"Den Nya Dikten ska sakna motiv", deklarerar Roberth Ericsson i diktsamlingen Null. Möjligen är det i det ljuset titeln ska läsas. Står vi alltså vid poesins nollpunkt – och är det i så fall en slutstation eller en startbana?
Här skriver jag om Ericssons diktsamling.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar