fredag 18 maj 2012

Hammershøis melankoliska harmonier



Vilhelm Hammershøi, Självporträtt 1891
 Det har inte börjat regna än, men himlen är grå och disig och försommaren känns avlägsen. Efter att ha strövat omkring i Botanisk Have en dryg timme är vi ordentligt nedkylda när vi kommer in på Statens museum för konst - alldeles rätt stämning alltså för att möta Vilhelm Hammershøis melankoliska harmonier.
Svart, vitt och grått: med sin begränsade färgskala och fixering vid ödsliga interiörer, bortvända kvinnogestalter och strama fasader tar Hammershøi sikte på själens finstämda skiftningar. Anmärkningsvärt när man ser  honom i helfigur är hur konsekvent han fullföljer denna sin strävan. Redan som tekniskt fullfjädrad tjugoåring slår han an den minimalistiska strängen och förblir sedan genom decennierna sig själv remarkabelt trogen. 
Utställningen på Statens museum för konst inleds med Hammershøis egna verk. I en andra avdelning sammanställs hans målningar med befryndade verk av samtida konstnärer.
Det är ett pedagogiskt lysande upplägg, som får oss att gå omkring och observara likheter och peka ut skillnader. Och en strålande möjlighet att frossa i meditativ symbolism, möta tidigare obekanta konstnärsnamn och få se välkända klassiker: här finns till exempel Helene Schjerfbecks Sömmerskan, Whistlers Arrangemang i grått och svart nr 1 (porträtt av konstnärens mor),  Henri Fantin-Latours grupporträtt av diktare kring bordet (med en Rimbaud i spretande gothfrisyr), Edvard Munchs Natt i Saint Cloud.
Utställningen slutar på söndag, så skynda till Köpenhamn, även om solen skulle spricka fram mellan molnen.

Ann och Johan
 

Vilhelm Hammershøi, Vila, 1905
Pierre Puvis de Chavannes, Jeunes filles au bord de la mer

Hanri Fantin-Latour, Läsaren 1861


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar