”Vem läser Fröding i vår strömlinjeformade tid?” Det frågar sig Svenska Dagbladet i en rubrik, men kan sedan lugna läsarna med att skalden fortfarande är omtyckt. Året är 1935, Gustaf Frödings 75-årsjubileum firas, men bland jubelklangerna hörs missljud som tyder på ett svalnande intresse för författarskapet. Unga poeter som Rabbe Enckell och Ebbe Linde hävdar att publiken förförts av ytliga och tomma klangeffekter och anklagar Fröding för den svenska lyrikens förfall. Till och med bland hyllningsartiklarna smyger det sig in kritiska tonfall och påståenden om att poeten inte talar till samtiden. ”Fröding är död – som folkskald betraktad”, utropar en debattör. Många strömlinjeformade decennier senare kan vi konstatera att få döda poeter är så levande som Gustaf Fröding. Kanske har hans karriär mer än de flesta författares haft sina toppar och dalar, men även om han då och då varit uträknad har han visat sig ha en enastående förmåga att återuppstå.
Här skriver jag om Frödings ständiga återkomst.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar