Musikens glädje bortom förståndet

"Ingmar Bergman har sagt många minnesvärda saker om musik och en av de bästa formulerar Victor Sjöström i rollen som dirigent i filmen ”Till glädje”: ”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.”

Jag tror att bara musiken – och poesin – kan röra oss på det där sättet bortom förståndet. Ge känslan av något odefinierbart större."

En krönika om Bergmans film "Till glädje" finns här. 

Ann

It Ain´t Me, Babe

”No, no, no, it ain´t me babe,
It ain´t me you´re lookin´ for, babe.”

Om det omkvädet låter sig läsas som poesi vet jag inte, men det sammanfattar rätt så bra Bob Dylans inställning. Låten om att inte motsvara en tjejs förväntningar växer till ett non-konformistiskt credo som ljudit genom hela karriären.
När den unge folksångaren utsågs till sin generations politiska samvete vände han ryggen åt proteströrelsen, kopplade el till gitarren och omskapade sig till surrealistisk rockpoet.
När hippierörelsen stod i zenit klippte blomsterbarnens idol håret och gav ut en akustisk platta om synd och förtappelse, fylld av gammaltestamentliga anspelningar.
När punken kom övergav Dylan gitarrslamret och satte ihop ett kompband med blås och kör som gjorde slicka versioner av klassikerna. (Liveplattan som följde råkade bli den näst första Dylanplatta jag köpte, och länge tog jag för givet att ”Knockin´ On Heavens Door” gick i reggaetakt.)

Listan på mot-strömmen-handlingar kan göras lika lång som de senaste decenniernas turnéschema. Att en sådan man inte är helt bekväm med att omfamnas av kulturetablissemanget kan man utgå från. Lyckligtvis också att han nog kan tåla en hel del buanden från folk som vet bäst.
Men är Dylan värd guldstjärnan som akademin klistrat in i hans skrivhäfte? Tja, sätter man ribban extremt högt och säger att en nobelpristagare måste ha ändrat litteraturens utseende i grunden och ha chans att fortfarande kännas aktuell om hundra år är han en av få pristagare som håller måttet.
Det sägs att Svenska Akademien med sitt val utvidgat litteraturbegreppet. Det är inte sant, också bortsett från att Orfeus sjöng till lyra så att självaste dödsgudens hjärta veknade. Dylan är ingen readymade som förvandlas till konst genom att sättas på piedestal. Det är Dylan själv som utvidgat litteraturbegreppet genom att korsa modernistisk poesi med deltablues och folkballader. För det prisas han välförtjänt. Om han sen är med på tåget är en annan sak.

”I´m not the one you want, babe,
I will only let you down.”

Johan

Dylan på slottet

I takt med att Bob Dylans Never Ending Tour sträcker ut sig mot evigheten har recensionerna av hans konserter mer och mer inskränkt sig till rapporter om dagsformen. Spelningen på Sofiero i måndags ska ha liknat de båda i Stockholm i höstas, men varit mindre inspirerad.

För mig var det några år sedan sist, och när ljudteknikerna väl börjat få ordning på sina saker kan jag konstatera att Dylans röst är smidigare än på länge, att han bytt ut sin elektriska keyboard mot ett akustiskt piano (gitarr har han helt slutat spela, men munspelet hänger kvar) och att låtarna från den sena perioden av svartsynt americana nu helt dominerar repertoaren.

Hur fantastiskt det var i Stockholm vet jag inte, men nog är versionerna av låtar som Workingman´s Blues, Spirit On The Water och Forgetful Heart tillräckligt inspirerade för att kvällen ska vara minnesvärd, eller för att jag ska tycka att Dylan är på rätt spår. Det nya materialet är så starkt att han gott kan låta klassikerna vila.

Så slutar han ändå med en visserligen rejält omstuvad Blowin´ In The Wind, och kanske är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att den äldsta låttexten för kvällen – där ”cannon balls fly” rimmar på ”hear people cry” – sorgligt nog också är den aktuellaste.  

Johan

En helt vanlig legend

Nej, den återuppståndne Rodriguez vänder inte längre ryggen åt publiken när han sjunger. Han nöjer sig med att extremt cool gömma sig bakom hatt och solglasögon. Stödd på båda sidor tar han sig mödosamt fram till stolen på scenen, och man förstår att 71-åringen egentligen inte är i fysisk form för att kuska världen runt. Rösten har förstås också den åldrats sedan början av sjuttiotalet, men vi har inte kommit till Vanguardfestivalen i Köpenhamn i första hand för att lyssna till skönsång, utan för att se och höra mannen själv framföra sina sånger – dessa senkomna klassiker som för bara ett par år sedan var helt okända.
När Crucify Your Mind kommer som tredje låt infinner sig magin, och den ligger kvar över Söndermarksnatten under den dryga timme som konserten varar – man får intrycket att det är så länge som Rodriguez orkar spela. Apropå hypen kring det sena genombrottet säger han från sin stol med en typisk ironisk twist: ”I just want to be treated like an ordinary legend”.   

Johan

En kväll på Malmö opera

Skurken Monostatos är varken blond, blåögd eller trevlig, och den vise Sarastro skulle bli kuggad på grundkursen i genusvetenskap. Lägg därtill ett upplysningsbudskap grumlat av frimurarhokuspokus och en dramatik så tablåartad som någonsin det artificiella sjuttonhundratalet kunde prestera…

En förtrollande saga om kampen mellan ljus och mörker? Eller om maktens bländverk? Ja, kanske är det här, i det lätt förvirrande manikeiska mönstret, som Trollflöjten blir riktigt intressant som drama. När den förmente fienden tronar i vishetstemplet utbrister Tamino: ”Så är allt hyckleri!” Sedan, när ont och gott inför hans ögon bytt plats med varandra, kvarstår åtminstone hos mig misstanken att de goda grabbarna i Isis och Osiris-sekten kanske inte är av helt annat skrot och korn än ljusets fiender.  

Men så är det ju musiken, den som i operan står för den verkliga trollkraften, förförande skön och stark i Leif Segerstams händer. Och som pricken över i:et, eller som en stjärnglittrande koloraturaria över alltihop, Erika Miklósa som en oemotståndligt rebellisk Nattens drottning.

Johan

 

En kung i förklädnad

Ibland härmar livet dikten. Eller så kan en dokumentärfilm åtminstone pressas in i mytens ramar. I Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls film om sångaren Sixto Rodriguez, visar sig tiggaren vara en kung i förklädnad – ja, den slitne gamle knegaren, han som tvingas ta de påhugg ingen annan vill ha, var en gång den ende singer-songwriter som förmådde spänna Bob Dylans båge. Hemma i Detroit är Rodriguez vad man kallar en loser, men på andra sidan jordklotet är han – utan att ens själv veta om det – legenden alla trodde var död.  

Filmen handlar lika mycket om underdogens revansch som om konungens återkomst, och är i sin samtidigt vardagliga och sagoskimrande bearbetning av drömmen om upprättelse omedelbart gripande. Men vad som får den att verkligen lyfta är musiken. ”Cause I lost my job two weeks before Christmas”, sjunger Rodriguez, och går rakt igenom. Med ett sådant soundtrack kan jag inte annat än svälja historien med hull och hår.

Johan

 

Shorters månghörniga musikaliska rum

Sextiotalet var, också inom jazzen, en tid för frimodiga formexperiment. Och aldrig blev de friare, utan att formen helt löstes upp, än i Miles Davis andra stora kvintett, den med Wayne Shorter som ledande kraft. När Shorter på 00-talet bildade sin akustiska kvartett var det till sextiotalets öppenhet han knöt an.

På Köpenhamns jazzfestival i tisdags improviserar kvartetten fram ett vindlande och månghörnigt, mycket shorterskt, musikaliskt rum. Pianisten Danilo Pérez spelar en musikalisk slinga som tas över av basisten John Patitucci. Wayne Shorter begrundar den, fingrar på sin sopransax, ställer ner den igen, tar upp tenoren, spelar en fras, tystnar, lyssnar, finner något, går vidare, ökar tempot, släpper loss, sänker tempot igen, tystnar, lyssnar.

Det är löst och avspänt, och samtidigt med en förtätning som kommer sig av att vad som helst kan hända. En förtätning som bara kan uppstå när inte ett taktslag går på rutin.  

Johan

Trollbindande folktoner

Sergej Paradjanovs Shadows of Forgotten Ancestors är en Romeo och Julia i ukrainsk tappning. En stiliserad folkballad, ohyggligt vackert filmad: på samma gång expressionistisk och lyrisk, drömsk och arkaiskt kärv, kompromisslöst experimentell och prunkande av folklorens bjärta färger. Här får människolivets urkrafter - kärlek, hat, svartsjuka, åtrå, längtan - fritt spelrum i en visuellt trollbindande dans.

Knappast överraskande passade den sovjetiske regissören inte in i den  socialrealistiska mallen, och hans livsöde tillhör de tragiska. Dömd till fängelse för homosexualitet, satt i arbetsläger, censurerad och utfryst från den sovjetiska filmindustrin blev hans mogna produktion sparsmakad. Fyra filmer, av vilka Shadows of Forgotten Ancestors, som spelades in 1964, är den första.  

När filmen visas på Inkonst i Malmö ackompanjeras den live av den amerikanska folkmusikduon A Hawk and a Hacksaw. Det kan låta vanvördigt - det är ju inte frågan om en stumfilm - men när fiol och dragspel svarar på bildpoesin med skira klanger och burleska utbrott blir det en sagolik upplevelse. Mäktigare än vad något toppmodernt surroundljud på Filmstaden kan erbjuda.

Ann och Johan

Skimret kring en gyllene röst



Leonard Cohen på Sofiero 2008



Det är inte alla som håller med om att han fötts med en gyllene röst, som det heter i en berömd låttext – också han själv har många gånger tvivlat. För att vara en sångare som långt över pensionsåldern drar fulla arenor har hans karriär varit osedvanligt brokig. Som poet gick den unge Leonard Cohen från klarhet till klarhet. Redan i tjugoårsåldern överöstes han med kritikerrosor, priser och stipendier för sina diktsamlingar och räknades snart som en av Kanadas intressantaste författare, även om hans ryktbarhet inte nådde utanför landets gränser. När han efter ett par romaner sadlade om till musiken, 32 år gammal och utan att kunna hålla tonen, var det många som höjde ögonbrynen.

I sin biografi över Leonard Cohen följer Anthony Reynolds detaljerat sångpoetens kringflackande liv, från uppväxten i en judisk medelklassfamilj i Montreal till turnéerna på ålderns höst, efter att artisten klivit ner från klostret på berget och upptäckt att han skinnats av sin manager. Musiken står i fokus: Reynolds porträtterar kvinnorna bakom sångerna och skildrar ingående varje inspelning, med det katastrofala samarbetet med Phil Spector som en tragikomisk höjdpunkt. Med generöst intervjumaterial och redogörelser för alla turer kring cyniska skivbolag ger biografin en fascinerande inblick i musikbranschen; söker man mer litterära insikter om Cohens texter fungerar den sämre. Överhuvudtaget ger boken ett slarvigt och stundtals ganska ytligt intryck, med upprepningar och trådar som inte följs upp.

Apropå förhållandet mellan kreativitet och professionalitet – han föredrar givetvis själv det förra – har Cohen konstaterat: ”Jag har en känsla av att om man befriar sig själv, så kan det börja skimra runt vad man än rör vid.” Lite av det cohenska skimret lyser upp också Reynolds skildring och får en annars rätt medioker och hafsig biografi att bli till sidvändarläsning.

(Anthony Reynolds

Leonard Cohen – en biografi

Översättning Ewa Edén- Modén

Reverb

Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Was that the thunder that I heard?

En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.     

Johan

Jarretts triumf

Efter syndafloden kommer solsken, och Köpenhamns jazzfestival repar nytt mod. Tre år i följd har jag här betat av samtidsjazzens pianogiganter: Chick Corea, Herbie Hancock och – i lördags – Keith Jarrett. Medan Corea gav en stram solokonsert och Hancock friade till publiken tillsammans med ett gäng förstklassiga fusionsmusiker kommer Jarrett med sin klassiska standardstrio: Jack DeJohnette på trummor, Gary Peacock på bas. Och tvingas jag välja en av de tre konserterna vinner Jarrett priset. Trots att han i första setet är missnöjd med ljudet i den nybyggda Operaen. Så pass att två låtar avbryts mitt i. Den här lokalen var säkert dyr att bygga, säger Jarrett märkbart irriterad, men den går inte att spela ballader i. Istället sätter trion igång med att improvisera över ett bluestema, och vinner märkbart energi ur frustrationen. Vad som sedan händer i pausen vet jag inte, men trion inleder andra set med en ballad. Resten är en ren triumf. Så bra att resultatet borde släppas på CD.

Johan

Time is pilin´up

In My Time of Dyin´. Fixin´to Die. See That My Grave Is Kept Clean. När Bob Dylan debuterade 1962 var det med en luguber samling sånger mer passande för en ärrad bluesman än för en rundkindad collegegrabb. På nästa platta fanns låten Bob Dylan´s Dream, där sångaren med nostalgi och vemod ser tillbaks på ungdomsårens bekymmerslösa tillvaro. Han har ännu inte fyllt tjugotvå. Ja, det var innan han sjöng refrängen ”Ah, but I was so much older then,/ I´m younger than that now.” Idag fyller Dylan 70, och passar ledigt i den kostym som var för stor på debuten. ”It´s not dark yet,/ But it´s getting there”. Fast ännu återstår ett ospecificerat antal spelningar på Den Eviga Turnén. ”And may you stay forever young”.

Johan

The Air Is Thin

Fönstren har immat igen. Ansiktena blossar. För varje låt tycks syret sugas upp än lite mer och pressas ut ur lokalen. Det är inte mycket mer än en bardisk och några bord, men kroppar står tryckta intill varandra från scenen bak till dörren. Över en hypnotiskt molande och mullrande ljudmatta svävar Jesse Sykes röst, mörkt eterisk med ett ödsligt klingande djup. Inte bara publiken har det trångt på Vinylbaren, basisten i the Sweet Hereafter ryms inte ens på scenen utan får stå ett steg nedanför, som en grindvakt till toaletten.

Sista låten är sista låten, applåderna är entusiastiska men ingen orkar begära ett extranummer. Eller törs kräva mer av musikerna. Vi kippar efter andan, torkar fukten ur pannan och drar girigt efter luft när musiken tystnat. Det ringer i öronen och alla är överens om att det var fantastiskt.

Ann

Sött och strävt

Vänt möter strävt. Sött blandas med beskt. Tankarna går till Lee Hazelwood och Nancy Sinatra. Till Nick Cave och Kylie Minouge. Fast i motsats till de där gamla patriarkala duetterna är det här fråga om en strikt jämställd sångrelation. Ja, om någon sitter vid ratten på KB i fredags är det väl snarast Isobel Campbell. Sedan får Mark Lanegan sjunga hur mycket han vill att han är en Ramblin´ man. Ett extra plus för Townes van Zandt-coverna. Sådant går alltid hem hos Kulturreservatet.

Johan

People get ready, there´s a train a comin´

Gospeltåget kommer till Malmö. Jordan tur och retur på knappa två timmar. Biljett behövs inte. Bara hoppa ombord och tacka Herren. Fast biljett har jag i alla fall. För säkerhets skull. Tåget har varit i rullning sedan 1939. Från The Alabama Institute for the Negro Blind. Sju blinda pojkar som blev lokförare och eldare på tåget till saligheten. En efter en har de fallit ifrån. Andra har tagit vid. Kvar från originaluppställningen finns Jimmy Carter. En spenslig man i en rymlig förarkabin. I Tom Waits exorcistiska ”Way Down In the Hole” höjer han ångtrycket. Det muskulösa ekipaget skjuter fart.

Johan

God said "I´ll make some DNA..."

”Now a man come from monkey, some people say/ But the Good Book, brother, just don´t tell it that way”. I USA rasar som alltid kulturkampen om människans ursprung, och ibland kan country- och folkmusiken vara lika inbilsk och stockkonservativ som sitt sämsta rykte, som i Merle Travis uppgörelse med darwinismen i ”That´s All”, inspelad häromåret av Willie Nelson: ”And if you believe that monkey tale like some folks do/ Then I´d rather be that monkey than you”. Fast kreationismen har inte alla fårade röster. Lyssna bara på Chris Smithers fyndiga turnering av begreppet intelligent design i ”Origin of Species”. 

Johan

Born with the gift of a golden voice

När Leonard Cohen gick av scen på Sofiero slott för två somrar sedan trodde vi knappast att vi skulle få se honom i strålkastarskenet igen. 74 år gammal var populärmusikens djupaste baryton och elegantaste rimsmed då ute på sin första turné på ett par decennier.

I går kom han till Malmö Arena, och stod på scen i gott och väl tre maffiga timmar. Konstateras kan att den cohenska brittsommaren - eller väl snarare vinterblomningen - håller i sig. Han formligen skuttar in och ut på scen och går ner på sina knän när han sjunger, som för att hämta kraft från marken och varje skrymsle av sin själ:

Well my friends are gone and my hair is gray
I ache in the places where I used to play
And I'm crazy for love but I'm not coming on
I'm just paying my rent every day in the tower of song

Igår hette det där sångtornet Malmö Arena, och med sin gyllene stämma betalade Cohen hyran med råge.

Johan och Ann

And I know you're hurting

Tindersticks är vardagstristessens mesta romantiker, besjungare av alla luggslitna hjärtans stukade hjältar, de som alltid tycks stå inför ett uppbrott eller ännu ett försök att börja om på nytt. Att se dem en måndagskväll i ett vårvintergrått Malmö känns passande.

Omgiven av en skälvande cello, blås och atmosfäriska gitarrer närmast raglar sångaren Stuart Staples på scenen, blundar med svettdropparna rinnande nedför ansiktet, till synes plågad, kanske bakfull, trött på gränsen till sammanbrott, tycks det. Men det räcker med att han öppnar munnen för att man ska inse att han är fullständigt fokuserad och förmår pressa varje droppe blod ur sitt värkande hjärta med sin vibrerande baryton.

Ann och Johan

Blue in Green

Babel, lördag. Nils Petter Molvaers trumpet lägger sig över en mörk elektronisk ljudmatta. En siluett rör sig framför en vägg av rinnande färger. Jazz för 00-talet tänker jag, glömsk av att vi om några veckor alla är tiotalister.

Johan

Tomorrow's Tears

Jag kommer aldrig att förändras - det som är nu är för alltid. Så är mina tankar när jag snurrar omkring i salen i ett stort gult hus med musiken på hög volym. Det är ett sådant där alldeles gyllene ögonblick, skimrande, uppslukande, ingenting annat finns, allt är nu och nuet är precis som det ska. Jag lyssnar på Cranes och tänker att det här kommer jag alltid att älska. Det här kommer alltid att vara jag.

Om någon skulle ha knackat den där flickan som för så många år sedan dansade i en gul villa på axeln och sagt att "nehej, du har fel". Visat henne 2000-talet i en kristallkula där hon kunde se Cranes-skivorna stå ospelade i hyllan år efter år och den hon själv blivit stampa foten till country. Så skulle hon kanske stannat upp och snyftat till.

För det är klart att man förändras, och en dag upptäcker man plötsligt att man tycker att det är bra att förändras. För vem vill gå genom livet stillastående, som en evig tonåring, utan att någonsin vidga sina vyer? Inte för att jag skäms för flickan som en gång var jag och vill ta avstånd från henne, nog finns hon där någonstans fortfarande, under skikt på skikt av erfarenheter.

På torsdag kommer Cranes till Babel, Malmö. Det är första gången på 14 år bandet besöker Sverige, står det i reklamen. Tidsspannet får mig att skälva till. Jag var ju där, då, för 14 år sedan. (Fast själv får jag det faktiskt bara till 12.5 när jag räknar efter). Kanske är det den musik som betytt allra mest för mig. En gång reste jag från Umeå till Göteborg för att se en konsert, men släpptes inte in för att det var tjugoårsgräns. Jag fick en autograf i alla fall.

Jag sätter på de gamla Cranes-skivorna. De får mig fortfarande att rysa.

Ann