Poeten vistas alltsomoftast i det där upplysta ögonblicket, i den försvinnande drömmens skira sken. Men de enstaka raderna fångar också flera andra grundläggande beståndsdelar i Erikssons dikter: de ständiga regnskurarna, de många urbana promenaderna, minnets strålglans. Inte minst återvänder han i ”Skalornas förråd” till barndomens upplevelser, strövar genom glömda rum, frammanar galonställ och grävskopor i sandlådan, parkeringshuset av plåt, fönsterrutans regndroppar sedda genom förstoringsglas.
Här finns min recension av Ulf Erikssons nya diktsamling.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar