söndag 29 april 2012

Lost in Liberia

Vad händer när representanter för världens friaste, mest jämställda och välmående folk kommer till ett land av skriande orättvisor? De glider glatt in rollen som överklass, hunsar tjänstefolket, fördriver tiden med bridge och försvarar kallblodigt omänskliga arbetsvillkor.
Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit, hans första för en vuxen publik efter tre hyllade ungdomsböcker, korsklipper mellan cocktailfester för uttråkade hemmafruar, våldsamma demonstrationer med svarta arbetare och en gruvföretagsledning som försöker förklara för svenska journalister varför de tvingas kalla in militären för att handskas med strejkande. Det hela utspelar sig i Liberia i slutet av 60-talet, men man tycker sig höra ekon från Lundin Petroleums pressutspel.
Ardelius skildrar hur skeva maktförhållanden korrumperar, men framförallt hur mötet med det främmande sätter en familj på prov. Pappa Hektor har fått jobb som personalchef på ett svenskt gruvbolag i ett Liberia som sjuder av oro. Det borde vara ett äventyr, men det kärvar mellan honom och hustrun Margret, som dövar sin leda med tabletter. Ytterligare ett orosmoment utgör den sjuttonårige sonen Mårten, som brinner för proletariatets frigörelse, blir vän med den svarte trädgårdsmästaren och dras med i gruvarbetarnas protester.
Friheten förde oss hit har ett fängslande och ambitiöst tema och Ardelius prosa är välsmidd – inte minst är han skicklig på att framställa föräldrarnas sönderfallande relation. Men han har en tendens att skriva ut lite för mycket, och här och där brister det i karaktärsteckningen. Framförallt Margret, med sina känslokast mellan melankoli, cynism, åtrå och aggressivitet, får han inte att hänga samman. Jag hade också önskat mig lite mer tidsatmosfär, förutom de marxistiska diskussionerna. Men den tidlösa känslan kan förstås också vara en poäng. Detta kunde lika gärna hända − ja, det händer − idag.
Ann

(publicerad i Norrköpings Tidningar)

lördag 28 april 2012

Antik action

En av de sammandrabbningar antika författare gång på gång tog sig an var Rom versus Karthago.
Så innehåller också de puniska krigen alla ingredienser som krävs för ett rafflande epos. Ett imperium utmanar ett annat. Den like djärve som listige Hannibal spränger fram över Alperna med elefanter, besegrar gång på gång världens största och mest välorganiserade armé och står till slut utanför Roms portar. När Rom slår tillbaka blir hämnden total. Karthago döms till utplåning och den en gång blomstrande rika staden jämnas med marken.
”Det sägs att Scipio, när han såg staden, fällde tårar och lät alla se att han grät över sina fienders öde”, berättar Appianus. Den grekiske författaren, som levde från ca 95 till 165 efter Kristus, när romarriket var som mäktigast, hör inte till de allra mest kända av antikens historiker: ingenting av honom finns tidigare översatt till svenska.

Här skriver jag om Ingemar Lagerströms översättning av Appianus Roms krig med Karthago och Hannibal.

Ann

fredag 27 april 2012

I skuggan av barndomen

Det börjar som en deckare, med ett fynd av en oidentifierad kropp nergrävd i jorden. Ett renskrapat skelett som kanske är kvarlevorna en pojke, försvunnen sedan decennier tillbaka. Men Jonas Brun kan knappast beskyllas för att flörta med mordfrossarpubliken – mycket snart står det klart att hans nya roman Skuggland snarare är en finstämt melankolisk uppväxtskildring av rätt så klassiskt snitt.
Här finns min recension av Jonas Bruns roman.
Ann

torsdag 26 april 2012

I Bulgakovs kvarter


 När Fan kom till Moskva installerade han sig på Sadovajagatan 302 B. Det är möjligt att husnumren ändrats sedan dess, men Bulgakovs lägenhetsmuseum hittar vi på Sadovaja 10, även om också en skylt med det högre numret satts upp vid porten. Här bodde den satiriske sovjetförfattaren i ett vackert men lite nedgånget jugendhyreshus, vid en gata som idag är hårt trafikerad. Eller egentligen var det inte här utan två portar bort, men man får inte vara knusslig.
I lägenheten finns Bulgakovs bohag, eller i alla fall föremål från tiden när han nästan bodde här, huller om buller med Mästaren och Margarita-rekvisita. När vi kommer ut genom porten igen känner vi inte så mycket att vi utsatts för häxkonster som att vi fångats i en liten (om än kostnadsfri) turistfälla.

Vid den närbelägna Patriarkdammen (Biskopsdammarna i den svenska översättningen), en oväntad oas i storstadslarmet, är Bulgakovvibrationerna desto påtagligare. Så mycket så att jag nästan förväntar mig att stöta ihop med en eller annan romangestalt, vilken nog skulle kunna ha något fanstyg att uträtta också i det kapitalistiska Ryssland. Dock möter vi ingen mystisk utländsk professor i svartkonst, ingen schackrutig trickster, ingen hålögd mästare eller naken häxa som flyger över hustaken. Bara mödrar med barnvagnar, hundar i koppel, män med ölflaskor. Fast den där lille korpulente herren som sitter på en bänk i vårsolen och putsar mustascherna med handryggen, visst har han en omisskännlig likhet med en viss svart katt?

Johan







tisdag 24 april 2012

Komprimerat imperium


Kön är inte lång, men inhägnaden sträcker sig runt ett helt kvarter. När jag kommer in i byggnaden av marmor och röd porfyr möts jag av en soldat i stram givakt. Det är dunkelt, och efter några steg ser jag den upplysta glasinfattade kistan. Där ligger han, halvt overklig och blundar på sin eviga lit de parade, Sonen i den marxist-leninistiska treenigheten, och den balsamerade kroppen ser verkligare ut än på foton, tänker jag, inte så vaxartad.
När jag med kepsen i hand defilerar förbi noterar jag att han har små händer, mannen som med en höjd knytnäve dirigerade den virvelstorm som var nittonhundratalet. Och jag får en stark känsla av att Sovjetunionen ännu inte riktigt upphört att existera. Det har bara krympt ihop – som en röd superjätte reduceras till en neutronstjärna – tills allt som återstår av det en gång så mäktiga imperiet är de komprimerade kvadratmeter som ryms inom Leninmausoleets väggar.
Johan

Färdas med strömmen

Att gå till källan är ju en journalistisk dygd. Men ursprungligen handlar väl uttrycket inte om att bläddra i papper, utan om att spåra ett vattendrag till dess upprinnelse – en aktivitet som många upptäcktsresande velat ha på sin meritförteckning. Sökandet efter Nilens begynnelse gav till exempel flera äventyrare plats i historieböckerna, trots att de gick bet på uppdraget.
Går till källan i bokstavlig mening gör också Nina Burton i Flodernas bok. Närmare bestämt går hon till tre källor, Rhônes, Rhens och Themsens.

Min recension av Burtons bok kan man läsa i sin helhet här.
 
Ann

måndag 23 april 2012

Moskva i kosmos


Kalla krigets kosmiska konsekvenser påminns man om här och var i Moskva. Inte minst vid den eleganta Rymdobelisken, rest tre år efter Gagarins triumf. Raketens fart och kraft fångad i ett monument som för evigt talar om det nyss förflutnas framtidstro.
Nedanför monumentet ligger ett museum över det ryska rymdprogrammet, med fullskalemodeller av satelliter och rymdkapslar. För oss som saknar ingenjörsexamen är de mest spännande utställningsföremålen rymdhundarna Strelka och Belka, vederbörligen uppstoppade. Med trofast glasartad blick väntar de för alltid på husses nästa befallning. Månfarardräkten med CCCP på hjälmen – en relikt från rymdkapplöpningens dagar  – står som en suggestiv kontrafaktisk utsaga om historien.

I Gorkijparken stöter vi på en bedagad sovjetisk rymdfärja från åttiotalet. I Allryska utställningscentret pekar en Vostokraket mot skyn. Och intill Vetenskapsakademins koloss står Gagarin i jätteformat: en sannskyldig sovjetisk superhjälte. Armarna sträcker han ut från kroppen, som om han var på väg att lyfta mot stratosfären utan raket.  
Johan

söndag 22 april 2012

Dam i tempera

Valentin Serov, Porträtt av Henrietta Girshman, 1906

fredag 20 april 2012

Stalins rum


Säg Stalinistisk arkitektur, och de flestas tankar går till en koloss lika pompös som personkultens excesser, lika okänslig som ett arbetsschema i Gulag. Ändå finns det i Moskva byggnadsverk från trettio- till femtiotalen som förenar storskalighet med spänst och, ja, skönhet.
Skyskraporna som kallas Stalins sju systrar står i en klass för sig. Likt gigantiska sovjetiska katedraler reser de sig mot skyn. Stå nedanför universitetsbyggnaden på Sparvberget eller utrikesministeriet vid Arbat och förkrossas av den massiva tyngden, eller betrakta tornspirorna på avstånd när de upplöses i diset.  


Om skyskraporna är stalinistisk gotik är tunnelbanan inspirerad av en mångfald av stilar. Här finns barocka slottssalar i marmor, strama nyklassicistiska rum, ornamenterade jugendljuskronor med hammare och skäror, mosaiker och reliefer med heroiska motiv. Fyllda av intryck hoppar vi ombord på en tunnelbanevagn på ringlinjen.
I trängseln tar en benlös man i militärjacka, uppenbarligen en krigsveteran, kanske från Afghanistan, kanske från Tjetjenien, sig vant fram på en rullbräda. Med armarna får han fart, och runt halsen har han en väska där folk kastar småmynt. På mosaikerna eller relieferna skulle han aldrig avbildas.

Johan

Cyniska förbindelser

Hur skriver man en roman om man anser att romankonsten är död? Det sägs att Michèle Bernstein övertalades till att skriva en bestseller för att skramla ihop pengar till avantgarderörelsen Internationale Situationniste, som hon annars finansierade genom att skriva hästhoroskop i travtidningar.
Resultatet av Bernsteins motvilliga experiment i populär skönlitteratur blev den lilla romanen Alla kungens hästar, utgiven 1960 och sedan länge en eftertraktad kultbok för situationistfans.
Läs lite mer om boken här.

Ann





onsdag 18 april 2012

Söndervittrande imperium


Ingenstans i Moskva är känslan av fallet imperium så påfallande som på Allryska utställningscentret. Förr hette platsen Utställningen för ekonomiska framgångar och hyllade de sovjetiska republikernas framåtskridande i en arkitektonisk kraftutlösning över två och en halv kvadratkilometer. Snarare än av mässområde får man intrycket av kejserligt romerskt forum. Ja, av att Sovjetunionen konsekvent fullföljde den gamla tsaristiska drömmen om Ryssland som det tredje Rom.   

Ingången är en gigantisk triumfbåge krönt av en staty av en traktorförare och en kvinnlig kolchosarbetare. Fontänen för nationernas vänskap består av femton förgyllda kvinnor med jordens rikedomar i händerna, placerade runt en symbolisk sädeskärve, som en besvärjelse till det planekonomiska jordbrukets nyckfulla makter. Kupoler, kolonner, orientaliska ornament och klassicistiska utsmyckningar överallt.

Idag vittrar hela härligheten stillsamt sönder medan paviljongerna fungerar som ödsliga marknadsplatser för varjehanda krimskrams. På den öppna platsen intill Leninstatyn utanför den megalomana centralpaviljongen har skejtarna uppvisning till dånande rap.
Johan

tisdag 17 april 2012

En promenad genom historiens skräpkammare

Oktobertorget

Den proletära diktaturen håller ännu Moskva i sitt visuella grepp. Lenin i kolossalformat tronar över Oktobertorget, Marx blickar med profetblick ut från Revolutionstorget, och flera av stadens mest framträdande offentliga inrättningar, inklusive den oumbärliga tunnelbanan, vittnar med inskriptioner och dekorationer av det mindre anspråklösa slaget om den stat som byggde dem. Ändå är det mödan värt att ta sig till Kyrkogården för fallna monument, inte långt från Gorkijparken, om så bara för att få en känsla för maktens flyktighet.


Här har sovjetiska offentliga utsmyckningar hopats till ett slags historiens suggestiva skräpkammare. Byster av Brezjnev står och vittrar intill rostande CCCP-schabrak, Gorkijs yviga mustasch mäter sig med Stalins, Lenin figurerar i alla upptänkliga poser, soldater, arbetare och bönder står skuldra vid skamfilad skuldra, och när vi vandrar genom grönområdet upptäcker jag att Mahatma Gandhi av någon anledning också förvisats hit.  

Över alla andra statyer på området höjer sig kolossen av Felix Dzerzjinskij, grundaren av den sovjetiska säkerhetspolisen, vilken förr stod utanför KGB-högkvarteret på Lubjankatorget. Trots sina väl tilltagna dimensioner är den ändå en dvärg i jämförelse med den moderna jätteskulptur av Peter den store som skymtar från skulpturparken. I Zurab Tseretelis megalomana åbäke, rest vid Moskvafloden 1997, står den store tsaren i ensamt majestät vid statsskeppets roder. Vad den statyn än vill säga är den knappast en hyllning till det nya Rysslands demokrati.  
Johan

Lenin i kubik, med Peter den store i bakgrunden

måndag 16 april 2012

Прощай Москва

Vi är tillbaka i småstaden efter åtta händelserika dagar i Moskva, och det susar fortfarande i huvudet av tunnelbaneskrammel och trafikbrus och benen är ömma efter alla mil vi strosat längs prospekt och ulitsor. Just nu är intrycken fortfarande för överväldigande för att sammanfattas, vi har sett hundra lökkupoler och några tusen ikoner, ett knippe gotisk-stalinistiska skyskrapor, Lenin på evig lit de parade, rymdhundarna Strelka och Belka, Tolstojs villa, rummet där Majakovskij sköt sig, ortodox påskmässa, nationalromantisk opera och lite till. Vi har ätit borjstj och blinier, förstås (och nordkoreanskt, georgiskt, uzbekiskt och azerbadjanskt), bott i tre olika delar av staden och hjälpligt lärt oss kyrilliska alfabetet för att överhuvudtaget kunna ta oss fram i stan. Fler rapporter följer sedan vi hämtat oss!


onsdag 11 april 2012

fredag 6 april 2012

Långfredag

Frälsaren, bild ej gjord av händer, circa 1360, Moskva


torsdag 5 april 2012

Glad påsk!

Samhällets stöttepelare

”De fleste mennesker er medløpere, uten dem er samfunn vanskelige å holde sammen”.


Geir Angell Øygarden, ur Bagdad indigo.

onsdag 4 april 2012

Minnenas myter

Sökandet efter den försvunne fadern hör till litteraturens urmotiv, men i Laura Restrepos roman För många hjältar berättas historien inte ur sonens perspektiv, utan ur moderns. Närmare bestämt återger mamman själv händelseförloppet för sin son genom att skildra en passion i den argentinska diktaturens skugga som slutar med kidnappning och en mardrömslik skilsmässa.

Här hittar man min recension.
Ann

tisdag 3 april 2012

Strindbergs små och stora brott

Om inte August Strindberg obestridligen funnits, och lämnat så många skriftliga bevis för sin existens, skulle det nästan ha varit svårt att tro på honom. Han är alltför osannolik för att vara en fiktiv skapelse, alltför mänsklig för att vara riktigt mänsklig – kanske är det just det som gång på gång lockar författare och regissörer att göra honom till fiktion.
”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om liv och dikt blandats.” Så skriver Strindberg i ett brev till Axel Lundegård 1887 – det är en ganska vacker ironi att hans liv fortsätter bli till dikt också långt efter hans död. Brevet är en utgångspunkt för PO Enquists texter om Strindberg, som till detta jubileumsår samlats i en volym: en roman, en pjäs och en essä som tillsammans bildar ett porträtt där både extremerna och schatteringarna finns med, hela Strindbergs vida register från konstnärlig genialitet via vardaglig småaktighet till självdestruktiv och stridslysten galenskap. Liv och dikt och alla blandningar av dem.
Strindberg. Ett liv, som författaren själv kallar ”televisionsroman” och låg till grund för en dramaserie som visades 1985 (och snart repriseras av SVT), är en skönlitterär biografi som man läser som en impressionistisk spänningshistoria. Sorglig, underhållande, oavbrutet fängslande. Debutpjäsen Tribadernas natt är en klassiker som inte förlorat ett uns av sin feministiska sprängkraft eller psykologiska insikt i relationsproblematiken sedan den skrevs 1975 – och så rolig den är i all sin tragik.
I essän Målet mot Fröken Julie axlar Enquist detektivrollen och söker den hemlighet som finns förborgad i dramat: liksom i Strindbergs övriga pjäser finns det mindre brottet där för att skyla över ett mycket större. Enquist åker till Skovlyst, den danska förfallna herrgård där Strindberg med familj tillbringade den vansinniga sommaren 1888, som slutade med hot om en våldtäktsrättegång, en brådstörtad flykt till Berlin och en räddningsaktion från de radikala vännerna på tidningen Politiken. Samt fem litterära verk, varav ett Fröken Julie. Enquist blickar in i det produktiva kaoset, nystar i härvan av trådar och prövar en hypotes om den egentliga skulden.
Sanningen om Strindberg har nog ett alltför brett spektrum för att fångas inom en essäs begränsade ramar, men Enquist bidrar med några väsentliga och klargörande nyanser.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann

måndag 2 april 2012