"

Att överföra rim till svenska är förstås ett sjå och all respekt åt de översättare som lägger manken till för att få bunden dikt att flyta på vårt lite knaggliga språk. Men ibland är rimmen faktiskt överskattade och man kunde önska att diktuttolkarna hade lite mindre respekt för originalets schema. Jag väljer hellre en översättning som fångar rytmen och grundstämningen än en som pressar och klämmer och kränger för att få AbAb-mönstret på plats.
Problemet blir akut när jag läser Martin Tegens nytolkning av Rainer Maria Rilkes Sonetter till Orfeus, som i fjol gavs ut på Themis. Jag har stort förtroende för Tegen som översättare och länge läser jag i full förnöjelse. Men så kommer den där löken i sonett nummer tolv. Vad tyckte Rilke om lök egentligen? Det har jag ingen aning om, jag vet bara att han i alla fall inte diktade om dem i sonett nummer tolv. Likafullt finns där en lök i den svenska versionen, där den fjärde strofen lyder:
Allt kan bli episod:
mörker och salighet,
böcker, blommor och lök
Jo visst, lök rimmar utmärkt på den tredje strofens flygförsök. Men Rilke själv skrev så här:
Alles ist ausgeruht:
Dunkel und Helligkeit,
Blume und Buch
Därefter förföljer lukten av den prosaiska löken mig genom boken. Det är hemskt tråkigt och orättvist, för det är på många sätt en utmärkt tolkning och en mycket fin bok och man ska absolut inte missa Staffan Bergstens efterord. Så för att mildra mitt samvete över det här sura inlägget, här ett bravurstycke Rilke via Tegen:
Blott den som lyran fått bära
i skuggornas värld
får ge deras eviga ära
lovprisets gärd.

Blott den som skuggor i lag
vallmo fått äta
kan svaga tonens behag
aldrig förgäta.

Spegeln i dammet har sparat
oron och ron:
Minns då dess bild.

Först i det dubbla varat
blir rösternas ton
evig och mild.
Ann

tisdag 16 februari 2010

Farväl till paradiset

Massaccio; Utdrivandet ur Paradiset; Brancaccikapellet, Santa Maria del Carmine, Florens

DNA-molekylen eller Guds pekfinger. Adams revben eller Australopithecus afarensis. Frågan om livet på jorden är resultatet av årmiljarders evolution eller uppstod för sextusen år sedan under en hektisk skapelsevecka kan tyckas för banal för att tas på allvar. Ändå ansluter sig över fyrtio procent av amerikanerna till en bokstavlig tolkning av Första Mosebok. Och en opinionsundersökning visar att bara fyra femtedelar av Sveriges befolkning är övertygade om att människan utvecklats ur tidigare djurarter.
När ärkedarwinisten Richard Dawkins i "Så gick det till" går till storms mot kreationismen är det följaktligen ingen väderkvarn han angriper, även om de resursstarka motståndarna till utvecklingsläran vanligtvis maler sina argument i en beklämmande rundgång. Det finns inga hållbara bevis, säger de; fram med fossilen och de felande länkarna. Med pedagogiskt sinne och smittande entusiasm lägger Dawkins korten på bordet.
Här finns de belägg för evolutionen som förelåg redan på Darwins tid, de som utgår från anatomiska jämförelser, fossilfynd och artspridningen över kontinenterna, men också de som förutsätter molekylärbiologins och genetikens senaste landvinningar. Bakom naturens sublima skådespel frilägger Dawkins överallt den själviska genens småskaliga bemödanden. Orkidéernas färgprakt. Gepardens kapplöpning mot antilopen. I slutändan handlar allt om ”att självkopierande instruktioner för självkopiering ska överleva”.
De biologiska ”historieförnekarna” får lära sig att de felande länkarna inte längre felas. Samtidigt bjuder boken alla oss andra, vi som inte skäms över att kalla schimpansen för kusin, på mer än bara självbekräftande jovisst-upplevelser. Inte minst lyckas Dawkins förena en intressant principdiskussion med en uppsjö av fascinerande detaljer. Och vem vet, kanske han till och med kan få en och annan förtappad kreationist att skåda det darwinistiska ljuset.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

måndag 15 februari 2010

"irrandet i skogarna är som evigheten"

Gustav Klimt, Kärret
Och i tjärnen
var månen en svepning
och jämrande klagade pilträden under
den första snön.
Det snöar.
Den nakna rör sig längs
skogsbrynet.
Jorden, en sömngångare,
faller ur sin bana
och sina fästen.
Sjustjärnorna beslöjas
och natten
stärker sitt grepp.
Rösten tiger
och i denna stumhet
drivs jorden
mot det tomma.

Här skriver jag om Clara Janés fantastiska diktsamling "Skogens hemligheter", översatt av Ingrid Wickström.

Ann

Antigone mellan sköldarna


Hur skapar man dramatik av en krigsförbrytelse, en avrättning av tusentals krigsfångar? Ja, i Hollywood fokuserar man förstås på en överlevare, smusslar in en dos hjältemod och låter för allt i världen inte Krzysztof Penderecki stå för soundtracket. Fast "Massakern i Katyn", som jag ser på DVD, är nu ingen produkt från drömfabriken. I Andrzej Wajdas storfilm trängs polackerna mellan de militärgrå invasionsarméerna från öst och väst.
Massakern, begången av Stalins bödelsdrängar, förvandlas omedelbart till ett nummer i den psykologiska krigföringen. Nazisterna utnyttjar offrens anhöriga som brickor i sitt propagandaspel. Röda armén skyller förbrytelsen på nazisterna. Mellan sköldarna kämpar Antigone, naturligtvis förgäves, för att ge sin bror en anständig gravplats.
Den enda man som kommer tillbaks från fånglägret gör det som kollaboratör. Det hjältemod han visar är att rikta pistolmynningen mot den egna tinningen.

Johan

söndag 14 februari 2010

Alla hjärtans kyssar

Auguste Rodin, The Kiss

JH Füssli, Amor & Psyche

Tamara de Lempicka, The Kiss

Det var ju inte vidare romantiskt att publicera en istidsdikt på Alla hjärtans dag. Så nu blir det bättring med ett lite mer sensuellt poem:

Du är ljuset, jag är ögat,
du är luften, jag är lungorna.
Du är orden, jag är tungan.

Jag är huden, du är värmen
du är rörelsen och jag är armen

Du är berget, jag är trädet,
du är stupet, jag är fallet
Du är elden. Jag är veden.

Torsten Pettersson, ur "Seendets rike"

Ann

Apropå rådande istid

Caspar David Friedrich, Ishavet


Nu stod den oavvislig där, den vita
och kala muren, gråkall under molnen,
en isslätt, en polarslätt ställd på högkant.
Han kunde inte se för alla dimmor
hur högt den nådde; den försvann där uppe.
Den stängde synfältet mot allting annat
och den drog girigt till sig alla tankar
som ett magnetberg leder en kompassnål.
Den var en stelnad forntid, lik ett minne,
någons totala minne, permafruset.
Där inne någonstans fanns en bevarad
men isolerad verklighet, försvunnen,
fast ännu synlig om han skärpte blicken.
Vad är vi utan våra tidigsyner
av detta som vårt minne återskapar?
De finns där borta, alltid oförstörda
och sådana de varit, inte sådana
de blivit sedan åren format om dem.
Långt borta finns de, dessa ursprungsbilder,
Långt borta finns de kvar, bärnstensinsekter,
inkapslade i andra dimensioner,
orörliga, men ändå kvar ibland oss
så självklart som i alla andra drömmar,
så omotsägliga som alla drömmar.
Tid efter annan, som då världen vänder,
blir vi dem varse, alltid med förvåning,
som en bekräftelse av våra misstag.


Thomas Warburton, ur sviten "Om en istid" i diktsamlingen "Tid efter annan"

lördag 13 februari 2010

I laglöst diktland

Det börjar med ett ”WHUKK” och slutar med en serie nollor och ettor. Däremellan förekommer ett aktningsvärt antal förklaringar, bestämningar, utläggningar, preciseringar och fastslaganden som knappast gör någon klokare.
Om landet är byggt av lag, så är Pär Thörns poesi byggd av en salig blandning meningslösa listor, bredbenta definitioner, förryckt systematik, nippriga konspirationsteorier, förunderliga fakta, osnutna skrönor och makalösa mutationer.

Läs resten av min recension av Pär Thörns "Land skall med lag byggas här.

Ann

torsdag 11 februari 2010

Fler variationer på vinterbäckar




Eftersom jag har en stark faiblesse för vattendrag i vinterlandskap, här ett litet minitema med den norske konstnären Fritz Thaulow (1847-1906). Det är inte svårt att förstå att han i början av sin bana siktade på att bli marinmålare - när han inte rönte några vidare framgångar inom det området vände han blickarna åt annat håll, men fortsatte uppenbarligen måla vattenspeglingar som om han siktade på nordiskt mästerskap i genren.

Ann

onsdag 10 februari 2010

Support our troops

Hegemoni. Ett tillstånd där en dominerande grupp utövar makt över underordnade grupper genom att få den egna världsbilden att framstå som självklar, som ett uttryck för sakernas normala beskaffenhet.
I Expressen uppmanas vi att stötta svenskarna i Afghanistan genom att köpa Gula bandet. Samma patriotiska symbol som alltsedan Gulfkriget fått signalera stöd till amerikanska soldater i krigsoperationer utomlands. Support our troops.
Krigsveteraner är en självklar ingrediens i filmer och böcker. Nu finns de också i den svenska vardagen. Liksom unga män som fraktas hem i kistor.
Så har Sverige tagit ytterligare ett litet steg på vägen till att bli en normal krigförande stat i den globala maktordningen. Och som alltid när avgörade förändringar äger rum sker det steg för steg, genom små betydelseförskjutningar, utan demokratisk debatt. Tills den som motsätter sig framstår som verklighetsfrämmande.
Johan

tisdag 9 februari 2010

Kvällskvistens kvitter

Albrecht Dürer, Tre studier av en domherre


Visste ni att domherren, som anses vara en ganska så skral sångare, förr var populär som burfågel för sin förmåga att lära sig melodier? Domherrar kunde lära sig sjunga Händel och Schubert - en engelsk fågel lär ha braverat med God Save the King - men metoderna för att pränta in den kunskapen var allt annat än humana: bländning och svält.
Det är Bengt Emil Johnson som berättar detta i sin och Sten Wahlströms ljudboksserie om fåglar och deras läten, utomordentligt trevlig lyssning för en urban människa som vill förbättra sina påvra ornitologiska kunskaper.
Sedan kan man läsa Bengt Emil Johnsons dikter också. Som denna:
Här sprang just alla ögonblick förbi
utan brådska.
Solen måste ha lyst över dem
fast det var mulet och ingenting
påminde om himlasfären.
Vi drog upp blixtlåsen.
Efter en kort stund lyfte en fågel,
det kan ha varit en nötväcka.
Här skriver jag om Bengt Emil Johnsons nya diktsamling "Aftonsånger".
Ann

måndag 8 februari 2010

"Nu seglar vi in i livet"

J.C. Dahl, "Mor och barn vid havet", 1830

Man kan älska eller hata Jon Fosses repititiva stil, i alla fall gilla eller ogilla. Man kan till och med göra bådadera, beroende på tillfälle. Men att, som Sydsvenskans recensent gjorde, hävda att en "fast hand" borde gjort något åt upprepningarna i den senast översatta boken, ja det är lite som att mena att någon borde sagt åt Kafka att inte vara så himla absurd, eller att en korrekturläsare borde hyfsat till James Joyce interpunktering. Nå, kritikerna har tyckt olika om Fosses "Det är Ales/Sömnlösa" (Bonniers, översatt av Urban Andersson). Rutinmässiga ritualer tyckte till exempel Nils Schwartz i Expressen, medan Martin Lagerholm i SvD tvärtemot fann boken fullkomligt hänförande, och så här skrev jag:

Rundgången är Jon Fosses stilistiska signum. För såväl dramatikern som prosaisten är språket en deg, gjord på minsta möjliga antal ingredienser, som knådas i det oändliga och vars form långsamt förskjuts utan att knappt synbarligen förändras. Det är less is more i en samtidigt arkaiskt klingande och modernistiskt idisslande förpackning. Är man på fel humör kan de malande omtagningarna göra en vansinnig − på rätt dag har hans suggestivt repetitiva prosa en hypnotisk verkan.
För den som inte redan är Fossefrälst kan det vara en god idé att ta sig an honom i liten skala, som de två korta berättelser som nu översatts och samlats i en volym: Det är Ales och Sömnlösa.
I den första berättelsen tänker en änka tillbaka på dagen för mer än tjugo år sedan då hennes man försvann i fjorden. Drömlikt träder maken fram tillsammans med för länge sedan döda släktingar, inte minst en liten pojke som för ett sekel sedan även han drunknade. I sorgens ekokammare glider tiderna samman; allt och alla tycks existera samtidigt.
Sömnlösa är en variation på en av världens mest kända myter. Ett ungt par söker husrum, men trots − eller kanske snarare på grund av − att hon är höggravid och när som helst ska föda nekas de överallt skydd undan senhöstrusket. I Fosses händer blir det evangeliska dramat en grym allegori över fattigdomens villkor och nödens desperata lag. Men berättelsen är också en arketypisk återgivning av uppbrottet och den förhoppningsfulla nystarten, skildrad med svidande poetisk skönhet: ”Nu börjar livet, säger hon/Nu seglar vi in i livet, säger han”.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

söndag 7 februari 2010

Etnisk krimi i lusekoftornas land

Vad man söker ska man finna. Sannolikt gäller det också för mordutredningar. Och vad händer i så fall om sökandet styrs av etniska förväntningar?
I "Marions slöja" har den norske författaren Roy Jacobsen breddat sitt register och skrivit en mer eller mindre renodlad kriminalroman. Snabba cash för en etablerad författare som insett att man inte blir rik på att nomineras till Nordiska rådets litteraturpris? Ja, kanske det, men Jacobsen utnyttjar samtidigt deckargenrens möjligheter till att ro hem en och annan politisk poäng i de ulliga lusekoftornas land.
Hedersmord eller rasistdåd? Det är frågan polisen ställer sig när Nasreen, en ung pakistansk kvinna som har norsk pojkvän, hittas mördad i en glascontainer, med vänster hand avhuggen. Så småningom hittar man också en kapad vänsterhand med Nasreens ring på fingret. Kruxet är bara att handen inte matchar kroppen. I takt med att liken ökar i antal liknar det hela mer och mer ett krig. ”Mellan kön. Och två kulturer”.
Marion, ett mellanting mellan tuff snut och ensamstående mamma med dåligt självförtroende kopplat till ett efterhängset faderskomplex, tar sig an fallet tillsammans med kollegerna i specialenheten för etniskt relaterad kriminalitet. När utredningen går i stå blir de tidigare kreativa motsättningarna i gruppen ohanterliga, och Marion tvingas till slut konfronteras med sina personliga problem.
Jacobsen har ett språk man inte är bortskämd med i deckarsammanhang. Här finns en långsamhet i gestaltningen och omsorg om de psykologiska dagrarna, men också ett litterärt driv i de renodlade actionavsnitten. Likafullt undrar jag, när jag kommer till sista sidan, om "Marions slöja" till syvende och sist inte bara är ytterligare en nordisk deckare om en modern hjältinna i rafflande kamp med en seriemördare, vars estetiska arrangemang av mordoffren kommer att göra sig bra i filmversionen.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan

torsdag 4 februari 2010

Working 9 to 5

- Hm, jag får nog ta och putsa lite till på den där meningen.
Isis

onsdag 3 februari 2010

Förtryck urholkar själen

Alla tycks just nu läsa Sofi Oksanens Utrensning, och de gör det rätt i. Så här skrev jag om boken i Norrköpings Tidningar:

Kommunistdiktaturens ohöljda terror eller kapitalismens illusoriska frihet - oavsett vilket är kvinnokroppen en spelbricka som utnyttjas på det brutalaste vis. Det slår finska författaren Sofi Oksanen fast med rakbladsvass skärpa i den hyllade och prisbelönta romanen Utrensning.

Resten av recensionen kan man läsa här.
Ann

tisdag 2 februari 2010

Roland rider igen

Roland på kyrkfönster, Katedralen i Chartres, 1225


"Fram till förra året hade hjälten Rolands hornstöt inte klingat på svensk mark sedan tjugotalet, då i Frans G Bengtssons preciöst rimmade tolkning. Ja, i själva verket hade Rolandssången, det berömda fornfranska riddareposet från slutet av 1000-talet, aldrig i sin helhet översatts till svenska. Så med ens har vi två tolkningar att välja mellan. I somras kom Jens Nordenhök med sin version på förlaget Brandgul. Nu utmanas han till höviskt envig av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt på Bonniers". Läs resten av min recension här.

Johan

måndag 1 februari 2010

Städning undanbedes

- Nog är väl det där med ordning och reda en aning överskattat?
Ossian