Vilande i sitt hasselsnår dyker hon upp också i Gunnar D Hanssons nya diktsamling ”Tapeshavet”, som lager för lager gräver sig ner i en vyvidgande poetisk arkeologi. Omslagsfotot visar de mjukslipade bergväggarna vid Österödskvinnans fyndplats. Detta landskap blir utgångspunkten för en svindlande skapelseberättelse där den mänskliga existensen ställs mot tidens krafter och naturens obeveklighet: ”Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,/ vackrast var månen vid sommarens slut,/ näst vackrast solnedgångarna, då som nu/ världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.”Hansson ställer även den enkla frågan ”Hur överlevde hon?”. Att föreställa sig denna välmående atletiska gamla kvinna utmanar våra föreställningar om stenåldersmänniskans korta, torftiga och brutala tillvaro. Men innan jag joggar iväg barfota på en proteinstinn paleodiet tänker jag att hon också säger något om människans beroende av sin miljö. Om hur de materiella villkoren formar samhällena och avgör individens liv.
Jag funderar på poesi, arkeologi efter att ha lyssnat till ett föredrag om evolutionära perspektiv på mat och motion på Drottninghögs bibliotek i Helsingborg, här. (Låst krönika).
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar