tisdag 28 februari 2012

Fursten avklädd till det maktpolitiska skelettet


 
Konststycket att på en gång svartlistas av Vatikanen, bannlysas av den sovjetiska politbyrån och uppfattas närmast som en svordom av vår egen liberala samtid måste Niccolò Machiavelli vara rätt så ensam om.
Skälet till uppmärksamheten heter förstås Fursten, renässanstänkarens berömda handbok i det politiska rävspelets konst som efter ett halvt årtusende fortsätter komma ut i nya upplagor. På svenska är Paul Enokssons eleganta översättning den andra på bara fyra år. Så vad gör boken så ständigt grönskande kontroversiell?
Ett kortfattat svar är att Machiavelli tar bladet från munnen och pratar om det som makthavare i alla tider föredragit att tiga om: nämligen makten själv och dess villkor. Nog kan politiker och direktörer vanligtvis orera en lång stund om ansvar och värderingar, men maktens realiteter är för det mesta tabu i maktens närhet.

Läs resten av min recension av Paul Enokssons nyöversättning av Machiavellis Fursten här.

Johan

måndag 27 februari 2012

Läsa efter bokstaven

"En bok är bra när man under läsningen inser att man inte sett en bokstav på väldigt länge."

Mircea Cartarescu, Dagbok 1994-2003

söndag 26 februari 2012

På köksväggen

Katsushika Hokusai, Domherre och körsbärsträd, 1834

Från den syriska vintern

En arabisk rymdfarare

Vetenskapsmän och tekniker!
Ge mig en biljett till himlen
jag är ett sändebud från mitt sorgsna land
utsänd av de föräldralösa, åldringarna och barnen
ge mig en fribiljett till himlen
jag har inga pengar
bara tårar

Finns det ingen plats?
Låt mig då sitta längst bak i farkosten
på taket
jag är ju från landsbygden
och van vid sådant

Jag ska inte skada en enda stjärna
inte göra ett moln illa
jag vill bara komma
till himlen fortast möjligt
lägga en piska i Guds hand
så att han eggar oss till uppror

Muhammad al-Maghut (1934-2006), översättning Bo Holmberg och Cecilia Persson
Här skriver jag om Trampa på mitt hjärta, en urvalsvolym med den syriske poeten Muhammad al-Maghuts dikter.

Ann

fredag 24 februari 2012

Folkresning i den uppdaterade versionen

När vi just börjat vänja oss vid att nationers öden avgörs i slutna rum kom den arabiska våren och placerade politiken där den hör hemma: på torget. Folket harklade sig, rätade på ryggen och höjde sin röst, och plötsligt var revolution inte längre ett ord ur historieboken och demokrati åter ett levande begrepp: skimrande, pockande, uppkäftigt.
En av alla röster i den oppositionella talkören tillhörde Wael Ghonim, en på många sätt typisk representant för en framväxande ung arabisk medelklass, mer förtrogen med tweets och statusuppdateringar på internet än med politiska pamfletter och dissidentmanifest. I hemlighet administrerade han en Facebooksida som blev en av den egyptiska revolutionens virtuella knutpunkter.   
Historien om hans korta verksamhet som upprorsmakare – inklusive elva dagar som politisk fånge i säkerhetspolisens våld – berättar han själv i Revolution 2.0. Titeln antyder att det här inte handlar om några proletära massor i någon mossig kamp emot kvalen utan om en folkresning i den uppdaterade versionen. Här finns ingen revolutionsledare som eldar allmänheten från talartribunen, men väl en viss anonym administratör av en Facebooksida.
”En rad journalister försökte porträttera mig som revolutionens mästare”, skriver Ghonim och värjer sig mot beskrivningen, men lyckas ändå inte frigöra sig från den. Faktum är att hans bok är en minst sagt jagcentrerad historia som framhäver snarare än nedtonar hans egen roll i händelseförloppet. Det här är den sortens bok, tänker jag, som offentliga personer ger ut mitt i karriären, när vägval ska förklaras och opinioner vinnas.
Ändå har Revolution 2.0 sitt värde, genom att ge en subjektiv skildring av den egyptiska folkresningen. Lägger man den intill andra redogörelser kan de sammantagna ge en fylligare bild av det befriande politiska jordskred som för ett år sedan skakade världen.  
Johan

onsdag 22 februari 2012

Kritiken - ett nöjesfält?

"De konkurrensutsatta kritikerna måste profilera sig för att märkas, vilket ofta sker genom känslornas snabbväg. Det tenderar att göra kritiken subjektiv och jagcentrerad. Om det för något decennium sen räckte med att bli berörd i en recension mobiliseras numera inte sällan tårar eller en palett av affekter eller symptom. En kritiker kan profilera sig som cool­ast i rökrutan med ett slängigt språk, hippt ordval eller intima anekdoter från sin vardag. Influenserna från kvällstidningarnas spektakulära estetik blir påtaglig.
Sammantaget blir det litterära offentliga klimatet fragmentiserat, egocentrerat och infantiliserat eftersom det som barnet på nöjesfältet styrs av en lustprincip med kort tålamod. "

Så skriver Eva Ström i dagens Sydsvenskan om situationen för samtidens litteraturkritk och önskar sig en tillnyktring: "Tänk om vi skulle återupptäcka den litterära texten igen." Om den kritikfestival som går av stapeln i Köpenhamn och Malmö med början idag blir ett nöjesfält återstår att se. Här kan man läsa mer om den och hitta ett schema.
Ann

tisdag 21 februari 2012

Nutidens larmande marknad (kulturvänstern anno 1795)

"Ty konsten är en frihetens dotter; den vill hämta sina lagar från en andlig nödvändighet, inte från materiens tvång. Men nu härskar de materiella behoven och böjer ner en sjunken mänsklighet under tyranniets ok. Nyttan är tidens stora idol som alla krafter slavar för och alla talanger tvingas hylla. På denna grovskaliga våg har konstens andliga kvaliteter ingen vikt och berövad all uppmuntran försvinner den från nutidens larmande marknad."
Friedrich Schiller

måndag 20 februari 2012

fredag 17 februari 2012

Poesi i plastpärm

I dystra stunder tänker jag att poesins framtid ser ut exakt som omslaget till Jörgen Gassilewskis nya bok, vars vindlande titel jag för enkelhetens skull förkortar till pärla barbie klistermärke. Med spiralrygg och plastpärmar i kollegieblocksformat liknar den ett byråkratiskt kompendium, ett påkostat stencilhäfte gjort för att en fåtalig skara ska rynka sina akademiska pannor och producera papers om konceptets kontextuella transformationer och diskursiva destabilisering. Det är väl sådant man kallar kongenial formgivning.

Hela min recension finns att läsa här.
Ann

onsdag 15 februari 2012

Livsälskare, svartmålare

Mars, 2011
- Egentligen vill jag ju måla livet!
Men vad som fyller Malmö Konsthall är "död, förintelse, förvittring". Det konstaterar Gerhard Nordström själv när han han berättar om sin stora utställning, som ackompanjeras av ett mindre rum med Goyas krigsetsningar. För det går inte att skildra livet utan att också skildra dess motpart
-Liv och död har varit temat för mitt måleri de senaste 40 åren.
Då, sommaren 1970, var det massakern i Song My som mentalt invaderade den svenska sommaridyllen. Nu är det rotvältor i Ystads sandskog som står för motivet. Däremellan har han bland annat funnit inspiration i Pompeji, ett antikt katastrofområde som för en nutida betraktare kan leda tankarna till vår tids miljö- och kärnvapenhot. Själv har han upplevt tiden "före bomben" - ja, född 1925 var han redan en talangfull målare vid Andra världskrigets slut - och växte upp i en värld där den totala utplåningen inte var ett tänkbart scenario.
Hoppet sätter Nordström till naturen, till jorden, vattnet, grönskan. Redan som barn målade han den skånska myllan med brun och svart krita. Hans mor fick honom att se att den innehöll också andra färger, att det fanns lila i det svarta.
Och en rotvälta är inte bara förruttnelse, för på den välta roten spirar nya friska skott.

Ann och Johan
Badhus i Pompeji, 1975

Traktorspår, 1986

Romantisk irrfärd i existensen

Att dö ung kan för en författare vara en genväg till odödlighet, men det kan också innebära att litteraturen ständigt kommer att läsas i ljuset av det korta livet. Ett dramatiskt öde är frestande att använda som ett slags facit, desto mer så om det inkluderar pistolkulor.
När Heinrich von Kleist 1811 fullbordade sin självmordspakt med Henriette Vogel genom att först skjuta sina ”dödsväninna” i bröstet och sedan sticka in pistolen i sin egen mun, såg han till att skapa en kult omkring sig. Och att kasta en tragisk skugga över sina verk som är svår att komma undan. ”Odödlighet nu är du min till fullo!” står det inristat på gravstenen vid Wannsee, ett citat från pjäsen ”Prinsen av Homburg”.
Mer om Heinrich von Kleist och hans pjäser kan man läsa här.

Ann

måndag 13 februari 2012

Att använda sin tid

”Jag vill påstå, att en människa kan vara mycket flitig utan att använda sin tid väl”
Henry David Thoreau, ur Att leva utan principer   

Snömeditation

Franz Marc - Dog Lying in the Snow (Liegender Hund im Schnee), 1911

lördag 11 februari 2012

Mördad ängel

Kvinnans självständighet krävde ett mord. Offret var den milt leende, fromt hängivna, husmoderligt osjälviska madonnan. Hon som programmerats till att behaga andra, hon som alltid uppoffrat sig utan minsta klagan, hon som aldrig låtit någon ana att hon haft en egen åsikt och serverat lögner för allas trivsel. Det vill säga det undergivna viktorianska kvinnoidealet, av Virginia Woolf kallat Hemmets Ängel.

”Min ursäkt, om jag skulle dras inför domstol, skulle vara att jag handlade i självförsvar. Hade jag inte dödat henne skulle hon ha dödat mig. Hon skulle ha slitit hjärtat ur det jag skrev.” Woolf berättar om sin blodiga kamp mot ängeln i föredraget ”Yrken för kvinnor”, som man kan läsa i den nyutkomna essäsamlingen ”Kvinnor” (översättning Rebecca Ahlsberg, ellerströms), en fin liten volym med författarens porträtt av förmödrar, medsystrar och kollegor. Det är från tröskeln till en ny tid hon talar: kvinnor har börjat skaffa sig eget rum och kan själva betala hyran. Ännu återstår frågan vad rummet ska fyllas med: ”Hur ska ni möblera det, hur ska ni inreda det?”
Åttio år senare har möbler införskaffats, flyttats runt och kastats ut flera gånger om. Varje kvinna inreder efter eget behag och såväl de yttre som inre hinder Woolf diskuterade är så gott som undanröjda. Kanske är det i det läget frestande att blicka bakåt. Att tänka att den där hemmaängeln väl ändå var en rätt så tjusig varelse. Så kan man tolka den lust att vara rik hemmafru som drabbat svenska kvinnor enligt medielarm ifjol.
Numera blinkar ängeln med vippiga lösögonfransar à la 50-tal eller slänger med Hollywoodblonderat hår. Blygsamheten har bytts ut mot egoboostande självkänsla: det går ju att göra karriär på husliga vingar. I kokböcker, bloggar och livsstilsguider fylls kvinnorummen med hembakade kakor och egendesignade tofsar. Den berömda metaforen om det egna rummet verkar ha förvandlats: vägen till självförverkligande går inte sällan genom heminredning.
När Virginia Woolf slungade bläckhornet mot feminitetens gloriaförsedda fantom var det för att den inte tillät henne att skriva öppet och sannfärdigt. Målen får kampen, förklarade hon uppfodrande, får aldrig tas för självklara utan måste ständigt ifrågasättas. När Hemmets ängel än en gång tycks spöka i polkadotprickiga kjolar kan man börja bli orolig för en feministisk backlash och undra om det är dags för en ny dust. Borde vi återigen ta och strypa ängeln med gardintofsen eller åtminstona krossa cupcaken under klacken?
Eller finns det kanske en sådan trygghet i den kvinnliga frigörelsen att det numera lugnt går att experimentera med gamla kvinnoroller?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann

tisdag 7 februari 2012

Förenklingens konst

Det börjar med en stilig kosack med huvudbonaden käckt på sned, det slutar med kranieliknande självporträtt där döden speglas i ögonhålorna. Hantverksskickligheten är slående redan hos den 16-åriga Helene Schjerfbeck, bara ett par år senare är hon en mästerlig målare. Hon förmådde kopiera 1600-talsmästare så att minsta nagel glänste; det egna måleriet kom hon att driva mot en allt strängare förenkling. Hennes långa konstnärsbana - Schjerfbeckutställningen som just nu visas på Ordrupgaard utanför Köpenhamn spänner från 1880 till 1945  - följer på sätt och vis tidens svängningar, men det finns samtidigt en frapperande konsekvens i hennes verk och förändringarna tycks komma av inre nödvändighet. Trots, eller kanske tack vare, enkelheten känns det som om varje penseldrag står i kontakt med tillvarons djupare plan.

Ann

Dörren, 1884
Maria, 1909
Självporträtt med röd fläck, 1944

Nakna och förklädda jag

Dagens litteratur svämmar över av självbiografier, dagböcker, autofiktioner och navelskåderier: den författare som inte naket lämnar ut sig själv, ifrågasätter jagets autenticitet eller leker gäcksamt med självbekännelsen som genre finns knappast. Mycket lägligt är det då att Ingrid Elam ger ut en essäbok som fungerar som behändig guide till de många litterära jagen.
Här skriver jag om Ingrid Elams Jag - en fiktion.

Ann

måndag 6 februari 2012

När det är natt ser vi upp mot stjärnorna


Gustaf Fjaestad, Rimfrost och stjärnor

"Glädje förekommer ju på varje levnadsbana, till och med den största bitterhet kan för korta stunder vara ljuv. Om bara bakgrunden är tillräckligt mörk, så blir också matta färger ljusa. Lyckans starka solsken, som bländar oss, är inte till för våra svaga ögon. På dagen ser vi den vackra jorden, men när det är natt ser vi upp mot stjärnorna - - -"
Heinrich von Kleist i brev till Caroline von Schliben 1801. Citerad efter Peter Handbergs Kleist - Slutet.

söndag 5 februari 2012

fredag 3 februari 2012

Litteraturens ensamcell

P.O. Enquist söker punkten varifrån berättelsen kan berättas. Laxness menade att stilen är allt. För Roy Jacobsen – i samtal med Torbjörn Flygt på Malmö Stadsbibliotek – är rösten det grundläggande. Har han väl hittat den rätta stämman, vilket är svårt eftersom en stämma lätt blir falsk, vet han också vad som kan sägas och vad som måste utelämnas.
Sanningen närmar han sig helst i fiktionens form, säger Jacobsen, och berättar en sann historia om hur han upptäckte att han var författare – han hävdar att han aldrig berättat den förr. I tonåren var han med i ett ungdomsgäng som höll på med inbrott, vilket ledde till att han arresterades och sattes i häkte i väntan på rättegång. Det här var 1970, när fångarna inte hade det så bekvämt som idag, och han tillbringade 35 dagar i ensamcell. Varje dag kom hans flickvän Marianne på besök, och de satt och förde långa samtal med varandra. Så småningom fick han som ung och tidigare ostraffad villkorlig dom och kunde återvända till friheten. Det var bara det att det inte fanns någon Marianne. Hon var en fiktion som han hade skapat som ett slags överlevnadsstrategi.
Kanske, tänker jag som en sammanfattning av kvällen när jag kommer ut från biblioteket, är ensamceller inte så dumt för litteraturen.
Johan

torsdag 2 februari 2012

Förundras!

Von oben

På åkerstigen ligger en död tordyvel.
Tre benpar prydligt hopvikta över magen.
Istället för dödens virrvarr - ordning och reda.
Det fasansfulla i anblicken är tämligen måttligt,
räckvidden är begränsad, från maskros till mynta.
Sorgen delas inte.
Himlen är blå.

För vår ros skull avlider inte djuren,
de dör en liksom grundare död
och förlorar, vill vi tro, mindre känsla och omvärld,
gör sorti, tycks det oss, från en mindre tragisk scen.
Deras stillsamma själar spökar inte om natten,
de håller distansen,
de visar respekt.

Och nu ligger den döda tordyveln på stigen
och glittrar obegråten mot den lilla solen.
En tanke lika kort som den tid blicken tar:
det ser ut som om inget viktigt hänt den.
Det viktiga verkar vara förbehållet oss,
vårt liv och vår död, en död
som åtnjuter avtvingat företräde.

Wislawa Szymborska (1923-2012), översättning Anders Bodegård.
Här skriver jag om Szymborska idag.

Ann