Det var en gång ett troskyldigt land, med folkhemska röda stugor och mammas hemlagade köttbullar. Sunda kärnfamiljer samlades kring den gemensamma värdegrunden. Så stack mångkulturens lömska orm in sin trubbiga nos i allmogeidyllen och paradiset vändes upp och ner.
Så ungefär ser Sverigedemokraternas idag snarare nationalnostalgiska än renrasvurmande världsförståelse ut. Framtiden som skrämmer är inte längre så mycket ”ett chokladbrunt blandfolk” som invandrarsamhällets konflikter och rotlöshet. Den blågula flamman, med dess högerradikala konnotationer, har som partisymbol bytts ut mot en beskedlig blåsippa. Fast fortfarande ska Sverige, med en främlingsfobisk ton i den allt mer polerade retoriken, bevaras svenskt.
I Ut ur skuggan företar Mikael Ekman och Daniel Poohl en lika välbehövlig som gedigen granskning av partiet som står och stampar utanför riksdagens fyraprocentspärrade port. De avtäcker SD:s rötter i Bevara Sverige Svenskt och vit makt-rörelsen, skärskådar kopplingarna till nazisekter och högerpopulister, synar ambitionen att bli politiskt rumsren som hela tiden stått i fokus under Jimmie Åkessons partiledarskap.
Partiets politiska idéer – kritiken mot mångkulturen, islamfientligheten, den konspirationsteoretiska undervegetationen – mönstras. Dess väljarbas sätts under lupp. Förutsättningarna för dess framgångar analyseras. Ett besök hos en raggarklubb på vischan blir till något mer än en nidbild av den typiske SD-anhängaren.
Fram träder bilden av ett parti som trots sin fixering vid identitetsfrågor självt framstår som identitetsmässigt förvirrat. För det Sverige man vill bevara är en bunkeromgärdad hembygdsgård snarare än det öppna, fria och moderna samhälle som man påstår att mångkulturen utgör ett hot mot.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar