onsdag 28 november 2012

Dagens dikt

Bortom berg och mörka vatten


Bortom berg och mörka vatten
lever någon som behöver mig.
Som en tjuv om natten
skall han komma över mig.

Jag skall ryckas upp från grunden
och bli träffad såsom av ett sting.
Men om tiden och om stunden
vet jag ingenting. 
När det sker och han är framme,
han vars blotta glans förbränt mig
är jag icke mer densamme
som ni känner mig.
Hjalmar Gullberg, 1937

Idag fyller radioprogrammet Dagens dikt 75 år. Det firas i Malmö på Moriskan och jag medverkar i ett litet samtal.

Ann

måndag 19 november 2012

Kalhygget inpå husknuten


Vad stort sker, det sker tyst, heter det. Nu är motorsågar inte så tysta, men hur många har på allvar tagit in att det svenska landskapet håller på att förvandlas i grunden? Skogen rationaliseras bort. Efter ”föryngringsavverkningen” kommer virkesåkern. Rad på rad av likformiga barrträd. Ett naturens löpande band.

Läs resten av min recension av Maciej Zarembas reportagebok Skogen vi ärvde här.

Johan


söndag 18 november 2012

Björkskog

Johans Valters, Birztala, 1903

Bok utan slut

DEN OSYNLIGA NÄRVARON

Det är tyngre än bly
tyngre än uran
Det bränner sig långsamt igenom
allt, alla tak, väggar, golv
neråt, mot jordens
medelpunkt
Bräckliga, sköra hinnor, ögonhinnor
håller emot
En fantastisk regnbåge av
färger
Det synliga i oss, bakom det
osynliga, väcks
vaknar, börjar
röra sig
Det växer genom den tunga
metallens närvaro
genom dess osynlighets
tyngd   Det är en skör
dansande kropp
av ljus och färger
Det är en levande kropp
av hud, nerver
blod tårar
Dess ben krossas av tyngden
Dess kött kan förbrännas
av det osynliga
Men dess rörelse, dess dans
dess leende
kan aldrig utplånas

Nu tar den ett steg ingen
ännu har sett
 
Göran Sonnevi, ur Bok utan namn. Här recenserar jag den 800-sidiga diktsamlingen!

Ann

lördag 17 november 2012

Fredag kväll i kyrkbänken


I begynnelsen var ordet, och när Kris Kristofferson på stela ben kommer stapplande från sakristian i Johanneskyrkan för att ställa sig framför mikrofonen vid altaret och sjunga är det fortfarande ordet som regerar. Gitarren må skorra, munspelet runt halsen vara i fel tonart – han uppmärksammar det själv – och rösten på upphällningen, men att den vitskäggige mannen med den anspråkslösa framtoningen är en av countryns genom tiderna största ordkonstnärer kan ingen ta ifrån honom.
Inför en fulltalig menighet sjunger han de odödliga berättelserna om fyllecellen i den bästa av alla möjliga världar, om ruelsen på söndagen när alla krogar håller stängt, om sista natten med kvinnan som ska lämna honom, om friheten som bara är ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora.
Sakrosankt är väl stämningen inte, snarare familjär, och det klara ljus som altaret badar i kommer från en spotlight. I den stund Kristofferson hämtar andan, tar sats och sjunger ”I woke up Sunday morning with no way to hold my head that didn´t hurt,/ and the beer I had for breakfast wasn´t bad so I had one more for dessert” känner jag mig ändå så upplyft som jag någonsin gjort i en kyrkbänk.
 
Johan

fredag 16 november 2012

Mänskligt, allför omänskligt

Prickskytt, Röda Armén, Vitryssland, juli 1944
Kriget är en mänsklig sysselsättning som är alltför omänsklig, säger Svetlana Aleksijevitj, som i sina reportageböcker fångar denna dubbla aspekt, såväl det mänskliga som det omänskliga.
Till Malmö Stadsbibliotek har hon kommit för att samtala med Peter Fröberg Idling, men övergår snart till att hålla en monolog på ryska, endast avbruten av tolkens översättningar och av uppläsningar ur "Kriget har inget kvinnligt ansikte", hennes på svenska nyligen utkomna bok om kvinnorna som tjänstgjorde i Röda Armén under Andra världskriget.
Det var som reporter i Afghanistan efter Sovjets invasion, när hon såg kriget med egna ögon, som Aleksijevitj blev kvitt de manliga krigsmyterna. Hon insåg då att om något nytt ska kunna sägas om denna företeelse måste man lyssna till andra än männen, till kvinnorna och barnen, som inte har något intresse för den heroiska sidan av saken. Kriget som galenskap är vad hon velat skriva om, men också om de tillfällen när en människa kan förbli en människa, hur svårt det än är.
I Röda Armén enrollerades över en miljon kvinnor under Andra världskriget, och inte bara som sjukvårdare utan också som soldater. Ofta var de frivilliga, och den idealism och offervilja som trots Stalintidens fasor besjälade så många kan fortfarande göra Aleksijevitj häpen. Efter kriget ville man i Sovjet endast tala om segern, inte om krigets monstruösa ansikte. De ofta traumatiserade kvinnornas medverkan förtegs i ett samhälle som kultförklarade den manliga styrkan.
Aleksijevitjs avsikt med sin bok var att fånga ögonvittnenas berättelser innan det var för sent. Att förmedla den kvinnliga blicken; dofterna, smakerna, färgerna – och att skriva om kriget på ett sätt som skulle kunna få till och med en general att må illa.
Johan


torsdag 15 november 2012

En lektion i romantik

För att hamna i rätt stämning uppmanas skribenten att tända doftljus, spela romantisk musik och lägga en bit sammet mot huden. Tack, jag tror jag avstår från att läsa resultatet av den vaniljdoftande skrivövningen.
 
Jag skriver här om tidningens Skrivas tips till heta litterära kärleksscener.
Och här skrev jag om ett par andra tidskrifter.

Ann

måndag 12 november 2012

lördag 10 november 2012

En gotisk indignationsroman

"Rekviem för en vanskapt" är en makaber och suggestivt poetisk spökhistoria som tar sin början vid den storvuxnas dödsbädd och låter henne själv betrakta sina kvarlevors färd från graven till Karolinska institutet, där den ruttnande kroppen dissekeras inför publik.
 
Här recenserar jag Mattias Hagbergs roman.

Ann

onsdag 7 november 2012

En roman med karaktär

 
Kan en författare förfördela en litterär figur? Vad är det som får mig – och andra läsare – att känna att författaren har fel i sin dom över den nervsensible dagdrivaren som inte gör någon nytta i livet?
Fru Marianne är en roman som förtjänar sin klassikerstatus, men det är något som skorrar i den, och detta något är en blek och mager man i lång rock som alltid har en världstrött tankegång på tungan.
 
I den finfina tidskriften Album nr 3 på temat litterära karaktärer, med Therese Eriksson och Jenny Maria Nilsson som redaktörer, skriver jag om dekadente Pål Sandell i Victoria Benedictssons Fru Marianne. En roman som är lika fascinerande som frustrerande - att dess framställning av könsrollerna fortfarande kan irritera läsare, inte minst kvinnliga sådana, blev uppenbart när boken diskuterades i Det unga Skånes lilla läsecirkel häromveckan.
Och på tal om Det unga Skåne är det snart dags för sällskapets första årsmöte. Boka in den 22 november och se till att befinna er i närheten av Lund. Efter mötet kommer jag och Christina Sjöblad att tala med Ulf Peter Hallberg om hans nya roman Strinbergs skugga i Nordens Paris.
Den intresserade kan gå med i Facebookgruppen här eller skriva upp sig på mailinglistan genom att maila till detungaskane(at)passagen.se

Ann

Lägga huvudet mot marken

Den självbiografiska erfarenheten har alltid varit utgångspunkten i Pär Hanssons poesi, som gräver djupt i minnets familjekista. Hans dikt har sitt kraftcentrum i det barrdoftande västerbottniska landskap han är uppvuxen i och som han alltsedan debuten ”Ruckel” från 1998 skildrat med ömhet, melankoli och lågmäld frenesi.
 
Här recenserar jag Pär Hanssons nya diktsamling "Vi plockar bär i civilisationen".

Ann

tisdag 6 november 2012

Familjehistoria utan omsorg

Vad är en människa bakom namn och identiteter – finns det över huvud taget något sådant som en autentisk individ?
Frågan ställs på sin spets i Aleksander Motturis roman Svindlarprästen. Det handlar om en man med lika många egon som stämplar i passet. Han kallar sig omväxlande John Peter Daniels, Zulfikar Mohammed T, prins John Kolhar, Mr. Kadeshki, Zully Janmohamed– till slut bara 196822, fångnumret han erhåller i fängelset i Hongkong, där han får sona den sista blåsningen i sin långa karriär som yrkesbedragare.
 
Läs resten av min recension här.

Johan


fredag 2 november 2012

Att översätta Emily Dickinson

Safe in their Alabaster chambers –
Untouched by Morning –
And untouched by Noon –
Lie the meek members of the Resurrection –
Rafter of Satin – and Roof of Stone!

Grand go the Years – in the Crescent – above them –
Worlds scoop their Arcs –
And Firmaments – row –
Diadems – drop – and Doges – surrender –
Soundless as dots – on a Disc of Snow –


Den här dikten var en av fyra Emily Dickinson skickade för bedömning till litteraturkritikern Thomas Higginson, som i en tidskriftsartikel gett råd åt unga författare, med frågan: "Are you too deeply occupied to say if my Verse is alive?" Han fann nog dikterna mer märkliga än levande, för han avrådde henne i deras senare brevväxling från att publicera sig. Hon lydde rådet.
Detta är också en dikt som lockat flera svenska översättare, med resultat som säger en hel om svårigheterna att översätta poesi. Och hur tiden påverkar synen på tolkningar.
Erik Blombergs version från 1949 bygger på en variant av Dickinsons dikt med en tredje strof:

I sina blå alabasterkamrar,
ostört av morgon- och midnattssken,
slumrar uppståndelsens helgonskara:
sparrar av siden och tak av sten.

Ljust skrattar vinden i solskensslottet,
kvittra små fålgar i okunnig takt,
pladdrar ett bi i en dåres öra –
o, vilken vishet här mist sin makt!

Storslagna år under månskäran skrida,
världar och välden fullbordas och dö,
pannsmycken falla och furstar försvinna
ljudlöst som fjun på ett täcke av snö.

1993 tolkades dikten av Lennart Nyberg:

Tryggt i sina alabasterkamrar –
orörda av morgon –
och orörda av dag –
ligger de små som en gång ska återuppstå –
bjälke av sammet – och sten till tak!

Stolta går åren – i halvcirkeln – därovan
världarna gräver –
och himlavalv – ror –
diadem – faller – och doger – går under –
ljudlöst som prickar – i snöns sjok –

Och så här ser den ut i Ann Jäderlunds version:

Trygga i sina Kamrar
av Alabaster –
Orörda av Morgonen –
Och orörda av Dagen –
Sover Återuppståndelsens
ödmjuka medlemmar –
Taksparrar av Siden – och Tak
av Sten –

Storslagna passerar Åren –
i Månskäran över dem –
Världar öser deras Bågar –
Och Himlafästen – ror –

Diadem – faller –
och Doger – ger upp –
Ljudlösa som Prickar – på en
Skiva av Snö –

Jag recenserar Jäderlunds Dickinson-tolkningar här.
Ann