Svarta tistelfjun

Hur vågar vi vara lyckliga? Eller snarare: hur har vi mage att gå omkring och knorra över små bekymmer och vardagliga förtretligheter när en värld av hisnande orättvisor, krig, mord, förföljelser, lidanden hela tiden väntar utanför den egna tröskeln? Vi kan välja att hålla dörren stängd och vända världen ryggen, men det gör oss inte mindre till en del av den.
I dikten ”Assymetriskt krig” fångar Eva Ström livets paradox:
Ja, du älskade,
fast människor lades i bälte,
medicinerades med fetizianer,
sprängdes till döds på hotell, drunknade berusade från småbåtar,
kördes över av rattfulla, bombades, fick sina brunnar förgiftade,
nekades inresevisum, förvisades, fängslades, förhånades, kläddes av,
föstes samman

Här recenserar jag Eva Ströms nya diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Ann

Möte i mars

Snart mitten av mars, luften är kall att andas och snöflingorna singlar ned över Malmö. Ett tunt vitt täcke har försonande lagt sig över det gudsförgätna grönområdet vid järnvägsspåret, dit alla stadens övergivna plastpåsar tycks samlas grådaskiga vinterdagar. Jag kommer cyklande, det är kväll, förbipasserande kurar i jackor de hade tänkt lägga av sig för flera veckor sedan. Tristessen i detta område, ett ingenmansland mellan järnvägsviadukten, bilfirman och rondellen som markerar att här tar stadskvarteren slut, har en närmast betryggande effekt. En av dessa platser man dagligen passerar, och just bara passerar.

Plötsligt sveper något förbi intill mig. Luften fylls av flaxande vingar, en kort sväng och så slår sig ett brunspräckligt fjäderpaket ner på metallstängslet. Jag stannar cykeln och håller andan. Det måste vara en rovfågel som sitter med ryggen vänd mot mig, högst en meter bort. Jag står still. Sakta vänder fågeln huvudet mot mig och jag blickar in i en kattugglas vitkantade ögon. Några sekunder, som om den bedömer mig med sin aristokratiskt överlägsna och kritiska blick, sedan sveper den iväg, försvinner med en ny sväng bort.

Ett så kort ögonblick, och cykelbanan har förlorat all sin glåmiga vardaglighet. Jag har blickat in i en natur som tycks mytisk, magisk, och snöflingorna faller med ett helt nytt skimmer.

Ann



Soldyrkare

Sista snön?

August Herbin, Paris tak i snö, 1902

Tankarna rasslar i löven

Vad har vi konsten till? Att göra världen större. Ingenting mindre än så.

Ibland när blicken fastnar i den massmediala rundgången om vilka slags kulturarbetare som bör få a-kassa, vad ungdomarna i försvarets annonskampanj egentligen håller på med och om rätt låt vinner, kan kulturvärlden kännas som ett trångt rum med brist på syre. Inte för att där inte pågår viktiga saker, utan för att samtalet så ofta tycks haka upp sig och snarare begränsa sikten än vidga vyerna.

Därför kan det vara så oerhört befriande med en litteratur som vänder samtiden ryggen, eller speglar den utifrån andra synvinklar, som ställer andra slags frågor och går rakt in på existensens kärna.

Jag läser den norske poeten Steinar Opstad, som i höstas översattes till svenska av Marie Lundqvist. I hans dikter är historien inte en modernistisk framåtrörelse utan kastar ankar över tiderna. Gud, profeter och änglar åkallas och referenserna är av slaget Dante och Hölderlin: ”vi som lever med arvet efter döda diktare/måste blunda och mumla hysch, bara så/kan vi höra tankarna rassla i fjolårslöven och driva bort med vinden”.

Bara att någon – en sjuttiotalist – kan skriva med sådana pretentioner idag, utan minsta spår av ironi, är smått hisnande. Ibland stannar jag upp och tänker att så här högstämd kan man ju bara inte vara på 2000-talet. Blir det inte… patetiskt? Och varför skulle det inte få vara det? Själva formens motstånd mot tiden vidgar perspektiven.

I essän ”Tilläggets estetik” lanserar John Swedenmark en syn på litteratur som går ut på att ett verk tillfogar verkligheten någonting, det avbildar inte rätt och slätt utan ”tillägger, omdefinierar och förändrar”. Det rubbar saker och ting. Egentligen handlar essän om litteraturkritik – den ingår i en nyutkommen bok med den smått avskräckande titeln Performativ kritik – men Swedenmark prövar också, verkningsfullt, sina idéer på konsten i allmänhet. Ja, skulle de inte kunna appliceras på hela tillvaron?

Också kritiken är en konstform och för den gäller det att sätta igång något som påverkar uppfattningen av ett verk: ”Så att objektet förändras, så att bedömningen förändras, och så att den litterära och litteraturkritiska verktygslådan byggs ut. Och språket byggs ut. Mer bli möjligt att tänka och säga.”

Det är att ställa höga krav på en text. Men varför nöja sig med mindre? Det kan vara värt att pröva att lägga detta raster över allt man läser och upplever. Står saker och ting kvar på samma plats? Har världen blivit större eller mindre? Rasslar tankarna i fjolårslöven?

 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Minnenas geografi

Kan man sätta ned sin fot på samma jordplätt två gånger? Signe N Hammars debutdiktsamling Bladtätnad handlar om minnenas geografi, om att lära sig leva med den konstanta förändring som är livets förutsättning.

På omslaget syns anteckningar i blyerts, utsuddade, knappt längre läsliga. Med vaksam blick spejar poeten efter spåren av det förgångna, efter allt det som tiden suddat ut och de mer eller mindre uttydbara avtryck som finns kvar. Vackert konstaterar hon: ”drömmen har ett repigt minne”.

 

Här kan man läsa min recension av Signe Hammar.

Ann

Poetiska kroppar

 Och ordet blev kött. Eller snarare: köttet blev ord. Poesin har länge brottats med språkets förhållande till kroppen, men sällan har temat fått en så konkret gestaltning som i Beata Berggrens och Helena Erikssons gemensamma projekt. De två poeterna poserar själva som bokstäver och skapar tillsammans ett nytt typsnitt. Ett lekamligt alfabet som bygger på ett ömt samarbete där huvud lutas mot huvud, händer grabbar tag och ryggar böjs mot varandra.

Här en dubbelrecension av två böcker från det nya förlaget Chateaux.

Ann

 

Förkylningstider

James McNeill Whistler, Convalescent (aka Petit Dejeuner; note in opal), 1884

Fan i Vatikanen

När vi läser om dagens intrigspel i Vatikanen kommer Jeremy Irons bekymrade ansikte för oss. De senaste månaderna har vi nämligen sett första säsongen av Borgias, en av dessa välgjorda historiska serier – Rome och Tudors är två andra exempel – som lite på shakespeareskt vis blandar moraliska konflikter och psykologiska porträtt med erotik och våld i maktens salar.   

”The original crime family” lanseras serien som, och nog är renässanspåven Alexander VI precis så nepotistisk, korrupt och lastbar som en sekulär protestant kan önska sig, men eftersom dramat verkar genom inlevelse sitter vi snart och håller tummarna för den cyniska potentaten och hans trogna familj. Niccolò Machiavelli skymtar förbi i ett par avsnitt, som för att understryka vilken slags värld det handlar om. Så var ju Cesare Borgia också den främsta förebilden till Fursten.

Intressantast i första säsongen är annars karaktären della Rovere – den moraliskt strame kardinalen som i landsflykt samlar ihop en franskledd koalition mot ormboet Rom. Inte så lite påminner han om vår tids neokonservativa amerikaner eller människorättsförespråkande européer som för sina höga principers skull – principer vars förverkligande alltid väl låter sig förenas med de egna maktambitionerna – är beredda att släppa loss krigets demoner, och som alltför sent upptäcker att de sitter med Fan i båten.

Johan

En kväll om Oates

Joyce Carol Oates poesi går segertåg över Sverige! Det är fantastiskt roligt att läsa de fina recensionerna av urvalsvolymen Mörker och ömhet, som Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén har översatt och jag skrivit förord till - tex i HD, UNT och ST.

På lördag kan man höra mig (med något förkylningsnasal stämma) samtala med översättarna på Poeten på hörnet. Det blir diktuppläsning av Jenny K Lundgren och dessutom uruppförande av Oates dramadikt "Liten pjäs för röster". Här kan man läsa om evenemanget.

 

Ann