Ser "Under de röda fanorna" på Malmö konstmuseum, en utställning med estnisk konst från sovjettiden, och förväntar mig en kitschig bildkavalkad i den politiska propagandans tecken. Och visst finns åtskilligt av den varan, t. ex. Rudolf Frenzs säregna försök att stöpa Andra världskriget i en estetisk form hämtad från Napoleonkrigen i "Stalin och Vorosjilov vid fronten". Men framförallt slås jag av några inte lika uppenbara saker. Dels att den förkättrade socialrealismen faktiskt kunde rymma ren målarglädje, och användas till att på ett inte förljuget sätt spegla arbetets värde. Dels vilket utrymme för tvetydigheter som fanns. Se t. ex. Leili Muugas "Kafé (Tvivlare)", där en typisk kafébohem med dålig hållning avskärmar sig från massdemonstrationen utanför fönstret. Lika gärna som en parasit kan betraktaren välja att se honom som en dissidentskapets hjälte. Och Valerian Loiks "Protestsång", där långt ifrån alla deltar i sången under fanorna. Blicken dras till den sammanbitne svartklädde mannen som mitt i folksamlingen höjer högerhanden till en gest av, ja, uppgivenhet eller leda.Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar