tisdag 28 februari 2017

Marknadens lycko- och ekorrhjul


Om den självreglerande marknaden är det närmaste vi kommer en gudomlig försyn så är nationalekonomen profet och konkurrens det första budordet. Ja, är inte det tidens kalkyl? Var och en sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande enmansbolag som har att förränta sitt magra humankapital efter bästa förmåga.

Nu kan man visserligen undra om profeterna själva alltid begriper sig på makten de gjort sig till språkrör för. Förstår nationalekonomerna egentligen vad kapitalism är för något? Frågan har ställts allt oftare efter finanskrisen, som enligt de flesta experter med förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan i spetsen inte borde ha kunnat inträffa i den bästa av alla avreglerade världar. Det har talats om en kris också för den ekonomiska vetenskapen. Cambridgeprofessorn Tony Lawson, själv ekonom men av det fritänkande slaget, går längre och hävdar att den konventionella nationalekonomin befinner sig i ”intellektuellt upplösningstillstånd”.

Lawson är en av skribenterna i senaste numret av Fronesis (nr. 54–55), som har temat ”Ekonomiskt vetande”. Hans kritik går ut på att mainstream-ekonomerna snarare än att studera den ekonomiska verkligheten rör sig fritt i en platonsk idévärld av perfekta matematiska modeller. Frågan är om kapitalismen är ett välordnat system som tenderar till jämvikt eller en rörig historisk process som föder kriser och konflikter. Det senare, svarar alla de ekonomer – från marxister till postkeynesianer – som ifrågasätter den rådande neoklassiska doktrinen och därför kallas heterodoxa.

Till syvende och sist handlar det enligt Lawson om hur vi anser att världen och människan är beskaffade. Kära gamla Homo economicus gör här entré i debatten – ja, ni vet, den där fullkomligt rationella, självtillräckliga, strikt egenintresserade varelse som förutsätts i ekonomernas tankemodeller men som få antropologer stött på i sina fältarbeten. Mot denna fiktion – till hälften ideal, till hälften skräckbild – står den sociala, föränderliga, omvärldsberoende, bristfälliga människa av kött och blod som vi alla utgör exempel på, men som inte kan stövla in i jämviktsmodellen utan att den tjusiga ekvationen rubbas. Sociala fakta lyder inte mekanikens lagar.

Så långt är kritiken både radikal och optimistisk, men det finns ett möjligen ännu radikalare sätt att se på saken som inte tycks ge lika stort utrymme för tillförsikt. Några texter i Fronesis, särskilt en av filosofen Jason Read, uttrycker en Foucault-influerad insikt om det moderna subjektets förvandlingar. Motsvarar modellen inte verkligheten kan den som har makt alltid förändra verkligheten. Så kan nyliberalismen förstås som ett försök att omprogrammera vårt medvetande tills det är kompatibelt med den neoklassiska nationalekonomins antaganden. Efter decennier av avreglering, lönespridning, privatisering, morötter och piskor kan det hända att man vaknar en morgon och möter Homo economicus kyligt kalkylerande blick i badrumsspegeln.

Vad finns då att göra? Inse att man en gång för alla är fjättrad vid marknadens lycko- och ekorrhjul? Kanske ta en funderare på om friheten är det som får oss att passa in i den ekonomiska mallen eller det som får den att haverera.  


Johan

Här finns en länk till en nedbantad version av min text.



lördag 25 februari 2017

Fråga med 78 svar

Vem är egentligen Simon? Det är frågan som får 78 olika svar i Malmöboende poeten Daniel Mårs debut ”Simonillusioner”, en diktsamling som fungerar som en fantasins spegelkammare, ett mångfasetterat maskspel. Den kameleontiske titelfiguren står i centrum i alla dikter, ja, väldigt bokstavligt så: varenda en inleds med hans namn och diktraderna har centrerats på sidan.
I ett flöde av bilder framträder Simon som det ouppnåeliga idealet, mannen i poetens drömmar, det gäckande föremålet för hans åtrå. Men Simon är också den som genom historien utsatts för homofobisk förföljelse, den som burit en rosa triangel, som ännu kallas bögjävel. Ibland är han en riktigt jobbig typ, en sådan som krossar hjärtan med förödmjukande kommentarer. Ibland en glittrande utopi om vad livet och lusten kan vara.

Här recenserar jag Daniel Mårs debutbok.

Ann

fredag 24 februari 2017

Med alla nyanser av livsbejakelse på paletten

Detalj ur målning av Tonie Roos


Om Roos rent fysiskt befann sig på 70-talets frigjorda Manhattan verkar hon andligen samtidigt ha varit på plats under den europeiska modernismens konstnärliga revolution. Både motiv och manér har hämtats från det tidiga 1900-talets estetiska avantgarde, och i hennes personliga porträttgalleri får vänner och bekanta sällskap av hjältar och hjältinnor ur konst- och litteraturhistorien.
Här målar Matisse ännu förföriska odalisker bland dekorativa draperier och kärlekspar svävar i Chagallblå rymder. I ett surrealistiskt vimmel snurrar Majakovskij runt med Lili Brik och 20-talets svartvita stumfilmer återuppstår i färggranna kläder. Sarah Bernhardt blickar livs levande ur likkistan som hon från och till sov i, Edith Södergran vilar poetiskt tankfull i sin trädgård.

Jag ser Tonie Roos färgstarka målningar på Tomarps Kungsgård, här.

Ann

torsdag 16 februari 2017

De lustiga emigranterna i blonda flätor

En septemberdag 1850 besöker Fredrika Bremer svenskkolonin New Upsala i Wisconsin och möter där änkan Fru Pettersson. En sliten kvinna med krökt rygg och käpp, åldrad i förtid efter hårt arbete, förbi, som hon själv säger, trots att hon inte fyllt femtio. Ångrar hon inte att hon lämnat Sverige? Nej, det gör hon ändå inte, ”ty hon tänkte på sina barn och den framtid, som i nya världen öppnades för dem, rikare, lyckligare än den, som moderlandet hade kunnat giva dem; och hon var nöjd att ha köpt åt dem denna framtid med offret av sitt liv”.
När Bremer åkte på sin tvååriga amerikanska resa, skildrad i det långa resereportaget ”Hemmen i den nya världen”, hade den svenska emigrationen just satt fart. Från mitten av 1800-talet till 1920-talet skulle mer än en miljon människor lämna Sverige för att bosätta sig i Förenta staterna. Det motsvarar ungefär en femtedel av den dåvarande befolkningen. Drygt 50 000 av dem kom från Malmöhus län, som hade en av de största utvandringsströmmarna i landet.
Anledningen till att emigranterna gav sig av varierade, men målet hade de gemensamt: en rikare framtid. Om inte för egen del, så för barnen.


Jag lyssnar till ett föredrag om kvinnliga amerikafarare på vita duken och funderar på synen på dem som söker en bättre framtid förr och nu. En låst artikel, men den som prenumererar kan läsa den här.

Ann

lördag 4 februari 2017

Sprakiga språkattacker

Är det en nysning? Eller en utskällning? Chow chow är hundrasen som är ett gosedjur i levande gestalt, fluffet förhundligat, och vars namn har onomatopoetiska kvaliteter, likt ett förkylt vov vov. ”Chow chow” är också titeln på Anna Hallbergs nya diktsamling. Hon är en poet med stort intresse för språkets ljudliga dimensioner. Mjuk och gullig, likt hunden, är hennes poesi däremot sällan. Hallberg är en av svensk samtidspoesis mest hårdföra språkarbetare och ställer höga krav på läsarens vilja att vara med och skapa mening i bokstavsmönstren.
Här finns min recension av Chow chow.

Ann

Om de stora frågorna


När Mazzarella är som bäst kan det kännas som att samtala med en kultiverad och bildad vän som har ett outsinligt förråd av exempel och hela tiden driver diskussionen i nya tankeväckande riktningar, oavsett om man hummar med eller säger emot. Själv vill hon uppvärdera ordet konversera, och att läsa henne är att delta i en konversation som aldrig riskerar att gå i stå. Och jo, jag tror nog man kan lära sig något om empati på kuppen.

Här skriver jag en gästrecension av Merete Mazzarellas bok Om livets mening i Svenska Dagbladet.

Ann