Jag ska inte skriva
någon minnesruna över min far, som fastän han var en ordens man misstrodde
orden, och då inte minst de stora ord som kunde vara på sin plats i ett sådant
sammanhang.
Förra måndagen besökte
jag honom på sjukhuset. Vi satt och drack kaffe, lyssnade på Miles Davis på
Spotify, pratade om Ukraina, en bok om Europas revolutioner jag höll på att
läsa, Montaigne som med sin skepticism var en tänkare i hans smak. Sjukhusmiljön
och det faktum att sjukdomens skugga hade vuxit gjorde att det inte var
alldeles som vanligt, men det var tillräckligt som vanligt för att det ska
framstå som svårbegripligt att han fyra dagar senare när jag återvände hade
sagt sitt sista ord, och att han samma veckas sista morgon med stoiskt mod
kämpade fram sitt sista andetag.
En sådan sak räcker
orden inte till för – och också att säga det är på sätt och vis en språklig
kliché.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar