måndag 27 maj 2013

onsdag 22 maj 2013

Warszawaghettots hjältar

Världshistorien liknar sällan ett hjältemonument, och ju närmre man kommer ett skeende desto mer ser man av sprickor och ihåligheter. Ändå finns det historiska bragder som får hjärtat att klappa. Den judiska resningen mot nazisterna i Warszawas ghetto hör onekligen till den kategorin.
I ”Judarna har vapen!” ger Artur Szulc en rak framställning av händelseförloppet. Våren 1943 hade nazisterna deporterat merparten av ghettots närapå en halv miljon invånare till Treblinka och andra koncentrationsläger. Kvar var en liten kärna av judiska tvångsarbetare, fast beslutna att inte stillatigande låta sig hanteras i den slutliga lösningens mordiska logistik. När SS gick in för slutlikvideringen hände det oerhörda: judarna reste vapen mot herrefolket. Det tog 28 dagar innan den sista motståndsfickan var besegrad.
Läs resten av min recension här.
 
Johan  

söndag 19 maj 2013

torsdag 16 maj 2013

Undrens väg

Vilken väg skall vi ta?
Den undre vägen, undrens väg. Den
     underliga, outgrundliga.
Den fumlande, för den inre mänskan
     oumbärliga.
Här färdas ingen, här är ingen väg, hit
     har ingen kommit.
Men längre ned? Djupare, där dikten
     kanske, eller försynen...
Närmare det vi i vår bländning
     aldrig såg.
Hur, på havets botten, lyckan kommer i
     de blinda olmarnas spår.

Claes Andersson, ur Dikter från havets botten

Claes Anderssons författarskap firar femtio år - här skriver jag om urvalsvolymen Hjärtats rum.

Ann

onsdag 15 maj 2013

I dödens väntsal

Adriaan van Zyl
Det var inte bara den obarmhärtiga skildringen av hur apartheid korrumperar alla relationer och deformerar också de godaste avsikter som gjorde ”Agaat” till en svåruthärdlig bok. Närmast fysiskt plågsamma att läsa var de ingående beskrivningarna av den ALS-sjuka huvudpersonen, vars kroppsfunktioner en efter en lagt av tills hon inte kan mer än fladdra med ögonfransarna.
Med tanke på att Marlene van Niekerk också i den nu översatta Memorandum skildrar en obotlig sjukdom med dödlig utgång, denna gång levercancer, kan man börja misstänka en sadistisk sida hos den sydafrikanska författaren. Men även om den är skoningslös i sin redogörelse för tumörens följder är boken i grund och botten ett kärleksfullt sorgearbete.

Här finns min recension av Memorandum.

Ann



tisdag 14 maj 2013

Den offentliga sektorns marknadssjuka

Att den svenska vården inte är alldeles kry behöver man inte vara läkare för att konstatera. Det räcker med att ta en titt i närmsta överbelagda sjukhuskorridor. Eller fråga första bästa kund eller brukare, eller vad en patient numera heter, och listan på symptom rakar i höjden.  
I Patientens pris ställer Maciej Zaremba diagnos på den politiska sjukhussjukan. Vården har drabbats av ett virus som länge grasserat i den offentliga sektorn: New Public Management, en lätt förbisedd detalj i den marknadsliberala nyordning som sedan åttiotalet betraktats som framtiden av politiker från höger till vänster. 

Läs resten av min recension av Zarembas bok här.

Johan

måndag 13 maj 2013

lördag 11 maj 2013

Kikarsiktet mot ensamheten

Med en fågelkikare ligger en man bland buskarna och betraktar sin dotters liv på en halv kilometers avstånd. Han har suttit många år på anstalt, varför får vi aldrig veta, och hans barn har krävt besöksförbud. Vad han kan se ler dottern aldrig – men säker kan han inte vara på det hållet.
Den sorgliga distansen i novellen ”Räddning” är typisk för hela Åke Smedbergs novellsamling Borges i Sundsvall.
Här finns min recension av Borges i Sundsvall.

Ann


fredag 10 maj 2013

Hoppes historia

Vilket slags uppväxt skulle du egentligen velat ha? Det är ju aldrig för sent för en om inte lycklig så i alla fall intressant barndom. Det man inte har upplevt går alltid att dikta ihop – så verkar den tyska författaren Felicitas Hoppe ha tänkt när hon satt sig ner för att skriva sin egen historia. Eller snarare: skriva om sin egen historia. Resultatet är en biografi som får tas med ett litermått salt.
Här recenserar jag Hoppe.

Ann


tisdag 7 maj 2013

På promenad med Kierkegaard


Bästa sättet att bekanta sig med Søren Kierkegaards värld är inte nödvändigtvis att gräva ner sig i hans flertusensidiga författarskap. Varför inte följa i filosofens spår rent bokstavligt och korsa Köpenhamn till fots: det var på stadens gator hans tankar formades.
Kierkegaard tänkte vandrande och med Sokrates som förebild inledde han ideligen samtal med de människor han mötte på sina strövtåg: ”Livet är en väg. Därför går jag.” Att han nötte skosulorna i ovanligt hög grad vittnar räkningarna från hans skomakare om. Till synes ständigt spankulerande blev hans spinkiga uppenbarelse något av en skämtfigur och ett flitigt föremål för satirteckningar; det gav honom anledning att klaga över ödet att vara ett geni i en småstad.

Idag är Köpenhamn desto stoltare över sin flanörfilosof och firar med start på födelsedagen den 5 maj hans tvåhundraårsjubileum med buller och bång. Själv drar jag på bemärkelsedagen på mig kängorna och börjar från början, det vill säga vid platsen för hans födelse: Kongens Nytorv. Visserligen står barndomshuset inte längre kvar, men det gör däremot Hotel D’Angleterre, som genom åren serverade honom åtskilliga koppar te, och likaså Det Kongelige Teater, där hans fascination för Mozarts Don Juan såg dagens ljus.
Från torget kan man släntra längs tjusiga Østergade, numera en del av Strøget, där också dåtidens borgerskap ägnade sig åt fönstershopping och där Johannes i Förförarens dagbok i smyg spanade in sitt blivande offer Cordelia.
Fortsätter man framåt på Strøget kommer man snart till Helligaandskirken, där Kierkegaard döptes och efter den famösa uppslagna förlovningen då och då skymtade den gifta Regine Olsen.
Slut cirkeln genom att vika av en bit längre fram och träda in i Vor Frue Kirke, platsen för hans begravning, övervakad av Thorvaldsens Kristus.
Jag promenerar i rask takt upp mot Nørrebro, förbi sjöarna och fram till sista stationen: Assistens Kirkegård. Här vilar Kierkegaard nu i en rätt oansenlig familjegrav, inte långt ifrån Regine, som sitt långa liv ut kom att förknippas med den forne fästmannen. Dagen till ära har horder av människor samlats framför graven, en duo spelar Mozart och en hattprydd lookalike spatserar omkring bland köpenhamnsborna som obekymrat picknickar i grönskan vid de gamla gravstenarna.

En sådan här solstrålande vårdag känns ångesten som Kierkegaard ägnade sådan tankemöda långt borta. Kanske är det som han hävdade: ”Förlora aldrig lusten att gå. Varje dag går jag mig till välbefinnande, bort från alla sjukdomar. Jag har gått mig till mina bästa tankar och jag känner ingen tanke så tung att man inte kan promenera ifrån den.”
Men fötterna ömmar onekligen – nog har jag nött ned skosulorna en bit.
 
 
Här skriver jag mer om Kierkegaard och ett samtal på Kongelige Bibliotek med bland andra Siri Hustvedt.

Ann

söndag 5 maj 2013

fredag 3 maj 2013

Bensin, svett och spyor

Det stinker bensin, svett och torkade spyor om den danska författaren Dy Plambecks roman Gudfar. Berättelsen tar sin början på en 2wheel4ever-träff på 70-talet, med helstekt spädgris, Miss Wet T-shirt-tävling och hundratals emblemprydda cowboyvästar, och slutar med kravallerna kring det ockuperade ungdomshuset på Nørrebro för några år sedan. I centrum står Uffe, en outsider som försöker finna sig tillrätta i mc-gänget Spitfire, men inte lyckas ersätta den familj han saknar.

Här finns hela min recension av Gudfar.

onsdag 1 maj 2013

Upp till kamp för hållbar frihet


Första maj i Folkets park, och de röda fanorna slokar i kapp. I talarstolen står Stefan Löfven och talar om global konkurrens. Varje gång ordet solidaritet råkar slinka ur hans mun – det är ju gubevars första maj – får han varma applåder, men talet handlar inte i första hand om solidaritet. Det handlar om innovationskraft och företagande. Och givetvis om jobben. Socialdemokraterna har i motsats till regeringen en hel verktygslåda med åtgärder. Företagare ska få möjlighet att föra vidare sitt livsverk till en ny generation. Innovationsråd ska tillsättas.
Löfven citerar Kristian Lundberg som har en vacker formulering om solidaritet. Varma applåder. Men glöm det där med demokratisk socialism. Eller ens social demokrati. Nu är det hållbar frihet som gäller. Och ett handslag mellan arbete och kapital. Efter talet ljuder Internationalen lika håglöst som en psalm i Svenska kyrkan. Två skäggiga ungsossar står med armarna lyfta i vädret. Jag vet inte om de inspirerats av Stefan Löfvens framtidstro. Upp till kamp för hållbar frihet.  
Johan

Det stålgrå århundradets kärlekssaga


Århundradets kärlekssaga brukar det heta när kungligheter och kändisar slår ihop sina pengapåsar, men ska en romantisk relation få symbolisera det stålgrå nittonhundratalet – den totalitära terrorns sekel – kan distansförhållandet mellan Gulagfången Lev Misjtjenko och hans envisa flickvän Svetlana Ivanova med större rätt aspirera på titeln.


Läs resten av min recension av Orlando Figes bok Lova att du kommer tillbaka här.

Johan