Konsten att berätta är också konsten att låta bli att berätta. Att hålla läsaren på halster genom att bara droppvis låta informationen sippra fram. Förmågan att suga på karamellen behärskar Selma Mahlknecht suveränt, trots att Ingen fara är hennes första roman. I korta stycken där perspektivet växlar mellan huvudpersonerna fogas pusselbit till pusselbit och frustrerande långsamt blottas historien bakom historien.
Mahlknecht är en uppmärksammad ung författare från Sydtyrolen − att vi alls får möjlighet att läsa henne på svenska beror på det relativt nystartade förlaget Thorén och Lindskog, som gör en betydelsefull insats för att den försummade tyska litteraturen ska få en plats i våra bokhyllor.
Den mersmaksväckande debuten handlar om två systrar, Bess och Sandy, med ett sårigt förhållande till varandra och till mormodern som de vuxit upp hos. Bess skriver brev efter brev som hon aldrig skickar, Sandy vill bli författare men lider av dåligt självförtroende och försöker ta sitt liv. Nyckeln till deras problem finns i det förflutna, men kanske är det bäst att alls inte rota i familjehemligheterna.
Med kriminalromanens känsla för överraskningar och släktkrönikans intresse för infekterade relationer i generation efter generation nystar Mahlknecht elegant upp ett tilltrasslat nystan av trauman. Till sist avslöjar nog författaren ändå lite för mycket för min smak, men hela vägen dit håller hon mig klistrad vid sin sparsmakade berättelse.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Jörn Lindskog)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar