Det stora språnget ner i avgrunden

Tillväxttänkandets credo - att allt hela tiden måste bli större, snabbare, bättre - förknippar vi med kapitalismens produktivitetshets, men det dikterade i lika hög grad villkoren för den kommunistiska planekonomin, ibland med förödande resultat.

I en klass för sig vad gäller ödeläggelse står Det stora språnget i Kina, den gigantiska kraftansträngning som i ett enda jättekliv skulle omvandla den unga kommuniststaten från efterblivet jordbruksland till en nation av järn och stål. Kampanjen, som pågick från 1958 till 1962, fick en ände med förskräckelse: de enda rekord man satte var i svält, död, övergrepp och resursslöseri. Förutom skövlade skogar och utarmade jordar var resultatet minst 45 miljoner döda människor.

Historikern Frank Dikötter, som bedrivit forskning i kinesiska partiarkiv, ger i "Mao och den stora svälten" en förkrossande detaljrik och suveränt åskådlig skildring av vad som gick så fel. Bönder drevs under skrällande propaganda bort från fälten till storslagna arbetsprojekt som slog slint, okänsliga kollektiviseringar och tyranniska partikadrer med påkar i händerna förvärrade situationen, överoptimistiska målsättningar gjorde att den ekonomiska plan som skulle diktera verkligheten mer och mer byggde på rent önsketänkande.  

I Dikötters bok får vi siffrorna, men också inblickar i lidandet bakom statistisken. Modern som begår självmord med kaustiksoda efter att desperat av hunger ha ätit upp barnens matranson är bara ett av hundratals öden som skymtar förbi. Högt över folks huvuden bedrevs det politiska spelet, där makthunger, underdånighet, ideologisk nit, ren och skär dumhet och repression mot alla kritiska röster gjorde sitt till för att fullborda tragedin.

Vad som mer än något annat möjliggjorde katastrofen, det förstår man när man med stigande förbittring läser Dikötters skildring, var inställningen hos Mao Zedong och hans lakejer att folkflertalet är en resurs som kan förbrukas, ett medel utan egenvärde som lättvindigt kan offras för  det hägrande målet – som var vad? Ja, det är en av historiens många ironier att denna arbetskraftsexploatering i dess mest ohöljda form skulle gå under namnet socialism.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan