lördag 28 december 2013

Naket liv i panoptisk tid

2013 var året när Jeremy Benthams övervakningsmanual Panoptikon förvandlades från idéhistorisk kuriositet till en rätt så rimlig beskrivning av den värld vi lever i.
I modellen är allt utom det allseende ögat öppet för insyn, och kanske kan man se en anpassning till tidsandan i litteraturens tendens att släppa fiktionens fikonlöv för subjektiva skildringar av naket liv.
Här finns min korttext om bokåret 2013.

Johan
 

torsdag 26 december 2013

På ordkyrkogården

Nyorden uppstår förstås ofta ur behov – okej, nu när teven har blivit platt vad ska vi då kalla den gamla tjocka sorten? – men fungerar också som temp på samtiden, ett slags kreativt språklaboratorium där vi gemensamt hajpar, dissar eller driver med aktuella fenomen. Så här års brukar Språkrådet publicera en lista över de nytillkomna glosorna, men myndigheten har också månad för månad utkorat en färsk term: 2013 har bland annat matporren, e-sporten och barackförskolorna gjort entré, vi har twerkat, rävdiskat och gjort en terrier. Somliga av nyskapelserna kommer att dansa en sommar och dö dagsländedöden, andra lär införlivas med vårt dagliga ordförråd och kanske till och med nå den slutliga upphöjelsen: att tas med i nästa upplaga av Svenska Akademins ordlista.
Och det är nu vi kommer till kruxet. När något läggs till faller annat bort.
Jag inleder en ny serie om utgallrade ord i HD. Här!

Ann

tisdag 24 december 2013

måndag 23 december 2013

Gråvit jul

 Ann


Fuskbyggen och felslagna visioner

”För medborgarens bästa” är en berättelse om Sammetsrevolutionen 1989 och ger ett annorlunda perspektiv på kommunismens fall, som här ses genom en glödande kommunists ögon.
Berättaren är en ung kvinna uppfödd på högtidliga paroller, en entusiastisk pionjär och självutnämnd bevakare av korrekt uppförande.
Inte så att hon inte kan se bristerna i samhället – och i nystaden Krakov är det mesta brister, ofärdigt, förfuskat och undermåligt. Men hon tror helhjärtat på kollektivismen och är övertygad om att tillkortakommandena bara handlar om födslosmärtor.
Jag recenserar Petra Hulovas nya roman här.

Ann

söndag 22 december 2013

fredag 20 december 2013

Snabbfotad lättviktare

Man måste inte ha gått i söndagsskola för att tycka att titeln på den italienske författaren Davide Enias debutroman låter bekant. ”Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” heter det i Fader vår. Enia har tagit fasta på bönens jordiska led och på svenska har romanen fått heta Så som på jorden.
Alltså förväntar jag mig en berättelse om patriarkala krav, och för huvudpersonen genomsyrar de hela tillvaron. Död i en motorcykelolycka innan Davidù föddes är fadern lika frånvarande och överallt närvarande som någonsin Vår Herre. När sonen som nioåring tar emot sin första snyting i boxningsringen fullföljer han en familjetradition, och siktet är från första stund inställt på den sicilianska mästartitel som både fadern och onkel Umbertino gick miste om.

Här finns resten av min recension av Davide Enias roman Så som på jorden.

Johan


 

torsdag 19 december 2013

Back in the USSR


Med svarta, smäckra kupoler tronar Alexander Nevskij-katedralen på Dombergets högsta punkt, som en beständig påminnelse om rysk dominans. Peter den stores barockslott i Kadriorgparken talar samma språk. Fast minnesmärken från sovjettiden är inte lika lätta att finna i Tallinn.

 
Ett bra ställe att börja leta på är Ockupationsmuseet, som satsar större delen av utställningsytan på lättfattliga visuella installationer. Föremål som vittnar om våld och förtryck samsas med vad som närmast liknar en samling nostalgiska retroprylar. Fängelsedörrar på rad, en sjömina, en flyktbåt från kriget, men också sovjetiska veteranbilar, sällskapsspel, en hårtork från sextiotalet.  

 



I källaren har de omkullvräkta statyerna från sovjettiden rests. Nedgången pryds av röda fanor. Michail Kalinin i jätteformat, och bredvid honom en lika överdimensionerad Viktor Kingissepp, den estniske kommunistledaren som sköts av hemliga polisen 1922, hyllades som martyr under sovjettiden och nu på nytt hamnat i kylan. Kanske är det placeringen i källaren som får mig att tänka på den kinesiska terrakottaarmén. Bolsjevikledarna står med frusna gester intill ett sprucket Leninhuvud. Stumma väktare av den krets i underjorden där historiens förlorare dväljs.
 
 
Sista morgonen i Tallinn lämnar vi den medeltidsgemytliga gamla stan via Stora strandporten och promenerar till Linnahall i hamnen. Det storslagna komplexet stod färdigt till Moskva-OS 1980 (seglingstävlingarna ägde rum i Tallinn) och hette då Leninpalatset för sport och kultur. Nu står det och långsamt förfaller. Vi klättrar uppför vittrande trappor. Betraktar stängda dörrar och väggar lika täckta av graffitti som någonsin Berlinmuren. Stället är öde, förutom ett par med en kamera. Klick. Klick. Klick. Ruinromantik i armeringsjärn och betong. En spökbyggnad från en tid som nyss passerat. Redan en kvarleva från en svunnen epok.   
 
Johan
 
 
 
 

tisdag 17 december 2013

Blodfattigt om fadd värld

Trots titeln är J. M. Coetzees senaste roman inget evangelium. Snarare läser jag Jesus barndom som en lätt kafkaartad historia om priset man får betala för att vara annorlunda.
Det handlar om en man och en pojke som rentvättade från minnen anländer till en ny värld. De tilldelas namn och bostad, och indirekt social ställning. Ett kyffe i östra stadsdelen blir deras lott, medan andra nyanlända hamnar i en lummig herrgårdsidyll. Mannen, Simón, anpassar sig till ett slitsamt jobb som hamnsjåare samtidigt som han letar efter en mor till lille David. 
Romanens förlovade land visar sig vara ett utpräglat pekpinnesamhälle, fattigt på såväl kött som ande. Historiemedvetandet har rationaliserats bort tillsammans med biologiska drifter och existentiell längtan. På radion finns inga nyheter, bara skval, eftersom inget ändå händer. Jag föreställer mig platsen som ett slags swedenborgsk efter-döden-tillvaro, där åtskilligt är sig likt från den värld vi känner.
I detta samhälle utan ironi spelar Simón rollen av en förnumstig Josef på jakt efter en krubba, medan femårige David utvecklas till en på samma gång barnslig och brådmogen korsning mellan Jesus, don Quijote och Ludwig Wittgenstein – en frälsare med tummen mitt i munnen och problem med att fatta 1 + 1 eftersom han misstror matematikens grunder. Konflikten med en omvärld som har ett mer okomplicerat förhållande till regelföljande är oundviklig. 
står fantasin mot fyrkantigheten, originaliteten mot medelmåttigheten i denna smått dystopiska idéroman, men någon fabel med enkel sensmoral är det inte fråga om. I själva verket är pojken inte så lite odräglig i sin självöverskattande härsklystnad. Ja, det överbeskyddade barnet som känner sig onormalt och på samma gång utvalt påminner en del om huvudpersonen i den självbiografiska Pojkår från 1997, som gav ett mindre smickrande porträtt av konstnären som valp. 
En jämförelse med en roman som Pojkår och dess mästerligt konkreta miljöbeskrivningar tål hursomhelst inte Jesus barndom, som trots den intressanta tematiken inte är en särskilt lyckad roman. Det är som om den fadda atmosfären i romanens samhälle sätter sin prägel också på Coetzees prosa, och då inte minst i de oinspirerade dialogerna. Blodfattig kallar Simón den värld han kommit till, och det samma kan sägas om Coetzees roman.  
 
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan

söndag 15 december 2013

lördag 14 december 2013

Färgen glöder


De lysande röda trädstammarna speglar sig i tjärnens mörka vatten. Kronorna ståtar med värdiga blå och violetta kronor, i förgrunden blossar en björk i höstskrud. Konrad Mägis Kasaritsa järv från 1915-17 har en hypnotisk effekt, ett sceneri av det slaget som tycks reflektera själen lika mycket som ett stycke natur.
Efter att ha studerat i Tartu, St Petersburg och Paris och vistats ett par år i Norge utvecklade Mägi (1878-1925) sin bländande kolorism med stundtals mytologisk anstrykning. Man anar en mängd influenser i hans måleri ­– pointillismen, fauvismen, Kandinskys figurativa visioner, Cézannes rustika landskap, Munchs böljande former – men Mägis färger lyser med sin alldeles egna kraft.
Det är i salen med hans målningar vi tillbringar mest tid under vårt besök på Tallinns gigantiska nybyggda konstmuseum, KUMU. Han är i gott sällskap, i rummet intill hänger eleganta porträtt av Nikolai Triik och runtomkring står Jaan Korts vackra jugendslanka skulpturer – de tre var studiekamrater och hängde ihop i Norge.
Och det finns mycket annat att se i museets samling av estnisk konst från tre sekel, konst som hänger med i de internationella trenderna, men samtidigt betonar de nationella särdragen, folklorens starka färger och inte minst motiven från nationaleposet Kalevipoeg – efter en dag på de fasta samlingarna går vi ut i den mörknade Kadriorg-parken, andligen upplyfta och kroppsligen knäckta.
Men hos få glöder färgen som hos Konrad Mägi. Det finns en på samma gång harmonisk stillsamhet och brinnande intensitet i hans målningar.
'
 
Ett av hans paradverk har titeln Meditation och föreställer en kvinna som sitter lätt hopsjunken i ett prunkande landskap. Vi ser henne från sidan, men ansiktet är helt dolt av en svart slöja som böljar ned från huvudet till marken. Det skulle kunna vara en bild av sorg, men bakom henne sprakar träden och fälten i kraftfulla, eldfängda nyanser – jag tänker mig att det är tidig höst, då naturen flammar upp en sista gång innan ljuset falnar och alla färger dämpas. Melankoli visst, men en jublande sådan.
 
Ann

tisdag 10 december 2013

Tillbaka till medeltiden (2)

 
En genväg till det medeltida Tallinn går via kyrkporten. Vi stiger in i Helgeandskyrkan och fäster blicken på det storslagna altarskåpet. Madonnan tronar som en Buddha i mitten av tolv fromma apostlar. Ansiktet mörkt av ålder, glorian guldgul och starkt lysande i dunklet. Också den burgne donatorn är snidad i trä och väl synlig, för redan Anno Domini 1483 ville en sponsor ha PR för pengarna.

 Upphovsman till verket är den tyske mästaren Bernt Notke, ledande entreprenör i hela Östersjöregionen på marknaden för religiösa statusobjekt i skrytklassen. Några år senare tog han sin firma till Stockholm, och om man ska sätta tro till den traditionella uppfattningen skapade han där Storkyrkans Sankt Göran och draken.
I Tallinn förknippas Bernt Notke främst med en annan berömd konstklenod: Nicolaikyrkans Danse Macabre, en av medeltidens få bevarade målade framställningar av dödsdansmotivet. Med sina 7,5 meter på längden är den bara ett fragment (Notke var knappast någon föregångare till ”less is more”-estetiken), men besitter en kraft som gör att man lätt sugs in i dess groteska bildvärld.
 
Här spelar Döden inte schack utan säckpipa. Han tar påven i sin ena skeletthand och kejsaren i den andra, och löser så medeltidens långa maktkonflikt. Den väna damen med guldtiara och sidendräkt för han ut i dansens virvlar tillsammans med kardinalen och kungen, och skulle så gjort med representanter för alla andra stånd och klasser, ner till den mest föraktade tiggare, om målningen inte själv naggats i kanten av alltings förgänglighet.  
 
Dåd som fått ryktets glans skall som en dröm förgå
O skulle tidens lekverk Människan bestå
Ack vad är allt som här vi högst och dyrast akta
Om inte intighet: vind, skugga, rök och stoft
(Ur Andreas Gryphius Fåfänglighet, översatt av Johannes Edfeldt)
 
Vem som sponsrade verket vet jag inte, men jag gissar att han inte hade någon större lust att vara med i bild.   
Johan

söndag 8 december 2013

Tillbaka till medeltiden


På flygplatsen får vi ställa fram klockan en timme, men om man promenerar i Tallinns gamla stad och det är lätt disigt kan man snarare få intrycket att ha förflyttats bakåt i tiden ett halvt årtusende. Befästningstorn, pennstreckssmala kyrkspiror och trappstensgavlar överallt, och så många gotiska byggnader att varje butik, pub eller hotell tycks vara inhyst i ett hus med anor från Hansatiden.
När vi träder in genom Viruporten är julmarknaden i full gång, och restauranginkastare i färgglada hosor och en försäljerska av brända mandlar i vit hätta sätter stämningen. Vi slinker in på en krog i medeltida stil, inhyst i Rådhuskällaren. Långsamt vänjer sig ögonen vid dunklet, som endast skingras av levande ljus. Var det så här Dante upplevde världen när han gick ut för att ta en öl? Jag blickar upp mot de gamla valven och sugs för ett ögonblick in i den illusionen, även om drycken i mitt rustika keramikkrus är en blaskig ljus lager. Fast inte hade man väl hemtrevliga stearinljus på den tiden, snarare någon rökig och illaluktande oljelampa. Och definitivt inte medeltidsmusik i högtalarna.
 
 
Efter att ha försökt gå vilse i de gamla gränderna, något guideboken starkt rekommenderar eftersom de utgjort kuliss i åtskilliga filmer om medeltiden, kommer vi upp till Domberget och möter i Danske kungens trädgård en av Tallinns mest suggestiva miljöer. Här föll enligt legenden Dannebrogen ner från himlen när Valdemar Sejr 1219 erövrade platsen från de estniska hedningarna. Epilogen är inte fullt så heroisk: drygt hundra år senare sålde Danmark staden till Tyska orden. En bit bort står en pojke och skjuter med pilbåge mot en måltavla. Första pilen går för lågt och tar i backen, men den andra sitter nästan mitt i prick. 
 
 
 
I det närbelägna befästningstornet Kiek in de kök från 1500-talet klättrar vi uppför trapporna, passerar våningsplan efter våningsplan med utställningsmontrar och pedagogiska installationer med riddare och en pestdoktor och hoppas att den genuina medeltiden ska vänta högst upp. Istället finns där ett nymodigt café.
Tornet stod emot Ivan den förskräckliges belägring men inte den moderna tidens ankomst. Nåja. Utsikten över staden är i alla fall svårslagen, och det är bara att inse faktum: det Tallinn vi besöker tillhör EU, inte Hansan.  
Johan

Andra advent

Childe Hassam, A New York Blizzard, 1890

Krigets mardrömmar

Trots kriget fortsätter valnötsträden att blomma och nyponen att frodas. I novellsamlingen När nyponrosor mognar blixtbelyser Refik Ličina en vardag där våldet mullrar som ett dovt hot någonstans i bakgrunden och när som helst kan kasta omkull tillvaron. De flesta historier utspelar sig i en landsort där livet lunkar på som det gjort i årtionden, eller till och med århundraden. Och ändå är allt förändrat.
 Här skriver jag om Licinas novellsamling.

Ann

söndag 1 december 2013

Första advent

Ants Laikmaa, Vinterlandskap, 1938

Tillvarons tomtebloss

Att den gamle humanisten plötsligt brister ut i vers, otidsenligt rimmad sådan, är resultatet av ett möte: för tre år sedan träffade författaren Sigrid Kahle och hela diktsamlingen är en lovsjungande kärleksfanfar.
Samtidigt som förälskelsen bultar likt ett euforiskt tonårshjärta hanterar poeten det faktum att tiden rinner ut med en lättsam humor.

Jag skriver kort om Carl-Göran Ekerwalds poetiska kärlekshyllning till Sigrid Kahle, här.

Ann

fredag 29 november 2013

Nadas reflexionsyta

När Peter Nadas skriver börjar han med sista kapitlet och fortsätter sedan med det näst sista och så vidare, förklarar han på Malmö Stadsbiblioteks internationella författarscen, och jämför med Sokrates teori om kunskap som återerinring. Tanken är väl att romanen vid första meningen inte är en oskriven bok. Slutet är närvarande i början, likaväl som början är inskriven i slutet.
Samtalet med Ulf Peter Hallberg, som faktiskt är ett samtal snarare än en intervju eller ett boklanseringsevenemang, förs på tyska, som översätts till svenska. Vissa författare vill spegla mångfalden i det mänskliga, säger Nadas, men själv intresserar han sig mer för enheten i mångfalden, det universella. Detta trots att han föddes i en diktatur och växte upp i en annan som båda var fixerade vid enhet.
Samma universalistiska strävan kommer till uttryck i viljan till identifikation med de litterära gestalterna, också de mindre sympatiska. ”Ich bin ein Mensch”, säger Nadas, och får det att låta som ett humanistiskt credo, ett eko från Trollflöjten, snarare än som ett konstaterande av ett enkelt biologiskt faktum. Romanen ska vara en reflexionsyta, fortsätter han, och en sådan framkallar man genom att låta gestalterna komma till tals snarare än genom att tala själv.
 
Johan

torsdag 28 november 2013

Salieri versus Mozart i swingtappning


En jazzplatta jag bra gärna skulle vilja höra är trumpetaren Hieronymus Falks bluesiga omstöpning av den nazistiska Horst Wessel-sången, inspelad som en sorgsen protest mot allt vad rasism heter i en sjavig parisisk studio under den tyska ockupationen. Aldrig hört talas om den? Det kan bero på att dikten ibland överträffar verkligheten. Varken inspelningen eller Falk existerar nämligen utanför den kanadensiska författaren Esi Edugyans roman Halvblodsblues.    
Den unge Falk är något så osannolikt som ett jazzgeni från Rhenlandet. Jag föreställer mig honom som ett slags tysk Miles Davis före bebopen. Som till hälften svart, till hälften vit hamnar han ofelbart i klammeri med den nazistiska orättvisan. En flykt från Berlin till Paris för honom till Louis Armstrongs hov, men snart hörs trampet av marscherande stövlar också i den franska huvudstaden.   
Drygt femtio år efter Falks försvinnande i en Gestapo-razzia träffas hans gamla medmusiker och konfronteras med händelser de velat förtränga i alla år. Vad som först ser ut som en enkel berättelse om några sköna jazzlirare som räcker fingret åt nassarna förvandlas undan för undan till en skildring av medelmåttans kluvna relation till geniet. Salieri versus Mozart i swingtappning.

Edugyan snickrar en fungerande sidvändarintrig, men målar framför allt upp en svunnen europeisk jazzepok. Här dricker man rödtjut, röker tagg och mår tjyvtjockt efteråt. Det är tompavor och snygga bönor och ett driv i berättandet som får mig att tro på också rätt så grovt tillyxade karaktärer.
Bäst gillar jag när Edugyan dröjer vid det musikaliska. När hon beskriver hur det loja draget i basslingan rullar hela vägen ner i källaren och slår sig till ro där. Hur dämpade och suddiga trumpetstötar plötsligt följs av en ren, bländande ton. Halvblodsblues blir i sådana avsnitt en kärleksfull hyllning till den antiauktoritära jazzen. Musik som aldrig skulle kunna ge någon ingivelsen att invadera Polen.
 
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

onsdag 27 november 2013

Kafka i sepia

Han har inte mer än ett år kvar att leva. Lungorna är angripna och vikten kryper stadigt neråt. Samtidigt som hans kropp försvagas blir omvärlden allt mörkare. I 20-talets Berlin skenar priserna, en limpa som ena dagen kostat en miljon kan nästa gå på det dubbla och oroligheter utbryter i brödköerna. Att få tag i en bra bostad är lika svårt som att jaga fatt i vardagens förnödenheter och på gatorna väser folk föraktfullt ”jude”.
Alla omständigheter talar för att texten på den där t-shirten som svartsynta lustigkurrar kan gå omkring med stämmer: Kafka hade inte heller så roligt. Men när den tyske författaren Michael Kumpfmüller gör Franz K till romanfigur har boken titeln Livets härlighet – det kommer från ett citat från Kafka själv och är faktiskt inte ironiskt menat.
För det var först när Kafkas tid höll på att ticka ut som han upplevde kärleken. På en badort möter han den femton år yngre Dora Diamant och ger upp alla sina tidigare betänkligheter om möjligheten att kombinera skrivandet med en relation till en kvinna. Trots de usla förutsättningarna får de några lyckliga månader tillsammans.
Med känsla för det berlinska 20-talets undergångsosande atmosfär berättar Kumpfmüller parets bitterljuva kärlekshistoria och passar på att rucka på klichébilden av dysterkvisten Kafka. Samtidigt blir hans lågmälda prosa, som glider fram i ett och samma stillsamma tempo, i längden entonig och karaktärerna känns vaga, liksom konturlösa. Det är som om författaren har sådan respekt för sina huvudpersoner att han aldrig vågar komma dem riktigt nära utan istället håller rösten försiktigt dämpad. Det gör Livets härlighet till en visserligen fin och stämningsfull men inte särskilt omskakande roman, lik ett bleknat vykort i skimrande sepia. Alltså ungefär så långt från Kafkas egen konturskarpt absurdistiska svärta man bara kan komma. 

(Översättning Lars W Freij, Norstedts)
Publicerad i Norrköpings Tidningar

Ann

Kampen för nästa andetag

Krister Gustavssons nya diktsamling börjar med att kippa efter andan. Ett barn med astma står i centrum i den inledande sviten och poeten skildrar den nattliga kampen för syre med ett gastkramande suggestivt språk:
Stenar maler ett barn till döds
Bly stiger i rygg bly hänger i lungan
I ögat är stjärnorna svarta.

Här skriver jag om Andningsbok Landskapsbok.

Ann

tisdag 26 november 2013

Historiens brokiga glas


Trafficking, ond bråd död och ett gränsland som slits mellan stormakternas intressen. Dagens Georgien skymtar fram bakom det brokiga glaset i Aka Morchiladzes historiska roman Spegelriket.
Handlingen, som utspelar sig år 1828, är nog så enkel. En georgisk adelsman som stuckit ner en rysk officer är på jakt efter sin mentalt rubbade bror som i sin tur letar efter deras för länge sedan kidnappade mor, och själv har han ett koppel av kosacker efter sig. Parallellt med detta smider en gammal avdankad människohandlare planer på att enlevera en rysk överstedotter till sultanens harem.
I korta kapitel piskas handlingen framåt, tills de två parallellt löpande intrigtrådarna på slutet elegant tvinnas samman. Kan man tänka sig en korsning mellan en western som utspelar sig i östern och den armeniske filmregissören Sergej Paradjanovs praktfulla legendgobelänger i orientalisk folkton så har man fått ett litet hum om romanen. Fast man måste lägga till en dos distanserande humor. Morchiladze leker med sina etniska stereotyper och stolt outgrundliga karaktärer: ”Han var dessutom en storslagen fäktare, det låg i blodet”.  

Språket är enkelt och rent som en folksaga, och har också något av sagans gåtfullhet. Ett tema är förhållandet mellan öst och väst. En bergskedja splittrar Georgien i två delar, och aldrig får de melankoliska fältens folk i öst och folket vid det öppna havet i väst syn på varandra, för de ser bara sin egen spegelbild. Korsandet av gränsen är i Spegelriket en omskakande upplevelse. ”På bortre sidan av bergsryggen kände unge Pavnel till allting men på den här sidan visste han ingenting”. 
Nu måste man emellertid inte läsa romanen som en djupsinnig allegori om det ena eller andra. Den går alldeles utmärkt att avnjutas som en skickligt berättad rövarhistoria om en svunnen tid som har en hel del gemensamt med den värld vi lever i.

Publicerad i Norrköpings Tidningar

Johan

söndag 24 november 2013

lördag 23 november 2013

Reflektioner från en estnisk parkbänk

Att ta en spindel från nätet och en geting från boet.
Att ta en flamma från elden och en fågel från luften.
Att ta en blick från ögat och ett moln från himlen.
Att ta en man från ordet och en tjur från hornet.
Att ta en från det ena och en annan från det andra.
Att ta den där lilla kastanjen
som föll framför oss från trädet
när vi satt på en bänk i Kadriorgaparken, vid dammen
och göra av det en dikt.

Jaan Kaplinski, från Någonstans vid världens kant, översatt av Juris Kronbergs och Guntars Godins (Ariel skrifter)

torsdag 21 november 2013

Katt i korg





Språkliga tromber

Ibland verkar det som om författare måste dö – helst unga, förstås – för att uppmärksammas. Få den där magiska kultstämpeln som gör att böckerna hålls tillgängliga.
När David Foster Wallace begick självmord 2008 fanns inte mer än hans debutbok ”Systemets sopkvast” på svenska, nu pågår en ambitiös uppryckning på översättningsplanet och efter den postuma romanen ”Blek kung” kommer en samling prosa som rymmer såväl essäer som noveller.
Med sina många infallsvinklar är Texter en utmärkt introduktion till författaren som kallas DFW och ses som en företrädare för den hysteriska realismen. Hans prosa är ingenting för minimalister: den är ofta oregerlig, överlastad, bågnande och omständlig, kombinerande slängighet med snårighet, coolhet med nördighet, drypande ironi med desperation.

Hela recensionen finns här.

Ann

onsdag 20 november 2013

Poetisk magkänsla

Ett nytt liv har uppstått. Precis så märkvärdig, precis så vardaglig är utgångspunkten för rumänska poeten Ioana Nicolaies Himlen i magen, som i lyrisk dagboksform skildrar en graviditet från det positiva testet till sista dagarna av väntan.
Medan fostret växer i livmodern betraktar Nicolaie tillvaron utifrån nya förutsättningar, med förundran och förskräckelse. Havandeskapet innebär en upptäckt av kroppen: ”Jag har en kropp och börjar komma underfund med den.”

Här skriver jag om Himlen i magen.

Ann

tisdag 19 november 2013

Med en grundläggande lojalitet mot det mänskliga

Raymond Carvers namn är ett begrepp, snudd på en kliché. En prosa nedbantad till det allra nödvändigaste. Livssituationer speglade genom vardagens trivialiteter. Den realistiska diskbänken fylld med flaskor och smutsiga glas. Efterföljarna har varit så många att carversk och novellistisk nästan framstått som synonymer.
När jag läser Carvers noveller i samlingsvolymen Där jag ringer ifrån, ett slags Best of- samling sammanställd av författaren själv 1988, samma år som han dog, tar det ändå inte många korthuggna meningar innan jag inser att Carvers stil är allt annat än utsliten. Det här är noveller lika friska och levande, sorgsna och komiska och upprörande som första gången de sattes på pränt.

Här finns resten av min recension av Raymond Carvers Där jag ringer ifrån.

Johan

Romantik och rasfrågor

Hemvändarna från USA tillhör en egen klass i Nigeria – således uttalas Americanah med en både skämtsam och lätt avundsjuk suck. I Chimamanda Ngozi Adichies nya roman blir huvudpersonen Ifemelu en sådan hemvändare, som även om hon kämpat för att behålla sin nigerianska accent saknar ångkokta grönsaker och föredrar synliga takbjälkar framför vräkiga nybyggen. I sådana konkreta detaljer fångar författaren migrantens kulturella kluvenhet, samtidigt som hon målar upp ett Nigeria i omvandling.
Redan i sin genombrottsroman En halv gul sol, som utspelade sig under det förödande Biafrakriget, visade Adichie sin suveräna förmåga att på samma gång ge en lärorik historielektion och väva en klassisk episk bladvändarberättelse.
I Americanah har hon vänt blicken västerut och mot samtiden. När Ifemelu kommer till USA blir hon för första gången varse att hon är svart och startar så småningom bloggen Rastaggat, där hon med slängig ironi dissekerar den amerikanska fixeringen vid hudfärg. En ansenlig del av romanen utspelar sig i en hårflätningssalong – för i ett land där svarta kvinnor måste rakpermanenta sig inför anställningsintervjuer, trots att kemikalierna leder till såriga eksem och håravfall, är frisyren något politiskt. Lyhörd inför alla nyanser fångar Adichie de dolda hierarkierna i blickar, tonfall och ordval.
Fullproppad som den är med heta diskussionsfrågor kunde romanen lätt ha blivit pedagogiskt övertydlig och pamflettartat teoretiserande, men Adichies gestaltningsförmåga gör den oavbrutet levande och engagerande. Rastemat ramas in av en romantisk historia: parallellt med Ifemelus amerikanska äventyr får vi följa hennes ungdomskärlek Obinze, som efter den elfte september inte lyckas få något visum till USA och istället städar toaletter i London. Efter att ha deporterats tillbaka till hemlandet bygger han upp en förmögenhet på tvivelaktiga markaffärer.
Visst går det att ha invändningar mot romanen. Är kärlekshistorien inte en aning konstruerad? Varför bara dessa privilegierade medelklassmiljöer och fixeringen vid framgång? Men sådana anmärkningar smälter lätt bort inför skärpan i iakttagelserna och kraften i berättandet. Americanah är en global nutidsroman, lika underhållande som upplysande.


Översättning Ragnar Strömberg
Albert Bonniers Förlag
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

söndag 17 november 2013

onsdag 13 november 2013

Prekariatets protester


Tahrir. Syntagma. Zucotti Park. Det offentliga rummet har överallt tagits i anspråk av en ny tids proteströrelse: spontan, ledarlös, individualistisk – ja, lika brokig och lös i konturerna som den globala värld den verkar i. Varken organisatorisk styrka eller ideologisk övertygelse håller samman demonstranterna, men oavsett om det är diktaturens eller marknadens diktat man går emot har makten fått anledning att dra åt sig öronen.  
Hur denna senaste urladdning av demokratisk indignation och utopiskt hopp närmare ser ut undersöker Natacha López och Mårten Björk i reportageboken Utan framtid – Protester i den globala krisens spår. Med tonvikt på Spanien, Grekland, Chile och USA tecknar författarna en bild av en rörelse som skiljer sig en hel del från till exempel -68. Då var det välståndets barn som protesterade. Nu är det en generation som i våg efter våg av kris fått se sina framtidsmöjligheter krympa.

Läs här resten av min recension av Natacha López och Mårten Björks bok Utan framtid.  
Johan

tisdag 12 november 2013

Klassrummets kamp för tillvaron

I den så kallade bildningsromanen Giraffens hals låter tyska Judith Schalansky oss betrakta tillvaron genom lärarinnans hårdkokta darwinistiska blick. Hur fick giraffen sin långa hals? Jo, genom generationer av outtröttlig ansträngning. Den som inte sträcker på sig förblir korthalsad och därmed dömd till undergång. Bland eleverna finns inte många sträckta halsar; de befinner sig i pubertetens formlösa och förslöande metamorfos: ”Det var ett sjukdomsliknande tillstånd. Allt man kunde göra var att vänta på att det skulle gå över.”
 Här skriver jag om Giraffens hals.

Ann

fredag 8 november 2013

Förgreningsaktiviteter

Men om jag till en början är rätt skeptisk, till och med en aning irriterad – jag menar: ”hyperneuroakustiska diafragma-kontravibrationer”? – så snärjs jag snart in i den vindlande texten. Det finns en stark intensitet i Ståhls manglande iakttagelser, som någonstans mellan Lotta Lotass och Johan Jönson laddar vardagen med apokalyptiska undertoner och fångar slumpens flipperspel med fysiska kroppar.
Recenserar Robert Ståhls ”Verzweigungsaktivitäten” här.

Ann

torsdag 7 november 2013

Livet som skaver

Titeln låter som en självutplånande försynt vädjan till läsaren: Fem minuter av ditt liv. Fast nog kan man ägna mer än fem minuter åt Elise Ingvarssons tredje diktsamling, och riktigt så snabbläst är den inte heller. Det är en bok som gläntar på dörren till de mörkaste vrårna, som kämpar för att tygla ett inre kaos och vet vad det innebär att stå och gunga på avgrundens rand.

Här recenserar jag Elise Ingvarssons nya diktsamling.

Ann

onsdag 6 november 2013

En stinkande historia

På sätt och vis är det samma historia Kim Leine berättar i roman efter roman. Det handlar om den blåögde nordbon som i ett försök att omskapa sig själv flyr till det främmande Grönland, men istället för förlösning erfar moralisk upplösning. Fast för varje bok har Leine vässat sina stilistiska medel och skärpt den i början något uddlösa blicken för den koloniala ordningen.
I Profeterna vid Evighetsfjorden har han lämnat samtiden och förflyttat sig till det sena sjuttonhundratalet, då Danmark med missionärernas hjälp tog kontrollen över världens största ö.
 
Här recenserar jag Kim Leines roman, som alltså inte bara nominerades till utan också vann Nordiska Rådets litteraturpris.
 
Ann

måndag 4 november 2013

torsdag 31 oktober 2013

Pluggen som inte passade in

En fyrkantig plugg i ett runt hål. Så beskriver Kerstin Thorvall sig själv som tjugoårig modetecknarelev på Beckmans: en blyg, glasögonprydd kristen som gick omkring i storblommig målarrock, nynnade på psalmer och helt saknade pojktycke. Klasskamraterna, chica flickor från Östermalm, gav henne öknamnet Pastoralsymfonin och lärarna tyckte att hon tecknade för slarvigt och spontant. Att just hon snart skulle få uppdrag från en anrik modetidning i Paris kunde ingen tro, inte heller att hon skulle gifta sig med den stilige reklamkillen i parallellklassen. Än mer osannolikt förstås att denna präktiga oskuld skulle bli en av landets mest kontroversiella författare.
Framgångssagan Kerstin Thorvall är mycket underhållande att ta del av i Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart. Den begåvade tecknerskan fick illustrera Astrid Lindgrens böcker och upptäcktes snart ha en flyhänt stil också som skribent. Som veckotidningskrönikör beskrev hon småbarnsmammans tillvaro med en nydanande uppriktighet, hon gav ut populära barnböcker och vann tonåringarnas hjärtan när hon skildrade deras liv med inkännande blick.
Men de skära drömmarna kantades av svarta skuggor. Faderns sinnessjukdom och barndomens hyschhyschande kring den var ett sår som aldrig läkte. Yrkeslivets succéer och närmast ofattbara produktivitet gick hand i hand med privatlivets kaos. Ångesten kom att bli Thorvalls mörka följeslagare genom livet, på samma gång en kreativ drivkraft och en destruktiv katalysator för de uppträden, sammanbrott, rymningar och otrohetsaffärer som präglade vardagen.
”Till slut började jag förstå / att dygdens lön är / döden”, skrev Thorvall i en dikt från 1971. Hennes försenade tonårsuppror kom i fyrtioårsåldern, och efter det skulle hon gång på gång chockera och genera etablissemanget. Med sin frigörelse från den inskränkta kvinnorollen och sin frispråkighet som debattör gick Thorvall i takt med sin tid – många gånger gick hon också före den, ibland med snubblande stora steg. Utgivningen av den självutlämnande Det mest förbjudna innebar en skandal, på många plan. Recensionernas avsmak inför en medelålders kvinnas erotiska erfarenheter – ”kjolen åker upp och ner, upp och ner” – gav det ena exemplet efter det andra på den ohejdade sexism som ännu rådde i Sverige anno 1976. Först åtskilliga decennier senare skulle det anses självklart att skriva sitt liv på Thorvalls nakna och rättframma vis. I mycket förblev hon pluggen som inte passade in.
Uppror i skärt och svart ger ett nyanserat, lyhört och medryckande porträtt av en mångsidig banbrytare och konstnär. Klarsynt och med stilistisk esprit följer Arnborg Thorvall från föräldrarnas katastrofala äktenskap – som Thorvall själv skildrat i När man skjuter arbetare, hennes verkligt stora och inte minst finkulturella genombrott i pensionsåldern – till de sista tunga åren i åldrandets fängelse. Hon är visserligen solidarisk, men aldrig överslätande. Att Thorvall många gånger var en besvärlig person hymlar hon inte med, att hon svek, utnyttjade och ställde orimliga krav på personerna i sin närhet. Det är ett evigt dilemma Arnborg sätter fingret på när hon beskriver den thorvallska problematiken: ”Att skildra livet är en sak, att leva det är så mycket svårare.”

Kerstin Thorvall – Uppror i skärt och svart
Beata Arnborg
Atlantis

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

onsdag 30 oktober 2013

Förslaget fenomen

Få saker lyckas leva upp till hajpen, men Flynns roman är faktiskt precis så bra som alla säger. Hon har ett bett i språket, en skärpa i iakttagelserna, en omsorg om detaljerna, ett driv i berättandet och en infernalisk fingerfärdighet ifråga om komposition som de flesta deckarförfattare bara kan drömma om. Ja, de flesta författare överhuvudtaget.
Gillian Flynns Gone girl recenserar jag här.

Ann

Storm

Maxime Maufra, Stormen, 1892

söndag 27 oktober 2013

Avantgardets kuber och kvadrater


Tatlins torn skruvar sig mot himlen som en kommunistisk Turning torso. Den Tredje internationalens Babelstorn. En konstruktivistisk monumentalbyggnad av järn, glas och stål som 1920 skulle bli världens högsta, men som aldrig kom längre än till planeringsstadiet. Rekonstruerad av Ulf Linde i skala 1:50 utgör den främsta blickpunkten i Moderna Malmös utställning Ryskt avantgarde.


I början av förra seklet lockades såväl spiritister som materialister av de geometriska figurernas abstraktion, och några år uppmuntrades de konstnärliga experimenten av det kommunistiska samhällsexperimentet. Malevitjs strama kvadrater och Kandinskys lekfulla figurer, men också en sovjetkonstnär som Alexander Rodtjenko, vars eleganta Rumslig konstruktion nr 9, Cirkel i en cirkel, utgör en av utställningens höjdpunkter.


Intresset för rena former togs vidare i dokumentärfotografier och propagandaaffischer. Samma traktorförerskor och proletära atleter som i den efterföljande socialrealismen, men med ett så mycket starkare konstnärligt uttryck. En grafisk modernism som gav upphov till hammarens och skärans suggestiva logotyp. I en av de mest anslående affischerna slår röda arbetare med höjda släggor ner mot rumlare och sjusovare. Så kunde arbetslinjen se ut i kommunistisk tappning.  
Johan