Det våras för den aktivistiska dikten. Att besjunga kärleken i den rojalistiska bröllopsbegeistringens tecken, det ville nästan ingen poet ställa upp på. Fler tar tillfället i akt att göra ett republikanskt statement när tidskriften Re:public bjuder in till konstnärliga protester mot den kungliga giftasyran. Thomas Tidholm vänder sig mot folkets blinda beundran, Göran Greider spyr galla över Madeleines numera avpolletterade fästman, Aase Berg skaldar en suggestiv ramsa om ”avelskalendern” och ”inbrödsgenetik”.
Samtidigt läser jag en antologi med queer poesi, ”Omslag” (Rosenlarv), som vill kasta om litteraturhistorien och hitta läckorna i heteronormativiteten. Här gör Hanna Hallgren − som tidigare startat en debatt om politik och stilistik när hon underkände Susanna Alakoskis nya roman på grund av dess lättlästhet − ett försök att definiera hur en queer text bör se ut. Det ska till komponenter som ”transformations-grammatik”, ”homonymer”, ”progressiva aspekter”, ”måttsgenitiv”, ”motsatsrelationer”, ”bitransitiva verb”.
Samtidigt läser jag en antologi med queer poesi, ”Omslag” (Rosenlarv), som vill kasta om litteraturhistorien och hitta läckorna i heteronormativiteten. Här gör Hanna Hallgren − som tidigare startat en debatt om politik och stilistik när hon underkände Susanna Alakoskis nya roman på grund av dess lättlästhet − ett försök att definiera hur en queer text bör se ut. Det ska till komponenter som ”transformations-grammatik”, ”homonymer”, ”progressiva aspekter”, ”måttsgenitiv”, ”motsatsrelationer”, ”bitransitiva verb”.
Jag drar slutsatsen att de antirojalistiska dikterna, äktenskapsäcklet till trots, inte är så värst queera.
Men det får mig också att fundera på hur estetik och ideologi hänger samman, budskap och form. Lämpar sig vissa litterära uttryck bättre än andra för att uttrycka särskilda politiska ståndpunkter? För Hallgren existerar ett självklart samband mellan politiskt motstånd och stilistiskt. I historien har det väl snarast varit tvärtom: den litteratur som vill upp till kamp vill också fånga så många läsare som möjligt. Plakatpoesi, heter det när sådant ska avfärdas. Hur är det då med den borgerliga romanen? Är den per automatik just borgerlig?
Jag blickar över sundet, mot den danska litteraturtidskriften Standart som i sitt senaste nummer (nr 1, 2010) försöker få ett svar på hur litteraturen har påverkats av nio års borgerligt styre. Här konstaterar Mads Stoorgaard Jensen att det är svårt att åstadkomma kvalitetslitteratur som stöttar det etablerade och går i maktens ledband. Samtidigt som han tar kriminalromanen med dess ogenerade kommersialism som ett exempel på en borgerlig strömning grunnar han på vilken estetisk form som bäst uttrycker en politisk position. Är den allvetande författaren särdeles konservativ? Kollektivromanen socialistisk? Road movie-berättelsen liberal?
Kanske är det som han hävdar, med en variant på en känd aforism av konstnären Harald Giersing: ”All god konst är politisk. All politisk konst är dålig”.
Helt klart är i alla fall att den hovsamma hyllningsdiktens glanstid för länge sedan är passé.
Men det får mig också att fundera på hur estetik och ideologi hänger samman, budskap och form. Lämpar sig vissa litterära uttryck bättre än andra för att uttrycka särskilda politiska ståndpunkter? För Hallgren existerar ett självklart samband mellan politiskt motstånd och stilistiskt. I historien har det väl snarast varit tvärtom: den litteratur som vill upp till kamp vill också fånga så många läsare som möjligt. Plakatpoesi, heter det när sådant ska avfärdas. Hur är det då med den borgerliga romanen? Är den per automatik just borgerlig?
Jag blickar över sundet, mot den danska litteraturtidskriften Standart som i sitt senaste nummer (nr 1, 2010) försöker få ett svar på hur litteraturen har påverkats av nio års borgerligt styre. Här konstaterar Mads Stoorgaard Jensen att det är svårt att åstadkomma kvalitetslitteratur som stöttar det etablerade och går i maktens ledband. Samtidigt som han tar kriminalromanen med dess ogenerade kommersialism som ett exempel på en borgerlig strömning grunnar han på vilken estetisk form som bäst uttrycker en politisk position. Är den allvetande författaren särdeles konservativ? Kollektivromanen socialistisk? Road movie-berättelsen liberal?
Kanske är det som han hävdar, med en variant på en känd aforism av konstnären Harald Giersing: ”All god konst är politisk. All politisk konst är dålig”.
Helt klart är i alla fall att den hovsamma hyllningsdiktens glanstid för länge sedan är passé.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar