fredag 30 augusti 2013

Kritikens eviga kris

Kritiken befinner sig i förfall. Bokrecensionerna har blivit kortare, skrivs snabbare och häver ur sig åsikter snarare än kunskaper. Så klagade Virginia Woolf redan på 1930-talet. Men det sades säkert ifjol också, i någon av de eviga debatterna om litteraturkritikens kris.
Här skriver jag om litteraturkritik genom hundra år utifrån Lina Samuelssons avhandling Kritikens ordning.

Ann

måndag 26 augusti 2013

lördag 24 augusti 2013

Louisiana med litterär guldkant


Utanför lyser månen över Henry Moores liggande figur. Inne i konsertsalen berättar Column McCann om sitt stora handikapp som författare: en lycklig barndom. Därför brinner han för fantasin: att skriva är att gå på äventyr och upptäcka nya territorier. Allt bra historieberättande handlar om radikal empati, slår han fast.
Jag besöker Louisiana Literature, här.

Ann

fredag 23 augusti 2013

1,2 kilos underhållning

I ”Aldermanns arvinge” är Håkansson tillbaka i de hemliga sällskapens och besatta kufarnas tillslutna rum, men något har hänt med hennes stil.
Författaren har släppt loss det som brukar gå under beteckningen berättarglädje och piskar på intrigen så att sidorna flyger, korsande Dan Browns cliffhangertalang med Umberto Ecos boksynta äventyrslusta. Bland svenska kollegor kan tankarna gå till Carina Burman och Carl Johan Vallgren – det är fråga om underhållningslitteratur av hög klass i den anglosaxiska skolan, lika bildningsrik som spänningsfylld. Inte helt oväntat visar sig Håkansson behärska genren snyggare och smartare än de flesta.
Här recenserar jag "Aldermanns arvinge".

Ann

Arken i det blå



Det är havets färg, såväl som melankolins. När den kinesiske konstnären Yang Shaobin väljer att måla i blått är det en kulör som har en stark konsthistorisk laddning, samtidigt som den anspelar på vår blå planet och dess öde.
Färgen omsluter betraktaren som kliver in i hans "Blue Room" på Arken. En hel vägg är klädd med uppblåsta porträtt av världens ledare, bekanta ansikten med beslutsamma miner. Där är Obama, Merkel, Putin.
Jag har sett Yang Shaobin och ytterligare två utställningar på Arken, här.

Ann

onsdag 21 augusti 2013

Den tunga bokhösten

 
Bokhösten startar tungt. Det började med Hilary Mantel på närmare 650 sidor. Nu sitter kulturreservatet med varsin tegelsten. Snart i recensioner nära dig.

tisdag 20 augusti 2013

Maktens snärjande trådar

Hur mycket Tudors står vi ut med egentligen? Efter den sängkammarfixerade tv-serien, kostymdramer som Den andra systern Boleyn och typ hundratals anglosaxiska romaner på temat borde vi väl vara mer än mätta på fiktion om Henrik VIII och hans kortlivade fruar?
Men tydligen orkar vi en rejäl dos tudoriana till. Närmare bestämt en trilogi av tegelstenar med kungens rådgivare Thomas Cromwell i huvudrollen.
Med första delen Wolf Hall kammade Hilary Mantel hem de finaste priserna och hyllades i England som en förnyare av den historiska romanen. Hennes prosa är på samma gång modernt ledig och monumental – den svenska översättningen har en lätt arkaisk klang med stundtals lite lustigt gammeldags ordval, som däka för flicka.
Thomas Cromwell var mannen som gav kungen makten att följa sina lustar: det vill säga, förskjuta första hustrun, gifta om sig med Anne Boleyn, bli överhuvud för engelska kyrkan, plundra klostren på rikedomar och halshugga sina meningsmotståndare. I historien har han fått spela den klassiska skurkrollen: en fruktad intrigör utan skrupler som lånar ut sin lagvrängande begåvning till vilket smutsjobb kung Henrik än vill ha gjort.
När Mantel ger Cromwell själv perspektivet blir bilden en annan, betydligt mer nyanserad och inkännande. Som son till en smed klättrar han med sin oöverträffade begåvning uppåt i hierarkin tills han blir kungens högra hand, lika hatad av aristokratin som oumbärlig för rikets skötsel. Medan kungen håller på att sprängas av åtrå till den strategiskt kyska Anne och frustration över den obstruerande påven ges Cromwell chansen att reformera England efter sina ideal – men på vägen dit måste han också svika principer, och ju närmare han kommer makten desto mer slukas han upp av den.
Mantel följer de politiska intrigerna, byråkratiska ränkerna och det ödesdigra skvallret med skarp blick, vass tunga och emotionell laddning. Wolf Hall är en överflödande detaljrik och färgmättad gobeläng till roman, som låter maktens snärjande trådar dingla i all deras dödsbringande prakt.

Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

måndag 19 augusti 2013

tisdag 13 augusti 2013

Den största fasan

Vi har hört, sett och läst detaljerna många gånger om, i sanna berättelser och fiktiva, vi har bilderna inristade på våra näthinnor: de överfulla tågvagnarna, groparna fulla med lik, gaskamrarna, de utmärglade kropparna bakom taggtråden. Ändå är ”Förintelsen” skakande läsning, blodisande.
Här recenserar jag Charles Reznikoffs bok.

Ann

söndag 11 augusti 2013

Katt i skog

Paula Modersohn-Becker, Girl with cat in the Wood, 1904

lördag 10 augusti 2013

Ett pärlband av erfarenhet

""Det finns bara texter, inga olika genrer", deklarerar Strömstedt och lever upp till sin ovilja att kategorisera genom att röra sig fritt mellan ämnena och låta tankarna flyga. Så uppstår den särskilda svävning som präglar hennes prosa, en spontanitet – möjligen skenbar – som gör att hon kan ta sig an svåra ämnen utan att tynga texten."
 
Här skriver jag om Margareta Strömstedt.
 
Ann

måndag 5 augusti 2013

söndag 4 augusti 2013

En helt vanlig legend



Nej, den återuppståndne Rodriguez vänder inte längre ryggen åt publiken när han sjunger. Han nöjer sig med att extremt cool gömma sig bakom hatt och solglasögon. Stödd på båda sidor tar han sig mödosamt fram till stolen på scenen, och man förstår att 71-åringen egentligen inte är i fysisk form för att kuska världen runt. Rösten har förstås också den åldrats sedan början av sjuttiotalet, men vi har inte kommit till Vanguardfestivalen i Köpenhamn i första hand för att lyssna till skönsång, utan för att se och höra mannen själv framföra sina sånger – dessa senkomna klassiker som för bara ett par år sedan var helt okända.
När Crucify Your Mind kommer som tredje låt infinner sig magin, och den ligger kvar över Söndermarksnatten under den dryga timme som konserten varar – man får intrycket att det är så länge som Rodriguez orkar spela. Apropå hypen kring det sena genombrottet säger han från sin stol med en typisk ironisk twist: ”I just want to be treated like an ordinary legend”.   

Johan