Ögonblicket som spökar resten av livet

När gick allt fel? Vid vilken stund fattades det ödesdigra beslutet som spökar resten av livet? Det är frågor som sysselsatte också Franz Werfel, den på sin tid så uppburne tysk-judiske författaren, vän till Kafka och gift med Alma Mahler, som sedan i stort sett glömts bort. I den nu återutgivna romanen ”Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd” från 1928 (översättning Karl Fägersten, Nilsson förlag) är det ett hånfullt skratt som är den utlösande faktorn. En gymnasieelev börjar skratta åt en skolkamrats klumpighet på gymnastiken och alla andra tar efter. Den intelligente skolkamraten som alla tidigare beundrat tappar helt sitt anseende, och också lärarna börjar betrakta honom med andra ögon.

Här skriver jag om Franz Werfels läsvärda roman.

Ann

När August Strindberg inte mötte Viktor Rydberg

Den mänskliga krutdurken Strindberg, alltid lika ödmjuk, kallade gärna den äldre författaren för ”Kucko-Rydberg” i brev till sina vänner och slog fast: ”Jag behöver inte lära mig något av Rydberg – jag behöver inte falla på knä för honom”. Att Rydberg var tidens store författare och att de ämnen han skrev om i högsta grad intresserade också Strindberg spelade ingen roll: nej, han hade knappt läst Rydberg, hävdade han. Det hade han förstås. Varför Strindberg så ivrigt förnekade allt inflytande från föregångaren har säkerligen att göra med en vilja att putsa på genimyten och hävda sin originalitet: här kommer författaren som skapat sig själv från ingenstans!

Jag har lyssnat till ett föredrag av Birthe Sjöberg i Helsingborg. Här skriver jag om förhållandet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg.

Ann

Jila Mossaed om Forough Farrokhzads poesi

Egentligen är det häpnadsväckande att Forough Farrokhzad inte är mer känd i västvärlden. På svenska publicerades ett par böcker med översättningar på 90-talet, och det är än så länge allt som finns. Ändå är hon som gjord för att bli en legend. En iransk Sylvia Plath som sprängde såväl samhällets som diktens konventioner, levde vilt, älskade fritt, skrev kompromisslöst och dog ung.

– Hon var ett fenomen, före sin tid både språkligt och politiskt. En poet på samma nivå som de största i världen.

Det säger poeten och nytillträdda akademiledamoten Jila Mossaed när jag ringer upp henne i Göteborg för att tala om Forough Farrokhzad, som i Iran är en av 1900-talets mest inflytelserika poeter.

Kanske kan hon få ett större genomslag också här i och med Jila Mossaeds och Rebecca Örtmans pjäs om henne, ”Upprorets poet”, som Riksteatern nu turnerar med i Skåne. Mossaeds förhållande till Farrokhzad sträcker sig tillbaka ända till gymnasietiden, då hon själv började skriva poesi. Som så många andra lärde hon sig Farrokzhads dikter utantill. De hann aldrig träffas: innan Mossaed hunnit gå ut gymnasiet dog Farrokzhad i en bilolycka, endast 32 år gammal.

– Hennes dikter är varma, humana, fulla av passion och kärlek. De går direkt till hjärtat.

Här intervjuar jag Jila Mossaed.

Ann

Hackande textmaskin

Vad jag hör till att börja med är så många ekon från andra poeter att jag har svårt att koncentrera mig på vad Rydén Reynols egentligen skriver. Än vrids orden som hos Anna Hallberg, än faller de sönder som hos Katarina Frostenson, än förskjuts ljuden som hos Aase Berg, än manglas meningarna som hos Lars Mikael Raattamaa. Det hela liknar närmast ett tvärsnitt av svensk 00-talspoesi, när OEI var som hetast och alla refererade till amerikansk language-poesi. Formuleringar som ”svälla svalg”, ”Stavar i bredden” eller ”DELA UT I DELEN” låter nästan lika välbekanta som hjärta-smärta.

Men kanske ska man inte kräva originalitet av en debut? Eller så är det helt enkelt inte en egen röst som är grejen här. Poeten skriver till och med: ”En röst men aldrig min röst”. Och önskar sig vidare: ”Om vi kunde tala samtidigt, många. Vem vet hur en gemensam röst låter?”

Jag recenserar Lina Rydén Reynols debut, här.

Ann

Mollstämd roman om åldrandet

När Qvandt nu romandebuterar med ”Strålgångar”, som också är den första boken på det nystartade Lil’Lit förlag, är det åldrandet som dissekeras. Även denna berättelse kan sägas vara ett sökande efter människolivets innersta kärna. Karin, sedan många år tillbaka änka, bor ensam i en mindre stad bland gamla brev, foton och minnen. Det förflutna har på sätt och vis blivit verkligare än nuet. När läkaren förklarar att hon snart kommer att förlora synen fäller hon ner hattens svarta flor och avskärmar sig allt mer från världen.

Här recenserar jag Charlotte Qvandts debutroman.

Ann

Med själen insydd i byxslagen

Hos Henry Parland susar natten fram i 120 kilometer i timmen. Hans poesi sjuder av fart, bullrar av jazz och fångar fascinerat gatulivets puls i tjugotalets Helsingfors. Också hans liv passerade snabbt. Parland var den yngste av de finlandssvenska modernisterna, i en tid då det var öster om Bottenhavet som den svenska poesin var som modernast, och genom sin för tidiga död endast 22 år gammal har han förblivit evigt ung. Med lätt handlag och ett blaserat leende besjunger han det brusande storstadslivet i korta, krumelurartade dikter som är mer genomarbetade än de först ger intryck av. 

Här skriver jag om Henry Parlands dikter.

Ann

I människans sårigaste skrymsle

Efter självmordet 1995 dröjde det till 2002 innan den första och länge enda boken på svenska gavs ut, ”Du droppar och blir borta”, en urvalsvolym med dikter på Heidruns förlag. Sexton år senare kommer nu ”Avlösning”, Tor Ulvens enda roman, ut på det nystartade Flo förlag. I utgåvan citeras Karl Ove Knausgård, som förklarar att ”Ulven har influerat en hel generation författare och läsare och förändrat vår förståelse för hur litteratur kan skrivas”. Hur kan då litteratur skrivas? Som en utgrävning av människans sårigaste skrymslen. Som en kedja av existentiella positionsbestämningar. Som mörka vågor av sinnesstämningar som sköljer över läsaren. Som en famn vassa skärvor speglande livets tomhet.

Här skriver jag om Tor Ulvens roman.

Ann

Nya ideal i gammal korsett

Frida Skybäcks böcker sorteras ofta in under rubriken romance, vilket inte är helt mitt i prick. Som romantik betraktat är hennes berättelser rätt så vardagsglåmiga. Snarare än skildringar av himlastormande passion är det fråga om ett slags utvecklingsromaner, där de hårt kringskurna hjältinnorna steg för steg frigör sig från sina bojor och upptäcker sin egen kapacitet. Den historiska miljön används för att berätta den historia vi helst vill höra i vår tid: hur en stark och självständig kvinna tar form. Trots alla de fördomar, konventioner och lagar som utgör snudd på oöverstigliga hinder i 1800-talets manssamhälle lyckas systrarna Stiernfors bygga upp en meningsfull tillvaro, ja, till och med bli framgångsrika yrkeskvinnor.

Här skriver jag om Frida Skybäcks böcker och herrgårdsromanen som projektionsyta för samtida ideal.

Ann

Att sätta ihop sig själv som ett pussel

Finske Pajtim Statovci, som är född i Kosovo, väckte uppmärksamhet redan med den hyllade debutromanen ”Min katt Jugoslavien”, som översattes till svenska för ett par år sedan. Då duggade jämförelserna med Bulgakov tätt, den här gången är det till Virginia Woolfs ”Orlando” parallellerna dragits. ”Tiranas hjärta” kan ses som ett försvarstal för rätten att slippa definieras, att inte behöva vara antingen kvinna eller man, homo eller hetero: ”Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som, det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”

Här recenserar jag "Tiranas hjärta". 

Umeå, december

Vem är rädd för lyriken?

Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik och poesi som en helt ny och udda grej. 

Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt, utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka.

Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, här.

Ann

Skimrande skapelseberättelse

I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 

Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann

Ensamhet i juletid

Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann

Lyriskt kosmos

”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.

Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

En skenande planet och andra katastrofer

På gammal nordsamiska betyder ”ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I ”Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/

Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.

Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann

Nobelkvinnorna

"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann

Med mesta möjliga uppmärksamhet

En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.

Här recenserar jag Ribichs nya bok.

Ann

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

En fotburen road story

Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer. Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. 

Här recenserar jag "Nord".

Ann

Snabbkurs i Sveriges samiska historia

Mårten Mårtenssons ackja.

En liten, liten träsläde, bara stor nog för att en dockas bagage ska få plats. Omsorgsfullt gjord med snörremmar instuckna i kanterna. Det är Mårten Mårtenssons ackja, en leksak som Kulturen köpte in 1889, troligen när familjen passerade Skåne på väg till Frankrike.

Han finns själv på bild, i stor päls och självsäker hållning. På väg ut i världen tillsammans med hustru och två barn ska han snart få ta del av modernitetens Europa. På nästa foto syns han tillsammans med en grupp andra samer i traditionella dräkter. De befinner sig på världsutställningen i Paris, som exotiska utställningsföremål.

En krönika utifrån Kulturens utställning Fokus Sápmi, här.

Ann