torsdag 28 juni 2012

Prosalyrisk begärshistoria

Kärleksparet i Kristofer Folkhammars debutroman "Isak & Billy" var så omaka ett par makar kan vara: en morsk muskelknutte med uppumpat ego, ett mulligt nervvrak med noll självkänsla. Genom dragningskraften mellan de två motpolerna gestaltade författaren tvåsamhetens nödvändighet och omöjlighet, närhetslängtan och kvävningskänslor, ömhet och maktspel.
Lusten mellan man och man är minst lika problematisk i Folkhammars nya bok, diktsamlingen När han kysste mig förlorade jag allt.

Här hittar man hela recensionen.
Ann

måndag 25 juni 2012

Leonora i underlandet


En magisk värld, fylld av mystiska djur, svarta seanser och sällsamma förvandlingar, frammanas i Leonora Carringtons målningar. Samma värld möter man i hennes litterära verk. Surrealismens grande dame har hon kallats och hennes 94-åriga liv liknar ett stycke vildsint fiktion. Tjugo år gammal mötte den rebelliska societetsdamen, som redan hunnit relegeras från två skolor, den tjugosex år äldre och gifte konstnären Max Ernst och rymde tillsammans med honom till en fransk by. Den omtumlande episoden ligger till grund för ”Little Francis”, en av två kortromaner Sphinx förlag sammanfört i volymen I underjorden.

Läs lite mer här.
Ann

Väderprognos

Istvan Desi-Huber, Umbrellas, 1939

söndag 24 juni 2012

Ellen Key i tidens samtal


Hanna Pauli, Vännerna, 1900-1907

I alla tidens brännande frågor rörde Ellen Key om i glöden. Hon debatterade äktenskapet, ifrågasatte könsrollerna, propagerade för arbetarnas rättigheter, lanserade radikala idéer om barnuppfostran och skolgång, engagerade sig för fred, lobbade för vackrare bruksföremål.
Där det fanns en diskussion fanns Ellen Key. Visserligen var hon på många sätt snarare omtvistad än uppskattad i sitt hemland – ”patentfjolla” var ett av de epitet hon gavs – men man var tvungen att förhålla sig till henne, och utanför Sveriges gränser vann hon mer ogrumlad framgång. Ändå dröjde det inte länge efter att tidningarna med svarta krigsrubriker utbasunerat hennes död förrän hon sjönk ned i historiens glömska. När nu en av dagens främsta svenska folkbildare tagit sig an Keys liv och verk i en sexhundrasidig biografi kanske den menlösa tantauran falnar för gott och hennes ställning i det idésjudande sekelskiftet blir mer självklar.
Här hittar man min recension av Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key.

Ann

fredag 22 juni 2012

torsdag 21 juni 2012

I Chimärens grepp

Chimaira. Grekisk vasmålning ca. 550 f. Kr.
Vad kan vara lämpligare, om man vill förstå Europeiska Unionen, än att ta sin utgångspunkt i den grekiska folkfantasin? Bland mytologins alla vidunder, titaner och skräckinjagande väsen har Hans Magnus Enzensberger i sin giftiga lilla essä "Det mjuka monstret Bryssel" valt Chimären – en eldsprutande hybrid mellan lejon, get och orm – som metafor för vår tids visionära maktapparat på byråkratiska lerfötter.
Inte för att Enzensberger, sedan ett halvsekel tillbaka en av Tysklands ledande intellektuella, hävdar att EU vill medborgarna något illa. Snarare är det den alltför stora välviljan han varnar för. I Chimärens grepp riskerar vi inte livet – vår hälsa är tvärtom en prioriterad målsättning – men vi löper en akut risk att omyndigförklaras av en mer eller mindre upplyst och maktlysten EU-elit.
Floskelspråk, regleringsvansinne och byråkratisk hybris får alla sina välförtjänta slängar av Enzensbergers ironiska slev, men själva kärnpunkten för hans kritik rör det så omtalade ”demokratiska underskottet” – en eufemism enligt författaren, som hävdar att det inte handlar om någon liten bristsjukdom utan om en grundläggande beståndsdel av unionsbygget. Ja, EU strävar i själva verket efter ”att lämna en så ureuropeisk uppfinning som demokratin bakom sig".
Är det monster Enzensberger målar på väggen bara ett hjärnspöke, en chimär? Det skulle kännas tryggt att med säkerhet kunna hävda det, men tecknen i tiden – hur folkvalda politiker överflyglas av opolitiska marknadsexperter, hur folkomröstningar och folkliga protester ses som hot, hur kristallpalatsen och paragraflabyrinterna växer – talar i motsatt riktning.
Den som månar om sin myndighet har därför all anledning att begrunda Enzensbergers såväl pålästa som träffsäkra och uppfriskande vanvördiga varning. Någon grekisk hjälte, som i myten, lär ju inte i första taget dyka upp och rädda oss från det vidunder vi själva skapat.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

onsdag 20 juni 2012

Avsides från tiden

Avsides från tiden har hon landat.
Ett slitet instrument ur
namnlöshetens geografi.
Och vem kan vrida visaren rätt.
Vem ska vända vinden.

Ur Per Helges diktsamling Landskapelser. Här finns min recension.
Ann

söndag 17 juni 2012

torsdag 14 juni 2012

Minutiös tristess

Kan en bra roman samtidigt vara tråkig? Rentav urtråkig? Trude Marsteins Ingenting att ångra sätter min uthållighet på prov. I denna 350 sidors minutiösa dissektion av ett äktenskap skildras två dygn inifrån och ut, från alla triviala händelser till minsta tanke och impuls som löper genom medvetandet.
Här hittar man min recension av Trude Marsteins nya roman.

Ann

måndag 11 juni 2012

Eurokratins riter

"Det är synd att de flesta etnologer hellre drar till Papua Nya Guinea än till Bryssel, för där skulle ett märkligt forskningsfält öppnas för dem."

Hans Magnus Enzensberger, ur Det mjuka monstret Bryssel  

söndag 10 juni 2012

lördag 9 juni 2012

Det stora språnget ner i avgrunden

Tillväxttänkandets credo - att allt hela tiden måste bli större, snabbare, bättre - förknippar vi med kapitalismens produktivitetshets, men det dikterade i lika hög grad villkoren för den kommunistiska planekonomin, ibland med förödande resultat.
I en klass för sig vad gäller ödeläggelse står Det stora språnget i Kina, den gigantiska kraftansträngning som i ett enda jättekliv skulle omvandla den unga kommuniststaten från efterblivet jordbruksland till en nation av järn och stål. Kampanjen, som pågick från 1958 till 1962, fick en ände med förskräckelse: de enda rekord man satte var i svält, död, övergrepp och resursslöseri. Förutom skövlade skogar och utarmade jordar var resultatet minst 45 miljoner döda människor.
Historikern Frank Dikötter, som bedrivit forskning i kinesiska partiarkiv, ger i "Mao och den stora svälten" en förkrossande detaljrik och suveränt åskådlig skildring av vad som gick så fel. Bönder drevs under skrällande propaganda bort från fälten till storslagna arbetsprojekt som slog slint, okänsliga kollektiviseringar och tyranniska partikadrer med påkar i händerna förvärrade situationen, överoptimistiska målsättningar gjorde att den ekonomiska plan som skulle diktera verkligheten mer och mer byggde på rent önsketänkande.  
I Dikötters bok får vi siffrorna, men också inblickar i lidandet bakom statistisken. Modern som begår självmord med kaustiksoda efter att desperat av hunger ha ätit upp barnens matranson är bara ett av hundratals öden som skymtar förbi. Högt över folks huvuden bedrevs det politiska spelet, där makthunger, underdånighet, ideologisk nit, ren och skär dumhet och repression mot alla kritiska röster gjorde sitt till för att fullborda tragedin.
Vad som mer än något annat möjliggjorde katastrofen, det förstår man när man med stigande förbittring läser Dikötters skildring, var inställningen hos Mao Zedong och hans lakejer att folkflertalet är en resurs som kan förbrukas, ett medel utan egenvärde som lättvindigt kan offras för  det hägrande målet – som var vad? Ja, det är en av historiens många ironier att denna arbetskraftsexploatering i dess mest ohöljda form skulle gå under namnet socialism.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

onsdag 6 juni 2012

De tortyrmässiga och vi andra

Det finns en minnesvärd scen i Graham Greenes Vår man i Havanna. Den cyniske kapten Segura, expert på vad som idag kallas förhöjd förhörsteknik, har en utläggning om tortyrmässighet. Vissa befolkningskategorier är möjliga att tortera, andra är det inte. Västerlänningar är det givetvis inte, och inte heller förmögna människor. Det upprörande med fiendesidan är att de ibland torterar fel sorts människor, sådana som inte tillhör den tortyrmässiga klassen.
Jag tänker på den scenen när jag läser notisen om USA:s senaste drönarattack i Pakistan, vilken uppges ha dödat en högt uppsatt al-Qaidamedlem – och femton andra personer. Skyldiga eller oskyldiga tillhörde dessa femton med all säkerhet den tortyrmässiga klassen. Att den sortens attacker i den globala världens periferi blivit vardag under Obamas presidentskap hindrar förstås inte att Hillary Clinton tas emot med öppna famnen i Stockholm. Vi är ju alla civiliserade människor, det vill säga inte tortyrmässiga.

Johan

Kalabrien nästa

Tropea, Calabria, MC Escher, 1931

Idag beger sig halva kulturreservatet till vad Gabriele d'Annunzio kallade Italiens vackraste kilometer, ja, i närheten av den i alla fall.
Ciao!
Ann

tisdag 5 juni 2012

Vänporträtt av en främling

Den 4:e juni var det fyrtiofem år sedan studenten Benno Ohnesorg sköts ihjäl av den västtyska polisen. En händelse som visade att entusiasmen för folkliga meningsyttringar kan vara begränsad också i en demokrati. Med anledning av årsdagen publicerades den svenska översättningen av Uwe Timms bok Vännen och främlingen. Här är Anns recension av boken, och här är Johans.

söndag 3 juni 2012

Trädgårdsarbete

Jean-Francois Millet, Garden Scene

Krokodiler i paradiset

Vit man lämnar civilisationen och beger sig in i mörkrets hjärta – det är en klassisk formel Per Ole Persson valt till sin debutroman Jaco. Här är det mörka hjärtat ett Östtimor skakat av politiska konflikter och våldsutbrott, eller närmare bestämt en mytomspunnen ö patrullerad av krokodiler.
 Här finns min recension av Jaco.
Ann