söndag 28 oktober 2012

tisdag 23 oktober 2012

Social stumhet och filosofisk lomhördhet

De flesta liv består av kompromisser och halvmesyrer. Vi följer bekväma, vältrampade stigar och rör sällan upp det stoff som drömmar vävs av, oavsett om våra försiktighetsmått och karriärsteg är framgångsrika eller misslyckade.
Undantagen – de personer som tar tillvarons existentiella fordringar på dödligt allvar och gjuter sina liv i egna former – är lika ovanliga som fascinerande. Helgon, kättare, genier och idioter kallar vi dem. En sådan undantagsmänniska var Ludwig Wittgenstein, vars egenartade levnadslopp väcker lika stort intresse som hans filosofiska tankar.
 
Läs resten av min recension av Sten Anderssons biografi Filosofen som inte ville tala - Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein här.

Johan

måndag 22 oktober 2012

Vem får Augustpriset?

Ja, det kan vi ju bara gissa oss till än så länge. Men här skriver jag i alla fall en kommentar till nomineringarna.

Ann

Bokskog

Piet Mondrian, Skog med bokträd

söndag 21 oktober 2012

Sylvia Plaths födelsedag



Lördag den 27 oktober skulle Sylvia Plath ha fyllt 80 år. Det kommer att uppmärksammas, hur kan man läsa om i en kort intervju med mig här. Och här står det lite mer om evenemanget.

Ann



fredag 19 oktober 2012

Grammatiskt blekmedel

I Hallgrens flora växer oskuldens rosor i en förgiftad jord. Ett historiskt arv värker i texten: alla de övergrepp som begåtts utifrån föreställningar om nationen, folkhemmet, fosterjorden. Det är inte godhetens och neutralitetens Sverige som tar form på Hallgrens karta utan ett land av steriliseringar, lobotomeringar och deportationer, ett land med en självbild av teflon där debatterna fungerar som ”grammatiskt blekmedel”.

Jag gästrecenserar Hanna Hallgrens diktsamling Roslära i Aftonbladet. Här hittar man texten.

Ann

Gunnar Ekelöfs sophög

Gunnar Ekelöfs barndom var ett sår som aldrig läkte, ja, som tycktes bli allt mer infekterat och varigt med åren. Samtidigt var det ett stoff som han bearbetade intensivt i sin poesi, hans ”kreativa mylla”, enligt Johan Cullberg i studien En diktares kompost. I titeln fångar Cullberg dubbelheten hos de mörka minnena: avskrädet och skiten som hela tiden skapar ny näring. ”Så skapar livet nytt av lump”, formulerade Ekelöf själv sina utflykter till hågkomsternas sophög.

Hela min recension av Johan Cullbergs bok om Gunnar Ekelöf finns här.

Ann

måndag 15 oktober 2012

Höstpalett

John Henry Twachtman, Hemlock Pool (aka Autumn), 1894

lördag 13 oktober 2012

Höstrapport

Efter att ha jobbat konstant sedan augusti känns det omtumlande att ha några lediga dagar - tack Svenska Akademien för det eminenta valet av en författare jag inte läst, vilket innebar en extra dag utan jobb - och gå ut och andas frisk luft. Norrländsk frisk luft dessutom.
Det känns som om jag befinner mig i en centrifug av arbete, varje gång jag tror att det är på väg att sakta ned kastas jag in i ett nytt uppdrag. Roligt, men jag kippar efter den där luften.
Och under tiden har det gått och blivit höst!
Är ni medvetna om hur sanslöst vacker hösten är? Så klart. Annars kan jag alltid påminna er tills ni storknar av bilder på oktoberlöv...
Ann





fredag 12 oktober 2012

Till maktens lov


Mo Yan får ursäkta, men dagens nobelpristillkännagivande känns ännu mer kinesiskt än gårdagens. Makten får medalj för sitt arbete för Fred och Frihet. Medborgarna förväntas stå på led och vifta med små flaggor. Leve Den Store ledaren Barroso! Leve Den Käre Ledaren Rumpuy! En och annan dissident muttrar för sig själv att EU lika mycket som ett fredsprojekt var ett kallakrigsprojekt, att det alltmer utvecklas till ett stormaktsprojekt med krigspotential. Låt sådana rabulister hållas. EU är ett fredsprojekt är ett fredsprojekt är ett fredsprojekt. Det säger alla fria medier. Nu står det ingraverat på en guldmedalj. När Makten växer så växer Freden och Friheten. Och vem vill inte ha Fred och Frihet?
Johan

torsdag 11 oktober 2012

Nobel samling

Att tilldelas prisernas pris är ingen garanti för odödlighet. Åtskilliga böcker av hedrade författare står och samlar damm i bibliotekens magasin.
Men för de bortglömda författarna finns en stark fördel med Nobelstämpeln: det är alltid en anledning att damma av dem igen.

Inte nöjd med årets Nobelpris? Då man kan läsa den här antologin istället.

Ann

onsdag 10 oktober 2012

Umeälven, oktober

 


 
Ann

Ljummet tigande

Men i denna första scen visar Lindström hur skickligt hon förmår ladda en vardagssituation med underliggande spänning, rädsla, skräck. Så nedtonat, med ett enkelt och vackert språk som låter känslorna blåsa igenom texten som vinden i klänningstyget.
Kanske är det därför – snarare än på grund av hyllningarna och Nordiska rådets litteraturpris – som jag blir besviken på fortsättningen.

Min recension av Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia finns här.

Ann

måndag 8 oktober 2012

Oktober

Isaak Levitan, Oktober (Höst), 1891

Den brune eminensen

I Kalla krigets tvetydiga värld frodades personer som hellre ville verka än synas. Grå eminenser som spann intrikata nät i mörka vrår. Skuggestalter som spelade ut sina kort i dunkla rum.
En sådan grå - eller snarare brun - skymningsaktör var schweizaren Francois Genoud, en person så undflyende att till och med Stasi kallade honom outgrundlig. Naziförläggare, terroristbankir, mytfabrikör, flygkapningsadministratör, alla krigsförbrytares bäste vän är bara några av de epitet han gjorde skäl för bakom fasaden av respektabel affärsman.
 
Läs resten av min recension av Willi Winklers Mörkermannen här.
 
Johan

fredag 5 oktober 2012

Brøggers majestätiska vrede

När hon blir kallad ikon skakar hon vänligt avvisande på huvudet. Rollen som aktivist iklär hon sig däremot gärna: sådana behövs det fler av i författarskrået när läget är som det är i Danmark.
- Jag tror att det är godt för en författare att vara kontroversiell.
Suzanne Brøgger på Malmö stadsbibliotek i samtal med Rakel Chukri har en drottninglik karisma, men när hon talar om det mentala tillståndet i sitt självtillräckliga hemland är det utan diplomatiska omskrivningar. I landet som är besatt av yttrandefriheten har rätten att yttra sig i själva verket underkastats centralmakten och all debatt tar slut med ett avfärdande nyspråk.
- Jag blir stum, kommenterar hon den danska attityden.
Men inte stummare än att hon skrivit en bok i raseri, Brev till prinsen av Mogadonien, där en sömntablett fått ge namn åt det land hon häcklar.
Skärpan i det hon skrivit får henne själv att skratta på scenen när stycken ur boken läses upp av en skådespelare. Hon identifierar sig inte med sina böcker, känner sig främmande för dem när de väl är publicerade, och hävdar att hon själv är en betydligt blidare person än bokens Fru Z. Fast det tror man inte riktigt på när hon lägger ut texten om det tillslutna intellektuella klimatet.
Och inte minst när hon berättar om hur dystopierna hon växte upp med, som Huxleys Du sköna nya värld och Orwells 1984, har blivit verklighet - vi ser teknologin som gud, proppar i oss lyckopiller och gläder oss åt att bli övervakade - anar man en majestätisk vrede.

Ann

onsdag 3 oktober 2012

Knausgårds femma

Fylla, förälskelser och författarnovisens kamp vid skrivmaskinen tillhör den grabbiga generationsromanens stapelvaror. Det är kärleksrus och bakrus och världen som ligger öppen och dallrar i det flackande men hoppfulla ljus som är ungdomens.
När Karl Ove Knausgård i femte delen av Min kamp skildrar konstnären som valp i det sena åttio- och tidiga nittiotalets Bergen finns sådana inslag på var och varannan sida. Ändå har romanen betydligt mer gemensamt med bekännelselitteraturen än med något försök i den självmytologiserande genren.
Knausgård blickar ner i narcissusbrunnen och tillbaka bligar en nuna som är falsk och ynklig, eller egentligen bara så korkad som en begåvad ung man som söker sin väg i tillvaron nödvändigtvis är. Ja, skrivpulpeten blir ett biktbås eller en psykologsoffa där alla nödlögner, otroheter och pinsamheter ska fram i ljuset. Trots referenser till hårgelé, maxisinglar och floppydiskar är texten så hudnära att varje nostalgisk impuls stannar av.
Samtidigt är Min kamp 5 en rätt så uppbygglig berättelse om revansch. Nitton år ung börjar Karl Ove på den prestigefulla Skrivekunstakademiet, en institution som framför allt lär honom att han inte är ett författarämne. Ändå fortsätter han – med en prosa ”någonstans mellan Hamsun och Bukowski” och intellektuell hunger såväl som törst på livet – att streta med sitt skrivande, och när boken är slut har han nått fram till sitt hägrande mål och romandebuterar.
Liknar man den sexdelade romansviten Min kamp vid en flod så börjar den med en svallande kaskad i de två första delarna för att sedan i de tre följande flyta fram i lugnare mak. Som tidigare är Knausgård bäst när han går in i de enskilda ögonblicken, tänjer ut dem, mättar dem med sinnesintryck och tankar, men också de enklare, rakt berättade avsnitten håller vad skönlitteraturen allt som oftast bara lovar.
Nämligen att förflytta läsaren till en annan tid, en annan plats, ett annat medvetande, främmande och samtidigt i hög grad välbekant.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

 

måndag 1 oktober 2012

Stilla böcker

Henri Matisse, Stilleben med böcker och ljus, 1890