Färd in i desperationens mörka hjärta

Jag orkar inte längre. Inte ett steg till.

Man orkar alltid ett steg till.

Jag trivs bra här. I den här vita plaststolen.

Det är nästa steg man inte orkar.

Översinnligt vackra mönster i ögonvrån.

Jag tycker så mycket om dig när du sover.

Rör sig som fjärilsvingar.

Det finns inget att vara rädd för.

/.../

Mitt liv har bara gått ut på att skydda mig från livet.

Allt var så enkelt.

Från nåra plusgrader till 15-20 grader kallt.

Men nu knackas jag ner. Kota för kota, ben för ben. Det säger kling, det säger klang. Natten och dagen väller in. Det blr friskt, stilla. Man kan andas igen.

Ur Kennet Klemets All denna öppenhet som kommer.
Jag skriver om boken här.
Ann

Postdemokratisk betraktelse

Den romerska republikens institutioner upprätthölls med största nit i trehundra år efter det att Augustus gjort dem överflödiga. Napoleon satte kejsarkronan på huvudet under heliga försäkringar om att han skulle värna den franska republikens frihet.

Sensmoral: det mesta kan förändras så länge man inte låtsas om det.

Krig kan kallas fred. Ekonomiskt tvång kan kallas frihet. Mandarinvälde kan kallas demokrati. Löftet om en folkomröstning kan kallas en chock som kräver terapeutiska åtgärder. Folkvalda ledare kan avgå sedan de två personer som sanningsenligt kan säga ”EU, det är vi” slagit ihop sina maktfullkomliga huvuden. Politik kan steg för steg bytas ut mot teknokrati. Folk kan vara kloka som dresserade hundar och tycka det är rätt och riktigt. Och tycker man inte det kan man protestera. Och ens protester kan kallas gatuteater. Ett pittoreskt inslag i den nygamla tid där kristallpalatset på höjden står för stabilitet och den offentliga makten i evigheters evighet utgår från det knäböjande folket.

Johan

Knausgårds poetiska sanning

Far och son. Finns det någon relation, med undantag för den mellan man och kvinna, som gett upphov till så mycket hatkärlek och sårig bitterhet? Knappast om man tar skönlitteraturen till måttstock.

Över första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp kastade fadern sin långa skugga. Först skrämmande, sedan alltmer patetisk. I tredje delen av sex, där Knausgård återvänder till barndomens paradis och helvete, är han åter punkten mot vilken allt graviterar.

Läs resten av min recension här.

Johan

Tar ett djupt andetag...

Genghis Khan and Wang Khan, 1430

...inför kvällen, då detta äger rum på stadsbiblioteket i Malmö.

”För mycket poesi gör en mjuk, man blir oduglig och svag”

Men sedan kommer snöstormen. Den storvuxne, fåmälde och sjörädde postkuriren Jens skickas iväg på en extratur norrut och för att han ska kunna ta sig över vattnet skickas pojken med honom. Därefter traskar de två genom snön resten av romanen, i närmare tvåhundra sidor. Över bergsrygg efter bergsrygg. I pinande blåst och yrande snöflingor. Bland gengångare och berättelser om ihjälfrusna. Mellan sönderblåsta nödstationer och ett och annat lä som överlevnaden hänger på. Det är en variation i vitt, där ingen nyans av kylan går författaren förbi. Det är helt fantastiskt.

Missa inte Jón Kalman Stefánsson! Jag skriver om nya boken Änglarnas sorg här.
Ann

Fem nyanser av sanningen

Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.

Min recension av Azorno hittar man här.

Novembersmultron

För mig som är morgongrinig och älskar höstens bleka sol är omställningen till vintertid en grym händelse. När man jobbar hemifrån blir den dagliga dosen av dagsljus minimal - att det blir mörkt vid halv fem upplever jag som rent skandalöst. (Jag vet att jag är norrlänning, men det hjälps inte. Mörkret känns också så mycket mörkare här nere.)

Fast i år har övergången hittills varit ovanligt mjuk tack vare den milda november. Fortfarande växer smultron på balkongen och tomatplantorna blommar i fönstret. Andra verkar längta efter riktig vinter. Häromkvällen i Köpenhamn sprang helgfirarna omkring med blinkande blå tomteluvor och över en nattklubbskö yrde flingor ur en snökanon. Själv nöjer jag mig med att sitta på balkongen och lukta på blommorna.

Ann

00-talet i en illgul ask

det sägs att du dragit dig undan
trätt ett grovt halsband av torkade
gäddskallar och rasslar omkring där ute
framåthukad över myrarna
din gestalt har skymtats från skogsmaskiner
när du kluvit flyttblock med eldens kraft
och undkommit med korta snabba steg

Ur Pär Hanssons debut "Ruckel" 1992

Är detta ljudet av 00-talet? Nja. Men Pär Hansson medverkar i alla fall i den samtidspoetiska antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Här skriver jag om boken.
Ann

Country noir med guldkant

- Jag tror inte att den här lokalen är byggd för banjo, men det låter fantastiskt.

Nej, man tänker inte att en prålig 1800-talsteater är den ultimata scenen för en akustisk countryduo. Men när Gillian Welch, ackompanjerad av David Rawlings, sjunger, steppdansar och joddlar borde till och med de förgyllda puttisarna på Köpenhamns Kongeliga Teater rysa.

Paret får publiken att bli så andaktsfullt knäpptyst att de spelar sista låten, Long Black Veil, utan mikrofoner. Det är helt magiskt.

Ann

Was that the thunder that I heard?

En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.     

Johan