Vad jag hör till att börja med är så många ekon från andra poeter att jag har svårt att koncentrera mig på vad Rydén Reynols egentligen skriver. Än vrids orden som hos Anna Hallberg, än faller de sönder som hos Katarina Frostenson, än förskjuts ljuden som hos Aase Berg, än manglas meningarna som hos Lars Mikael Raattamaa. Det hela liknar närmast ett tvärsnitt av svensk 00-talspoesi, när OEI var som hetast och alla refererade till amerikansk language-poesi. Formuleringar som ”svälla svalg”, ”Stavar i bredden” eller ”DELA UT I DELEN” låter nästan lika välbekanta som hjärta-smärta.
Men kanske ska man inte kräva originalitet av en debut? Eller så är det helt enkelt inte en egen röst som är grejen här. Poeten skriver till och med: ”En röst men aldrig min röst”. Och önskar sig vidare: ”Om vi kunde tala samtidigt, många. Vem vet hur en gemensam röst låter?”
Jag recenserar Lina Rydén Reynols debut, här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar